Lindorm: Skillnad mellan sidversioner

Bläddra interaktivt i historiken

← Äldre redigering Nyare redigering →

Innehåll som raderades Innehåll som lades till

VisuellWikitext

Inline

Versionen från 15 februari 2019 kl. 08.12

Uppslagsordet ”Wyvern” leder hit. För flygplanet, se Westland Wyvern.

En lindorm är ett sagomonster i nordeuropeisk folktro. Det förekom förr två delvis skilda lindormar i folktron, varav den ena snarast var att likna vid en förtrollad prins och var godvillig. Det ansågs vara en stor lycka att möta en sådan lindorm, ännu större om man kunde beröra eller fånga den, och beröringen eller ormens skinn hade magiska krafter som kunde överföras. Denna typ av lindorm förekommer inte bara i folktro utan även i folkvisor, riddarromaner och medeltida hjältedikter (Nibelungenlied). Djuret benämns lint på forntyska, linnr på isländska. Den mest kända lindormen är troligen Midgårdsormen. Ett annat exempel är Karm i Bröderna Lejonhjärta. I Sången om Grimner varnar Oden att det finns fler [lind]ormar under Yggdrasil än "en olärd dåre vill tro". Han räknar upp Gravvitner (Gravulven) och hans söner Gion och Moin, Grabak och Gravvollud (den som gräver sig djupt under marken), Svavner (eller Svafnir) och Ovner.^[1]^[2]

Den andra typen av lindorm var däremot ondsint och farlig. De förekommer i sentida sydsvensk och dansk folktro där de beskriv som flera meter lång och förflyttade sig genom att bita sig själv i svansen rulla som ett hjul ("hjulorm", "ringorm") och det skulle till mycket tur för att komma undan ett möte med en sådan vit orm. Den var också ofta försedd med en lång man ("manorm").^[3] Den onda lindormen är snarast att likna vid en drake. Möjligen var lindormen en förklädd jätte.

Den goda typen förekommer i folksagan och den medeltida folkvisan och framställer lindormen som en prins, förtrollad till ett avskräckande och farligt vidunder, som av en uppoffrande jungfru befrias ur sin djurhamn.^[3] En typisk sådan saga är den om Kung Lindorm.^[4]

Enligt modern folketymologi antogs Lindormarna förknippats med lindar, och antogs övervintra i sådana.^[4]

Denna typ av lindorm möter man i exempelvis visan om Lindormen, (Geijer-Afzelius). G.O. Hyltén-Cavallius lät år 1884 trycka 48 beedigade ögonvittnesskildringar från Värend i södra Småland, skrivna av folk som sade sig ha mött den farliga typen av lindorm och flytt eller undkommit genom att lyckas döda den.^[5] Jämför vitorm.

Slutligen kallas en heraldisk drakfigur för lindorm. På franskt område motsvaras den heraldiska lindormen av en figur kallad vouivre eller guivre (från latin vipera som betyder huggorm). På engelska kallas samma figur för en wyvern. Till skillnad från nordeuropeiska lindormar har fransk-engelska vouivres/wyverns ofta förutom ett par ben även vingar. En wyvern är en blandning av drake och ödla, och därför är likheterna med lindormen inte lika stora som man kan tro.

Möjligtvis avbildas ofta lindormar på vikingatidens runstenar eftersom de anses öka folks rikedom då allting som ligger under lindormen ökar i storlek samtidigt som ormen växer. Ordens styrka på stenen kunde tänkas öka och äran öka för de som nämndes.

När en wyvern dyker upp kan man ana oråd. De är i regel onda varelser, och därför ska man akta sig. Men det har ändå, i vissa historier, förekommit goda wyvernar. Där människan och wyvern är bästa vänner, människan får rida på sin wyvern, och de delar det mesta tillsammans.^{[källa behövs]}

Lindorm var även ett förnamn som förekommer i äldre led i bland annat familjerna Posses och Ribbings antavlor. Namnet är mycket ovanligt efter 1600-talet, men återfinns sporadiskt i formen Linnar.

Se även

Noter

^ http://runeberg.org/salmonsen/2/10/0092.html
^ http://runeberg.org/eddan/se-04.html
^ [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 287
^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000
^ Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Om Draken eller Lindormen; mémoire till k. Vetenskaps-akademien, 1884.

Externa länkar

Lindormen, en ballad publicerad på Mutopia Project.

[1] ttps://runeberg.org/salmonsen/2/10/0092.html

[2] ttps://runeberg.org/eddan/se-04.html

[ReferenceA-3] [a b] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 17. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 287

[ReferenceB-4] [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000

[5] Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, Om Draken eller Lindormen; mémoire till k. Vetenskaps-akademien, 1884.

[1]

[2]

[3]

[4]

[5]

@@ Rad 3: / Rad 3: @@
 [[Fil:Lindwurm Brunnen.jpg|höger|miniatyr|Lindorm-brunnen i centrala [[Klagenfurt]].]]
 [[Fil:Wendes artilleriregemente vapen.svg|miniatyr|En lindorm i [[Wendes artilleriregemente]]s vapen.]]
+{{förvirrande|Midgårdsormen och Karm är knappast förtrollade, godvilliga prinsar, men de passar inte heller på bilden av hjulormar}}
 En '''lindorm''' är ett sagomonster i nordeuropeisk folktro. Det förekom förr två delvis skilda lindormar i folktron, varav den ena snarast var att likna vid en förtrollad prins och var godvillig. Det ansågs vara en stor lycka att möta en sådan lindorm, ännu större om man kunde beröra eller fånga den, och beröringen eller ormens skinn hade magiska krafter som kunde överföras. Denna typ av lindorm förekommer inte bara i folktro utan även i folkvisor, riddarromaner och medeltida hjältedikter (''[[Nibelungar|Nibelungenlied]]''). Djuret benämns ''lint'' på [[forntyska]], ''linnr'' på [[isländska]]. Den mest kända lindormen är troligen [[Midgårdsormen]]. Ett annat exempel är Karm i ''[[Bröderna Lejonhjärta]]''. I [[Sången om Grimner]] varnar [[Oden]] att det finns fler [lind]ormar under [[Yggdrasil]] än "en olärd dåre vill tro". Han räknar upp Gravvitner (''Gravulven'') och hans söner Gion och Moin, Grabak och Gravvollud (''den som gräver sig djupt under marken''), Svavner (eller Svafnir) och Ovner.<ref>http://runeberg.org/salmonsen/2/10/0092.html</ref><ref>http://runeberg.org/eddan/se-04.html</ref>