Det har ni verkligen. Många tog upp att det är lätt att känna sig utanför ifall man är gängets enda singel när vännerna börjar få barn och försvinner in i familjebubblan.
Samma mönster upprepas senare i livet då man är den enda som inte har barnbarn att hitta på roligheter med.
Att inte ha råd med ett fint hus eller traggla sig fram ekonomiskt upplever också en del lyssnare som skamligt.
Men glädjande många har kommit till insikten att det egentligen bara är de själva som är kritiska. När man lär sig strunta i alla ”borden” är det lättare att vara stolt över den riktning man valt.
Som en brevskrivare så klokt formulerade saken ”Min väg i livet är inte mindre värd bara för att den är krokig”.
Några av veckans brev kan du läsa här!
Vad tycker du att vi borde ta upp i podden? Tipsa oss gärna på [email protected]!
”Ingen patentlösning fungerar för alla!”
Allting är ju bara sociala konstruktioner. Tanken om ”gift vid 20, få barn vid 30 och ha karriär vid 40” är ju bara något vi har kommit på. Kanske våra föräldrar har sagt det till oss, kanske vi har blivit influerade av succéhistorier via filmer, böcker och musik.
Det betyder inte att det är en dålig sak att vilja ha det. De jag känner som lever det livet tycks vara lyckliga. Bra för dem!
Men man kan inte tänka på det som en ritning för hur livet MÅSTE se ut. Det är det som leder till ångest och stress.
Sokrates, 37
”Mina stadgade vänner är avundsjuka på min frihet”
Jag är 37 år, fortfarande ogift, jag fick nyligen ett jobb som kan ge mig en karriär. Och i sommar tänker jag resa för första gången.
När jag pratar med mina vänner som är gifta, har hem och karriär så är de avundsjuka på min livssituation. De känner att jag har en frihet som de inte längre har.
Gräset är grönare på den andra sidan. Men det är inte heller så svartvitt som att de har det bättre och jag har det sämre.
Sid Vicious, 37
”Jag skapade ett eget sammanhang men höll kontakten med mammorna”
I 30-årsåldern var jag i otakt med mina vänner, för jag var singel och bodde i hyreslägenhet medan de fick barn och bodde i egnahemshus.
Lösningen för mig var att hitta ett eget sammanhang, så jag började studera och hittade mitt sätt att leva.
Jag har fortfarande kvar mina vänner från den tiden och det är mycket viktiga för mig. Nu har en del av dem fått barnbarn och det är lite samma känsla som när de blev föräldrar.
Men jag har mitt eget liv jag som trivs med!
Hanna, 58
”I otakt med mammagänget”
Jag var singel då alla mina vänner fick barn. Visst fick jag vara med, men jag kände mig ändå utanför och de kunde aldrig komma loss och göra roliga saker på grund av barnen.
Idag då jag har mindre barn och de har fullvuxna barn går vännerna på konserter, afterwork, restaurangbesök, men som ensamstående mamma har jag sällan möjlighet att gå med.
Jag var alltså ensam utan barn, men är det också nu med barn. Tack och lov har jag också hittat andra vänner på vägen.
Ensamvarg, 45
”Jag vågade sadla om!”
Jag har känt mig lite udda hela mitt liv. Fick fast anställning först då jag var 30. Jag har inga barn och har emellanåt känt press från släktingar för det.
Jag hade ett rätt stressigt arbete och till sist gick jag in i väggen, samtidigt som arbetsgivaren inledde omställningsförhandlingar. Det slutade med att vi var rätt många som fick sparken.
Jag har nu som 40-plussare bytt riktning i livet och studerar på yrkeshögskola. Mina klasskamrater är en blandad skara i olika åldrar, och jag trivs jättebra!
Kameleonten
”Blir lite ensamt om man är tidig med allt”
Jag var tidig med allt. Hann ha ett långt förhållande, köpa ett hus och få barn innan 30. Sen tog förhållandet slut, och jag var den första i min umgängeskrets som genomgick en separation.
Nu lever jag vecka-vecka-liv medan folk i min ålder får sina första barn.
Det är tudelat. Dels är det skönt att vara ”färdig”, dels var det jobbigt att jag som nybliven förälder inte hade någon vän att dela det med.
Jag har blivit mycket tryggare i att det faktiskt är mitt liv jag lever. Det finns inget rätt eller fel, bara olika livshistorier – som man antingen själv ”äger” eller låter någon annan ”äga”.
Vecka-vecka, 33
