En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
De finlandssvenska mediernas bevakning av Humorgruppen KAJ exploderade då bandet gick segrande ur Melodifestivalen och därmed ska representera Sverige i årets Eurovision Song Contest.
Under veckorna efter finalen den 8 mars, där humorgruppen besegrade förhandsfavoriten Måns Zelmerlöw, har KAJ-yran inte visat några tecken på att mattas av.
Svenska Yles kulturredaktör Sebastian Bergholm och Hufvudstadsbladets litteraturredaktör Ylva Perera diskuterar mediernas bevakning av Vöråbandet KAJ i Vega Kultur.
I en krönika i HBL den 13 april hävdade Perera att bevakningen vuxit till en onyanserad hyllningskör som inte tillåter några avvikande synpunkter och tränger ut intressantare ämnen. Då kan inte kulturjournalistiken erbjuda några nya insikter och perspektiv på världen.
– I det här medielandskapet tenderar man att ge jättemycket utrymme åt sådant som är populärt och som folk redan känner till, menar Ylva Perera.
Perera noterar att då kritiska synpunkter lyfts fram, som till exempel att Bara bada bastu inte är lika fyndig som andra av KAJ:s låtar utan bygger på typiska svenska stereotypier om Finland, har de mötts av mothugg från folk som menar att KAJ:s framgång borde få vara en trevlig distraktion från ett oroande världsläge.
– Då reste jag ragg. Kultur ska vara något vi kan ha olika åsikter om, och det ska inte vara ett självändamål att alla älskar dem, säger Perera.
Deras framgång blir inte heller mindre häftig av att man kan diskutera den kritiskt, menar hon.
Roligt, förlösande och djupt sorgligt
Sebastian Bergholm håller med om att mediebevakningen har nått en punkt där redaktörerna rycks med av yran. Enligt honom är det bra att stereotypierna om finnar och bastubadande lyfts fram.
– Man väcks ur ett slags slummer. Det är bra att bli påmind om hur det kan vara att till exempel växa upp som finländare i Sverige med alla fördomar som omger det, säger han.
Han ser också ett större djup i KAJ:s musik, som till exempel i deras låt Älska en gubb där en man på tröskeln till medelåldern oroar sig för hur han kommer att förgubbas, gå efter posten i långkalsongerna och klä sig i Sparbankens mössor …
– Det är djupt sorgligt, det säger jag helt på allvar och det hade jag kanske inte sagt för tio år sedan. Men när man som jag kommer närmare sin död blir man medveten om den realiteten, säger Bergholm.
Sången är enligt honom både rolig och förlösande då man skrattar åt något som är otroligt svårt att bära.
Medan han håller med Perera om att bevakningen kan vara ensidig lyfter Bergholm fram att KAJ:s snälla humor rymmer ovanligt djupa och allmängiltiga iakttagelser om livet och vår plats i världen.
”Det är radikalt att få folk ut i världen”
Ylva Perera och Sebastian Bergholm är överens om att KAJ:s framgångar är något som erbjuder hopp och gemenskap. De har en väldig förmåga att få människor att vilja samlas för att lyssna på dem.
– Då vi är isolerade bakom våra skärmar är det radikalt att de får folk att vilja komma ut i världen och vara på samma plats. För där kan det oväntade uppstå, säger Perera.
Hon tyckte det var underbart att se deras spelning i Vörå efter deras seger i Melodifestivalen.
– Det slaskade, de gav järnet och folk stod där i sina sparbanksmössor. Det handlade inte ens om vad låtarna beskriver utan om att de fick människor att vilja vara med, säger Perera.
Men då måste det också finnas utrymme för folk i den samlingen att tycka lite olika, men ändå komma och mötas.
– Det är då konst blir viktigt, säger Ylva Perera.
Är bevakningen av KAJ för ensidig? Vad tycker du? Kommentera!