Nej, romantiken är av allt att döma inte död.
Den slutsatsen kan vi till vår glädje dra efter att ha läst igenom veckans brevskörd.
Och smått fantasilösa klassiker, som rosor och choklad, går fortfarande hem hos flera av Relationspoddens lyssnare.
Men ännu mera uppskattas små gester av kärlek i vardagen
Att le mot partnern när hen går förbi, eller cykla till butiken sent på kvällen för att köpa sambons favoritglass.
Många tycker att genuin omtanke är det finaste kärleksbeviset. Det behöver för det mesta inte ens kosta någonting.
Vi fick också brev av lyssnare som tycker romantik känns obekvämt och tillgjort
Vi blev väldigt berörda av det brev som skrevs av signaturen "53 år och lämnad".
Han delar generöst med sig av sina egna misstag, och ångrar att han inte bjöd till och var lite mera romantisk när han hade chansen.
Kanske hans brev (längst ner i artikeln) blir en väckarklocka för någon?
Alla hjärtans dag eller inte - det finns alltid tid att uppvakta partnern på valfritt sätt.
Romantik är inte löjligt - utan viktigt!
Här publicerar vi ett urval av publikens brev, mera snack kring romantik blir det i Relationspodden Norrena & Frantz, det nya avsnittet publiceras på Yle Arenan på lördag morgon!
Muminmuggar och bulla
Vi brukar vi överraska varandra med blommor eller annat smått som man vet den andra tycker om. Jag älskar att ge den nya muminmuggen åt frun, vet att hon blir så glad då.
Hon brukar överraska mig med fredagsbulla till eftermiddagskaffet.
Det ger något åt snåltanden plus att vi får sitta tillsammans och prata under stunden vi avnjuter kaffet de fredagar vi råkar vara lediga tillsammans.
Det är fint!
Steffi
Omtanke som värmer - bokstavligt talat
Min hustru stickade mig ett par sockor när vi var unga.
Handarbete var inte hennes passion så omtanken värmde på flera sätt. Det här var för 15-20 år sedan och jag tar fortfarande med dem på mina arbetsresor.
Helsingforsare, 40+
Tvätta bilen = kärlek
Idag, när jag har familj och barn, är romantik för mig vardagliga små handlingar, som visar att man respekterar och älskar den andra.
Det behövs inte så mycket ord och blommor, för man vet det ändå.
Det kan t.ex vara frågan om en öm gest mitt i vardagslivet eller att min man tvättar bilen åt mig.
Märkvärdigare än så behöver det inte vara!
Prillan, 49 år
Små kärleksmeddelanden tog mig genom cellgiftsbehandlingen
Jag blev diagnostiserad med cancer förra sommaren. Det blev operation och 9 veckor av cellgiftsbehandling.
Min flickvän kom till sjukhuset varje dag efter jobbet. Vi spelade spel, åt sjukhusmat till middag och gick i korridorerna för att samla mina 5000 steg/dag (för att undvika blodpropp).
Hon höll alltid humöret uppe, fast jag vet att det var tungt för henne också.
Det mest romantiska hon gjorde var att hon skrev små lappar med olika färger.
På de röda lapparna stod det varför hon älskar mej, på de gula speciella händelser från vårt första år tillsammans, på de blåa från det andra året och så vidare.
Det fanns lika många lappar som dagar för cellgiftsbehandlingen, så varje dag när jag vaknade läste jag en lapp och fick kraft.
Man 28
Romantik är:
1. Att min man går ut med hunden mitt i natten, när det blåser hårt och regnar, så jag får sova.
2. Att min man ler till mig varje gång jag går förbi honom - minst 50 gånger om dagen. Och hans leendet är så vackert!
3. Och ja - han ger mig choklad och blommor också, när vi firar nåt.
Anna, 43
Han stänger dörren så jag ska få sova
Det ultimata tecknet på kärlek är när min man på morgonen stiger upp och tyst stänger dörren till sovrummet innan han börjar slamra i köket för att jag inte ska väckas.
Det som jag tycker är så fint är att han inte vet om att jag märker det, dvs han gör det inte för imponera på mig eller för att jag ska vara tacksam mot honom - utan av pur omtanke om mig.
Jessica
Jag tyckte det var puttenuttigt då - nu ångrar jag mig
Vi träffades för 30 år sedan. Hon var alltid så romantisk, överraskade mig, närhet var viktigt.
Jag har aldrig varit romantiskt lagd men ansträngde mig förstås i början.
Hon betonade alltid hur viktigt det är för henne att vi fortsätter vara nära, kommunicera och ta hand om relationen.
Efter de första 10 åren började jag ta henne för given. Blev på något sätt stolt och lite less på äktenskapet och alla hennes försök till att vara puttinuttig i vardagen.
Det kändes löjligt för mig.
Till slut, efter 20 år tillsammans, förklarade hon att hon inte klarar av att leva i en relation där hon ger och ger medan jag inte gör minsta ansträngning
Varför ska man behöva hålla på med sånt, tänka jag. Vi hade ju varandra, ingen av oss var ensam och vi hade barn och hus. En trygg vardag helt enkelt.
Men för henne var detta aldrig nog. Hon vill ha en man som verkligen uppskattade henne och höll relationen levande.
Några månader senare lämnade hon mig.
Jag blev chockad, inte trodde jag det varit så viktigt för henne - men det var det. Och jag borde ha vetat det. Hon sa ju det tydligt i början.
Nu är vi skilda sen några år tillbaka, hon har en ny man som hon reser med, som uppvaktar henne och inte tar henne för given.
Jag är glad för hennes skull men nog saknar jag henne otroligt mycket.
Jag borde verkligen ha ansträngt mig mera. Nu är jag ensam i en lägenhet och är nog besviken på mig själv för att jag var så stolt och inte bara kunde köpa blommor, pussa henne och se henne djupt i ögonen ibland.
Så svårt är det väl ändå inte.
53 år och lämnad