En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
Vörågruppen KAJ besegrade Måns Zelmerlöw och representerar Sverige i Eurovision Song Contest i Basel i maj. Zelmerlöw uppges ha stormat ut ur arenan i tårar efter sin Mello-förlust.
Det här rapporterades det också om i Finland, och vi kunde läsa att Zelmerlöw grät otröstligt.
Bildsättningen med glada finländare skapade en tydlig kontrast som ingav känslan av att något pinsamt skett. Skulle man ha skrivit om en gråtande kvinna med lika mustig betoning?
Uppmärksamheten påminner om att den manliga gråten fortfarande är ett normbrott i Sverige och Finland, trots att ishockeyspelare som Teemu Selänne och Teppo Numminen gråtit inför kameran efter sina sista spelade landslagsmatcher.
Det finns något som uppfattas som omanligt med själva tårarna, men så har det inte alltid varit.
Grät gjorde man gärna förr
1700-talets kanske mest berömda litterära gråtare var Johann Wolfgang von Goethes unge Werther, vars lidanden fortfarande ekar genom litteratur och konst.
Werther är en känslig och konstnärlig själ som dyker upp på vischan och förälskar sig i Lotte, en moderslös flicka som står i med familjesysslorna, och som är förlovad med en äldre man.
Under detta 1700-tal var offentliga tårar alltså ett tecken på sensibilitet och moralisk karaktär.
Tycke uppstår, och Werther är svimfärdig av händer som nuddar vid varandra, och annan typ av sublim kontakt, trots att en modern läsare kan tycka att ”ingenting händer”.
Lotte gifter sig med en annan, Werther gråter, Goethe låter den lantliga naturen spegla de inre känslorna i uppror, och slutligen gör Werther det kulturellt skamliga: han tar sitt liv.
Den senare delen av 1700-talet var en tid när upplysningen övergick i romantiken, när känsla tog vid där förnuftet inte räckte till.
Den samtida skotske filosofen Adam Smith, som främst är känd för sin idé om den ”osynliga handen” som i en fri marknadsekonomi bekvämt nog stipulerar att en individs egenintresse gör så att marknaden funkar sömlöst, ansåg moral grunda sig på känsla.
I synnerhet medkänslan, snarare än förnuftet, hade en viktig betydelse för frågor om rätt och fel.
Under detta 1700-tal var offentliga tårar alltså ett tecken på sensibilitet och moralisk karaktär.
Såväl kvinnor som män i de övre samhällsskikten grät ut sin dygd, och läsning av romaner både ensam och offentligt hade en stor betydelse för att den här typens sensibilitet skulle spridas.
Också under tidigare epoker spelade den offentliga gråten roll. Kungar kunde gråta över förhållanden i nationen och brist på gråt kunde vara bevis under häxprocesser. En gråtande regent idag skulle nog främst uppfattas som nervsvag eller utbränd.
Under 1700-talet skulle man ändå främst gråta av medlidande eller över etiska överväganden, inte över sitt eget öde, så kanske skulle Zelmerlöw också ha kritiserats under 1700-talet?
Mäns och kvinnors olika tårar
Reaktionen på Måns Zelmerlöws gråt visar att 1800-talet kanske inte är så långt borta som man kunde tro.
Det är nu som skarpa gränser mellan det offentliga och privata dras och i samma veva blir den manliga gråten mer sällsynt.
När industrisamhället växer ut föds en mer individualistisk, mekanisk människa och självkontroll blir något manligt, medan det kvinnliga fortsätter vara känslostyrt.
När min pappa dog hade jag väldigt svårt att gråta. Det är nästan 30 år sedan och är något som jag fortfarande förbryllas över och sörjer. Jag har kommit fram till att, det som så mycket annat, är samhällets fel som fostrat mig till att bli en mer känslohämmad varelse än jag kunnat vara.
Trots att det var ljuvligt att KAJ vann med sin glädjespridande låt, betraktar jag nog Zelmerlöws tårar som den största segern för kvällen.
Att hitta en förklaring till denna maskulina brist i 1800-talets industrialism är en klen tröst, man skulle tycka att vi haft tid på oss att lära oss gråta.
Så är det förstås skillnad på gråt och gråt och trots att det var ljuvligt att KAJ vann med sin glädjespridande låt, betraktar jag nog Zelmerlöws tårar som den största segern för kvällen.
Det må vara så att han inte grät ut sin sensibla karaktär eller någon moralisk princip utan bara sin egen besvikelse.
Fast vem vet, kanske fanns det något abstrakt i hans tungmod? Kanske handlade hans tårar om den vanmakt och melankoli han kände över att se Melodifestivalen som institution rämna inför hans ögon?
Jag kommer att tänka på den tyska renässanskonstnären Albrecht Dürers kopparstick Melancholia, där en man låter sitt tunga huvud vila i sin hand, och omkring honom symboler som antyder en värld i förändring. Därav titeln melankoli, som på 1500-talet var den sjukdom som otaliga tillstånd leddes in i.
Kanske är det så att Zelmerlöw egentligen förstod att tiden för påkostade shower, för låtar där stora begrepp utan konkret förankring, såsom Euphoria, Heroes, Revolution … ohjälpligt börjar vara förbi.
Rentav fångas hela förlusten av värld in då Zelmerlöw säger: ”Jag kan inte tampas med KAJ”?
Revolution kritiserades för att vara en låt tom på betydelse. Vem hade kunnat ana att det mest revolutionerande med låten förmedlades genom känsloutbrottet efter att dess öde fastslagits?
Sebastian Bergholm skrev sin pro gradu i filosofi om moral och medkänsla, och har studerat bl.a. gråtens kulturhistoria.