Therese Almén har ända sedan hon var liten vetat att hon vill ha barn. I dag är hon 46 år gammal, och bosatt i Helsingfors sedan snart tjugo år. Hon har tidigare jobbat som fransklärare i gymnasiet, men jobbar nu med läromedel på ett förlag.
För tillfället är hon föräldraledig och hemma med Titus, 6 månader, medan adoptivsonen Marius, 3 år går på dagis. I Kvevlax i Österbotten, där hon växte upp, finns en gravsten med två namn – Mio och Leo. De är Therese Alméns änglabarn.
Efter att ett längre förhållande hade tagit slut när hon var 32, funderade hon mycket på möjligheterna att bilda familj. Hon bestämde sig för att ta kontakt med en fertilitetsklinik när hon var 36, men märkte i samma veva att hon var gravid.
– Jag levde ensam och det fanns en pappa med i bilden, men jag visste att förhållandet inte var något att satsa på. Men jag var överlycklig och trodde inte mina ögon när pinnen visade positivt. Jag tänkte att då får barnet två föräldrar, och det tyckte jag var väldigt fint ändå.
I vecka tolv, tretton går hon på ultraljud.
– Jag märkte att barnmorskan stannade till och blev spänd där framför skärmen. Hon sa ingenting.
Therese Almén får veta att något var fel, men inte vad det handlar om.
– Man vet inte på vilket ben man ska stå, och hur allvarligt det är. Är det fara för barnet, är det fara för jag inte kan få barn, är det ett sjukt barn – ingenting. Under tiden talade jag med mina vänner, föräldrar och systrar och jag gick och hoppades att det bara var Downs syndrom.
Abort eller inte – "ett beslut jag inte kunde ta"
Det visar sig att fostret inte har utvecklats som det skulle, och Therese Almén får besked om att läget är allvarligt. Läkaren rekommenderar abort, men säger det inte rakt ut.
– Det skulle förstås vara mitt val, men det var ett beslut jag inte kunde ta. Abort fanns överhuvudtaget inte på kartan. Det var inget jag ville göra.
Till slut är abort ändå den enda utvägen eftersom fostervattnet har minskat och barnet inte mår bra.
– Det var helt fruktansvärt, att på något sätt förlora ett barn som jag trodde att jag skulle få.
Therese Almén bestämmer sig för att sörja barnet hon inte fick och att det ska få ta sin tid. När hon känner att hon kan leva med sorgen tar hon kontakt med kliniken på nytt, eftersom hon vill skaffa barn på egen hand.
"Hjärtat slår inte längre"
Läkaren på kliniken är optimistisk, men det dröjer länge innan Therese Almén får ett nytt positivt besked. Det händer en dag i januari, och så småningom får Therese Almén veta att hon väntar en pojke, att han är livlig och rör på sig mycket. Allt är väl och han mår bra. Men när hon är gravid i femte månaden börjar hon misstänka att allt inte är som det ska.
– I början av juni märkte jag att jag inte hade känt sparkar på en tid, och jag gick till rådgivningen för att kolla upp det.
Från rådgivningen skickas Therese Almén vidare till Barnmorskeinstitutet, där de har bättre utrustning för att undersöka henne.
– En läkare tog ganska snabbt in mig i ett rum och kollade med ultraljud och sa att det inte ser bra ut. Då var jag helt ifrån mig och sa "men vad betyder det, vad betyder det". Då sa läkaren att barnets hjärta inte slår längre. Allting brast och då kändes det faktiskt som att världen rämnade. Det kändes som att ljusen slocknade.
Therese Almén bestämmer sig återigen för att hon ska låta sorgen ta sin tid, innan hon går vidare med att försöka få barn.
Missat samtal – "ärendet är viktigt"
Hon deltar i en förberedande kurs för att kunna bli fosterfamilj, men hon får tidigt höra att det är de biologiska föräldrarna som väljer fosterfamilj när ett barn omhändertas. De väljer oftast en familj med en mamma och pappa, och klart mer sällan en familj med bara en mamma.
Utan stora förhoppningar går Therese Almén kursen som pågår i nästan ett år, och som är omfattande och givande. Det här är två år efter att hennes son Leo dog i magen.
– Kursen avslutades i juni 2018 och de skrev en rapport om mig som jag skulle godkänna i augusti. Den tredje september 2018 hade jag ett missat samtal från Rädda barnen när jag hade avslutat en lektion i skolan.
Therese Almén ska ringa tillbaka så fort som möjligt, eftersom ärendet är viktigt.
– Jag letade efter ett tomt klassrum och ringde genast tillbaka, och då berättade kontaktpersonen att det troligtvis samma vecka kommer att födas ett barn med Downs syndrom. Hon frågade om jag skulle vara beredd att bli fostermamma till det här barnet.
Tar reda på allt hon kan inför beslutet
Therese Almén är mest tyst under samtalet.
– Men jag skulle helt klart ha kunnat säga där genast i telefonen att – ja, ja, ja, jag vill bli fostermamma! Barnet får komma till mig, ja! Men på något sätt tänkte jag att jag är mer trovärdig om jag håller mig lite lugnare, och jag sade att jag ska fundera på saken.
Therese pratar med vänner och tar reda på allt hon kan om Downs-syndrom, ringer och talar med en barndomskompis som har ett Down-barn. Nästa dag pratar hon med kontaktpersonen på Rädda Barnen på nytt.
– Samma dag som jag hade fått samtalet hade det fötts en pojke. Det fanns ingen möjlighet att jag skulle ha sagt nej, utan det var nog helt klart ja ja – kom till mig. Jag hade fått samtalet på måndag eftermiddag och på onsdag eftermiddag åkte jag och hälsade på honom och träffade honom för första gången på sjukhuset.
Efter en månad får Therese Almén hämta hem sin fosterson.
– Det var också på något sätt en en dröm, att få ha honom hemma hos mig, att få ha ett barn där som var helt beroende av mig. Att vi skulle sova tillsammans och jag skulle mata honom. Det var fantastiskt – bara helt helt helt underbart.
Firar adoptionen med champagne
Hon får välja namn på pojken, och bestämmer sig för att han ska heta Marius.
Föräldrarna hade sagt att de ville att pojken skulle adopteras, men de har en möjlighet att ångra sig efter att barnet är fött. Efter en tid är alla parter överens och efter en lång process, står det klart att Therese Almén får adoptera Marius.
– Ända in i det sista kändes det som att – kommer jag verkligen att få adoptera honom? Det var en enorm lättnad och stor glädje att få honom, att få det juridiskt bekräftat att nu är jag hans mamma. Nu är det jag som fattar besluten gällande honom.
Therese Almén firar att adoptionen har gått igenom och dricker champagne den kvällen, och det gör hon inte ensam.
– När Marius kom hem så var vi då två och jag var överlycklig. På alla sätt trivdes jag att vara med honom. Men det är klart att man hoppas på något sätt, det tror jag att de flesta ensamma människor gör, hoppas att man ska träffa någon som man kan dela sitt liv med. Och det hoppades jag också, men tänkte att det kan vara svårt att träffa någon som vill dela vardagen med en småbarnsfamilj på det sättet.
Men samma vår som adoptionsprocessen pågick, hade hon träffat Frédéric i jobbsammanhang.
– Frédéric är lite äldre än jag och han har två döttrar som nu är 20 och 22, och jag tänkte att han har gått vidare från den här småbarnsperioden. Vill han verkligen ge sig i kast med något sådant igen? Då var Marius knappa två år, och det innebär ibland korta nätter och någon som är helt beroende av en. Plus förstås att Marius är ett specialbarn på det sättet att han har Downs syndrom. Det kräver också lite mera än andra barn, skulle jag våga påstå.
Chans att få fler barn
Men Therese Almén och Frédéric blir ett par. När hon träffar honom har hon två embryon kvar på fertilitetskliniken, och har alltså ännu en chans att få flera barn.
– Det var ändå så pass seriöst att jag inte kunde gå till kliniken och överföra embryon utan att tala med honom. Och jag kunde inte heller, eller jag visste inte hur jag skulle ta upp det här med en man som jag hade känt i några månader.
Men hon vågar öppna diskussionen, och svaret blir inte det hon hade väntat sig.
– Han sa att eftersom han vill vara med mig och jag vill vara med honom, skulle det inte vara fint då om vi skulle pröva på att få ett gemensamt barn? Och då brast det för mig. Jag tänkte att den här mannen måste ju vara den bästa i hela världen. Det svaret hade jag liksom aldrig förväntat mig.
– På julaftonen 2020 testade jag positivt. Jag måste ta flera test för att vara säker, men det stämde. Och nu nu sitter Titus här med oss. 2020 träffade jag Frédéric, adoptionen med Marius gick igenom och jag blev gravid med Titus. Det känns som att coronaåret för mig blev det bästa året någonsin.
Hösten 2021 flyttade Therese, Frédéric och de två pojkarna Marius och Titus till ett parhus i Helsingfors, ett hus som rymmer en stor familj.
– Nu lever jag ett liv som jag säkert länge har drömt om, med en egen familj. Nu har den här familjen blivit en storfamilj med två storasystrar, två småbröder, och min sambo. Efter att så länge ha drömt om att få barn och man, eller nästan gett upp hoppet om det, och så får man både och – det är obeskrivligt egentligen.