Samuel Beckett

	Samuel Beckett
	Samuel Beckett 1977.
Pseudonym	Andrew Belis
Född	Samuel Barclay Beckett; 13 april 1906; Foxrock, Irland
Död	22 december 1989 (83 år); Paris, Frankrike
Yrke	Författare, dramatiker
Nationalitet	Irland
Språk	Engelska, franska
Verksam	1934–1988
Genrer	Dramatik, prosa, lyrik, essä
Litterära rörelser	Absurdism, modernism
Noterbara verk	I väntan på Godot (1952)
Priser	Nobelpriset i litteratur 1969
Hemort	Dublin
Maka	Suzanne Dechevaux-Dumesnil (g. 1961–1989; hennes död)
Släktingar	James Beckett
Influenser	Alighieri · Geulincx · Joyce · Proust · Racine · Schopenhauer · J. M. Synge · Yeats · O'Casey · Wilde · Sade · Descartes · Sterne · Democritus · Milton · Stéphane Mallarmé · Kant · Berkeley
Influerade	Adorno · Albee · Auster · Badiou · Banville · Deleuze · Barthelme · Burroughs · Calvino · Coetzee · Davis · DeLillo · Dick · Fosse · Foucault · Havel · Ionesco · Kane · C. McCarthy · Mamet · Nauman · E. O'Brien · Pinter · Shepard · Stoppard
Namnteckning

Uppslagsordet ”Beckett” leder hit. För andra betydelser, se Beckett (olika betydelser).

Becketts grav på Montparnassekyrkogården i Paris, Frankrike.

Samuel Barclay Beckett, född 13 april 1906 i Foxrock, Irland, död 22 december 1989 i Paris, Frankrike, var en irländsk författare och dramatiker. Han är känd som en av företrädarna för absurdismen, och inte minst för pjäsen I väntan på Godot (1952). Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur.

Biografi

Beckett studerade från 1923 vid Trinity College i Dublin, där han tog en kandidatexamen i litteraturhistoria och romanska språk 1927. Därefter undervisade han i engelska vid École Normale Supérieure i Paris från november 1928 till 1930. Han skrev i första delen av sitt författarskap främst lyrik och prosa på engelska. Debutboken, den 98 rader långa, ordvitsande och lärda dikten ”Whoroscope” (”Horeskop”, 1930), lagd i munnen på 1600-talsfilosofen René Descartes, utgavs som det vinnande bidraget i en utlyst dikttävling med temat ”tiden”, på Nancy Cunards förlag The Hours Press i Paris.^[3] Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade Beckett permanent till Paris. 1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt (1945; publicerad 1953). Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningen absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Han författade även romaner i absurdistisk stil, däribland trilogin Molloy, Malone meurt (Malone dör; båda 1951) och L’innommable (Den onämnbare, 1953). Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Nobelpriset i litteratur 1969

Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och påstod att han ”skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.^[4] Vid ett samtal ett par år innan Beckett fick priset kallade han det ”that annual joke” (”det där årliga skämtet”).

Beckett reste aldrig till Stockholm för att ta emot priset, utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.

Bibliografi (urval)

Dramatik

Scenpjäser

Eleutheria (1940-talet; publicerad 1995)
I väntan på Godot (En attendant Godot, 1952)
- I väntan på Godot (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1957)
- I väntan på Godot (översättning Magnus Hedlund). Ingår i: Tre dramer (Bonnier, 2006)
Akt utan ord I (Acte sans paroles, 1956)
- Akt utan ord (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1958)
Akt utan ord II (1956)
Slutspel (Fin de partie, 1957)
- Slutspel (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1958)
- Slutspel (översättning Magnus Hedlund). Ingår i: Tre dramer (Bonnier, 2006)
Krapps sista band (Krapp's last tape, 1958)
- Krapps sista band (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1959)
- Krapps sista band (översättning Magnus Hedlund 2001)
Fragment för teater I (sent 1950-tal)
Fragment för teater II (sent 1950-tal)
- (ingår i Katastrof, Bonniers, översatta av Magnus Hedlund 1989)
Lyckliga dagar (Happy days, 1960)
- Lyckans dar (översättning Göran O. Eriksson, Bonnier, 1963)
- Lyckliga dagar (otryckt översättning av Magnus Hedlund, Dramaten 1998)
Spel (Play, 1963)
- Spel (översättning Magnus Hedlund). Ingår i Tre dramer (Bonnier, 2006)
Kommer och går (1965)
Breath (1969)
Inte jag (1972)
Den gången (1975)
Fotsteg (1975)
Ett stycke monolog (1980)
Gungstolen (1981)
Ohio Impromptu (1981)
Katastrof (1982)
Vad var (1983)
- (översatta av Magnus Hedlund, ingår i Katastrof, Bonniers 1989)

Radiopjäser

Alla dem som falla (1956)
- Alla dem som falla (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1959)
- (otryckt översättning av Magnus Hedlund, 1997)
Askglöd (Embers, 1959)
- Askglöd (översättning Lill-Inger och Göran O. Eriksson, Bonnier, 1959)
- Askglöd (översättning av Magnus Hedlund, Radioteatern 2000)
Utkast för radio I (1961)
Utkast för radio II (1961)
- (ingår i Katatsrof, Bonniers, översatta av Magnus Hedlund 1989)
Ord och musik (Words and music, 1961)
- Ord och musik (översättning Göran O. Eriksson, Bonnier, 1963)
Cascando (1962)
- (översatt av Magnus Hedlund i Spel, Bonniers 1968)

Tv

Va, Joe (1965)
Spöktrio (1975)
... but the clouds ... (1976)
Quad I + II (1981)
Natt och drömmar (1982)
- (ingår i Katastrof, Bonniers 1989, översatta av Magnus Hedlund)

Bio

Film (1965)
- (ingår i Spel, översatt av Magnus Hedlund 1968)

Prosa

Romaner

Dream of Fair to Middling Women (1932; publicerad 1992)
Murphy (1938), översättning: Pelle Fritz-Crone
Watt (1945; publicerad 1953), översättning: Torsten Ekbom
Mercier och Camier (1946; publicerad 1974), översättning: C.G. Bjurström
Molloy (1951, första delen i Den onämnbare), översättning: Lill-Inger Eriksson
Malone dör (1951), översättning: Lill-Inger Eriksson
Den onämnbare (1953), översättning: Lill-Inger Eriksson
Hur det är (1961), översättning: C.G. Bjurström

Kortprosa

Ur ett övergivet arbete, översättning: Magnus Hedlund
Ding-dång (More Pricks Than Kicks) (1934), översättning: Magnus Hedlund
Stories and Texts for Nothing (1954) översättning C.G. Bjurström)
The Lost Ones (1971)
Första kärleken (1973), översättning: Sebastian Duraffourd, originaltitel Premier Amour
Fizzles (1976) översättning Magnus Hedlund ( ingår i Avigt & Co)
Sällskap (1979), översättning: Percival
The Expelled (1980)
Illa sett illa sagt (1981) (översättning Magnus Hedlund (i Slut än en gång)
Värstvart hallå (Worstward Ho)(1984) översättning Magnus Hedlund (i Slut än en gång)
Stirrings Still (1988) Sprittningar, översättning Magnus Hedlund (i Slut än en gång AWE/Gebers 1989)

Sakprosa

Proust (1931), översättning: Erik Sandin
Tre dialoger (med Georges Duthuit och Jacques Putnam) (1958)
Disjecta (1983)

Lyrik

Whoroscope (1930)
Echo's Bones and other Precipitates (1935)
Collected Poems in English (1961)
Collected Poems in English and French (1977)
What is the Word (1989)
Dikter (1969), utökad och reviderad (2001) övers. Magnus Hedlund

Översättningar

Negro: an Anthology (Nancy Cunard, redaktör) (1934)
Anna Livia Plurabelle (James Joyce, översättning till franska av Beckett med flera) (1931)
Anthology of Mexican Poems (Octavio Paz, redaktör) (1958)
The Old Tune (Robert Pinget) (1963)
What Is Surrealism?: Selected Essays (André Breton) (flera delar i samlingen)

Källor

^ hämtat från: DBpedia.^{[källa från Wikidata]}
^ Olympedia – Jim Beckett, Olympedia (på engelska), 2006, Olympedia person-ID: 54245, läst: 3 oktober 2023.^{[källa från Wikidata]}
^ S. Beckett: Dikter (2001), översättaren Magnus Hedlunds kommentar, s 137.
^ Kaj Scheuler (2 januari 2014). ”Svenska Akademien ratade både Beckett och Nabokov”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/svenska-akademien-ratade-immoralisk-succeroman_8864390.svd. Läst 10 januari 2014.

Nationalencyklopedin. Bra Böcker. 1989. sid. 354. ISBN 91-7024-621-1

Externa länkar

Nobelprize.org, Nobelpriset i litteratur 1969
Samuel Beckett hos Nobelstiftelsen (på engelska)
Samuel Beckett i Libris

[8f08ac3e0839bdbc4c6eb8d671e772deb12ba423-1] ämtat från: DBpedia.^{[källa från Wikidata]}

[7ac77389d823023c989c76b00a38f82c1c3da2c9-2] Olympedia – Jim Beckett, Olympedia (på engelska), 2006, Olympedia person-ID: 54245, läst: 3 oktober 2023.^{[källa från Wikidata]}

[3] S. Beckett: Dikter (2001), översättaren Magnus Hedlunds kommentar, s 137.

[4] Kaj Scheuler (2 januari 2014). ”Svenska Akademien ratade både Beckett och Nabokov”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/kultur/svenska-akademien-ratade-immoralisk-succeroman_8864390.svd. Läst 10 januari 2014.

[1]

[2]

[3]

[4]