Friåkaren Panu Jyrä har råkat ut för snöskred tre gånger. För åtta år sedan begravdes han av en lavin på Blåbærsfjellet.
Panu Jyrä är väl bekant med Tamokdalen och Lyngen i Nordnorge. De senaste tio åren har han mestadels åkt i de regionerna.
I Tamokdalen finns även Blåbærsfjället där fyra åkare befaras ha omkommit i en lavin förra veckan. Tre av de saknade har rötter i Österbotten.
Jyrä vet att förhållandena i bergen kan växla rejält inom en radie på tio kilometer.
Friåkare kan se spår av laviner, eller till och med höra ljudet av en lavin, men att se en lavin eller att själv hamna i en är ovanligt. Men det händer.
Jyrä har råkat ut för laviner tre gånger. En gång begravdes han helt och hållet av snön och två gånger har han fastnat i midjedjup snö.
Varningsklockorna borde ha ringt
I december 2010 åkte Jyrä iväg med några vänner till Tamokdalen i Nordnorge. I efterhand har han funderat och insett att det fanns flera aspekter med resan som borde ha fått varningsklockorna att ringa.
Efter en lång bilfärd var alla i resesällskapet trötta, en av sällskapets bilar hade gått sönder och man begav sig ut i backen efter att ha sovit endast några timmar.
- Den föregående natten hade vi i princip inte sovit alls, säger Jyrä.
Eftersom Jyräs bil hade stannat på vägen kom sällskapet inte i väg upp för den planerade rutten. Det snöade och dyrbar tid ödslades även på en trasig skidbindning.
- Vi visste att det är på gränsen ifall vi skulle våga fara iväg mera.
Jag har alltid sett mig själv som en relativt kraftig människa, men snömassan slungade mig hit och dit
Panu Jyrä
Den rutten som sällskapet nu tog upp för Blåbærsfjellet hade ett svårt och smalt parti, som de tog sig igenom försiktigt och genom att känna sig för.
De bestämde sig för att inte ta samma rutt tillbaka eftersom rutten var så farlig.
Snöfallet och dimman hindrade dock sikten så pass mycket att de inte kunde se den trygga rutten ner för berget och de tvingades åka ner samma väg de kommit upp.
- Vi bestämde oss för att försiktigt följa våra egna spår.
Jyrä berättar att de tog det väldigt försiktigt ner för berget. Det parti de ansåg vara farligast åkte sällskapet ner för en och en.
Men då en i sällskapet gjorde en plötslig sväng med snowboarden satte det igång ett snöskred.
- Ett större parti snö än jag någonsin kunde ha föreställt mig lossnade. Vi var inte längre säkra på det stället som vi tidigare hade upplevt som säkert.
Snöns enorma kraft
Snöskredet svepte över Jyrä och två andra i sällskapet med enorm kraft.
- Jag har alltid sett mig själv som en relativt kraftig människa, men snömassan slungade mig hit och dit, beskriver Jyrä.
Enligt Jyrä måste man enbart fokusera på att hållas vid liv. Jyrä försökte hålla sitt ansikte mot himlen och benen i färdriktningen.
Jag fick inte panik, då jag märkte att jag kan andas och jag kunde röra lite på fingrarna i ena handen
Panu Jyrä
Till slut stannade han i en halvsittande position, med ungefär 30-40 centimeter snö ovanför huvudet. Händerna hade han framför ansiktet, vilket gav honom lite utrymme att andas.
- Jag fick inte panik, då jag märkte att jag kan andas och jag kunde röra lite på fingrarna i ena handen.
Efter en stund kunde Jyrä även röra på handleden och lyckades gräva fram ett litet hål i snötäcket, där han kunde skymta en bit av den blåa himmelen.
- I det skedet visste jag att nu är situationen lite bättre.
Utmanar inte ödet
Enligt Jyrä handlar inte friåkningen om att utmana ödet och att ta risker. Han beskriver sig själv som en förutseende person och en som uppfattar riskerna.
För Jyrä är själva åkningen bara en del av helheten.
- Det bästa är att vara ute och röra på sig. Jag bara trivs i bergen. Jag har inte på länge tänkt att jag specifikt tycker om friåkningen. Åkningen kan vara över på fem minuter, men det tar flera timmar att förbereda sig och ta sig upp för berget.
Jyrä klarade sig levande ur snöskredet. Mössan, stavarna och skidorna försvann och kroppen fick så pass mycket smällar att han inte kunde gå.
- Några mentala smällar tog jag inte. Jag fick inga mardrömmar eller rädslor. När benen började fungera igen, åkte jag ut och skidade.
Jyrä tror att han klarade sig ur olyckan eftersom han hade lärt sig att alltid tänka på riskerna och sannolikheterna för en olycka innan han åker iväg.
Han har lärt sig att iaktta olika flyktrutter och terrängens former för säkerhets skull.
Med åldern och erfarenheten har han även börjat granska snön noggrannare än tidigare och han observerar saker som han inte tidigare gjorde.
Artikeln baserar sig på Koetut onnettomuudet eivät pidä seikkailijoita pois äärioloista, mutta riskit pitää tiedostaa: "Mikään tavoite ei saisi ajaa elämän ohitse" skriven av Hanne Leiwo.