Jag var påväg att sätta mig vid datorn, men kvavheten inomhus la locket på all lust att skriva så jag tog ett block och gick tillbaka ut på balkongen och satte mig. Jag har en stor kudde som jag brukar sitta på. Det är behagligt att sitta nersjunken under balkongräcke. Se trädtoppar och himmel, höra bilarna susa förbi, men slippa se dem.
Jag lever mycket i framtiden just nu. Som att jag väntar på ett sen då jag kan trycka på play och på allvar börja uppleva livet igen. Allra mest är det så när jag är själv. Jag tänker på andra och längtar till sen, då när den och den relationen har stabiliserat sig, landet, hittat sin form. Då kan vi börja umgås och göra saker istället för att lägga tid på att försöka förstå varandra.
Då, när situationerna då jag frontalkrockar med den och den blir mer sällsynta, eller i alla fall i ett lägre tempo och kanske att vi kör in i varandra lite sådär från sidan istället. Skapar små repor i lacken bara. Och jag väntar på att en relation som ännu inte innehållit några allvarligare krockar ska börja ta form, kanske långsammare och mer varligt. Utkristallisera sig efterhand.
Det är som att jag glömmer att livet pågår nu. Jag har svårt att se hur nuet ter sig, kanske på grund av att jag inte är här utan i framtiden och rumsterar om. Försöker fixa till, möblera, ordna. Den totala friktionslösheten kanske inte är så önskvärd?
Vi matchar aldrig varandra perfekt. Då och då blir någon besviken. Då och då sker missförstånd. Jag vill gärna leva under tiden.
ALLT 