Hoppa till innehållet

SSC Napoli

Från Wikipedia
SSC Napoli
Fotbollsklubb
Grundinformation
Grundad1926 (98 år sedan)
Fullständigt namnSocietà Sportiva Calcio Napoli S.p.A.
Tidigare namnAssociazione Calcio Napoli (1926–1964)
SmeknamnGli Azzurri ("De blåa"), I Partenopei ("Parthenopeerna"), I Ciucciarelli ("De små åsnorna")
SerieSerie A
OrtItalien Neapel, Italien
HemmaarenaDiego Armando Maradona-stadion
(kapacitet: 54 726)
Klubbfärg(er)         
Pensionerade tröjnummer10
Nyckelpersoner
ÄgareItalien Filmauro S.r.l.
OrdförandeItalien Aurelio De Laurentiis
TränareItalien Francesco Calzona
LagkaptenItalien Giovanni Di Lorenzo
Matchställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Hemmaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Bortaställ
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Lagfärger
Tredjeställ
Meriter
Serie A3 (1986/87, 1989/90, 2022/23)
Coppa Italia6 (1961/62, 1975/76, 1986/87, 2011/12, 2013/14, 2019/20)
Supercoppa italiana2 (1990, 2014)
Serie B1 (1949/50)
Serie C11 (2005/06)
Uefa Europa League1 (1988/89)
Intertotocupen1 (2008)
Anglo-italienska ligacupen1 (1976)
Coppa delle Alpi1 (1966)
Övrigt
Webbplatssscnapoli.it

Società Sportiva Calcio Napoli, oftast bara kallad Napoli, är en fotbollsklubb i Neapel i Italien. Hemmamatcherna spelas på Diego Armando Maradona-stadion.

Klubben hade en storhetsperiod i slutet av 1980-talet då Diego Maradona var primus motor i det lag som bland annat vann Serie A två gånger och Uefacupen en gång.

Klubben gick i konkurs 2004. Samma år bildades efterträdaren Napoli Soccer. Klubben bytte därefter tillbaka till sitt gamla namn och spelar sedan säsongen 2007/2008 återigen i Serie A.

Föregångaren till SSC Napoli grundades 1904 som Naples Foot-Ball & Cricket Club av engelska hamnarbetare. Klubbfärgen ljusblått symboliserade havet och himlen. 1922 gick föreningen samman med Internazionale Agnano under namnet Internapoli.

1926 skapades den nutida föreningen under namnet Associazione Calcio Napoli. Samma år deltog man för första gången i det italienska mästerskapet. En tidig fotbollsidol i Napoli var Attila Sallustro.

1959 började man spela på San Paolo-stadion och fem år senare antog man namnet Società Sportiva Calcio Napoli.

Klubbens största framgångar fram till 1980-talet var två segrar i Coppa Italia, 1961/62 och 1975/76.

Storhetstiden

[redigera | redigera wikitext]
Diego Maradona (till vänster) firar vinsten i Uefacupen 1988/89.

1984 kom Diego Maradona till klubben från Barcelona för tidens då högsta transfersumma. Nu gick klubben upp i Serie A:s toppskikt. 1986/87 vann klubben för första gången Serie A och samma säsong vann man dessutom cupen. 1988/89 vann Napoli Uefacupen. 1989/90 vann man återigen italienska ligan.

De tuffa åren

[redigera | redigera wikitext]

Efter storhetstiden med Maradona på 1980-talet gick Napoli mot dystrare tider. Laget hölls i schack i början av 1990-talet, men den stora tiden var över och ett generationsskifte var på gång. Men med dåliga ekonomiska resultat var det svårt att mäta sig med de största. Napoli var i slutet av 1990-talet en skugga av sitt forna jag och åkte ur Serie A. Men laget kom tillbaka och blev uppflyttade till högsta serien igen efter bara en säsong i Serie B. Efter en tuff bottenstrid under säsongen som följde blev Napoli dock återigen ett av de förlorande lagen. Laget var en poäng från att få stanna, men man fick lämna igen. 2001 var laget nära att nå uppflyttning men missade precis.

Laget sjönk längre och längre ned i Serie B och de annars så fotbollsfanatiska napolitanarna tröttnade på att ständigt se sitt lag förlora och slutade därför att gå på matcherna. Detta gjorde att klubbens ekonomi försämrades avsevärt och den 4 augusti 2004 gick SSC Napoli i konkurs efter att deras skulder på drygt 70 miljoner euro ansågs för höga. Laget bytte därefter namn till Napoli Soccer och det var början till vändningen.

Napoli Soccer

[redigera | redigera wikitext]

Förlusten i rätten blev tuff och klubben blev tvångsdegraderad till Serie C1 2004/05. Hela staden Neapel var förtvivlad och många ansåg att klubben blivit orättvist behandlad eftersom andra lag från norra Italien i en liknande situation inte hade blivit tilldömda ett straff.

Men den stora vändningen skulle komma när filmproducenten Aurelio De Laurentiis köpte klubben för 33 miljoner euro kort därefter. Han satte tidigt upp målet: att spela i en Europatävling inom en femårsperiod. De Laurentiis förstod att klubben behövde nyförvärv inte bara på spelarsidan utan även i styrelsen. Därför värvades sportchefen Pierpaulo Marino från Udinese till Napoli. Marino hade öga för talanger ansåg De Laurentiis och detta kom att bli en väldigt bra värvning. Eduardo "Edy" Reja anställdes som tränare. Den första säsongen i Serie C1 gick som förväntat väldigt bra, men oturligt nog föll laget i kvalet till Serie B mot Avellino med sammanlagt 1–2. Detta sågs som ett misslyckande men säsongen därpå vann man och gick upp till Serie B. Detta till stor hjälp av den otroliga publiken i den avgörande matchen på San Paolo-stadion mot Perugia som laget vann med 2–1. Napoli hann under sin korta sejour i Serie C1 att slå publikrekordet i Serie C1 med hästlängder när de i en match hade enastående 51 000 på plats och dessutom hade Italiens fjärde största publiksiffra per match, trots att de låg i Serie C1.

Tillbaka i rampljuset

[redigera | redigera wikitext]

Den 23 maj 2006 köpte De Laurentiis tillbaka namnet SSC Napoli samt alla framgångar genom åren. Inför säsongen i Serie B storsatsades det och truppen förstärktes med namn som Paolo Cannavaro, Samuele Dalla Bona, Roberto De Zerbi och Christian Bucchi. Spelare som alla var starka karaktärer på planen – De Zerbi hade säsongen innan hjälpt Catania att bli uppflyttade till Serie A och Bucchi hade säsongen tidigare blivit Serie B:s skyttekung för Modena. Napoli blev tillsammans med Juventus och Genoa snabbt utsedd till favorit att bli uppflyttad, vilket de också blev efter en säsong där alla dessa tre lag flyttades upp tack vare "15-poängs-regeln" (som säger att om det skiljer 15 poäng mellan trean och fyran så uteblir kval). Napoli slutade på andra plats efter Juventus och var det enda laget i serien som var obesegrad på hemmaplan. I sista omgången möttes dessutom Genoa och Napoli i Genua, där ett oavgjort resultat skulle ge båda lagen Serie A-spel medan en vinst skulle innebära att förloraren skulle få kvala till Serie A. Resultatet blev inte alltför oväntat oavgjort och planen stormades i slutminuterna i glädje från båda sidor trots att matchen inte var avslutad.

Napoli var nu i Serie A för att stanna och att upprepa jojo-leken på 1990-talet var inte ett alternativ. Klubben förstärkte laget med ett antal spelare, både rutinerade som Manuele Blasi och Marcelo Zalayeta och riktigt stora talanger som Ezequiel Lavezzi, Marek Hamšík och Walter Gargano. Laget spelade över allas förväntningar och alla var väldigt imponerade över sportchef Marinos stora fynd i Lavezzi, Hamšík och Gargano. Laget förstärktes ytterligare vid "januari-fönstret" då Daniele Mannini, Fabiano Santacroce och Nicolás Navarro hämtades in. Både Mannini och Santacroce kom snabbt att bli en del av startelvan. Men överlag var detta säsongen då Lavezzi, Gargano och Hamšík fick sina genombrott i Serie A och som fick storklubbarna i Europa att få upp intresset för dessa talanger. Napoli tackade dock nej till buden. Klubben slutade på åttonde plats, en oväntat bra säsong där laget spelade riktigt bra mot seriens giganter. De Laurentiis mål med Europaspel inom en femårsperiod uppfylldes efter endast fyra år när det stod klart att Intertotocupen blev aktuell för Napoli. Den var man en av elva klubbar som vann under sommaren 2008 och man fick därför en plats i Uefacupen 2008/09.

Gonzalo Higuaín spelade för Napoli 2013–2016 och vann skytteligan i Serie A 2015/16 med 36 mål.

Efter en tolfte plats i Serie A 2008/09 radade Napoli upp fina placeringar i ligan, bland annat kom man trea 2010/11. Säsongen efter vann klubben Coppa Italia för första gången sedan Maradonas dagar och ytterligare en säsong senare kom Napoli tvåa i Serie A. 2013/14 vann klubben Coppa Italia igen samtidigt som man blev trea i Serie A. Efter att ha kommit femma 2014/15 radade Napoli upp ligaplaceringarna tvåa, trea, tvåa och tvåa. 2019/20 vann Napoli Coppa Italia för sjätte gången.

Sedan 2010/11 har Napoli spelat i Europa varje säsong. I Uefa Champions League har klubben som bäst nått kvartsfinal säsongen 2022/23.[1] I Uefa Europa League har man som bäst nått semifinal 2014/15.

Säsongen 2022/23 blev Napoli - efter 33 års väntan - mästare i Serie A för tredje gången. Klubben ledde med stor marginal ligan under säsongen och säkrade titeln med fem omgångar kvar av serien. Samma säsong nådde klubben för första gången kvartsfinal i Champions League.

För lista som innehåller både nuvarande och före detta fotbollsspelare i SSC Napoli, se Kategori:Spelare i SSC Napoli
Senast uppdaterad: 10 augusti 2022.[2]

Målvakter
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
1 Italien Alex Meret 22 mars 1997 (27 år) Italien Udinese (-18)
12 Italien Davide Marfella 15 september 1999 (25 år) Italien Bari (-21)
16 Polen Hubert Idasiak 3 februari 2002 (22 år) Polen Pogoń Szczecin (-18)
- Italien Nikita Contini 21 maj 1996 (28 år) Italien SSC Napoli

Försvarare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
2 Sydkorea Kim Min-Jae 15 november 1996 (28 år) Turkiet Fenerbahce (-22)
5 Brasilien Juan Jesus 10 juni 1991 (33 år) Italien Roma (-21)
6 Portugal Mário Rui 27 maj 1991 (33 år) Italien Roma (-17)
13 Kosovo Amir Rrahmani 24 februari 1994 (30 år) Italien Hellas Verona (-20)
17 Uruguay Mathías Olivera 31 oktober 1997 (27 år) Spanien Getafe (-22)
22 Italien Giovanni Di Lorenzo 4 augusti 1993 (31 år) Italien Empoli (-19)
55 Norge Leo Östigård 28 november 1999 (25 år) England Brighton & Hove Albion (-22)
59 Italien Alessandro Zanoli 3 oktober 2000 (24 år) Italien Carpi (-18)
- Italien Davide Costanzo 4 juli 2002 (22 år) Italien SSC Napoli
- Italien Filippo Costa 21 maj 1995 (29 år) Italien SPAL (-19)
- Algeriet Karim Zedadka 9 juni 2000 (24 år) Frankrike Nice (-18)

Mittfältare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
4 Tyskland Diego Demme 21 november 1991 (33 år) Tyskland RB Leipzig (-20)
7 Nordmakedonien Elif Elmas 24 september 1999 (25 år) Turkiet Fenerbahçe (-19)
8 Spanien Fabián Ruiz 3 april 1996 (28 år) Spanien Real Betis (-18)
20 Polen Piotr Zielinski 20 maj 1994 (30 år) Italien Udinese (-16)
68 Slovakien Stanislav Lobotka 25 november 1994 (30 år) Spanien Celta Vigo (-20)
70 Italien Gianluca Gaetano 5 maj 2000 (24 år) Italien SSC Napoli
99 Kamerun André Zambo Anguissa 16 november 1995 (29 år) England Fulham (-21)
- Italien Luca Palmiero 1 maj 1996 (28 år) Italien SSC Napoli

Anfallare
Nummer Land Spelare Födelsedatum Kom ifrån
9 Nigeria Victor Osimhen 19 december 1998 (25 år) Frankrike Lille (-20)
11 Mexiko Hirving Lozano 30 juli 1995 (29 år) Nederländerna PSV (-19)
21 Italien Matteo Politano 3 augusti 1993 (31 år) Italien Inter (-20)
33 Algeriet Adam Ounas 11 november 1996 (28 år) Frankrike Bordeaux (-17)
37 Italien Andrea Petagna 30 juni 1995 (29 år) Italien SPAL (-20)
77 Georgien Chvitja Kvaratschelia 12 februari 2001 (23 år) Georgien Dinamo Batumi (-22)
- Italien Alessio Zerbin 3 mars 1999 (25 år) Italien Gozzano (-17)

Utlånade spelare

[redigera | redigera wikitext]
Senast uppdaterad: 10 augusti 2022.
Nr Land Pos Namn
Italien  A Antonio Cioffi (i Italien Pontedera till 30 juni 2023)
Italien  MF Antonio Vergara (i Italien Pro Vercelli till 30 juni 2023)
Italien  F Francesco Mezzoni (i Italien Ancona till 30 juni 2022)
Italien  A Giuseppe D'Agostino (i Italien Juve Stabia till 30 juni 2023)
Italien  A Leonardo Candellone (i Italien Pordenone till 30 juni 2023)
Nr Land Pos Namn
Italien  A Lorenzo Sgarbi (i Italien Renate till 30 juni 2023)
Italien  MF Michael Folorunsho (i Italien Bari till 30 juni 2023)
Italien  F Sebastiano Luperto (i Italien Empoli till 30 juni 2023)
Italien  MF Valerio Labriola (i Italien Taranto till 30 juni 2023)

Noterbara spelare

[redigera | redigera wikitext]

Spelare med flest matcher i Napoli
  1. Italien Giuseppe Bruscolotti – 511 (16 säsonger)
  2. Italien Antonio Juliano – 505 (16 säsonger)
  3. Italien Moreno Ferrario – 396 (11 säsonger)
  4. Italien Ciro Ferrara – 322 (10 säsonger)
  5. Italien Bruno Gramaglia – 275 (11 säsonger)
  6. Italien Paolo Cannavaro – 274 (8 säsonger)
  7. Italien Carlo Buscaglia – 273 (10 säsonger)
  8. Paraguay/Italien Attila Sallustro – 268 (11 säsonger)
  9. Italien Luigi Pogliana – 263 (10 säsonger)
  10. Italien Dino Panzanato – 262 (9 säsonger)
    Slovakien Marek Hamšík – 262 (6 säsonger)


Spelare med flest gjorda mål i Napoli
  1. Argentina Diego Maradona - 115 (7 säsonger)
  2. Paraguay/Italien Attila Sallustro – 111 (11 säsonger)
  3. Uruguay Edinson Cavani - 104 (3 säsonger)
  4. Italien Antonio Vojak - 103 (6 säsonger)
  5. Brasilien/Italien José Altafini - 97 (7 säsonger)
  6. Brasilien Careca - 96 (6 säsonger)
  7. Italien Giuseppe Savoldi - 77 (4 säsonger)
  8. Brasilien Cané - 70 (10 säsonger)
  9. Slovakien Marek Hamšík – 70 (6 säsonger)
  10. Brasilien Luís Vinício - 70 (5 säsonger)
Världs- och kontinentalmästare under kontrakt med Napoli

Svenska spelare

[redigera | redigera wikitext]

  • Österrike Antonio Kreutzer (1926–27)
  • Ungern Ferenc Molnár (1927–28)
  • Italien Giovanni Terrile (1927–28)
  • Österrike Rolf Steiger (1927–28)
  • Österrike Otto Fischer (1928–29)
  • Italien Giovanni Terrile (1928–29)
  • England William Garbutt (1929–35)
  • Ungern Károly Csapkay (1935–36)
  • Italien Angelo Mattea (1936–38)
  • Ungern Eugen Payer (1938–39)
  • Italien Paolo Iodice (1938–39)
  • Italien Adolfo Baloncieri (1939–40)
  • Italien Antonio Vojak (1940–43)
  • Brasilien Paolo Innocenti (1943)
  • Uruguay Raffaele Sansone (1945–46)
  • Italien Giovanni Vecchina (1947–48)
  • Italien Felice Borel (1948–49)
  • Italien Luigi De Manes (1948–49)
  • Italien Vittorio Mosele (1948–49)
  • Italien Eraldo Monzeglio (1948–56, 1962–63)
  • Italien Amedeo Amadei (1956–61)
  • Italien Annibale Frossi (1959)

  • Paraguay Attila Sallustro (1961)
  • Italien Fioravante Baldi (1961–62)
  • Argentina Bruno Pesaola (1962–68, 1976–77, 1982–83)
  • Italien Roberto Lerici (1963–64)
  • Italien Giovanni Molino (1963–64)
  • Italien Giuseppe Chiappella (1968–73)
  • Italien Egidio Di Costanzo (1968–69)
  • Brasilien Luís Vinício (1973–76, 1978–80)
  • Italien Alberto Del Frati (1976)
  • Italien Rosario Rivellino (1976)
  • Italien Gianni Di Marzio (1977–79)
  • Brasilien Angelo Benedicto Sormani (1979–80)
  • Italien Rino Marchesi (1980–82, 1983–84)
  • Italien Massimo Giacomini (1982–83)
  • Italien Gennaro Rambone (1982–83)
  • Italien Piero Santin (1983–84)
  • Italien Ottavio Bianchi (1985–89, 1992–93)
  • Italien Alberto Bigon (1989–91)
  • Italien Claudio Ranieri (1991–93)
  • Italien Marcello Lippi (1993–94)
  • Italien Vincenzo Guerini (1994)
  • Socialistiska federativa republiken Jugoslavien Vujadin Boškov (1995–96)

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]