En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
– Exceptionellt! Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det här har hänt.
Det säger Max Smeds då jag frågar hur det är att debutera som fotograf i första långfilmen Orenda i regi av Pirjo Honkasalo.
– Hon var en så stor inspiration för mig redan i filmskolan.
Orenda är en poetisk dramafilm där två kvinnor, spelade av Pirkko Saisio och Alma Pöysti, brottas med stora frågor ute på en ö i yttersta skärgården. Filmen handlar om tro, tvivel och skuld och för Smeds betydde det att skapa bilder för att beskriva något som inte alltid kan skildras med ord.
Enligt Smeds handlar det i sin tur om tid och tempo, att åskådaren får tillräckligt med tid för att sjunka in i berättelsen och verkligen uppfatta och känna via bilderna.
– Fast Orenda har mer dialog än någon annan av Honkasalos filmer så tolkas en stor del av filmen enbart via den stämning som bilderna skapar. Det gör filmen speciell i dag, att det är en film där det finns tid och rum för tankar och egen tolkning. Ja, det känns nästan enastående.
Två fotografer i samma film
Pirjo Honkasalo har en lång karriär med både fiktionsfilmer och ett flertal prisbelönta dokumentärer bakom sig. Hon är också Finlands första kvinnliga fotograf och har alltid själv filmat sina dokumentärer. Det är endast då hon gör fiktionsfilm som hon anlitar en fotograf.
Max Smeds har i sin tur gjort flera tv-serier, dokumentärer och musikvideor. De två lärde känna varandra via ett kort dokumentärfilmsprojekt då de filmade i Lappland i en veckas tid.
Honkasalo berättar att hon då insåg att Smeds har den känslighet som krävs och att han också kan, så att säga, utplåna det tekniska och koncentrera sig på de människor han jobbar med.
– Det är 40 års åldersskillnad mellan oss, men vi har någon form av själarnas sympati, säger Honkasalo leende.
Smeds beskriver Honkasalo som målmedveten och väldigt fri i sitt tänkande. Hon litade också på honom och gav ansvaret att skapa den visuella världen.
– Att vi båda är fotografer gjorde arbetet lättare, det kan ju gå andra vägen också beroende på hurdan dynamik man har. Men vi har samma öga, jag känner att vi ser världen på samma sätt. Jag lärde mig mycket av henne.
Empati och snällhet
Då jag frågar vad som krävs av en filmfotograf svarar Max Smeds direkt – empati och att vara snäll.
Sedan fortsätter han med att beskriva hur du som fotograf måste få människorna du arbetar med att lita på dig, och säger att det gäller speciellt skådespelarna.
– Som fotograf är du den som är närmast dem och det kan vara ett mycket känsligt och skört område man rör sig i. Skådespelarna måste kunna lita på att fotografen då också förstår det arbetet.
– Skådespelarna är redo att vara sårbara framför kameran. Det betyder att man måste ge något tillbaka. Som fotograf är det en del av ens ansvar att se till att de som jobbar omkring en också förstår det, att man tar hänsyn och är snäll.
Han citerar också Honkasalo: ”En enda fel blick kan förstöra en hel inspelningsdag”.
Och då gäller det inte bara hur man ”ser” på skådespelarna och deras arbete, utan också hur man ser på hela gruppen, hela filmteamet.
Alma Pöysti, som spelar den ena huvudrollen i filmen, hyllar Max Smeds som fotograf och speciellt hur suverän han är på att ta hand om hela situationen under en inspelning.
– Han har ett varmt sätt så det var helt underbart, spännande och otroligt problemfritt att jobba med honom. Och att från sidan följa hur Honkasalo och Smeds arbetar.
Humor viktigt då man filmar i skärgården
Orenda är inspelad på Jurmo i Skärgårdshavet och på ön Osmussaare eller Odensholm utanför Estland.
Smeds berättar att Honkasalo först hittade en fyr så långt ute i Estlands skärgård att de estniska producenterna påpekade att det är den absolut svåraste platsen i hela Estland att filma på.
– Pirjo fortsatte leta och fann sedan ön Osmussaare och då sa producenten – grattis, du har nu hittat den näst svåraste inspelningsplatsen i Estland, nu kör vi.
Miljön ute i skärgården var vacker men förhållandena utmanande. Smeds berättar hur det ibland blåste så hårt att skådespelarna inte hörde varandra eller så måste man vänta på att den perfekta dimman skulle rulla in och då genast vara beredd att filma.
– Omständigheterna var svåra, men jag känner inte att det bromsade oss, tvärtom. Det kändes som att det var exakt det här som filmen behövde, en rå, vacker och sträng omgivning som stöder de här karaktärernas inre värld.
Under vissa inspelningsdagar sov alla i tält och det kalla och blåsiga vädret skapade ett sammansvetsat gäng, berättar Pöysti.
– Lite ”sissimeininki” (gerilla-attityd) och humor krävdes, säger hon och skrattar. Det skapade en häftig stämning och kanske är det så att när det är lite obekvämt har man desto roligare för att hjälpa upp det hela.