Vega lördag ville veta om du har minnen av äcklig eller god skolmat, om hur allt kring ätandet arrangerades i din skola och vilken inverkan skolmaten hade på din vardag.
Skolmaten och ätandet vittnar på basis av de svar som kommit in om varierande kvalitet skolor emellan men särskilt olika tider emellan. Först höjdes nivån i takt med ökad levnadsstandard, sedan sjönk den igen, enligt er.
Starten var enkel på 1940-talet och kvaliteten går mot det bättre för att sedan efter 1990-talets ekonomiskt dåliga år sakteligen på nytt försämras på grund av sparåtgärder. Skolmaten efter millennieskiftet upplevs inte som lika bra som den på 80-90-talet.
Allt kring ätandet vittnar också om en förändring i lärarnas roll och deras auktoritetsställning.
”För att få små förmåner som i dag betraktas som självklara måste eleverna lyda och underkasta sig förutom vuxna i allmänhet även pedagoger som i sin självupplevelse betraktade sig som utvecklingens krona och som även ofta var maktfullkomliga”, skriver en person om 50-60-talets lärare.
Minns att ännu på slutet av 60-/början av 70-talet behövde eleverna efter skolmaten ta läraren i hand, tacka för maten och niga eller bocka och till och med skrapa med foten i golvet.
En del skriver på ett sådant sätt om upplevda hemskheter i samband med ätandet att tankarna närmast går till någon form av förtryck och förnedring, ordet mobbning nämns av några skribenter.
Mina skolmatsminnen är från 80-talet och det värsta var de gånger när jag blev torterad att äta tomaten jag vägrade att äta
Vad gäller hönsfrikassén och dillköttet har de många försvarare bland gårdagens skolelever (särskilt elever på 1980-90-talet).
Flera skriver att de var de godaste rätterna som serverades och en person drömmer om att få hönsfrikassé på lunchrestauranger även i dag.
Många tänker med tacksamhet på den okonstlade, rejäla mat som tillreddes från grunden i skolköken under tidigare decennier.
”All mat var gjord på plats och från grunden. Inga läbbiga halvfabrikat fanns det heller. Det var tider, det”, konstaterar en skribent.
I Nykarleby på 90-talet var skolmaten lika bra som på restaurang!
Ännu tidigare däremot, under efterkrigstiden, kunde skolmaten vara mindre entusiasmerande. Menyerna upplevdes inte som några höjdare – det bjöds enligt en skribent på klistrig och slemmig havregrynsgröt och makaronivälling med långa, sladdriga makaroner som simmande i het, saltad mjölk.
Makaronerna ska ha varit svåra att få tag i, de slingrade sig alltid ner från skeden, föll i famnen eller ner i tallriken så mjölken skvätte omkring.
Mina minnen från skolmaten på 1940-talet är inte särskilt muntra.
Maten hämtades till folkskolans kök i stora ”mjölkstånkor” och fördelades på tallrikarna av robusta tanter; de hade vita förkläden på magen och en orubblig auktoritet.
”Matlukten spred sig i hela skolan, och speciellt den fadda lukt havregrynsgröten spred var så kväljande att den minns jag fortfarande med stort obehag”.
”Skolmaten blev obligatorisk år 1948 men många kommuner började tidigare. I Karis fanns skolmat redan 1946 då mina tvillingssyskon började i folkskolan”, skriver en person som inledde sin skolgång år 1947.
Enligt skribenten var det mest soppor och gröt på grund av pengaknapphet.
Speciellt illa tyckte jag om rågmjölsgröt som var rätt ofta på menyn. Där fanns äckliga mjölklimpar som fastnade i min hals
En person som gick i en folkskola i slutet av 50-talet och början av 60-talet berättar att det fanns ett skolkök, men ingen matsal. Maten var enkel, det var soppa, välling och gröt som dominerade.
”Vi åt med våra pulpeter i klassrummet som bord. Eleverna förutsattes ha vaxduk eller dylikt som breddes ut som underlag. Det fanns två matdejourer i varje klass som hade till uppgift att hämta maten jämte tallrikar och bestick och sedan föra tillbaka disken. Maten kom i emaljerade ämbaren och för tallrikarna fanns snickrade bärställningar”.
”Varför får vuxnas lunch kosta mer än barnens?”
Några som skriver till Vega lördag kritiserar dagens halvfabrikat och det de kallar för vegetariska trams. Det påpekas att kockar och kokerskor inte hinner laga maten från grunden, men att de nog gör vad de kan.
Skolmaten är nog idag är nog något helt annat, sparåtgärder här och där påverkar verkligen
Någon dristar sig till att anklaga dagens skolelever för att vara bortskämda och säger att de ska skärpa sig.
Det finns personer som verkligen kan jämföra skolmaten i barndomen och som vuxen.
”Finns inte en glädjelösare måltid. Så ensidig, tom mat utan en gnutta kärlek eller minsta känsla av omsorg”, skriver en som säger sig – tyvärr – äta skolmat även i dag.
Å andra sidan påminns finländare om det fina med att det serveras varm mat under skoldagen.
Men vilken lyx ändå att få varm mat i skolan. Har bott 25 år i Norge, och har alltid saknat att mina barn fått samma möjlighet. Många barn här har aldrig med sig mat, som betyder lite påfyll av energi
Det funderas på hur valet av fettfria produkter numera får konsekvenser för elevernas hälsa och välbefinnande.
Den fettfria mjölken ifrågasätts med motiveringen att växande barn behöver viktiga fetter. Någon funderar på om fettfri mjölk och margarin är boven till att allt fler barn har övervikt.
”Det triggar sockerbehovet. Vi vuxna har ju ett val som barn och unga inte har, eftersom de inte kan välja. Många föräldrar är dessutom helt omedvetna om saken”, formulerar en som svarat oss.
”Underligt att maten för skolbarn får kosta bara några cent men att man på arbetsplatserna får god mat”, sammanfattar en skribent det som flera av er tycker.
Flera nämner de kvalitativa mellanmålen som skolor ofta bjöd sina elever på. Men så finns det också personer som har fått konstiga mellanmål, eller inga alls.
Då på 70-talet fick vi också mellanmål, som kunde vara en tjock skiva leverkorv. Inget mer.
Stenhårda leverbitar och härliga fiskpinnar
Många tackar för den dag då man fick börja lägga upp mat själv på tallriken. Utgående från svaren har det varit svårt för många att klara av att äta upp allt som kokerskan slevade upp på tallriken.
Fiskpinnarnas popularitet verkar oomkullrunkelig: i alla tider som fiskpinnar serverats verkar skolelever ha gillat maträtten. Några har fått wienerschnitzel som heter duga och aprikossoppan nämns med nostalgi i rösten.
”Blodpalt, blodplättar och leverlåda känns i dag som speciella och goda maträtter vi hade på matsedeln i skolan då. Dillkött och hönsfrikassé däremot minns också jag med obehag. Jag kommer fortfarande ihåg lukten, smaken och hur det kändes i munnen”, skriver en som gick i byskola i Sibbo på 1970-talet.
God mat fick jag i skolan på Kimitoön på 70- och 80-talet, endast rotmos med det gråa köttet i tyckte jag inte om som barn
Många av er nämner överkokt gummipotatis, brun pulversås, vattnig soppa och sega broskbitar i sås.
Några upplevde ätandet i skolan som så pass traumatiskt att de senare inte kunnat äta exempelvis leverkalops, strömmingslåda eller exempelvis russin.
”Jag avskydde skolmåltiderna under stora delar av lågstadiet, i synnerhet på ettan och tvåan då vår lärare satt och övervakade mig och mitt ätande. Tuggorna växte ännu mer i munnen än de annars hade gjort”, berättar en skribent.
Morotsråkosten serverades aldrig naturell utan var alltid tillsatt russin och grynost i den
Ni berättar om stränga köksor som stod med armarna i kors och övervakade att ni åt upp allt på tallriken, särskilt de dagar då det serverades mindre populär mat såsom blodbrödssoppa eller rotmos.
”Skolmaten förstörde den finska husmanskosten för mig, en kinkig lågstadieelev i början av 2000-talet som hade svårt med matens konsistens”, skriver en person.
Enligt skribenten hade lärarna ingen förståelse för saken utan det var mattvång som gällde. Om man inte år upp maten tvingades man sitta kvar och halvkräkas resten av matrasten. ”Efter lågstadiet så åt jag nästan ingenting, hemma åt jag bara fiskpinnar och potatis. Allt annat var jag rädd för”.
Minns också att det var kåldolmar ibland och då fanns det ett spyämbare bakom matsalsdörren
Kokerskorna räddade mångens skoldag
Det går bra att arbeta hårt och ändå vara vänlig och hjälpsam. Det är också tillåtet att tänka själv, det är andemeningen i det som flera skriver om kokerskans/köksans roll i barndomens skola.
En bra påminnelse om vardagslivets hjältemod är alla de matansvariga som sett till att elever orkar följa med på timmarna och fokusera på skolarbetet tack vare näring.
Många av er nämner hjärtegoda kokerskor och köksor (flera nämns vid namn) som utan att göra något nummer av det stack till en extra brödbit eller ett äpple till en elev som de visste hade det knapert hemma.
Jag gick i Sursik för 10 år sedan, och jag måste säga att ja vi hade god mat, men våra köksor är helt enkelt bäst. De var alltid glada, de visste t.o.m. vad man hette! I en skola med nästan 500 personer om dagen!
Kokerskan har varit en trygg vuxen, en bundsförvant i vardagen som man minns med stor värme som vuxen.
I en skola i Hangö på 1950-talet lät köksan vissa barn hjälpa till i skolköket, hämta ved med mera, exemplifierar en skribent.
”De utvalda barnen var de som hade de sämst ställt hemma, där det inte fanns mat på bordet tillräckligt. Då gav köksan dessa barn en extra smörgås eller en bulle som tack för hjälpen i skolköket”, skriver en.
På högstadiet, när det var blod- och spenatplättar gick jag och åt i båda matturerna, både kl. 11 och kl. 12. Köksorna märkte säkert, men sa inget...
Köksor har å andra sidan också hjälp elever som haft svårt att få i sig den serverade maten.
En dåvarande sexårings räddning under första besöksdagen i skolan och den upplevda dallriga klump med vispgröt på tallriken var den underbara köksan som såg barnets eländiga uppsyn och sa: ”Du måste inte äta!”
Ibland stekte vår köksa plättar åt hela skolan. Det känns helt otroligt nu efteråt!
Vega lördag tackar er för att ni delade med er av era intressanta berättelser!
