För sju år sedan blev skådespelaren och sångerskan Emma Klingenberg kontaktad av producenten Johanna Stenback med en förfrågan om att sammanställa ett konsertprogram med visor av Tove Jansson till ett evenemang. Föga anade hon då att arbetet skulle ta henne på en hisnande upptäcktsresa som fortsätter än i dag.
– Jag kände ju till att hon skrivit en del Muminvisor för teaterscenen, men jag var nyfiken på att se vad annat jag kunde hitta. Jag började leta i olika arkiv, och hittade bland annat en anteckningsbok där Tove skrivit ner olika vistexter. Boken innehöll många för mig okända visor, som kärleksvisor och nya verser till befintliga sånger som jag kände till sedan tidigare. Jag började gräva djupare och djupare och så blev det en konsert som hade premiär våren 2020.
I konserthelheten fick Emma plats med endast en bråkdel av alla visor hon hittat, och driven av nyfikenhet har hon fortsatt att forska i Tove Janssons relation till musik, sång och dans.
Under årens lopp har forskningen resulterat i olika projekt, bland annat i den nyutkomna boken Detta är min målarsång. Tove Jansson och musiken.
I boken lyfter Emma Klingenberg fram olika sidor av Tove Jansson som visdiktare.
– De vistexter som hon skrev i barndomen är ett slags utforskande, glatt sprudlande diktande, medan kärleksvisorna är mer privata. Utöver detta skrev hon en hel del visor till olika föreställningar som beställningsverk. Mot slutet av hennes arbetsliv blev det mer och mer beställningsverk, och det fanns inte utrymme för den där egna privata diktningen.
Emma Klingenberg har hittat en del kärleksvisor som Tove Jansson skrev på 1940-talet, texter som varit en välbevarad hemlighet i en liten krets.
– De här kärleksvisorna var verkligen ett uttryck för den stora himlastormande kärleken. Hon hade lärt känna teaterregissören Vivica Bandler och texterna, visorna, var ett sätt för henne att undersöka och kanalisera de här känslorna. Hon bearbetade de här visorna i olika versioner och skickade dem till några olika vänner – först till Vivica, givetvis. Det sjunger verkligen om de här dikterna!
Fram till år 1971 var det olagligt att vara homosexuell i Finland, och Emma Klingenberg misstänker att Tove Jansson valde att inte låta trycka kärleksdikterna för att undvika skvaller och spekulationer.
– De här kärleksdikterna är en speciell samling som visar en privat sida av Tove, och som skildrar den livssituation hon befann sig i just då. Här har vi en viss typ av diktning som hon inte ägnade sig åt senare i livet.
Vågad visa överraskar
I en låda med tidningsurklipp i Toves ateljé hittade Emma Klingenberg en dag en plastficka med lappen ”Glatt oanständigt!”. Plastfickan visade sig innehålla en överraskande visskatt.
– Ja! Stora Mymmelsången! Jag tror att texten är skriven någon gång på 1950-talet, eftersom hon har skrivit den till Povel Ramels Titta det snöar som kom i början av decenniet. Det är en sång som beskriver hur det är att vara på mymmelfest. Mymla, liksom spöke, är ett kodord för att vara homosexuell.
Titta vi mymlar, hatti och fnatti, fitti diritti, fittan och fitten, fittan i focus, fikus och lotus
ur Stora Mymmelsången
– I texten beskriver Tove Jansson hur mymlorna går omkring och ”nosar på varann, och visar vad man kan, alldeles som en man”. Det är en text som bär av i hisnande hastighet och där skämten också är rejält under bältet. Det är jätteroligt, för att det är så oväntat.
Emma Klingenberg konstaterar att hon ju visste att Tove Jansson hade humor, men att Stora Mymmelsången överraskade henne i alla sin rättframhet och djärvhet.
– Eftersom vi är så stolta över Tove, och eftersom hon är oss så kär, blir det lätt så att man har sina vita handskar på när man behandlar henne. Man sätter henne i olika boxar med en fin rosett på.
– Men den här texten visar på någonting hos henne som jag tycker är jätteviktigt och som vi inte får glömma bort: den djärva humorn. Att man kanske inte alltid måste ta allting på så stort allvar. Eller om man gör det så tar man i alla fall ut svängarna.
Musik och dans som frihet
Tove Jansson var en som älskade att ta ut svängarna – inte minst genom dans. Musiken och dansen var ett sätt för henne att värna om friheten, konstaterar Emma Klingenberg.
– Musiken spelade en stor roll för hennes upplevelse av frihet. Tove har själv pratat om vikten av att vara fri för att kunna skapa. Musiken var alltid med. När hon reste packade hon alltid ner en dansplatta i väskan för att försäkra sig om att hon skulle kunna dansa till just den musiken hon behövde för att kunna skaka av sig och dansa.
Tove Jansson kunde inte läsa noter och hon komponerade inte själv, däremot spelade hon såväl balalajka som dragspel och sjöng friskt – även om hon som tolvåring konstaterade i sin dagbok att hon ”sjunger som en fågel. En kråka eller rördrom. (Rördrommen bölar).”
Emma Klingenberg berättar att hon hört Tove Jansson sjunga friskt och frejdigt på de c-kassetter som finns bevarade i Toves och Tuulikki Pietiläs kvarlåtenskap.
När c-kassetten blev populär på 1970-talet införskaffade Tuulikki Pietilä en magnetofon för att banda musik som man hörde på radion samt för att kunna spela in ljud och musik på parets resor jorden runt.
Enligt Tove behöver man pengar till tre saker på sin resa: ”Blommor, whisky och musikkassetter.”
”Deras egen Spotify”
Emma Klingenberg har gått igenom de mer än 80 stenkakor, 600 LP-skivor och 1 000 c-kassetter som utgör Toves och Tuulikkis gemensamma musiksamling, och hon är imponerad över bredden i parets musiksmak – från klassisk musik och franska chansoner till New Orleans-jazz, rock, pop och mycket folkmusik.
– Det är en färgrik samling som i hög grad drevs av deras nyfikenhet på världen, på människor, på olika kulturer, på ljud och stämningar överlag. Den omfattande kassettsamlingen formades av dem båda, men det var Tooti som ordnade den och som hade stenkoll. Jag brukar säga att det är deras egen Spotify.
Förutom att kassettsamlingen visar på Toves och Tuulikkis musiksmak speglar den också deras vardagsliv.
– Vilken musik följer med ett liv? Det unika med den här kassettsamlingen är att det är en blandning av privata bandningar, köpta kassetter och blandkassetter. På ett sätt får man med sig livets olika ljud, ganska fint tycker jag.
Musik som föds ur storm
Emma Klingenberg har själv skrivit musik till en del av de texter som hon hittat gömda och bortglömda i olika arkiv och byrålådor.
– Under projektets gång har jag för egen ros skull suttit och tonsatt en del av de här kärleksvisorna. Andra har också komponerat musik till de här texterna, och vissa har jag haft med i mina konserter.
– Vi har också spelat in en del av sångerna, och under årets lopp kommer vi att ge ut dem. Inom kort släpper vi Regnvisa där vi har använt oss av kassettmaterial – en storm på sju beaufort som Tooti spelade in på Klovharun sommaren 1972. Det var fint att kunna använda den stormen och låta musiken födas ur den.