Hoppa till innehållet

Prins Eugen av Sverige

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Prins Eugen, hertig av Närke)
Uppslagsordet Prins Eugen leder hit. För det tyska fartyget, se Prinz Eugen och för prinsen av Savojen, se Eugen av Savojen.
Prins Eugen
Hans Kunglig Höghet Eugen Napoleon Nicolaus, Sveriges Arvfurste, Hertig av Närke
Regeringstid 1 augusti 1865 – 17 augusti 1947
Regeringstid 1 augusti 1865 – 1905
Regeringstid 1 augusti 1865 – 17 augusti 1947
Gemål Ogift
Barn Inga barn
Ätt Bernadotte
Far Oscar II
Mor Sofia av Nassau
Född 1 augusti 1865
Sverige Drottningholms slott, Stockholm, Sverige
Yrke Konstnär
Död 17 augusti 1947 (82 år)
Sverige Waldemarsudde, Stockholm, Sverige
Begravd Waldemarsudde


Eugen Napoleon Nikolaus, född 1 augusti 1865 på Drottningholms slott, död 17 augusti 1947[1] på Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm, var prins av Sverige och Norge (från 1905 prins av Sverige) och hertig av Närke samt känd som konstnär. Han var yngste son till Oscar II och Sofia.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]
Prins Eugen

Eugen avlade mogenhetsexamen nyåret 1884, tillbringade vårterminen samma år vid Kristiania universitet och tog i december officersexamen. Han fick officersfullmakter vid Andra livgardet, Livregementets husarkår och kungens norska garde. Som officer passerade han graderna och blev överste 1906.[2]

År 1885 reste han till Italien, Egypten och Syrien och återvände hem över Konstantinopel. Redan vid denna tid hade han börjat måla. I boken Våra minnen (1886) som gavs ut tillsammans med hans bröder Oskar och Karl finner man, förutom några skildringar av prins Eugens penna, avbildningar av tre akvareller med motiv från Palestina.[3] Under tiden som student vid Uppsala universitet 1885–1886 åtnjöt han handledning av Wilhelm von Gegerfelt.[3] Andra konstlärare var Hans Gude och Hugo Salmson.[4]

På nyåret 1887 kom prinsen till Paris för att – som det officiellt kungjordes – ”under någon tid idka konststudier”. När han anlände blev finlandssvenska konstnären Albert Edelfelt hans ciceron i ateljéerna och på utställningarna i Paris - en nära relation mellan Eugene och Edelfelt uppstod.[5] Monsieur Oscarsson, som var hans täcknamn i Paris, var elev i Léon Bonnats skola, där han tecknade och målade efter levande modell. Då Bonnats skola upphörde på hösten samma år, övergick prins Eugen till Henri Gervex’ ateljé. Han studerade sammanlagt två och en halv vinter i Österbillsjö och målade under tre somrar svensk natur och svenska typer i Dalby i Skåne, där Hugo Salmson var hans rådgivare. I Paris deltog prinsen i den svenska avdelningen i världsutställningen 1889 med ett litet skånskt motiv, Potatisåker i Dalby, och tre figurstudier i pastell. Dessa bidrag finns dock inte med i utställningskatalogen men den unge debutanten, som signerat sina verk ”Eugène”, blev ändå avslöjad för publiken och fick fin kritik. I det ymniga medaljregnet fick han hedersomnämnande som pastellmålare.[6] Den 11 december 1889 invaldes han som förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien.

Prins Eugen visade sig snart ha ett självständigt konstnärstemperament, en subtil naturkänsla, som sökte sig egna uttryck. Hans alster under de första åren efter Paristiden visade ett kärleksfullt detaljstudium och samtidigt en strävan till melodiös naturstämning: Månuppgång, Morgonstämning, båda motiv från högfjället, Våren, Insjön, motiv från mälarbygden. Ett överraskande uppslag var Skogen med dess starka stämning av ensamhet i skogens djup bland de höga, täta furustammarna. När den ställdes ut skojade man om den som ”prinsens stamtavla”.[7]

Målarprinsen i arbete (omkring 1905)

Prinsens måleri kom att ta sig nya uttryck. Det gamla slottet, En sista solglimt och De båda popplarna målades 1893 på landsbygden i Södermanland. Tillsammans med Molnet som målades under vistelsen på Prinsvillan i Tyresö 1895 utgör de en grupp för sig bland hans verk. Man har antagit att han har fått friska intryck genom ett besök i Syditalien men man har också spårat intryck av den schweiziske konstnären Böcklin. Målningarna är gjorda med enkla linjer och stora plan, böljande terräng, kompakta lövmassor, upptornande moln med en starkt blå himmel i bakgrunden. Ytterligare ett verk i denna riktning är hans triptyk Hagastämningar som målades 1898 för den kungliga foajén i det nybyggda operahuset. Med denna införde prinsen landskapet i modernt svenskt dekorativt måleri. Med ett klassiskt rundtempel omgivet av en dekorativ poppel och lummiga kastanjeträd i blom har prinsen målat ett motiv från Hagaparken. Paletten är frisk och hurtig och visar en hög juniblå himmel med drivande vita moln, parkens frodiga grönska och de blå vikarna.[8]

Altartavlan i Kiruna kyrka är målad av Eugen.

Från de soliga och fina landskapsmotiven övergick prinsen till andra motiv. Stockholms skärgård blev en tid framåt hans främsta område och där upptäckte han sommarnatten och sommargryningen. Hans första försök var Sommarnatt, utsikt från en höjd över fjärdar och mörka skogklädda holmar som speglar sig i stilla vatten. Liknande motiv återkom i Den ljusa natten, Nattmolnet och Det stilla vattnet, den sistnämnda ett romantiskt skogsmotiv där en liten tjärn ligger orörlig omsluten av träden under natthimlens jagande skyar.[9]

När prinsen hade flyttat in på Waldemarsudde 1905 fick han en ny motivkrets, inloppet till Stockholm i olika årstider och olika tider på dygnet, sommarskymning och sommarnatt, de vita skärgårdsbåtarna och vintermotiv med fabrikerna på södra stranden, och olika variationer av Djurgårdens natur.[10]

Anders Zorns porträtt (1910) ingår i Waldemarsuddesamlingen.
Prinsen av Sven Lundqvist utanför Sundbyholms slott
Om Eugen regerade, teckning av O.A.

När den av kungen och hovet så avskydde Strindberg och dennes samarbetspartner August Falck grundade Intima teatern och var i behov av pengar tvekade inte prinsen att stödja dem.[11] I sitt testamente förordnade han att hans stora konstsamling på Waldemarsudde skulle tillfalla staten. Samlingen innehåller verk av bland andra Anders Zorn, Carl Larsson, Per Ekström, Ivan Aguéli, Carl Fredrik Hill samt målningen Strömkarlen av Ernst Josephson, som prinsen köpte när den blev refuserad av Nationalmuseum. I trädgården finns en skulpturpark med verk av de stora skulptörerna, till exempel Carl Milles, Carl Eldh, Christian Eriksson samt Liss Eriksson. Hemmet fungerar sedan 1948, ett år efter prins Eugens död, som ett konstmuseum, där prinsens egen samling utgör stommen.[12]

Prins Eugen deltog i opinionsmöten för judiska och politiska flyktingar och han sågs tillsammans med en av förgrundsgestalterna i kampen mot nazismen, den av Hitlertyskland så hatade Mia Leche Löfgren.[11]

Särskilt under yngre år kunde prins Eugen kallas "Röde prinsen”. Det syftade på hans jämförelsevis radikala åsikter, och var även en pendang till hans brors, prins Carls, tillnamn "Blå prinsen".[13][14]

Prins Eugen var ogift. Det finns författare som anser att förklaringen kan vara att Eugen hade en homosexuell läggning.[15]

Till hans offentliga arbeten hör monumentalmålningar i Stockholms stadshus och Stagneliusskolan i Kalmar[16] samt en altartavla för Djurgårdskyrkan[17] Som formgivare formgav han bland annat blomkrukor för Gustavsberg porslinsfabrik[18][19] och silverkorpus för Hallbergs Guldsmeds AB[20].

Prins Eugen finns förutom Waldemarsudde även representerad vid bland annat Nationalmuseum[21] i Stockholm, Kalmar konstmuseum[22], Norrköpings konstmuseum[23], Göteborgs konstmuseum[24], Karlsborgs fästningsmuseum[25], Bohusläns museum[26], Postmuseum[27], Västergötlands museum[28], Marinmuseum[29], Värmlands museum[30], Hallands konstmuseum[31], Hälsinglands museum[32], Skissernas museum[33], Sörmlands museum[34], Helsingborgs museum[35] Länsmuseet Gävleborg[36], Kiruna kyrka[37], Örebro läns museum[38], Nordiska museet[39], Nasjonalmuseet[40], Ateneum[41], Statens Museum for Kunst[42], British Museum[43] och Metropolitan Museum[44].

Galleri

[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Svenska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Utländska utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]

Anfäder

[redigera | redigera wikitext]
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Karl XIV Johan
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar I
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Drottning Desideria
 
 
 
 
 
 
 
 
Kung Oscar II
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Eugène av Leuchtenberg, vicekung av Italien
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Joséphine av Leuchtenberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Augusta Amalia av Bayern
 
 
 
Prins Eugen
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Friedrich Wilhelm av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hertig Wilhelm I av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Burggrevinnan Luise av Kirchberg-Sayn-Hachenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Sophie av Nassau
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prins Paul av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Pauline av Württemberg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Prinsessan Charlotte av Sachsen-Altenburg
 
 
 


Se även

[redigera | redigera wikitext]
Eugens gravplats på Waldemarsudde.

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Händelser man minns - en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
  2. ^ Hildebrand, Bengt: Eugen Napoleon Nicolaus i Svenskt biografiskt lexikon (1953)
  3. ^ [a b] Eugen Napoleon Nikolaus i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  4. ^ ”Eugen Napoleon Nicolaus”. Store norske leksikon. http://snl.no/Eugen_Napoleon_Nicolaus. Läst 2 juli 2012. 
  5. ^ Vainio-Kurtakko, Maria (2022). Ett gott parti : Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland. ISBN 978-951-583-557-4. https://www.sls.fi/publications/ett-gott-parti/ 
  6. ^ Nordensvan (1928), s. 395
  7. ^ Nordensvan (1928), s. 396
  8. ^ Nordensvan (1928), s. 396–397
  9. ^ Nordensvan (1928), s. 398
  10. ^ Nordensvan (1928), s. 398–399
  11. ^ [a b] Jesús Alcalá, Prinsen följde sitt samvete, Svenska Dagbladet
  12. ^ Waldemarsuddes webbplats – läst 2007-01-11
  13. ^ Holm, Pelle (1962). Bevingade ord och andra talesätt. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 257 
  14. ^ Greta Bolin (sign. Corinna). ”Bild av människan bakom fursten”. Svenska dagbladet 30 juli 1965: s. 5. 
  15. ^ Arne Norlin i Familjen Bernadotte, makten, myten, människorna ISBN 978-91-86597-96-2 s. 168
  16. ^ Stagneliusskolan
  17. ^ Djurgårdskyrkan
  18. ^ Lillehammer Museum
  19. ^ Värnermuseet
  20. ^ Kulturen i Lund
  21. ^ Nationalmuseum
  22. ^ ”Kalmar konstmuseum”. Arkiverad från originalet den 2 december 2017. https://web.archive.org/web/20171202053026/http://konstdatabas.designarkivet.se/index.php/Detail/Object/Show/object_id/261. Läst 1 december 2017. 
  23. ^ Norrköpings konstmuseum. (2000 ;). Norrköpings konstmuseum : katalog. Norrköpings konstmuseum. ISBN 91-88244-22-9. OCLC 186037488. https://www.worldcat.org/oclc/186037488. Läst 29 mars 2020 
  24. ^ Göteborgs konstmuseum
  25. ^ Karlsborgs fästningsmuseum
  26. ^ Bohusläns museum
  27. ^ Postmuseum
  28. ^ Västergötlands museum
  29. ^ Marinmuseum
  30. ^ Värmlands museum
  31. ^ Hallands konstmuseum
  32. ^ Hälsinglands museum
  33. ^ Skissernas museum
  34. ^ Sörmlands museum
  35. ^ Helsingborgs museum
  36. ^ Länsmuseet Gävleborg
  37. ^ Kiruna kyrka
  38. ^ Örebro läns museum
  39. ^ Nordiska museet
  40. ^ Nasjonalmuseet
  41. ^ Ateneum
  42. ^ Statens Museum for Kunst
  43. ^ British Museum
  44. ^ Metropolitan Museum
  45. ^ [a b c d e f g h i j] Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1925
  46. ^ Kungl. Vasaorden. i Sveriges statskalender 1925
  47. ^ Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1947bih
  48. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z] Svensk rikskalender 1910. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. 1909. sid. 629 
  49. ^ [a b] Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1915
  50. ^ [a b] Sveriges statskalender för året 1928. Uppsala och Stockholm: Almqvist & Wiksell. 1928. sid. 854 
  51. ^ Sveriges statskalender för året 1918. Uppsala: Almqvist & Wiksell. 1918. sid. 737 
  52. ^ [a b] Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1921
  53. ^ Kungl. Serafimerorden. i Sveriges statskalender 1931bih

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Prins_Eugen_av_Sverige&oldid=56450084”