Download the full version of the ebook at

https://ebookgate.com

True Style The History and Principles of

Classic Menswear 1st Edition G. Bruce Boyer

https://ebookgate.com/product/true-style-the-
history-and-principles-of-classic-menswear-1st-
edition-g-bruce-boyer/

Explore and download more ebook at https://ebookgate.com

 Recommended digital products (PDF, EPUB, MOBI) that
you can download immediately if you are interested.

Patternmaking for Menswear Classic to Contemporary 1st

Edition Myoungok Kim

https://ebookgate.com/product/patternmaking-for-menswear-classic-to-
contemporary-1st-edition-myoungok-kim/

ebookgate.com

Power of style berlin stylewriting True 2 The Game

https://ebookgate.com/product/power-of-style-berlin-stylewriting-
true-2-the-game/

ebookgate.com

The Enduring Vision A History of the American People Since

1865 6th Edition Paul S. Boyer

https://ebookgate.com/product/the-enduring-vision-a-history-of-the-
american-people-since-1865-6th-edition-paul-s-boyer/

ebookgate.com

The Enduring Vision A History of the American People

Volume 2 From 1865 Concise 6th Edition Paul S. Boyer

https://ebookgate.com/product/the-enduring-vision-a-history-of-the-
american-people-volume-2-from-1865-concise-6th-edition-paul-s-boyer/

ebookgate.com
True Stories from History and Biography Illustrated
Edition Nathaniel Hawthorne

https://ebookgate.com/product/true-stories-from-history-and-biography-
illustrated-edition-nathaniel-hawthorne/

ebookgate.com

The 20 Principles of the Alexander Discipline 1st Edition

R. G. Alexander

https://ebookgate.com/product/the-20-principles-of-the-alexander-
discipline-1st-edition-r-g-alexander/

ebookgate.com

Memory in Mind and Culture 1st Edition Pascal Boyer

https://ebookgate.com/product/memory-in-mind-and-culture-1st-edition-
pascal-boyer/

ebookgate.com

Film Style and Technology History and Analysis 3rd edition

Edition Barry Salt

https://ebookgate.com/product/film-style-and-technology-history-and-
analysis-3rd-edition-edition-barry-salt/

ebookgate.com

Operations Research Principles and Applications 1st

Edition G. Srinivasan

https://ebookgate.com/product/operations-research-principles-and-
applications-1st-edition-g-srinivasan/

ebookgate.com
“Any man wondering why he wears what he does—or how to wear it better—should avail himself
of this indispensable volume.” —Jay Fielden, editor in chief, Town & Country

G. Bruce Boyer

TRUE
STYLE
The History & Principles
of Classic Menswear
 M ORE A DVANCE P RAISE FOR

T RUE S TYLE

“The Ivy Style exhibition at The Museum of the Fashion Institute

of Technology in New York City, for which Mr. G. Bruce Boyer
was a consulting curator, is still being talked about among fashion
leaders in Japan. We respect Mr. Boyer, whose appraisal of Ivy
Style always influences new fashion trends worldwide.”
—Minoru Onozato, editor-in-chief,
Free & Easy magazine

“True Style combines historical insight, an elegant turn of phrase

and sartorial authority, all enhanced with timeless illustrations.
It is the perfect complement to the connoisseur’s wardrobe and
bookshelf.”
—Christopher Breward,
University of Edinburgh

“True Style is magic. G. Bruce Boyer’s delightful writing gives us

a chance to contemplate the beauty and function of men’s ward-
robe essentials, transporting us to a world where old-world glam-
our and modern elegance rule. With rich erudition, Boyer brings
together dress history, fashion pedagogy, smart anecdotes, and
examples of timeless style icons to show how the art and pleasure
of male dressing can be mastered.”
—Masafumi Monden, author of Japanese Fashion Cultures:
Dress and Gender in Contemporary Japan

9780465053995-text.indd 1 7/1/15 10:04 AM

9780465053995-text.indd 2 7/1/15 10:04 AM
 TRUE STYLE

9780465053995-text.indd 1 7/1/15 10:04 AM

9780465053995-text.indd 2 7/1/15 10:04 AM
 G. B ruce B oyer

TRUE
STYLE
The H istor y & P r i nc i Pl e s
of c lassi c M e nswe a r

A Member of the Perseus Books Group

New York

9780465053995-text.indd 3 7/1/15 10:04 AM

 Copyright © 2015 by G. Bruce Boyer
Published by Basic Books,
A Member of the Perseus Books Group

Jane Kenyon, “The Shirt” from Collected Poems.

Copyright © 2005 by the Estate of Jane Kenyon.
Reprinted with the permission of The Permissions Company, Inc.
on behalf of Graywolf Press, www.graywolfpress.org

Illustrations by Spiros Halaris/Illustration Division

All rights reserved. Printed in the United States of America.
No part of this book may be reproduced in any manner whatsoever without
written permission except in the case of brief quotations embodied in critical
articles and reviews. For information, address Basic Books,
250 West 57th Street, New York, NY 10107.

Books published by Basic Books are available at special discounts for

bulk purchases in the United States by corporations, institutions, and other
organizations. For more information, please contact the Special Markets
Department at the Perseus Books Group, 2300 Chestnut Street,
Suite 200, Philadelphia, PA 19103, or call (800) 810-4145, ext. 5000,
or e-mail [email protected].

Designed by Cynthia Young

Library of Congress Cataloging-in-Publication Data

Boyer, G. Bruce.
True style : the history and principles of classic menswear / G. Bruce Boyer.
pages cm
Includes bibliographical references and index.
ISBN 978-0-465-05399-5 (hardback)—ISBN 978-0-465-06159-4 (e-book)
1. Men’s clothing. 2. Grooming for men. I. Title.
TT618.B69 2015
646.4'02—dc23
2015019125

10 9 8 7 6 5 4 3 2 1

9780465053995-text.indd 4 7/1/15 10:04 AM

 For Pam

9780465053995-text.indd 5 7/1/15 10:04 AM

9780465053995-text.indd 6 7/1/15 10:04 AM
 CO N T E N T S

INTRODUCTION ix

1. ASCOTS 1

2. BOOTS 9

3. BOW TIES 19

4. BUSINESS ATTIRE 23

5. CRAFTSMANSHIP 33

6. DENIM 39

7. DRESSING GOWNS 47

8. THE ENGLISH COUNTRY HOUSE LOOK 51

9. EVENING DRESS 57

10. EYEWEAR 71

11. FRAGRANCES 79

12. GROOMING 89

13. ITALIAN STYLE 97

14. IVY STYLE 111

15. MAINTENANCE 121

16. MAXIMS 129

vii

9780465053995-text.indd 7 7/1/15 10:04 AM

 viii Contents

17. MIXING PATTERNS 133

18. POCKET SQUARES 137

19. SHIRTS 143

20. THE SHOE-HOSIERY-TROUSER NEXUS 159

21. SHORTS 165

22. SPREZZATURA 171

23. SUITS 181

24. SUMMER FABRICS 189

25. TURTLENECKS 203

26. WEATHER GEAR 209

ACKNOWLEDGMENTS 221

APPENDIX:
T H E B E S T FA S H I O N B O O K S F O R M E N 223

NOTES 229

INDEX 237

9780465053995-text.indd 8 7/1/15 10:04 AM

 INTRODUCTION

“You appear to read a good deal upon her which was quite
invisible to me,” I remarked.
“Not invisible, but unnoticed, Watson. You did not know
where to look, and so you missed all that was important. I
can never bring you to realize the importance of sleeves, the
suggestiveness of thumb-nails, or the great issues that may
hang from a boot-lace.”
—Sir Arthur Conan Doyle, “A Case of Identity”

Exactly—the great issues that may hang from a boot lace! How
many times have our parents and teachers said much the same
thing, admonishing us that prospective employers surreptitiously
note the condition of our nails and shoes, and can read therein
our whole character? Human resources directors, we’ve been led
to imagine, must be trained by the FBI.
But of course it’s not just potential employers who notice
such things. Parents and teachers obviously do. So too do actual
employers and colleagues; lovers, friends, and acquaintances;
and—perhaps most importantly—prospective lovers, friends, and
acquaintances. Who among us has not scoffed at the ill-fitting
suit of a stranger or stolen a disdainful glance at their coworker’s

ix

9780465053995-text.indd 9 7/1/15 10:04 AM

 x Introduction

frayed slacks? Who has not judged a date by the clothes he or

she was wearing? Do we assume others don’t do the same?
Conan Doyle knew what he was talking about: it’s the little
things, the subtleties and miniscule details in the clothes you
wear, that say the most. Is your hosiery over your calves, for in-
stance, or do your socks sag down around your ankles, making
your shins look like plucked chickens’ necks? Is your tie discreet
or garish? And what about the pocket handkerchief—the one for
show, not for blow? Does it accentuate or clash with your shirt
and tie? Is it even there at all?
Let’s, for the moment, forgo the moral question about whether
these matters of dress and grooming, of posture and manner
should matter, because the reality is that they do. We must leave
it to others to determine whether Oscar Wilde was right or wrong
when he suggested that it’s only shallow people who don’t judge
by appearances. Suffice to say that comportment and appearance
are noticed—and that they speak volumes about us.
As Sherlock Holmes noted, the accessories that support the
tailored wardrobe are of particular importance as personal and so-
cial indicators precisely because they tend to have no other real
function, no utilitarian purpose, and are otherwise completely un-
necessary except as symbols of status and clues to aspirations. His-
torically, jewelry is an obvious indicator of status for both men and
women, but for the modern man—at least, the modern man with a
sense of taste and decorum—there are more subtle signs than large
chunks of gold around the wrist or dangling from the sternum.
I never tire of saying—readers might, but I don’t—that clothes
speak. In fact they never shut up. And the great danger is that if
you don’t hear them, you’re not listening closely enough and will
have to pay whatever penalty accrues from such inattention. As the
English statesman Lord Chesterfield pointed out, dress is a foolish
thing, and yet it’s a more foolish thing not to pay attention to it.
Not only do clothes speak, but they also lie less than words
do. We know that most communication is nonverbal, and much
of that is based solely on visual clues we gather from each other.

9780465053995-text.indd 10 7/1/15 10:04 AM

 Introduction xi

In today’s world, when our quick meetings, fast meals, and

ubiquitous technology have wedged a larger and larger space be-
tween us, we are forced to make decisions in nano-seconds and
get our evidence wherever we can. Much of our evidence comes
from our visual perceptions, from what we see. And what both
individuals and society as a whole see is fashion. And because
clothes speak, it follows that they constitute a sort of grammar—a
set of rules that channel the vast possibilities of the language
into meaningful, intelligible messages. Yet somehow, despite the
obviousness of clothing as a tool of communication, we tend to
take its grammar for granted—or even to deny its very existence.
I know most people don’t read trade fashion magazines or
blogs. I don’t read them much myself with the zealousness I
should. I suppose I’m afraid they’ll do something terrible to my
brain pan. But I did pick up a magazine the other day, on the as-
sumption that I’d learn a bit from the lead article, entitled “New
World Order.” I stopped reading after the first sentence: “The
new rule of dressing for the workplace is that there are no rules.”
It brought tears to my eyes. Of laughter.
Of rules there are no end, for fashion or anything else. It’s
simply that they change from time to time, sometimes slowly,
sometimes with a quickness and ferocity unimaginable: whole
empires gone in the blink of an eye. You may have noticed that,
one recent summer, every man in the world seemed to be par-
ing a navy blazer with white jeans. Very natty of course, but en
masse you felt like the streets were populated by the chorus from
Gilbert and Sullivan’s H.M.S. Pinafore. I mean, fair enough, it’s
a chic look, but after you’ve seen thirty or forty men on the street
wearing the Look, it gets a bit, well, boring. It’s not that there’s
anything intrinsically wrong with a uniform; it’s just that it can
become such a cliché, revealing little more than that the man
wearing it is achingly up to date and running hard with the pack.
Fashion goes back and forth, reacting more violently against
itself than Newton’s third law would seem to allow for a purely
physical object. But that’s the modus operandi of fashion, isn’t

9780465053995-text.indd 11 7/1/15 10:04 AM

 xii Introduction

it—to move antithetically, almost Hegelian in its constant vac-

illation between seemingly opposing extremes? One season it’s
all skinny gray mohair; the next it’s oversized tweed. As the times
change, the man in the gray flannel suit becomes the peacock
revolution, Milanese chic, the vintage revival, la mode preppy,
or romantic rebellion. It never makes much sense except at the
moment.
The goal of this book is to help you transcend the moment—
to describe a set of items, styles, and traditions that are at once
rooted in history and possessed of a timeless elegance that will
see you through the next five seasons, or the next fifty. The ob-
jective is to help you achieve rational elegance, if I may put it
that way, by means of a constant dialogue between innovation,
tradition, and individual taste.
The style of dress described in these pages is historically
Western in origin, particularly British in the last three centuries
and more, but the fact that it has endured for several hundred
years now and spread around the globe is some testament to its
worth. The begnnings of the three-piece suit were in the middle
of the seventeenth century, but later generations of popular cos-
tume and fashion writers—the James Lavers and Pearl Binders,
the Cecil and Phillis Cunningtons, the Christopher Brewards
and Peter McNeils of this small world—would notice a decided
sartorial shift for men occurring rather briskly by the turn of the
nineteenth century.
We now refer to this moment as the Great Renunciation, a
movement away from gorgeousness and toward simplicity. In the
first several decades of the century, men gave up silks and satins,
embroidered coats and powdered wigs and silver-buckled shoes
in favor of woolen suits simply cut and soberly colored. In other
words, men doffed what we might call court dress and donned
the modern suit.
Before the Great Renunciation, menswear was a wholly dif-
ferent beast from what it is today. Embroidered silk, satin, and
velvet predominated among European elites through the first half

9780465053995-text.indd 12 7/1/15 10:04 AM

 Introduction xiii

of the eighteenth century, until two revolutions with tremendous

and unforeseen implications determined what people would
wear for the following two centuries and more. The French Rev-
olution, striking a great blow against the silk and satins of court
dress, and the following Industrial Revolution, both coming at
the end of the eighteenth century, constituted a true watershed
in human events, not the least in people’s appearance.
Toward the close of the eighteenth century, Europeans began
adopting a new mode of dress—one whose ties to liberal democ-
racy during the intervening years have only strengthened. The
fading century, in the words of historian David Kuchta, created
a “self-confident capitalist class, having expelled an old regime
driven by court-sponsored conspicuous consumption and replaced
it with an economic culture based on masculine conceptions of
industry and frugality.” A rising urban, professional, business, and
manufacturing class found no practicality in satin breeches and
silver-buckled shoes and powdered wigs, and eventually sensed
that there was not even any symbolic worth in such things, either.
George “Beau” Brummell stands as a synecdoche for this
shift, and much credit has been given him ever since for advanc-
ing the standard outfit of the business class: plain wool coat and
trousers, white linen shirt, and necktie. Brummell’s great con-
tribution to social history is that he made style a criterion for
advancement, while theretofore it had been bloodlines; in sarto-
rial history, he brushed away the trappings of courtier dress—the
jeweled waistcoats and perukes and velvet breeches—and re-
placed them with a version of the well-to-do squire’s fox-hunting
kit. Simplicity, utility, and cleanliness were his goals, and in this
sense he was a product of his time, which—like ours—was de-
fined by the popular advancement of representative democracy,
the rise of large urban centers, the industrial and technological
revolutions, mass manufacturing and media, a higher standard of
living through science, and a bureaucratic corporate class.
As with these other aspects of Brummell’s age, what changes
have occurred in dress since his lifetime are matters of degree,

9780465053995-text.indd 13 7/1/15 10:04 AM

 xiv Introduction

rather than kind. He is credited, rightly, with creating the first

modern urban uniform. It was minimalist; it was revolutionary.
We wear it still.
Brummell’s own life turned sour and went downhill fairly
early on, but his ideas about a gentleman’s dress and grooming
have endured. True, the business suit has gone through succeed-
ing evolutions since Brummell’s day, but it’s been relatively un-
changed in over a hundred years now. His daywear outfit was not
dissimilar to our own blue blazer–odd trouser outfit: blue wool
tailcoat, plain vest, buff-colored trousers, white shirt, and muslin
neckwear. No powdered wigs or fancy embroidery or silver buck-
les. In the evening he wore black and white. And even more re-
markably for the times, he bathed and changed clothes daily. His
biographer Captain Jesse noted that Brummell early on “shunned
all external peculiarity, and trusted alone to that ease and grace
of manner which he possessed in a remarkable degree. His chief
aim was to avoid anything marked, one of his aphorisms being
that the severest mortification a gentleman could incur was to
attract observation in the street by his outward appearance.”
Those are the bare bones of the story anyway, and contempo-
rary fashion historians have found much on which to elaborate
and debate about this Age of Corporate Man. But if we have
indeed foregone the gorgeousness of dress in the eighteenth cen-
tury—still enjoyed by women to some extent—can’t we find a bit
of individuality and color somewhere in the tailored wardrobe?
Must we continue to suppress our poetic souls and hide our light
under a bushel of dreary worsted? What really are our options?
That’s where I’d like to direct the discussion.
Ironically, men’s sartorial choices have become all the more
defining as their wardrobe choices have become more limited.
In the first half of the nineteenth century, as the great European
metropolises expanded and more and more people crowded into
larger and larger cities, appearances became homogenized, less
idiosyncratic and local. A subtle process of decoding evolved.
With the rise of the middle class, symbolism in dress became

9780465053995-text.indd 14 7/1/15 10:04 AM

 Introduction xv

more subtle. Dress became a matter of “taste” rather than blatant

show. The task of differentiating the gentleman from the poseur
(when, and if, such a difference existed at all) accordingly be-
came an intricate game of discrimination and acute discernment
that remains with us today.
This competition between the aficionado and the sham is not
just a matter of finery; there were, and are, artful rules of engage-
ment. It’s usually thought that gentlemen’s dress rules reached
their apex in the English Edwardian era, when male members
of society would change complete outfits half a dozen times a
day depending on the time, company, and occasion. Under such
duress, as you can well imagine, the anxiety about proper dress
was extremely high, caused, it is usually thought, by the flux and
increasing instability of the social categories. One didn’t want to
find oneself perceived as a member of the lower ranks of soci-
ety, lest those appearances become reality. Personal taste didn’t
really enter into it except in the minutest of detail. Just because
you fancied something wasn’t a good enough reason to wear it
and possibly risk your station in life as a result.
As it happens, anxiety levels regarding fashion seem rather
high today too, if you consider that sartorial blogs are awash with
blueprints for tastefully correct dress, often accompanied by pho-
tos to illustrate the proper assemblage. These sites will undoubt-
edly provide reams of evidence for fascinating future sociological
study; for the moment, however, they lamentably constitute the
most widely available—and for many men, the only—guide for
what to wear, how to wear it, and why.
This is sad on a number of levels, but mostly because many
men still dress as if they’re living in the Edwardian era, rather
than taking advantage of the relative freedom modern culture
affords us to express ourselves through our clothes. The fact is
that well-dressed men are well dressed not because they follow
every little rule about clothing, but because they have good taste,
individuality, style, and a sense of history. Whether we’re talking
about the Duke of Windsor and Fred Astaire or Luciano Barbera,

9780465053995-text.indd 15 7/1/15 10:04 AM

 xvi Introduction

Sean Combs, Jay Z, Nick Foulkes, Ralph Lauren, and George

Clooney, the most nattily attired gentlemen have explored pat-
tern, texture, and color combinations in ways that promote a
sense of personality, while still being mindful of tradition. Any
man, if he takes care, can attain a similar balance.
Each of these men—if I may speak for them—also under-
stands the rules of dressing without getting caught up in the
myths. There are so many of the latter, after all, and so many of
them make such little sense. This is of course something that
fashion magazines usually don’t mention: why people wear what
they wear and, more importantly, why they don’t wear certain
things. I mean, there are good rules when it comes to dress, and
then there are all those other rules that get bandied about—you
know, about how your pocket handkerchief has to be folded a
certain way, and your coat has to be a certain length arrived at by
some arcane mathematical formula, and how your trouser cuffs
must be a certain width, that sort of thing. And well, let’s be hon-
est, so many of them are kind of silly. My motto is, if you like it,
wear it. And let the bright tweed deerstalkers, the opera capes,
and the spectator shoes fall where they may.
With all of that said, when I talk about “relative freedom”
in dress, I mean it. Propriety has its limits, after all, and every
man should know them. For instance, there’s a large spectrum
of casual clothing available to men today. Problem is, one man’s
casual office attire is another man’s workout gear, isn’t it? Just
because casual dressing is so much a part—perhaps the largest
part—of our lives today, is there any reason why it should degen-
erate into ragged denims, sweatshirts, and running shoes? Just
as there are levels of speech, after all, there are levels of dress.
And correctness in both would seem to depend on appropriate-
ness: to the purpose, the audience, and the occasion. While a
pair of cutoffs may be perfectly appropriate on a deserted beach
(as nothing at all might also be), they hardly seem the thing for
a cocktail party. But then again, neither do a tie and dress shirt.

9780465053995-text.indd 16 7/1/15 10:04 AM

 Introduction xvii

Anarchy in dress, we feel, presents problems—as in the

aforementioned “no rules” sort of rubbish—which may go way
beyond clothing (see the “Broken Window” school of sociology,
for example). The unfortunate upshot of the “business casual”
thinking awhile back, you may recall, was to eradicate all the
outward signs and symbols of rank and seriousness in otherwise
serious men. We began to feel, I don’t know, just a bit uncom-
fortable seeing what we thought of as responsible adults dressing
like their surf-boarding children. We began asking ourselves, Do
I really want to see my stockbroker or my cardiologist wearing cargo
shorts and a T-shirt emblazoned with www.fuckoff.com? Should I
trust my hard-won earnings and future security to an investment
adviser who wears those stupidly hyper-designed running shoes
and purposefully distressed jeans? Perhaps not.
There’s also the problem of the downward spiral. I’ll be pre-
paring a full report on this theory for the next meeting of the
International Society of the Arts & Sciences, but in the mean-
time the gist of it is that peer pressure can so often be greater
than vanity. We are, after all, pack animals, and a strong ten-
dency to run with the pack is within us all. But when it comes to
dress and deportment, that tendency is the desire to be included,
rather than to stand out—thus leading to a downward spiral, to
refrain from rising above in order to fit in below.
What’s a man to do? Go on wearing drab suits for the rest of
his life, drowning the very soul of individuality within him in a
sea of sludge-colored sack cloth, or slouch about in a hoodie and
trainers? Not while there’s still a spark of life in him, or while
he has the wherewithal to do something about it! Knowing the
different options and styles at your disposal, their history and ap-
plications, is but the first step in reclaiming your dignity through
dress. Every journey, they say, begins with a few small steps. But
what sort of shoes to wear once you’ve started down the road?
Let’s take the first step together—starting not at the bottom, but
rather at the top.

9780465053995-text.indd 17 7/1/15 10:04 AM

Another random document with
no related content on Scribd:
 Och hon skulle lett däråt som åt en orimlighet om någon för några
dar sen sagt henne att det skulle plåga henne så, att hon skulle ta så
djupt intryck af detta.

Hon grubblade, funderade, resonnerade och öfvertalade sig sjelf

allt möjligt förnuft.

Det stod ändå kvar, orubbligt, detta ena. Hvart hon vände sig, om
hon gick eller kom gick det med henne, eller kom det efter henne,
och när hon i skymningen gick ut för att få en smula luft, slog det
emot henne, rakt i ansigtet med snöslagg och isiga vindar:

Förlofvad karl, förlofvad karl!

15.

HAN KOMMER.

Slasket på gatorna gick en ända upp till smalbenen när man skulle
från den ena trottoaren till den andra, och på endel ställen var det sä
djupt att bottnen tycktes liksom försvinna under stegen.

Det var våren som kom…

För en månad sen hade man varit tvungen att göra tunnlar genom
snön ut från husen och till gatorna. Nu hade solen gifvit drifvorna
fart, de skyndade sig hvad de kunde, gaturenhållningsgubbarne
hjelpte till, men, det som var kvar var så oregerligt, det ville inte i
väg.
 Under snösmörjan var ännu en tjock isskorpa. Här och dar var den
sprucken i fogningarne och bildade djupa hål och gropar som för
både hästar och folk voro värkliga fällor och gärna kunde gjort tjenst
som varggropar.

Folk gick och traskade i smörjan som om de trampat i nysstjärnadt

smör. Det kluckade dem om fötterna, stod om dem som kaskader vid
hvarje steg, slog upp mot benkläder och kjolar, lade sig tyngande på
fållarne, vätte och dröp.

Från takrännorna åkte nu och då ett lossnadt snötäcke ned mot

trottoaren, rutschade blikstsnabbt öfverända och klatschade ned i
backen med ett brak som hade det varit glas alltsammans.

Det sjöd öfver allt, sakta och försigtigt gick våren framåt, ty ännu
var iskostymen alldeles för solid, men man kunde märka att det snart
skulle bli fart i det hela, solen sken blid, och sparfvarne hoppade
förväntningsfulla.

En frisk, ren luft strömmade fram från Sandviksfjärden, för saltig

och blid genom Boulevardens gatlängd, skvallrade om råkan borta
vid Gråharabåk och lade sig att hvila bland de vackra träden i Gamla
kyrkogården.

På backen vid kampen syntes en liten flock komma gående, gatan

var eljes som vanligt rätt tom, och man kunde därför dess tydligare
observera dem som besökte den.

De gingo en om en och följde alla tätt i hälarne på den som gick

först.

De voro alla kvinnor, utom han som gick i spetsen.

 Alla voro de ungefär lika klädda, i svarta veckrika klädningar, enkla
kappor och pelsar, små hattskrollor på sina hufvuden, och svarta flor.
Ingen hade något kulört på sig icke så mycket som en duk.

De buro i händerna små inbundna böcker; några med knäppen af

metall, andra simplare.

Deras långa kjolar togo vid hvarje steg i gatan, doppade i

snöslagget, slogo dem om benen, drogo med sig slask och smörja
utan att deras ägarinnor märkte det.

Han som förde an var en prelat. En stor figur, bredakslad, med

lemmar som en atlet, kraftfull och tung, ännu helt ung. Dertill ett
vackert manligt ansigte, godmodigt och friskt.

Han bar en lång gammalmodig sjubbskinnspels, pelsmössa och

öfverstöflar. Pelsen fladdrade, mössan satt en smula i nacken,
stöflarne klaskade, man kunde under pelsen se hans rock och den
hvita tvåklufna kraglappen som sakta flägtade för hvarje af hans
steg.

Om eftertruppens fysionomier kunde man föga döma, dolda som

de voro af floren, — men presten såg ut som sjelfva hälsan. Hans
fasta kinder skeno af välmåga och hans ögon hade en klarblå färg.

Det såg ut, där han kom med väldiga steg plaskande ned för
backen, som om det varit honom temligen likgiltigt om damerna
kunde hålla takt med honom eller oj.

Sviten tycktes honom nästan nog likgiltig. När någon bakom

honom tilltalade honom, svarade han utan att vända sig om. Han
tycktes blott tänka på att komma fram.
 Men desto mer tänkte den lilla eftertruppen på honom. Under
slöjorna brännde hängifna blickar, med svärmiska ögon såg man på
pastor Lämmenens breda rygg, och hvar och en af de elfva
damernas hållning bar en så tydlig prägel af underdånighet och
tillgifvenhet för honom framför dem, att det icke kunde ha
missförståtts af en iakttagare.

De följde honom alltid, från morgon och till middag från middag
och till kväll.

Han hade varit i staden några veckor, sänd af Domkapitlet att

tjenstgöra för gamle Mattias Ljung som var slagrörd och sjuk.

Och så passade han på, predikade prof, gjorde stormande lycka,

slog de andre mera meriterade ur brädet, och hade nu, — obekant
och obetydlig som han var — alla chancer.

Han hade gjort lycka! Och som alltid när en berömdhet skapas
voro genast en hop damer till hands, som månarna kring en planet,
svärmade omkring honom, skeno med hans sken, värmdes af hans
värme, sögo sig fast som sommarflugor på en häst, dyrkade och
"gingo opp" i den nye.

Han fick fort sin klick färdig. Gamla genralskan Utter afsade sig
redan första söndagen världen, d.v.s. sin man, sina barn, sitt hus, sin
slägt, sin umgängeskrets, sina sidenklädningar, och sitt eleganta
ekipage.

Hon åkte aldrig mer, gick bara till fots i sin fordna fattigklädning,
den som förr endast satts på då hon som medlem af
Fruntimmersföreningen gjorde de nödvändiga
barmhertighetsbesöken med flygskrifter och böcker i fattigkvarteren.
 Och nu gick hon upp i bara "gudsfruktan", blef utom sig af
hänryckning för hvarje af pastorns ord, gret så hon var färdig att flyta
bort när han predikade och hade dessemellan den varmaste
omtanke för hans person.

Häradshöfdingskan Gröning, den högmodiga och dryga

världsmenniskan med sina tre fåfänga döttrar var lika upptagen.
Döttrarne togo ej mer timmar i sång och rörde aldrig pianots
tangenter; de voro så ängsliga för synden att de aldrig gjorde
någonting annat än läste betraktelser, kurtiserade pastor Lämmenen,
eller suckade vid sina stickstrumpor. Båda fröknarne Gelén som
också förr varit förhärdade, hade omvändt sig, och trodde.

De beundrade pastorn som konstkännare beundra en antik staty.

Anna hade försett sig på hans stora hvita händer, Hanna älskade
hans buskiga Johannes döparaktiga skägg. De råkade i hänryckning
då de fingo tillfälle att tala om honom, och när den unga öfvergifna
fru Aianius och hennes syster som lemnat Barnabasföreningen för
Lämmenens skull och egnat sin kult till den nykomne, blandade sina
röster med deras, blef det en underbar enhet och harmoni i denna
lofsång.

Den unga frun tyckte hans ögon voro så himmelska. Hon älskade
himmelska ögon, ack! hennes mans hade ju varit så innerligen
jordiska! Han nästan sjöng när han talade, Jyväskylä accenten fann
hon vara den vackraste af alla accenter, och hon gick alltid och
åhörde honom, på aftonsånger som på högmessor, tillochmed då
han predikade finska, och det fast hon ej förstod ett ord af sjelfva
språket.

Ack! hon visste ju ändå så godt hvad han menade.

 Fröken Langfelt fann honom vackrast när han från predikstolen
sträckte ut armarne och talade evangeliets ord.

Men de andra voro stumma — för dem var det andliga

öfvervägande. De älskade i honom förkunnarn af ordet, manarn till
tro, själasörjarn.

Men alla, hvar enda en hade föresats sig att han skulle ha
pastoratet, om det så skulle kosta deras sista skilling, deras allra
sista blodsdroppe.

Man kom in på Esplanadgatan, gick öfver Salutorget förbi

Kejsarinnans obelisk, passerade Högvakten och gick upp åt
Mariegatan, vek af vid Margelins hörn och slank in i gården där
systrarne Donner bodde.

I tamburn voro elfva par händer redo att hjelpa pelsen af pastorn,
medan tvenne af de yngsta gjorde min af att böja sig ned till
öfverstöflarne hvilka dock med en kraftig rörelse af pastorns ben
slängdes af, och föllo ned på golfvet där de så i timtal sednare lågo
och läkte.

Inne hos den sjuka voro de nykomne väntade.

Barnabasföreningen som aldrig återkommit var skingrad under
vintern, pastor Lämmenen hade samlat omkring sig några af
spillrorna, och man skulle i afton, just doktor Collins bröllopsafton, ha
bönemöte hos fröken Donner som förresten nu på våren kände sig
betydligt bättre. Ty Collin hade med ifver åtagit sig sitt kall som
läkare hos fröken Donner, hade börjat med början och vakade
strängt öfver att hon "lefde ordentligt." Bad och gnidningar hade
blifvit använda hela vintern, och medikamenter fick hon numera föga.
 Hans förhoppningar gäckades dock en tid, men som sagt, nu de
sista veckorna såg hon ut som en annan människa. Isynnerhet
märkbart var det i afton.

Pastor Lämmenen som först nästan motvilligt lät sig föras till "den
heliga" på besök, blef högst frapperad af henne redan från början.

Hon intog honom genast, hennes varma religiositet, så fanatisk

den var, gjorde stort intryck på honom, och han hade aldrig förr,
hvarken under sin korta studenttid, eller sednare på bondlandet
påträffat något dylikt.

Snart nog funno de hvarandra. Icke att någondera skulle uttalt sig i
ord.

Hon tog honom icke som han var utan lät sin fantasi omskapa
honom till en storhet, en genial ordförkunnare. Hon såg ej i honom
landspresten, som genom en nyck af modet med ens blifvit upphöjd
till hufvudstadens fasionablaste predikant, utan hon tyckte sig i
honom finna den värkliga profeten, gudsmannen, sjelfva
fullkomligheten, dygden personifierad.

Hans fysiska kraft, hans talareentusiasm hänförde henne. Han var

för henne en apostel, men en apostel som kommit till för henne, för
att ge hennes lif innehåll, hennes tro än mer stadga, hennes hjärta
tusen nya heliga känslor.

Nu trädde han in i rummet, allvarlig, rörd som hade han gått in i en

kyrka. Han hälsade aktningsfullt på Lina, men på Luba blott med en
lång blick.
 "Systrarne" satte sig, öppnade sina böcker och slöto dem igen.
Pastorn stod en stund stilla själsfrånvarande, alldeles distraherad,
med ögonen fastade någonstädes framför sig. Man observerade
honom noga, allas blickar voro riktade på honom utan att han gaf akt
därpå.

Det var alldeles tyst i rummet. Damerna sutto utanför skärmen,

och pastorn tog plats närmare den sjukas säng, straks bredvid den.

Alla böjde sig ned, hukade med hufvudena och dolde ansigtena i
händerna.

Pastorn föll på knä, och mumlade en stund sakta. Han såg med
sina klara, ljusblä ögon på kristusbilden, försökte lägga i sin blick all
möjlig innerlighet och tycktes bedja.

Så såg han på Luba som låg där i sin fina, hvita morgondrägt, blek
och genomskinlig, lika förandligad som han tycktes materiel.

Hans rödbruna ansigte var den största motsatts till hennes hvita,
med de stora djupa ögonen. Och när hon betraktade honom blef där
en sällsam glans i blicken, och munnen log. Man skulle i denna
stund kunnat glömma att hon var ett helgon, öfverjordisk och luttrad
som renaste silfver.

Sä började pastorn i knäböjande ställning att tala.

Först sakta, hviskande, med stora betydelsefulla pauser. Rösten

smekte, den var vek ock klar, man skulle icke tänkt sig att den kunde
komma från all denna kroppslighet. Han bad, bad för de ensamma,
de fattiga, de lidande. Han fick sanna accenter, ord som godt tydde
hans hjärtas mening. Och hans hjärta tycktes värkligen klappa varmt
för de olycklige, de ringe, de föraktade…

Men så lemnade han dessa, och riktade för endast en sin bön till
Gud. För en som lidit, som kanske felat först, fångad i världens garn,
men som sedan i fjorton långa år lidit, och gjort bot.

Han bad med sträckta händer, med darrande röst, bäfvande af

varm hänförelse, bad som för sitt eget lif.

Han trängde på, blef allt mer uppeldad, stormade på Guds

barmhärtighet, Gud måste, måste höra, han kunde icke neka, nej
hon skulle bli frisk, hon skulle stä upp, miraklet skulle ske, den
bedjande syndarens tro kunde ju försätta bärg, ja visst, det var
säkert, bara intet tvifvel, den allsmäktige skulle hjelpa, hon skulle stä
upp, i dag, redan i dag, straks på stund!

Han stannade, väntande, i from andäktig bidan, så uppmanade

han de andra att bedja, sakta eller högt, hur som helst.

Åter blef det tyst en minut, — en lång stämningsrik minut… så

hörde man ånyo hans stämma, vek och manande.

De mumlade nu alla, på knä, med höjda händer och slutna

ögonlock.

Pastorn steg upp, närmade sig sängen, gjorde korsets tecken, och
kysste
Luba på pannan — det var den kristna broderskyssen.

Hon höjde armarne som till en omfamning, och han såg på henne
lika som nyss, — hans läppar hviskade några ohörbara ord.
 Darrande, leende, lycksalig besvarade Luba hans blick. Hennes
ögon besvarade hans kyss, och hon höjde sig upp ur sin liggande
ställning, dröjande liksom ofrivilligt…

Han gick sakta baklänges, med armarne sträckta, som inbjudande

henne att följa.

Hon reste sig, lade sin ena fot på mattan, och så den andra.

Där satt hon rak, med strålande blickar, blek som en skugga men
med ett leende som den lyckligaste bland dödliga.

Han vinkade, hon steg upp, stod på benen, tog ett steg.

Pastorn sträckte sig ut i hela sin längd, öppnade sina armar och
jublade: "se, se Guds nåd! Hon går, hon kommer! Hon år frisk!
Frälst! Lofvad vare Herren!"

Alla damerna foro upp! Lina kom framrusande från sitt rum,
skrämd och urstånd att tro sina egna ögon.

Luba, Luba som i fjorton år, med få mellanstunder legat till sängs,
hon stod där, i sin hvita drägt midt i rummet, som en uppenbarelse,
vacklande med darrande framräckta händer!

Det varade ett ögonblick. I det nästa låg hon i pastorns famn,
betagen, ifrån sig af glädje, urståndsatt att röra sig, men
triumferande, hoppfull, lycksalig.

Hon var frälst, frisk, färdig!

Halleluja, ett undervärk, ett himlens undervärk.

Och der blef sjungen en lofsång af jublande, hänryckta stämmor.

 Ut, ut, att förkunna undret! Alla de elfva kysste pastorns händer
och Lubas, de välsignade, omfamnade, voro utom sig, alldeles
hejdlösa, utan sans, sprungo åstad som jagade.

Hon låg nu på sängen och smålog. Han satt vid hennes sida, höll
hennes hand, och hviskade.

Lina lagade thé och vikte servietter. Hon förstod sig inte på något.
Hvad hade då skett? Pastorn hade varit där fyra, fem gånger, talat
med
Luba, läst för henne, bedt med henne.

Och Luba hade biktat sig — — — hvar enda tanke, hvar skiftning,
hvarje liten strid. Han skulle veta, allt, — — — det fick sedan gå som
det ville.

Under dessa besök var Lina alltid inne hos sig, men hon märkte
att pastorns umgänge uppmuntrade Luba som intet annat.

Luba blef allt raskare, talade om att bli frisk, fick aptit, började se
sig i spegeln och vårda sin drägt.

Hon fick en ny broderad liggklädning och små sockor af stickadt

hvitt ullgarn.

Så kom denna bönestund, — den första i flere vittnens närvaro,

och nu — hvad hvar det? Undret! Undret! Luba var frisk, kunde gå,
röra sig.

Pastorn ropade Lina.

Hon gick in. Han satt på sängen, vid hufvudgärden och höll
handen kring
Lubas lif. Luba lutade sitt hufvud mot hans aksel.

"Bed Gud välsigna vårt förbund syster Lina", sade presten, "Luba
och jag ha i denna stund lofvat hvarann tro, och ämna ingå kristligt
äktenskapsförbund! Bed Gud välsigna oss."

Lina var nära att falla baklänges. Men hon hämtade sig snart,
välsignade dem, lyckönskade dem af fullaste hjärta, och tassade så
oförmärkt in i köket, att taga bort den kokande thépannan från elden.
Eljes hade den helt säkert kokat öfver och förstört hela spisen som
just var upputsad och fin nu på lördagsafton.

16.

IDEALET FUNNET.

Pastorn var bjuden på förmiddagskaffe till moster Thilda som

gärna ville ha reda på hur allting förhöll sig, och alls inte kunde
känna sig tillfreds med de knappa upplysningar Lina meddelat.

Han gick gårdsvägen in till presthuset, tog trappan i tre väldiga

steg, drog af öfverstöflarno i förstugan och steg in i köket.

Pigan Lisa satt på en långpall och skalade potatis, gamla Leena

höll på att baka.

"Godmorgon, mina barn", hälsade pastorn och klappade Leena på

akseln, "det är god lukt ni här består er, och varmt är det med
besked! Jag tycker så innerligt bra om ett sådant här kök. Här trifs
jag så väl, så. Gud välsigne er gärning, barn, hvad heter ni?"
 Pigorna nego, Leena sken som en sol, gned med ärmen mjölet
bort från näsan, och skakade af sig allt löst, så hon blef allt svartare
och svartare medan pastorn blef mer hvit.

Lisa steg upp, snöt sig med fingrarne och var så öfverlycklig att få
se den högvördige pastorn på så nära håll, att hon fick tårar i
ögonen. Att sjelfva Lämmenen ville komma och göra sig så gemen
och se in till deras kök! Gud välsigne den gode pastorn, och om de
kunde få lof att gratulera till förlofningen och önska allt godt!

Pastorn gaf sig i tal med pigorna, berömde anordningen af

messingskärlen på väggen, af porslinet på hyllan, tog reda på hvad
hvar och en af dem gjorde i huset, frågade om deras kyrkobesök,
emottog en hop osökt beröm öfver sina bibelförklaringar, förmanade
till flit och gudsfruktan, varnade för syndens och världens frestelser,
klappade dem ännu engång hvar, och steg in i matsalen där onkel
Mattias orörlig satt i sin rullstol och halfsof vid brasan.

Moster Thilda kom rultande från förmaket och tog emot, gjorde
krus för att han kommit köksvägen och begynte straks förhöret.

"Kusin, — jag får väl säga kusin efter vi nu blir tjocka slägten, —
kusin kan tala uppriktigt med mig, alldeles som om inte den gamla
söta gubben där fanns, han hör inte mycket nu, stackare, och om
han sku' höra, sku' han ändå int' kunna tala om, så skralt som det ä'
med alla gångjärnen! Kusin vet att männen ä' ena skröpliga kärl, di,
när di engång börjar… vi ä' lika gamla, Mattias och jag, men där ser
kusin hur det går. Han är redan slut, och jag kunde gifta mig ännu
engång, jag, och börja på ny kula, så rask är jag. Ska' man gifta sig,
kusin, så ska' man ha något att ta på. Det skall vara
krigsmanskrafter, kusin, när man skall föda fram barn i världen, och
min Mattias var också riktigt bra på landet, men här i stan, kusin, här
dugde han inte.

"Sitt ner, bästa vän, och välkommen i gungstolen, nå, hur står det
till med hälsan och kärleken?"

Lämmenen satte sig, fick skorpor och kringla till kaffet, åt och
drack.

"Hela stan talar om miraklet", pratade moster, "liksom om det nu

var något! Doktor Collin sade ren längesen att hon gärna kunde stiga
opp. Hela året har han ju gått där och gnidit och plaskat med henne.
Hörde kusin hur han körde ut Barnabasföreningen som halft osat
ihjäl henne med sina sjumilslånga predikningar och gjort henne
halfgalen med sina psalmsjungningar? Det blef annat när han fick
kommandot, ett luftande, ska' kusin tro! Han satt i henne mat och
dryck, och rentvättad blef hon. Det kosta' på pinadt skinn att lägga af
helgonglorian så länge, men doktorn tålte inte prut. Han hade en
sjuksköterska med sig, och det hjelpte inte att krusa".

Moster skrattade, och gaf pastorn ett klask på akseln.

"Tala om nu, helt unter uns", sade hon, "hur gick det till, var det
aftalt, eller var det stundens ingifvelse? Kusin är ju en redbar själ,
tala om alltihop är han snäll, jag tycker det ä' så roligt!"

Pastorn var en smula generad, nog hade han hört talas om att
kyrkoherdskan var originel, men han hade aldrig tänkt sig att man i
en prestgård kunde finna en i så hög grad ovanlig, ja så världslig
person som moster.
 Han log mildt och godmodigt, blickade liksom urskuldande på
onkel Mattias som alltjemt försjunken i egna tankar satt och stirrade
framför sig in i kakelugnen, samt påbörjade ett litet värdigt tal med
denna klingande vältalighet som förskaffat honom så många vänner.

"Det var ett Herrans under", slutade han, "och jag, hans ringaste
tjenare, var det ovärdiga medlet".

"Snick, snack", afbröt moster. "Nå — kusin vill inte ut med det,
alltså: det var kärleken".

"Herrens stora kärlek i det ringa har magt att göra under", menade
pastorn.

"Ja naturligtvis, näst Gud var det doktorn, och så kom kärleken
och krönte värket. Men vet kusin, Luba är inte något barn nu, hon är
öfver trettitvå år, och en kratta har hon alltid varit. Hur ska' kusin som
är så firad kunna vara nöjd med henne som är så svag?"

"Våra vägar gå inte i samma riktning som andra världsbarns",

yttrade pastorn förmanande, "vi ha inte samma begär som andra.
Och dessutom, Han som redan gjort så mycket, kan göra än mer".

"Men hon kan inte mer bli ung, och inte stark heller".

"Min hustru behöfver inte gå på baler", sade pastorn mulnande.

"Neej, min käre kusin", sade moster med lugnande ton, "men han
skulle kanske gärna vilja ha en hustru som kunde se om hans hus
och föda hans barn, hvasa? Luba var i sin ungdom en glad flicka,
men frisk var hon inte. Hon ville inte gifta sig med en, sade hon, utan
med flere! Hon hade för mycket blod förstås, och borde ha åderlåtits,
men det ville salig Miloff inte, och så blef hon liggande".
 "Luba har bekännt sina ungdomsdårskaper för mig", sade pastorn,
"och
Herren har längesen förlåtit henne".

"Ingenting att förlåta, det kunde hon inte rå för. Folk ä' som de blir
uppfostrade till. Mina pojkar ha inte en smula mer frestelser än mina
flickor, och mina flickor inte en smula mindre än mina pojkar! Men de
ha gått hederligt genom världen, och det tackar jag Gud för. Tidigt lät
jag dem se in i korten, både flickor och pojkar. De ha hjelpt hvarann
in i lifvet och från sitt fjortonde år ha de vetat af alltsammans. Inga
mysteringar, inga mirakler. Låt kropp vara kropp, och själ själ. Så ha
vi lagat att de kommit straks i den riktiga kärleken och inte lärt dem
att det är svårt att stå emot frestelser. Vi ha visat dem frestelsernas
afvigsida straks, och lärt dem att man har något som heter fri vilja".

"Det strider emot Guds bud att alltför mycket lita på den egna
viljan och den egna kraften", tog pastorn till ordet, "det är Herren
som väksten gifver. Min syndiga vilja duger inte, om den icke af
Herren blifvit helgad".

"Prat smörja", sade moster. "Det finns bara en duglig sak på oss
människor, det är den fria viljan".

"Men gärningarne, de egna gärningarne äro Herren inte till behag,

allt hvad vi göra är synd, det är blott tron, blott tron som gör salig!"

"Såå! det där talet orkar jag inte höra. En latmanslära, kära kusin,
och som för raka vägen till helvete. Det är lögn att det är synd att ha
fri vilja och att använda den att strida emot det onda och att lefva för
det goda, och för att bli god! Jag vet att de nya evangelisterna
predika om att tron gör allt och gärningarne intet, men det är en
täckmantel för all möjlig andlig slapphet och för alla möjliga
dumheter. Det är en lära som de lagat till åt sig för att få göra illa och
ändå få förlåtelse. Synda kan de ogeneradt, jo gudbevars, ty Gud
förlåter när man ångrar. Man behöfver bara slå sig för pannan och
be om ursägt, så är allt bra, hvad man så dessförinnan kan ha ställt
till. Nej kusin, det är en ren syltreligion, den kan han bjuda de andre
herrarne! Jag biter inte på så grof krok, jag gamla mört! Vill kusin ha
mer kaffe, det är varmt och starkt — och kringlor, inte?"

Pastorn ville ingenting ha. Han måste bort, moster var alldeles
omöjlig.

Så tog han höfligt och kallt afsked, gick genom rummen till
kansliet, stängde långsamt dörrarne efter sig, hälsade där med
förströdd min på Tölponi, talade med komministern, lagade sina
lysningspapper i ordning och gick sedan till sin brud som väntade.

Luba satt i sin hvilstol, Lina var ute och hon hade så god tid att
tänka på sig sjelf och sin nya lycka.

Så underligt det gått.

Hon var så lycklig att hon ej kunde tänka redigt. Dock — det var
något som en smula tryckte henne — en oklar förnimmelse,
någonting som icke riktigt ville stämma in med det öfrigas harmoni.

Hon tyckte att hennes kristendom blifvit liksom mattare, och

trängts tillbaka för något annat.

Försakelsens religion — — hvar var den nu? Hvar var den lära
hon hört predikas så länge, allt detta som i lidandets dagar uppehållit
henne, och gjort henne stark i sin svaghet? Hvar var detta glödande
trosnit?
 Hon stötte bort dessa tankar, hon ville vara lycklig, ville ha allt, det
mesta hon kunde få, allt hvad jordelifvet egde att bjuda.

Men tankarne kommo igen — — — försaka, lida, strida, det är

större.

Nej! det var förfärligt, onaturligt, omänskligt.

Hur hade hon kunnat lefva alla dessa fjorton år? Hon som velat ha
mer än andra, som velat njuta, bara njuta, och som aldrig ens tänkt
sig att låta sig nöja med en hvardagslycka som andra kvinnor, hur
hade hon kunnat lefva? Lefva som en nunna, som ett helgon, som
en asket, en martyr?

Lefva? Nej, hon hade icke lefvat, hon hade legat i skendöd, och i
går, i går hade hon vaknat till lif!

Men kristendomen, hennes underbara, sköna kristendom, var den

då borta?
Hon som varit Kristi brud, hvad var hon nu?

Hon ville ej svara på dessa frågor som kommo farande ur luften,

emot hennes vilja. Hon ville vara lycklig, glömma det förflutna, tro på
framtiden. Allt var intet, utom att han fanns, han som hon älskade.
 Han som var mer än allt annat, mer än hennes första ungdoms
drömdemon, mer än hennes första, falska jordiska kärlek, mer än
hennes religiösa bildideal, Kristusporträttet, han som var hennes
första värklighet.

Hon ville bara tänka på honom, inkarnationen af alla dygder,

honom, den ädle, den fullkomlige, den gode.

Och nu tyckte hon att han liknade Kristusbilden… naturligtvis en

smula mer mänsklig, men — — blicken, minen, skägget.

Det ringde och han kom.

Rummet låg i skymning — — hon skymtade hans gestalt, och slöt

ögonen.

Han såg sig omkring. Där fanns ingen, genom fönstrens jalusier
kunde ingen se in.

Han föll på knä framför henne och gömde sitt ansigte i hennes
famn. Med sina läppar kysste hon hans hår, smekte hans hufvud och
akslar, tryckte hans hand mot sin barm och lyfte upp hans ansigte för
att se in i det och läsa i hans ögon den kärlek hon, längtade efter.

"Icke sannt, Elias", hviskade hon, "du är den bästa bland

människor, du är som du lär, du är sann och ren som den lära du
förkunnar? Jag måste veta att du är sådan du fordrar att andra skola
vara, du har ju aldrig gjort grof synd Elias, säg mig, säg mig, du är ju
ren — säg det ännu engång, du är ju obefläckad? Säg."

Pastorn hostade.
 "Jag är en fattig syndig människa inför Gud, full af skröplighet".

"Men inför människor", inföll Luba, "inför människor är du ju

fläckfri?"

"Ja, naturligtvis. Jag har intet orätt gjort med vilja".

"Aldrig en synd?" jublade Luba.

"Aldrig".

"Och du är ärlig och sann?"

"Gud straffe mig eljes".

"Och du vill berätta mig hela ditt lif, ännu nogare än det du talade
om i går… och intet dölja, vill du?"

"Förstås att jag vill".

"Alla dina småfel och svagheter?"

"Ja", smålog Lämmenen, "alla, gärna".

"Och dina frestelser, alla de frestelser du haft?"

Pastorn såg henne i ansigtet.

"Jag bar ingenting att berätta", smålog han vänligt, "alls ingenting.
Du vet ju redan allt. Du vet hur jag lefde i arbetsamhet och
försakelser hela min ynglingatid, hur tidigt jag blef väckt och kom upp
till Orivara. Du vet hur jag sen lefvat i sträng värksamhet i mitt
allvarliga, världsförsakande kall tills jag kom hit och — — fick se dig.
Du vet allt".