“Kärleken har ingenting med biologi att göra” – berättelsen om fyra tvångsomhändertagna flickor som blev systrar

Johanna blev tvångsomhändertagen bara några dagar gammal, Heidi likaså. Linda föddes med svåra alkoholskador och låg först månader på sjukhus. Teresa var två månader hos sin biologiska mamma innan hon blev borttagen, och då var det bråttom. De fyra tjejerna kommer från olika biologiska föräldrar men har vuxit upp som systrar i samma fosterhem i Pargas.

Berättelsen om hur just Johanna, Heidi, Linda och Teresa blev syskon börjar då Rose-May och Reima Raitio beslutar sig för att ge upp försöken att få egna barn.

- Det var en jättetuff tid. Klockan att ringa, ha samlag, inte gravid. Vi höll på med våra provrör, det fanns ägg men de blev aldrig befruktade. Så många tårar vi fällt, så många jular som jag jobbade och grät. Vi mådde båda dåligt, berättar Rose.

- Det var en hemsk tid att kämpa och kämpa och misslyckas gång på gång. Vi hade redan varit 24 år gifta utan barn, minns Reima.

Huh huh, den känslan var härlig! Äntligen hade jag blivit pappa

Reima Raitio

Paret bestämde sig för att försöka få fosterbarn i stället. Rose ringde runt till olika kommuner och diskuterade med socialarbetare och sedan hände allt rätt snabbt. En fredag ringde telefonen och de fick veta om en nyfödd flicka som genast behövde ett hem. Följande måndag åkte Rose och Reima till BB och hämtade hem Johanna.

- Huh huh, den känslan var härlig! Äntligen hade jag blivit pappa. Rose jobbade nattskift vid Åbolands sjukhus så jag var ensam hemma med Johanna de första dygnen. Från första ögonblicket så började jag älska henne. Det att inte Rose fött henne hade inget med kärleken att göra, kärleken kom genast. Det här lilla barnet är vårt.

Johanna hade omhändertagits akut redan på BB och var endast tio dagar gammal då hon flyttade hem till Rose och Reima.

- Det har alltid varit viktigt för mig att det bara är tio dagar som jag inte har haft kontakt med min nuvarande mamma och pappa. Jag hade turen att komma till en familj med mycket öppenhet och till föräldrar som visste vad de gav sig in på, säger Johanna Raitio med hörbar glädje i rösten.

Hon lyfter fram kärleken och humorn som familjens viktiga styrkor. Det har varit en uppväxt med mycket skratt men också mycket tårar..

Reima Raitio minns hur förbannad han var vid mötena med Johannas socialarbetare och biologiska mamma.

- Situationen kändes så fel med socialarbetaren som envist kallade den biologiska mamman för ”sinun oikea äitisi” inför Johanna. Hur ska en litet barn kunna förstå detta med två mammor, att hon har en fostermamma och en biologisk mamma, särskilt som det ju var Rose som kändes som hennes ”riktiga” mamma.

Reima berättar hur Johanna var rädd för att bli borttagen, hade mardrömmar och fick psykosomatiska symptom. Efter varje tvångsmöte mådde flickan dåligt.

Då barnet fyller 12 år tas dess åsikter mera i beaktande av socialmyndigheterna. Så också i Johannas fall.

- Okej, jag har min biologiska mamma men jag har inget behov att veta mer, hon är inte en del av mitt liv. Min biologiska pappa har jag inget hum om. Jag ser inte finländsk ut så nog har jag fantiserat … Men jag har inte behov att veta hurdan han är, för jag har min pappa här i Pargas och behöver ingen relation till någon annan pappa, konstaterar Johanna Raitio.

Annars berömmer paret Raitio flickornas socialarbetare genom åren och de säger sig alltid ha fått hjälp och stöd då det behövts.

Jag tror att det är någonting som händer då barn tas bort, något blir avklippt

Rose-May Raitio

Rose berättar att alla fyra flickor haft det tungt i perioder och behövt extra hjälp.

- Vi känner inga barn som kommit så här helt problemfritt. Alla våra flickor har haft kris i livet och har gått sina terapier. Jag tror att det är någonting som händer då barn tas bort, något blir avklippt. Barn som växer i mammas mage hör röster, sen då barnet föds har det helt främmande röster omkring sig. Det är inget man minns men som ändå finns där, tror Rose Raitio.

Heidi Raitio beskiver Rose och Reima som jättesnälla föräldrar.

- Mamma säger mera rakt ut medan pappa är … känsligare. Han gråter ofta om vi har problem, för vår skull.

När har han senast gråtit för din skull?
- Förra året, då han märkte att jag mådde sämre och hade ångest, då började han också må dåligt.

Heidi säger sig vara jätteglad över att hennes biologiska mamma aldrig tvingat henne till möten, förutom en enda gång då Heidi var i 9-årsåldern. Efter den gången väntade biologiska mamman tills Heidi blev större och själv ville träffa henne. Nu ses de två alltid emellanåt. Heidi har också träffat sina biologiska syskon, men pappan känner hon inte till. Heidi blev omhändertagen på grund av mammans psykiska problem.

- Fast vi alltid vetat att våra biologiska mammor inte klarade av att ta hand om oss så har vi ändå känt oss skyldiga och sämre på något sätt. Det är då din biologiska mamma gett bort dig. Trots att jag vet att det inte var mitt fel så är det ändå något från den tidiga barndomen som blivit kvar. Man känner sig inte lika värd på nåt sätt, förklarar Heidi Raitio och berättar om forskning kring fosterbarn och adoptivbarn som visar på samma sak.

Mina systrar mådde så dåligt då att jag inte ville att mina föräldrar skulle oroa sig för mig och få mera problem

Heidi Raitio

Heidi är den av systrarna som alla de andra beskriver som sin bästa vän och ett viktigt stöd. Heidi är den som alltid lyssnat och funnits där då de andra genomgått kriser och mått dåligt.

- Jag är den som inte själv pratar så mycket utan mera lyssnar. Jag är till exempel med då Teresa besöker sin biologiska mamma och pappa. Hon har varit så ledsen då hon tvingats träffa sin biologiska mamma, det har påverkat henne mycket negativt. Linda försökte jag stödja då hon blev mobbad i skolan, det var en hemsk tid. Och Johanna som haft ätstörningar har alltid vänt sig till mig då hon behövt någon som lyssnar, berättar Heidi Raitio, men uppger att hon ofta känt sig otillräcklig och sedan fått dåligt samvete.

Har du själv bett dem om hjälp?
- Nu då jag är äldre så har jag nog försökt prata om att jag mår dåligt. Jag har nog börjat göra det. Det som syskonen gått igenom är så traumatiskt att jag har tagit skada av det, jag har funderat för mycket på deras problem. I dag mår de alla ganska bra men jag har inte kunnat släppa att syskonen mått så dåligt att de inte ville leva. Det är jättesvårt att komma över.

Heidi berättar att hon började må dåligt redan som 15-åring, att depressionen antagligen började då redan. Men att hon höll allt inom sig.

- Mina systrar mådde så dåligt då att jag inte ville att mina föräldrar skulle oroa sig för mig och få mera problem. Jag var 24 år då mina föräldrar märkte att jag mådde sämre. Då var jag redan jättedeprimerad och hade ångest, det har jag fortfarande.

Det lönar sig att be om hjälp, den finns nog där. Håll inte illamåendet inom dig

Heidi Raitio

Heidi vill med sin berättelse få andra unga att prata ut om hur de mår. Att inte vänta lika länge som hon gjorde.

- Depressionen har påverkat mina relationer, till syskonen och till kompisar som jag inte orkar träffa. Studierna till socionom har jag inte orkat med lika bra som jag annars skulle ha gjort. Jag har inte kunnat leva normalt, inte orkat. Jag känner inte glädje över någonting, beskriver Heidi Raitio sin sjukdom.

Hon har nu flyttat från Åbo tillbaka till Pargas för att vara närmare föräldrarna, syskon och kompisar. Om hon stannar länge ensam hemma så växer ångesten. Hon går i terapi och känner att det också hjälper henne att träffa folk och ta långa promenader.

- Jag vill bli frisk och känner mig redan bättre. Det lönar sig att be om hjälp, den finns nog där. Håll inte illamåendet inom dig, det blir bara värre då. Kom ihåg att det finns hjälp att få, säger Heidi Raitio.

Vi backar 25 år. En dag gick Rose och Reima med sina flickor till torget i Pargas för att handla. Där råkade de träffa en bekant socialarbetare som berättade om en allvarligt sjuk liten flicka som behövde ett fosterhem. ”Vi tar henne”, sa Rose genast. Så gick det till när Linda kom till familjen. Då var Johanna 3 och Heidi 1 år.

Linda Raito föddes med alkoholförgiftning, hjärnblödning och fetalt alkoholsyndrom FAS.

- Det var nära att jag dog efter födseln, så sjuk var jag. Hem till mamma och pappa kom jag först flera månader senare, berättar Linda och slår genast fast att hon är ”pappas flicka”.

De två bodde i perioder tillsammans i Helsingfors där Reima jobbade och Linda var på sjukhus för olika undersökningar.

- Reima är den bästa pappan! Mamma säger till ganska på skarpen och pratar hela tiden, pappa är den som lyssnar. Som tur var fanns Heidi alltid vid min sida, vi har bara ett års åldersskillnad så hon är den bästa vännen. I lågstadiet tog hon mig alltid i försvar.

Linda har en lindrig form av FAS som mest märks av att hon ibland har svårigheter med att uttrycka sig verbalt. Men det var i lågstadiet som hon märkte att hon var annorlunda. Det var då mobbningen började och tyvärr fortsatte vid yrkesutbildningen i Ekenäs och på de första arbetsplatserna.

- Högstadiet var ett helskota. Jag kom gråtande hem och hade ingen lust att gå i skola. Jag blev inte lämnad ifred, de andra störde och retade mig hela tiden. Jag försöker glömma att jag haft ett så tufft liv och gå vidare, säger Linda Raito som i dag stortrivs på jobbet som vårdare på Lilla Ro-hemmet i Pargas.

Hon har ju bara fött mig men EN gång skulle jag vilja se henne face to face

Linda Raitio

Linda Raitio filmas första gången för dokumentären ”Lindas längtan” år 2013 då hon precis flyttat hemifrån. Allt är bra, nästan. Det stör henne att inte veta något om sin biologiska mamma. Socialmyndigheterna har nekat all kontakt och då hon via dem skickade sitt konfirmationsfoto så kom svaret att biologiska mamman inte ville träffa henne.

- Hon har ju bara fött mig men EN gång skulle jag vilja se henne face to face, säger Linda och beskriver hur hon alltid då hon rör sig på stan i Åbo kollar in kvinnor som kanske kunde vara hennes biologiska mamma.

- Kanske det där är min mamma? Kanske ser hon ut så där. Tänk om vi har gått förbi varandra utan att veta det?

Det störde Linda att se systrarna träffa sina biologiska föräldrar. Då sådana kom till fosterhemmet på besök höll hon sig undan och kände sig avundsjuk.

Då vi filmar Linda på nytt i år har mycket hänt i hennes liv. Hon har precis flyttat ihop med pojkvännen Jani Öhman, fått fast anställning som vårdare på Lilla Ro-hemmet och dessutom träffat sin biologiska mamma för första gången sedan BB.

Det var Jani som i julklapp lovade leta rätt på Lindas mamma. Han hittade Tarja Leskinen i Eura norr om Åbo. Första gången som Linda och Jani åkte dit vågade de inte ringa på dörren. De smög runt radhuslängan och tittade in genom fönstret. De såg Tarja sittande i vardagsrummet. En stund Linda aldrig glömmer. Där satt hennes biologiska mamma och tittade på ett naturprogram på tv. Linda skrev med Janis hjälp ett meddelande på finska på en bit rutigt papper:

Hej jag heter Linda Raitio och jag är din biologiska dotter. Jag skulle vilja träffa dig. Ring mig. God jul!

Julen gick och nyåret likaså men sedan en dag ringde telefonen och Linda berättar att hon ”nästan fick en hjärtattack”. Paret åkte hem till Tarja och från den träffen minns Linda inte så mycket.

- Inte pratade vi så mycket. Vi grät. Hon berättade att hon inte kunde ta hand om mig när jag föddes och att hon var glad över att jag har blivit den flicka jag är i dag. Jag har haft en halvbror men han begick självmord och honom vill Tarja inte prata om för det är så svårt för henne. Jag har en halvsyster och vi är nu kompisar på Facebook.

Vi filmar då Linda och Tarja träffas följande gång, och båda två är minst lika nervösa som förra gången. Men nu har Linda lärt sig finska och diskussionen flyter bra. Tarja är rörd och tar fram en skrynklig, nött papperslapp.

Se lappu! utbrister Linda och läser raderna hon skrev dagarna före jul i fjol. Denna gång har hon med sig barndomsfoton och Tarja får se bilder på Lindas hela familj och på dottern i olika åldrar.

- Så fint hår. Och så glad flicka, kommenterar Tarja Leskinen fotografierna och stämningen i radhustvåan blir allt mer avslappnad.

Mötena mellan mor och dotter finns med i tv-dokumentären ”Lindas längtan” och Jani som fixade att de två träffades säger att Linda är mycket lugnare nu, då hon vet.

Men Lindas omvälvande år slutar inte här. Det sista vi filmar med henne och Jani är då de besöker rådgivningen och får se sitt kommande barn med ultraljud. Linda är orolig och rädd inför förlossningen men blir lugnad av lillasyster Teresa som är nyutbildad sjukskötare. Jani han bara skrattar då de två systrarna sitter på golvet och packar upp mammalådan medan de slänger fram mer eller mindre stolliga förslag på namn åt babyn.

Teresa är den av flickorna som har haft mest kontakt med sina biologiska föräldrar. Liksom Johanna anser hon att små barn inte borde tvingas till möten mot sin vilja. När hon berättar om sin barndom och mötena med sin biologiska mamma och pappa så gråter hon. Det är tunga minnen.

- Alltså det var ju en hemsk situation då jag måste träffa min ”mamma”. Hon sa ”Jag är din mamma, ska vi kramas”. Det var ju jättetokigt och kändes helt fel. Ibland när jag var helt hysterisk och mamma Rose tvingades ringa och avboka så kunde min biologiska mamma bli arg på Rose och anklagade henne för att hitta på.

Teresa tror att hon skulle ha bättre kontakt till sin biologiska mamma i dag om hon inte skulle ha tvingats träffa henne varje månad då hon var liten och rädd.

- Jag miste min trygghet. Jag tror att man får en skev bild av sina biologiska föräldrar då man tvingas träffa dem som så liten. Man får konstiga hemska tankar om att min mamma är ett monster typ … Man bygger upp en hemsk bild.

Teresas biologiska mamma slutade äta sin medicin då hon fick sin dotter. Efter två månader omhändertogs barnet mot mammans vilja och eftersom pappan hade sina egna problem i hemlandet Spanien så fick Teresa ett fosterhem.

Som yngre ville jag inte träffa någon konstig man som sa att han är min pappa, herre gud vem är det här? Jag var rädd för honom. Men sedan i högstadiet då vi skulle rita ett släktträd så blev jag lite nyfiken, tog reda på var han fanns och så åkte jag till Spanien med Rose och Heidi.

I Spanien hos sin biologiska pappa Paco och hans släkt upptäckte Teresa nya sidor hos sig själv och upplevde för första gången att hon liknar någon annan. De spanska släktingarna hade samma ögonfärg och en faster hade likadan näsa som hon själv.

- Det var jättelyckat! De visade mig foton ”här är du 4 år gammal”. Tänk vissa släktingar hade samlat fotoalbum på mig. Min fammo började gråta … de var jätteljuvliga alla. Det var helt jättekiva!

Senare har hon besökt Spanien på nytt, bland annat på tumis med Heidi. Kontakten med den spanska släkten har gjort Teresa stolt över sin biologiska bakgrund och även om hon, liksom systrarna, valde att bli adopterad genast då hon fyllde 18 år, så har hon behållit sitt riktiga, spanska efternamn Narvaez Recio. Det namnet fanns tidigare i alla officiella sammanhang såsom pass och skolpapper, men i vardagen hette hon tidigare Raitio liksom resten av familjen.

- Jag tycker att jag har två personligheter. Jag är blyg och inåtvänd som en finländare, men då jag blir nervös blir jag den där spanjoren som är helt motsatsen. Jag tror att det stärker mig som person att jag vet var jag kommer ifrån.

Pappa Reima erkänner att han var lite svartsjuk då Teresa tog kontakt med sin biologiska pappa Paco och började kalla också honom för pappa. Men den känslan gick snabbt över. Som fosterfar och fostermor hör det ofrånkomligt till en krets av olika människor såsom biologiska släktingar och socialarbetare.

- Vi har lyckats bra utan att skryta. Flickorna är lyckliga, de älskar oss. De ringer oss dagligen nästan alla. Det finns mycket kärlek i den här familjen kan man säga. Jag är stolt över att vara deras pappa, jag älskar dem.

Rose och Reima Raitio berättar om den stora rädslan som fosterförälder, rädslan för att mista fosterbarnet. Särskilt då man får ett äldre fosterbarn så är risken större att man inte få behålla barnet, speciellt om det är fråga om tvångsomhändertagande och de biologiska föräldrarna motsätter sig beslutet.

- Tänk om jag mister barnet. Vågar jag älska det, om jag inte får hålla det. Den känslan och risken finns alltid i bakhuvudet. Men i vårt fall då alla varit så små, under tre månader, så var inte risken så stor. Förutom då det gällde Teresa. Där fanns en reell risk att hon skulle återbördas till mamman, berättar Reima Raitio.

Kärleken har ingenting med biologi att göra

Reima Raitio

Reima förklarar att i hans värld och tankar blir man inte mamma då man föder ett barn. För honom betyder ordet mamma är något annat - det är då du växer med barnet och är barnets mamma på riktigt. Det är hur barnet upplever dig som människa som är av betydelse.

- Om någon funderar på att ta fosterbarn men känner sig osäker på om man kan älska ett barn som kommer på det här sättet, från ett barnhem, så vill jag säga att det oberoende av barnets bakgrund så kommer nog kärleken ganska snabbt. Kärleken har ingenting med biologi att göra. Jag rekommenderar.

Och du är inte en sämre karl fast du inte kan tillverka barn på normalt sätt. Du är kanske ännu mera karl då du tar fosterbarn

Reima Raitio

Texten är omarbetad den 8 november 2018 av redaktionella skäl.