En tredjedel av doktoranderna eller de som nyligen disputerat har blivit diskriminerade, mobbade eller trakasserade på jobbet. Fler än var femte har blivit utsatt för detta av sin chef eller handledare.
Det framkommer i en undersökning gjord av Forskarförbundet som publicerades tidigare i höst.
Att osaklig behandling mot doktorander är så vanligt i Finland kom inte som en överraskning, berättar Miia Ijäs-Idrobo, specialsakkunnig vid Forskarförbundet. Det stämmer överens med internationell forskning.
– I internationella studier till exempel i Europa har det kommit fram att de som särskilt drabbas av osakligt bemötande inom den akademiska världen är unga forskare. Inom den gruppen är det särskilt kvinnor med internationell bakgrund i början av sina karriärer som är mest utsatta, säger Ijäs-Idrobo.
”Rasistiska och misogyna kommentarer”
Rakenduvadhana Srinivasan är på slutsträckan av sina doktorandstudier inom neurovetenskap vid Helsingfors universitet. Hon är inte direkt förvånad över att unga forskare möter osakligt beteende i arbetslivet. Det är något hon sett i och med att hon är ordförande i doktorandföreningen Hyvät vid Helsingfors universitet.
– Det är oerhört oroande att det här förekommer på en bredare skala och inte bara gäller ett enskilt universitet. Det blir tydligt att problemen varken är sporadiska eller engångsföreteelser utan det visar att det finns något systematiskt fel inom akademin, säger hon.
Doktorandföreningen Hyvät har via sina egna enkäter fått bekräftat att diskriminering, trakasserier och mobbing är ett återkommande problem vid Helsingfors universitet.
I en enkät från i fjol som besvarades av över 170 doktorander uppgav nästan två tredjedelar att de upplevt eller sett osakligt beteende under år 2023.
– Det fanns en myriad av problem. Det var allt från rasistiska och misogyna kommentarer till favorisering, felfördelning av möjligheter, undanhållande av publikationer och att handledare inte tillät att ens publikation skulle skickas till en tidskrift, säger Srinivasan.
Fått kämpa sig fram
Enligt Srinivasan pekar mycket på att problemen inom den akademiska världen beror på hierarkin och maktobalansen, särskilt mellan doktorander och handledare.
– Det är ett faktum att handledare och mer seniora kollegor har en stor makt över doktorander. Till exempel kan hård kommunikation och nedsättande kommentarer på daglig basis skada doktoranders självkänsla och påverka deras ork och arbetskvalitet. En handledare kan också till exempel inte vilja släppa iväg en doktorand för att hen behövs i labbet och därför försöka fördröja när doktoranden kan ta sin examen, berättar hon.
Srinivasan säger att hon själv haft tur då hon är både nöjd med sina handledare och sina doktorandstudier.
– Men det betyder inte att jag inte har upplevt svåra situationer i mitt förflutna. Jag är en indisk kvinnlig forskare och det har skapat hinder för mig. Jag har fått kämpa mig fram för att kunna fortsätta. Och nu kämpar jag för andra.
Svenskspråkiga blir sämre behandlade
Forskarförbundet utreder med jämna mellanrum arbetsförhållandena för unga forskare i Finland men den här gången har man för första gången frågat om osakligt bemötande på jobbet.
I enkäten var det många som nämnde språk som ett skäl till att man blir dåligt behandlad. Både svenskspråkiga och de som talar ett annat språk än finska uppgav att de relativt oftare blivit utsatta för olämpligt beteende.
En annan faktor som många svaranden tog upp var ålder. Bland de svarande under 30 och över 40 år gamla berättade att de kan ses som endera för unga eller för gamla i olika karriärsstadier.
Enligt Miia Ijäs-Idrobo kan man ur enkätsvaren tolka att det finns ett tydligt ideal som verkar råda inom forskarvärlden.
– Den idealiska forskaren är någon som bara ägnar sig åt sitt arbete och vetenskapen. Idealet är att man är i precis rätt ålder, vetenskapligt ambitiös och man inte har några andra saker i livet som stjäl ens uppmärksamhet.
Rakenduvadhana Srinivasan lyfter fram att problemen också bottnar i att doktoranderna inte alltid värdesätts lika mycket som andra forskare särskilt när det gäller deras betydelse inom forskning och undervisning.
– Det betonas inte tillräckligt att vi alla existerar som en del i ett akademiskt ekosystem där alla har ett lika värde. Vi kan vara i olika karriärsstadier och i olika livsfaser, men det betyder inte att vi inte är lika viktiga för ekosystemet.
Enligt Srinivasan är det också oroande att osakligt bemötande förekommer i den del av samhället som har högst utbildningsnivå.
– Om utbildningen inte översätts till värderingar som behövs för mänskligheten och inte leder till samarbete och medkänsla för varandra, då måste vi fråga oss om den här formen av utbildning verkligen är fördelaktig för världen.
”Hört om fall som bekräftar statistiken”
Patrick Kronberg forskar inom utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi i Vasa och är styrelsemedlem i Doktorandföreningen Dåcta. Han har personligen inte upplevt eller observerat olämpligt beteende under sina studier.
– Men jag har hört om fall som bekräftar statistiken.
Kronberg berättar att Dåcta ska utreda hur situationen ser ut bland doktoranderna.
– Vi kommer att följa upp hur det ser ut hos oss på Åbo Akademi just nu. Är det så bra som vi tror eller finns det något som man kan göra ännu bättre, säger Kronberg.
Finlands universitetsrektorers råd har reagerat med oro på hur utbrett trakasserierna och mobbningen är inom den akademiska världen. Universiteten har förbundit sig till att identifiera och eliminera praxis och strukturer som skapar ojämlikhet och möjliggör osakligt beteende.
Större medvetenhet och flera perspektiv
Det var delvis Rakenduvadhana Srinivasans personliga erfarenheter som gjorde att hon blev aktiv i universitetets doktorandförening.
Hon hoppas att problemen får mer synlighet och att universiteten överlag erbjuder bättre stöd för doktoranderna. Ett konkret förbättringsförslag som Srinivasan föreslår är att varje doktorand skulle ha åtminstone två handledare.
– Det skulle lösa många saker eftersom om det finns problem med en person finns det alltid en annan att vända sig till.
– Det handlar inte om att införa mer hierarki utan handlar om att involvera fler perspektiv och utöka ansvarsskyldigheten. Det skulle också göra att doktoranden inte känner sig lika isolerad, säger Srinivasan.