Akut myeloisk leukemi, AML, är en form av cancer och den vanligaste formen av leukemi hos vuxna,[1] och innebär en störning av utmognaden av myeloiska celler. Myeloiska celler är en undergrupp till vita blodceller som deltar i kroppens immunförsvar. Riskfaktorer för AML innefattar bland annat ärftlighet, exponering för strålning eller kemikalier (särskilt bensen) och tidigare behandling med cellgifter (alkylerare). Personer med Downs syndrom löper ökad risk. AML kan även uppträda sekundärt till myelodysplastiskt syndrom.

Akut myeloisk leukemi
Latin: leuchaemia myeloides acuta
Auer_rods.PNG
Benmärgsaspirat som visar akut myeloisk leukemi. Pilen pekar på en auerstav.
Klassifikation och externa resurser
ICD-10C92.0
ICD-9205.0
OMIM602439
DiseasesDB203
Medlineplus000542
eMedicinemed/34 
MeSHsvensk engelsk

Klassifikation

redigera

Myeloida leukemier är akuta eller kroniska beroende på hur snabbt sjukdomen förlöper utan behandling. En akut myeloisk leukemi kan delas in följande undergrupper enligt WHO:[2]

  • AML med genetisk abnormitet
  • AML med myelodysplasi-relaterade förändringar
  • Terapi-relaterade myeliska maligniteter
  • AML ospecificerat
  • Myeloid proliferation till följd av Downs Syndrom
  • Blastisk plasmacytotisk dendritcells neoplasm

FAB-klassifikationen

redigera

Traditionellt har FAB-klassifikationen använts för att klassificera AML, och sker fortfarande i viss mån även om man börjar frångå det. AML klassificeras efter utseende (morfologiskt) i M0-M7. Risk för allvarliga blödningar föreligger vid M3 och skall behandlas annorlunda jämfört med övriga AML-subklasser.

Typ Namn
M0 Minimalt differentierad leukemi
M1 Myeloisk leukemi utan utmognad
M2 Myeloisk leukemi med utmognad
M3 Hypergranulär promyelocytisk leukemi, eller akut promyelocytisk leukemi (APL)
M4 Myelomonocytisk leukemi
M4eo Myelomonocytisk leukemia tillsammans med abnorma benmärgs eosinofiler
M5 Monocytisk leukemi (M5a)
M6 Erythroleukemi
M7 Megakaryoblastisk leukemi

Diagnos

redigera

Diagnosen AML föregås ofta av ospecifika symptom som trötthet, svaghet, blåmärken, blödningar eller infektion.

Behandling

redigera

Den initiala behandlingen utgörs av cellgifter, så kallad induktionsterapi, som i de flesta fall gör att sjukdomen inte längre kan påvisas mikroskopiskt ("remission"). Därefter ges en eller flera cellgiftskurer för att vidmakthålla remission ("konsolidering"). Trots sådan behandling är risken för återfall stor.

Behandling efter remission kan inkludera benmärgstransplantation. En form av immunterapi, en kombination av histamindihydroklorid och interleukin-2, godkändes 2008 som återfallsförebyggande behandling vid AML.

Referenser

redigera