Skuggan av ett år

Titel: Skuggan av ett år
Författare: Hannah Richell
Förlag: Forum

Jag vet inte riktigt vad det är med Skuggan av ett år, men jag får lite Kate Morton vibbar av det här, vilket ju är positivt! Det kan såklart bero på att det hela utspelar i två tidsplan, men det finns det ju fler böcker som gör, så jag tror inte det är enbart det.

Här får vi till en början träffa fem unga personer som precis avslutat sina universitetsstudier. Det är tre män och två kvinnor som har levt ihop i några år i ett stort hus. Själva studietiden framställs i ett något bohemiskt skimmer. Mycket öl, mycket icke tillåten tobak. Sena kvällar och en stark gemenskap med en av männen som drivande kraft.

De har alla svårt att släppa taget om studentlivet och vill inte riktigt ta klivet in i vuxenvärlden. Av olika anledningar bestämmer de sig för att ockupera ett gammalt hus de hittar isolerat vid en sjö i en otroligt vacker omgivning, i Lake District.

Till en början är allt fantastiskt. De bestämmer sig för att leva på vad naturen kan ge dem och snåla in på allt onödigt. De tar med sig minimalt med packning och tar avstånd från samhället. Ju längre tid på året som går, desto större slitningar blir det. en dag knackar det på dörren och de får besök av lillasystern till en av tjejerna, och efter detta blir sig ingenting likt.

Många år senare får Lila, en ung kvinna i London som just råkat ut för ett sent missfall pga av en olycka, ett brev från en advokatfirma. De meddelar att hon ärvt en stuga i Lake District. Hon har ingen aning vem arvet kommer ifrån och har ingen som helst anknytning till platsen. eftersom det passar bra i tiden, Lila sörjer sitt förlorade barn och kan inte riktigt hitta tillbaka till sitt gamla liv, bestämmer hon sig för att tillbringa lite tid med att renovera huset.

Det här var väl kanske ingenting som jag kommer bära med mig någon längre tid, men absolut fin läsning i stunden. Man anade sammanhangen men kunde inte riktigt sätta fingret på exakt hur saker och ting förhöll sig, så storyn var skickligt ihopsatt tycker jag. Jag såg precis att jag inte skrivit något om Systrarna Tildes sista sommar av samma författare och känslan var ungefär samma efter den, har jag för mig. Faktum är att jag fick tänka tillbaka ordentligt innan jag kunde minnas storyn, och det var inte alls särskilt längesedan jag läste ... Men jag minns att jag gillade under läsningen. Avkoppling i stunden.

Fangirl

Titel: Fangirl
Författare: Rainbow Rowell
Förlag: Berghs

Jag tyckte mycket om Rowells Eleanor & Park och jag gillar nog Fangirl lika mycket.

Cath och Wren är tvillingsystar och ska precis åka iväg och börja på college. Wren har gjort fullständigt klart för Cath att hon inte vill dela rum, inte bo i samma hus och faktiskt inte ens låtsas om att de är systrar. Det är extremt viktigt för Wren att frigöra sig ifrån symbiosen med systern som har präglat dem från den dag de föddes.

Inte nog med att de som tvillingar står varandra nära, de har också varit med om en del i livet som gjort dem än mer sammansvetsade. Mamman försvann någon gång när de var runt 6 år, tror jag, och pappan som uppfostrat tjejerna ensam lider helt klart av någon ångest/manisk-relaterad sjukdom. De har, de här tre, hankat sig fram i tillvaron så gott de har kunnat och det har på det stora hela gått hyfsat bra. Mycket tack vare att tjejerna haft varandra att ty sig till. De har aldrig behövt tackla något problem på egen hand, den andra har alltid funnits där och stöttat.

Att mamman lämnade dem utan att någonsin försöka ta någon sorts kontakt har självklart satt sina spår. Kanske allra mest hon Cath som inte på några villkors vis vill glömma, förlåta eller gå vidare. Wren försöker nog, på samma sätt som hon försöker kämpa sig fri från sin syster, att förlåta mamman och ta sig igenom och vidare ut på andra sidan.

Cath lider av någon sorts social fobi och får det tufft på alla möjlig plan på college. Hon vill inte lära känna nya människor, hon vill helst enbart äta medhavda proteinbars och skriva på sin fanfiction story. Hon har alltid varit helt besatt av fantasyserien om Simon Snow. Cath skriver fanfiction om berättelserna i ett stort forum och har hur många läsare som helst. När allt annat känns helt övermäktigt tar hon sin tillflykt till sina berättelser. Tidigare skrev tvillingarna tillsammans, men nu har Wren lagt av att skriva, även om hon fortsatt att läsa det Cath skriver.

Utöver sina egna sociala fobier och stora sorg över att Wren knappt vill kännas vid henne så oroar sig Cath för deras pappa som går därhemma och glömmer bort att äta och sova.

Det låter ju rätt beklämmande det här, märker jag när jag skriver, men jag uppfattade inte alls berättelsen som sådan. Det är otroligt fint beskrivna relationer tycker jag. Framförallt mellan Cath och pappan, men också tvillingarnas inbördes relation är riktigt väl beskriven. Man förstår dem så väl båda två. Wren som vill vara sin egen och Cath som vill att allt ska vara som det alltid varit.

Det händer en hel del och på ett sätt så kan man nog kalla det här för utvecklingsroman. Wren blir tvungen att dämpa sin entusiasm över collegelivet och ta det något lugnare på samma gång som Cath faktiskt vågar sig ut och skaffar en del vänner och blir tvingad att skriva annan än fanfiction för att utvecklas och komma vidare.

Ja, jag gillar det här även om det finns en del att invända emot. T ex så blir jag inte riktigt klok på om Rowell är en stor förespråkare av nej till sex före äktenskap. Tjejerna är ända 18 år? Det känns som om den utåtagerande Wren blir straffad för sin nyfikenhet. Även om den i o f drar iväg lite väl långt med henne. Men, men. Man kan inte få allt. Jag får stå ut med den aningen skenheliga tonen, för det här är en bok jag kommer att tipsa om, absolut. Bland annat under vårt Minikollo på bibblan i sommar.

Sist på bollen?

Titel; Egenmäktigt förfarande
Författare; Lena Andersson
Natur och Kultur

Ja, som sagt, jag är förmodligen en av de sista på bollen när det gäller att ha läst Egenmäktigt förfarande ... Jag var faktiskt nära att hoppa över den helt. Det kan ju bli sådär ibland, när man har läst om en bok så länge, att man lite tappar lusten att plocka upp den själv.

Jag är väldigt glad att jag inte gjorde det. Hoppade över den helt, alltså. Den var riktigt bra. Ett helt fantastiskt språk, och jag blev väldigt förtjust i Ester Nilsson.

Av någon anledning så känner jag lite samma för Ester Nilsson, som jag gjorde för huvudpersonen Leila i 'Kyss mig först' och Clémence Poésy's karaktär i The Tunnel.

De här tre karaktärerna är ju väldigt olika i en massa avseenden, men de är lika också. Jag tänker främst på deras önskan att få klarhet i saker och ting. Att få veta och att kunna förstå andra människors agerande. Deras förmåga att övertolka skeenden och uttalanden och därigenom ofelbart bli oerhört sårade.

Jag tänker inte ens gå in något på handlingen när det gäller 'Egenmäktigt förfarande'. Det känns helt överflödigt eftersom det skrivits så mycket om den på olika ställen. Men, jag önskar att jag hade läst den innan Roy Anderssons uttalande. Helt klart färgades min läsning av detta, vilket jag kan tycka är lite irriterande.

Jag såg precis att tvåan finns som e-bok, vilket jag inte visste, så det blir nog mer Lena Andersson till helgen.

Kyss mig först

Titel; Kyss mig först
Författare; Lottie Moggach
Förlag; Modernista
Recensionsexemplar

Kyss mig först har länge hängt över mig som ett dåligt samvete ... Ett recensionsexemplar som blivit liggandes. Så jobbigt. Jag har några till sådana hemma i hyllan och kommer verkligen försöka beta av dem ett efter ett. Det handlar ju absolut inte om att jag inte vill läsa dem. Verkligen inte. Det är bara det att man hamnar i otakt ibland, med nytt som strömmar in och lite äldre som då inte blir läst.

Nu blev det så lyckligt så att det bestämdes i bästa bokcirkeln Bokbubblarna att vi skulle läsa Lottie Moggach's debut. Perfekt, tänkte jag och slängde mig över den. Sedan visade det sig att jag blev sjuk och inte kunde komma på träffen ... Men jag fick läst boken, och det är jag väldigt glad för.

Det är främst huvudpersonen, Leila, som gör att jag kapitulerade så fullständigt inför det här. Jag tycker hon gestaltas helt suveränt, och jag ömmar verkligen för henne. Till saken hör att jag just nu följer The Tunnel på SVT på måndagar (jag såg aldrig Bron när den gick), och Leila påminner mig väldigt starkt om den kvinnliga, franska poliskaraktären som spelas av Clémence Poésy (Fleur Delacour i Harry Potter! En parentes i sammanhanget är att jag tycker Clémence Poésy är fantastisk i The Tunnel). Inte så att de är lika till sättet egentligen, men just det här med att sakna vissa sociala kompetenser, svårigheten med att koda av situationer och händelser då man interagerar med andra människor. Jag tycker Moggach är helt fenomenal när Leila berättar för oss läsare hur hon tänker i vissa sammanhang. Hur logiskt det låter, fast att vi som läser vet att hon kommer bli besviken och att hon har missuppfattat andra personers intentioner.

Kyss mig först blev helt klart en mycket positiv överraskning, som dessutom blev en av de titlar jag tog med mig till mitt ena radioprat!

Vinter i drömhuset

Titel; Vinter i drömhuset
Författare; Maeve Binchy
Förlag; Norstedts

Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan som man kan läsa här, där jag nämnde Vinter i drömhuset som hastigast. Där skrev jag också att jag inte brukar läsa Maeve Binchy, eller liknande författare särskilt ofta.

Jag hade en period när jag läste till bibliotekarie då jag så gott som hetsläste en hel del av de författare som man lite slarvigt kanske kan benämna skriva Nutidsromantik. Men, det var som sagt ett tag sedan, och sedan dess har det inte blivit så mycket inom den (sub?)genren. En och annan Nora Roberts har slunkit med, men det är nog allt.

Vinter i drömhuset handlar om Chicky Starr som återvänder till sin barndoms by i Irland, efter många år i New York. Anledningen till att hon reste till NY från första början var en häftig förälskelse i en amerikan som var på besök i den lilla Irländska byn. I och med flytten från hemlandet bröt hon i stort sett med sin familj, som var helt emot flytten.

När sedan mannen i fråga lämnade Chicky talade hon aldrig om det för dem där hemma utan låtsades i många år att allt var som det skulle. Med åren återskapade hon en kontakt med sin familj och for till Irland på semester, ensam, en gång om året och hälsade på.

Tillslut blev det ohållbart att hålla på att ljuga om den äkte mannen, och då bestämde hon sig helt enkelt för att han råkat ut för en tragisk olycka med dödlig utgång.

Efter ytterligare en tid så bestämmer sig Chicky för att återvända hem för gott. Hon köper ett gammalt, stort och i stort sett fallfärdigt hus som hon tänker renovera och starta upp en hotellverksamhet i. Man får följa Chicky och människor i hennes närhet under resans gång med renoveringen, och det tillkommer personer efter hand, som man får lite mer bakgrundshistoria till.

Dessutom får man reda på en del om alla de gäster som kommer till hotellet under öppningsveckan. Det blir en del olika karaktärer att hålla ordning på, och helt ärligt så tröttnar jag efter ett tag. Det blir liksom varken hackat eller malet. Man skrapar på ytan hos ett stort antal människor istället för att gå in på djupet hos några få.

Det är dock härliga miljöer och ända helt ok läsning, även om det inte är någonting som kommer att stanna kvar hos mig någon längre tid.

Tiden går så långsamt när man tittar på den

Titel; Tiden går så långsamt när man tittar på den
Författare; Josefin Lindén
Förlag Litet Förlag

Det känns egentligen inte som om jag behöver skriva någonting mer om Tiden går så långsamt ... De flest som läser bloggen vet nog redan att jag gillar den väldigt mycket. Men "bara för att" så skriver jag några rader.

Tiden ... blev liggande lite länge hemma hos mig innan jag plockade upp den på riktigt. När jag sedan väl öppnade den och började läsa, så sträckläste jag den i stort sett. Jag blev otroligt gripen av berättelsen.

Det var så otroligt många känslor som triggades igång hos mig i o m ämnet förlossningspsykos. Jag har själv inte varit drabbad av något liknande, men väl haft täta missfall innan mina graviditeter, som har inneburit känslosvall av stora mått. Plus att de satt sina spår och präglat mig och mitt beteende långt mer än vad jag egentligen varit medveten om. Sedan har jag på senaste tiden funderat mycket på att allt man går igenom hela tiden färgar av sig hur man är och hur man beter sig. Både mot sig själv och mot andra människor. Det låter ju helt självklart när man säger det högt. Men när man börjar fundera över varför man agerar som man gör i vissa sammanhang och när det plötsligt går upp ett ljus ...

Handlingen lite kort i Tiden ...: Caroline och Jonas är utåt sett ett lyckligt och framgångsrikt par i Stockholms innerstad. Båda har bra jobb, ser bra ut, trevligt umgänge och fin vindsvåning mitt i stan. När de börjar tycka det är dags att skaffa barn kommer det som lite av en överraskning att det inte går så lätt som de tror. De blir helt enkelt inte med barn.

Efter ett antal misslyckanden får de hjälp och till deras stora lycka så går det bra vid andra försöket. Caroline får behålla barnet och de ser positivt på framtiden och sina framtida föräldraroller.

Man förstår allt eftersom att Caroline inte mått helt bra under sin uppväxt. Att hon haft besvär med sin självbild och sitt självförtroende. Något hon sedan tagit  för senare i livet, men hela tiden med en gnagande känsla av att inte räcka till, att tillvaron på något sätt år på låtsas, och att hon hela tiden kan bli avslöjad som någon som fuskat sig till det hon åstadkommit i livet.

Utan att någon i deras omgivning egentligen tar signalerna på allvar drabbas Caroline av en förlossningspsykos, som leder till att hon efter hemkomsten från BB släpper taget om sin dotter från balkongen på sjunde våningen.

Lilla Elsa, som barnet heter klarar sig som av ett under, och vi får som läsare sedan följa den lilla familjen den tid som följer efter tragedin.

Det här låter ju fullkomligt nattsvart, men det är mycket mer än en ren tragedi. Det är en relationsroman med många bottnar, och jag ser redan fram emot fortsättningen som jag vet skrivs på för fullt!

Livet efter dig

Titel; Livet efter dig
Författare; Jojo Moyes
Förlag; Printz Publishing

När jag läste det här inlägget av Johanna Lindbäck på Bokhora tänkte jag på min läsning av Livet efter dig. Johanna skrev ju bland annat att det kan vara lite trist att enbart läsa hyllningar på olika bokbloggar, och nästan inga sågningar alls.
Det här är en svår nöt att knäcka i o m att man som bokbloggare förmodligen läser ganska mycket böcker, men kanske inte så ofta väljer att läsa/skriva om sådant man inte gillar. Börjar jag läsa någonting som jag tycker är riktigt dåligt läser jag inte ut boken. Punkt slut. Det gjorde jag tidigare, men inte nu.
Undantag är ju självklart om det är recensionsexemplar som jag antingen bett förlaget om själv, eller fått frågan om jag vill läsa och sagt ja. Då läser jag boken även om jag helst skulle slippa.
Nu händer inte det här heller så ofta, kanske för att jag inte läser tillräckligt många titlar utanför min bekvämlighetszon. Vilket ju är en helt annan fråga.
Vad jag vill ha sagt med det här är nog egentligen att jag kände mig lite träffad av Johannas inlägg, samtidigt som jag inser att jag skriver inte så mycket inlägg om böcker jag inte gillar mycket pga av att jag faktiskt inte läser dem.
Självklart älskar man inte allt man läser, och det hoppas jag framkommer i mina inlägg. Men man kan ju ha stor behållning av en titel även om man inte blir helt eld och lågor.
Varför jag tänkte på Livet efter dig när jag läste Johannas inlägg? Jo, dels för att hon tog titeln som exempel och dels för att innan jag läste den själv hörde så mycket positivt, och att jag inte riktigt kunde instämma i hyllningskören. Jag läste utan problem ut boken och tyckte den var helt ok, men jag blev ändå lite besviken. Säkert pga höga förväntningar. Den var lite för platt helt enkelt, och lite för schablonartade karaktärer.
Boken (om det nu finns någon där ute som inte har läst den!) handlar om Lou som fortfarande i vuxen ålder bor hemma hos sina föräldrar och arbetar på ett café i staden där de bor. Det är egentligen inte hon själv som är anledningen till att hon bor hemma fortfarande, utan systern som är ensamstående med en liten son och pluggar som också bor i föräldrahemmet. För att systern ska kunna plugga måste Lou bidra ekonomiskt. Väldigt orättvist kan man tycka. Det här är en av de saker jag tycker är märklig i boken. Att det inte är mer fokus på det här att Lou är den som offrar sig. För efter ett tag bestämmer sig systern för att ta sonen med sig och plugga vidare i en annan stad. Pappan i familjen blir av med sitt arbete och Lou står som enda försörjaren. När sedan Lou i sin tur blir av med sitt arbete blir det krisigt, och hon måste hitta något nytt så fort som möjligt.
Hon börjar då arbeta som personlig assistent åt den helförlamade Will traynor. Till en början trivs Lou inte alls, men känner sig tvingad att stanna på grund av pengarna. Allteftersom djupnar Will och Lous relation och Lou bestämmer sig för att göra allt hon kan för att förhindra att Will åker utomlands till en klinik där man får hjälp med att ta sitt liv. Det är en fin berättelse, det är inte det. Den greppar bara inte riktigt tag i mig. Det blir lite My fair lady över det hela som jag stör mig på, även om det hänvisas till MFL i boken för att markera att det inte alls är samma problematik som tas upp.
Som sagt, jag läste ut boken och tyckte den var helt ok, men inte mer än så. Sorglig, absolut, men jag behövde inte ha några pappersnäsdukar bredvid mig medans jag läste.
En annan konstig sak med Joj Moyes är att när jag såg att det var hon som skrivit Brudskeppet blev jag helt förvirrad. Jag har läst Brudskeppet, men var helt säker på att det var för längesedan. Den står i min mammas bokhylla, och jag skulle ha tippat på att det var för sådär 20 år sedan jag läste den. Nu ser jag att den kom ut på svenska 2006? Då trodde jag att det kanske var en liknande titel jag tänkte på, men nej, handlingen verkar stämma. Jag förstår verkligen ingenting?
Och precis när jag skrivit stycket ovan så kom jag på det! Jag tänker på Krigsbrudar av Lois Battle. Handlingen verkar vara väldigt lika i de här båda titlarna, får ta och kolla upp lite mer noggrannt!

Lyckostigen

Titel; Lyckostigen

Författare; Anna Fredriksson

Förlag; Forum

Recensionsexemplar

Jag vet inte riktigt vad det är, men jag blir inte riktigt klok på om jag gillar det här eller inte. På något sätt gör jag nog det, för den fastnar. Nu var det ett tag sedan jag läste Lyckostigen, men den har stannat kvar hos mig. Den poppar upp rätt vad det är och spökar lite.

Jag tror jag stör mig på att jag inte får någon riktig känsla för någon av karaktärerna. Det finns ingen som jag riktigt tycker om. Att fatta tycke för en karaktär i en bok handlar ju inte om att personen i fråga måste vara genomtrevlig, tvärtom, det kan precis lika gärna vara en riktig typ, men med någonting litet som man bara faller för.

Jag hittar inte den där karaktären att tycka om i Lyckostigen. Vad jag däremot tycker om är sättet som Anna Fredriksson skiftar perspektiv på. Lite långsamt vänds, om inte sympatierna, så förståelsen för Johannas agerande till att man mer och mer inser varför Calle beter sig som han gör.

En sak som slår mig, och det gäller också Anna Fredrikssons första roman Sommarhuset, är att hemmet, platsen där man bor, äger, hyr eller har till låns har väldigt stor betydelse för personerna i böckerna. Hemmet är en viktig symbol för vem man är.

Sedan tycker jag alltid att det är så nedslående hur skolans värld kan gestaltas i litteraturen. Jag förstår ju självklart att sådana rektorer som man träffar på i Lyckostigen faktiskt finns, men låt oss hoppas att de är ovanliga.

Däremot sammanhållningen mammorna emellan, de som har de tjejerna som gaddar ihop sig mot Johannas yngsta dotter, de tror jag tyvärr inte är alltför ovanliga. Så länge som ens eget barn inte far illa så låtsas nog många som om det regnar. Man vill inte se det där obehagliga. Framförallt inte om ens eget barn är med och behandlar någon illa.

Sjutton år och skitsnygg

Titel; Sjutton år och skitsnygg
Författare; Emma Granholm
Förlag; Alfabeta
Recensionsexemplar

När Felix kommer hem efter två veckors semester är allt förändrat och han fattar verkligen ingenting. Han som är van att vara den som alla lyssnar på, och kanske framförallt tittar på. Men nu, nu verkar de inte bry sig alls. Inte ens flickvännen Alexa. Hon och kompisarna bara snattrar på om den mystiska Zäta. Det är Zäta hit och Zäta dit och Felix är grymt trött på den där Zäta innan han ens har träffat honom.

Felix är alltså Sjutton år och skitsnygg. Han vet om det och han gillar det. Alexa, flickvännen är också snygg och populär. En sak de har gemensamt är att de har båda två genomgått en medveten förändring för att förändra sina liv. De tröttnade på de personerna de var tidigare och bestämde sig för att göra någonting åt det hela. På vägen har de båda två sårat människor de tidigare umgicks med.

Efter Alexas brytning med sina gamla vänner blev hon kompis med Diana och Suss, vilka nu bildar någon sorts cirkel utanför Felix och Alexa. Hugo, Suss lillebror som själv har det lite besvärligt i skolan brukar också få vara med. Lite på nåder. Felix förändrade beteende gentemot Hugo är fantastiskt fint beskrivet i boken, och en av de saker som jag tyckte allra bäst om.

Det är med andra ord ett litet harem av tjejer som Felix omger sig med, och han gillar det. Framförallt gillar han Alexa. Hon betyder verkligen allt för honom. Och nu har allting förändrats. Inga dyrkande blickar, ingen frågar ens hur han haft det på semestern. Tjejerna bara tittar på klockan och undran om och när den mystiska Zäta ska dyka upp. När han till slut gör det så blir det naturligtvis en konflikt mellan Felix och Zäta. Allt blir en tävling och till Felix förtret är det hela tiden han som kommer till korta. Men det värsta är ändå att han är helt övertygad om att Zäta är intresserad av Alexa.

Till en början satt jag nog och såg lite lätt förvånad ut, för det här liknade inte riktigt Emma Granholms tidigare böcker. Som jag gillar väldigt mycket alla tre. Jag har nästan alltid med dem på bokprat för den här åldersgruppen och de lånas ut bra på bibblan.

Det kändes lite som om; OK, här har vi extremt utseendefixerade ungdomar. Ytan är allt. De vet om det, har ingen lust att ändra sitt beteende och de kommer undan med det. Men efter bara ett kort tag så ser man det fina. Dels att det är Felix som berättar, och hur ofta får man insyn i hur en sjuttonårig kille ser på sitt utseende i litteraturen? Bara det. Och sedan allteftersom konflikten inom gruppen trappas upp, så kommer personerna varandra närmre och vissa saker som hänt i det förflutna kommer de inte undan utan måste ta upp och ventilera med varandra.

Både Felix och Alexa tvingas analysera sitt eget beteende och agerande, och de kommer båda starkare ut på andra sidan. Jag vill inte avslöja för mycket, men slutet känns som en rockkonsert, och jag köper det rätt av. Emma Granholm är absolut fortfarande en av mina favoriter då det gäller svenska ungdomsförfattare och jag är rätt så säker på att Sjutton år och skitsnygg kommer att hitta lika många läsare som hennes tidigare böcker.

Lite må bra

Titel; Ensamma hjärtan och hemlösa hundar
Författare; Lucy Dillon
Förlag; Forum förlag

Det känns som om jag har läst mycket hemskheter nu...Deckare, skräck och annat läskigt. Jag försökte komma på lite annat jag läst under året och inte skrivit om, och kom på några stycken (jag är förfärligt dålig på att skriva upp vad jag läser, fortfarande. Glömmer en hel del.) Bland annat Ensamma hjärtan och hemlösa hundar.

Rachel Fielding får oväntat ärva sin mosters hus långt ut på landet och hennes hund. Eller, hundar rättare sagt, för den här mostern har en hel kennel med upphittade och bortlämnade hundar som ingen vill ha. Tillsammans med några andra vänliga själar drev mostern kenneln och försökte hitta nya familjer till alla hundar.

Rachel Fielding åker iväg ut på landet med tanken att sälja av. Samtidigt kom det här arvet väldigt lägligt eftersom hon lyckats bli av med både jobb, lägenhet och pojkvän i ett enda svep. Självklart blir hon kvar längre än vad hon tänkt sig och självklart finns det en trevlig och snygg veterinär och självklart engagerar sig Rachel känslomässigt i hundarna, något son hon absolut inte tänkt sig från början.

På ett sätt väldigt förutsägbart och chablonartat, men väldigt trevlig läsning i alla fall. Det gör ingenting om det mesta går som man anar redan väldigt tidigt i boken. Vägen dit är helt ok, och det är inte alls någon plågsam läsning, snarare tvärtom. Jag kommer säkert att läsa Lucy Dillons nästa bok, Hundar, hus och hjärtats längtan, som kommer i januari 2012.

En liten smula underbar

Titel; En liten smula underbar
Författare; Dawn French
Förlag; Printz publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En liten smula underbar, och ett tag sedan den mysiga bokcirkelkvällen då vi diskuterade boken. Jag vet ju att jag aldrig ska vänta för länge med att skriva om böcker jag läst! Vissa böcker liksom lägger sig tillrätta på något vis och vill inte alltid komma fram och bli sådär klara och tydliga igen, som de var precis då, vid läsningen.

Nu är dock fördelningen lästa böcker/böcker jag bloggat om fruktansvärt skev. Det handlar säkert om en sisådär tjugo böcker jag tänkt skriva om, men helt enkelt inte riktigt hunnit med. Får väl se hur det blir framöver, om man kanske kan hinna ikapp litegrand i alla fall...

Så, En liten smula underbar. Jo, den har ju också bleknat något i minnet, men jag kommer ihåg mer och mer ju mer jag sneglar på omslaget av boken som ligger här bredvid mig. Vad jag minns allra mest är att jag hade skyhöga förväntningar på den här boken. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Dawn French, jag gillar Jennifer Saunders, och jag fullkomligt älskade Helt hysteriskt när den gick som TV-serie.

Nu blev det inte sådär ohejdat positivt. Inte så att jag blev jättebesviken, absolut inte, men det blev inte någon riktig fullträff. Det började med att jag störde mig lite på språket hos dottern, 17 åriga Dora. Jag tyckte inte det kändes naturligt. Jag är nog lite skadad här tror jag, i o m att jag läser så mycket ungdomslitteratur. Det märks direkt när det är en vuxen som försöker låta som en tonåring. Det kan bli riktigt jobbigt att läsa. Så var det inte här, långtifrån, men det var ändå så jag reagerade och inte kände mig helt bekväm i de kapitel där det var Doras röst man hörde. Själva upplägget annars är bra, och jag tyckte väldigt mycket om sonen, Peter 16 år. Peter som bara lyssnar till namnet Oscar, efter Oscar Wilde, eftersom han är helt övertygad om att han på något sätt bär Wildes ande inom sig.

Sedan var mormodern en favorit, som fanns där för hela familjen och lyssnade och stöttade. Ett annat stort plus var att alla recepten på mormoderns goda kakor (alla i familjen hade sin egen favorit) finns med i slutet av boken. Man borde verkligen prova att baka någon av dem någongång...Kanske en kväll när jag skrivit ifatt mig på bloggen! Typ augusti 2015?

Handlingen är den att Mo, snart 50, är på väg in i en livskris som hon inte riktigt vet hur hon ska hantera. Det handlar väl egentligen mycket om bekräftelse och att se det fina som finns mitt framför näsan, istället för att kika längre och längre bort. Poängen i den här boken är nog den att Mo till slut, när några misstag är gjorda, när en del personers känslor är sårade och när en del personer börjar se klarare igen, så har Mo en underbar familj som faktiskt älskar varandra och stöttar varandra genom livet.

Det var en mysig bok att läsa, men den gav mig inte någon direkt mersmak. Jag vet inte riktigt om jag läser nästa Dawn French. Och en nästa Dawn French tror jag absolut det blir.

Välkommen hem

Titel; Välkommen hem
Författare; Johanna Lindbäck
Förlag; Rabén och Sjögren

Det märks att Sarah Dessen är en av Johanna Lindbäcks favoritförfattare. Inte på något dåligt sätt, som att man tar efter och snor för mycket och för uppenbart, utan på ett positivt sätt. Det är någonting i tonen, något, med risk för att låta fruktansvärt präktig och pretentiös, värdigt och liksom stillsamt. Låter det konstigt? Läs själva och avgör! Ni kommer inte att ångra er.

Båda de här författarna skildrar unga människor. Deras liv, tankar, känslor och handlingar. Själklart handlar det då mycket om relationer, sex eller inte sex, etik och moral, viljan att passa in, att anpassa sig utan att för den sakens skull förminska sig själv och annat som hör livet till. Vad jag tycker de gör så skickligt är att de håller sig inom någon sorts ram som gör att det inte blir tråkigt eller töntigt utan att tvinga sina karaktärer till handlingar som känns för avancerade bara för att spetsa till handlingen lite.

Jag tänker så här; OM man skulle skriva en bok själv, så skulle jag få stora problem för att jag skulle hela tiden tänka att; herregud, mina barn kommer ju att läsa det här. Min mamma, och andra jag känner kommer att läsa det här...Det här tänket begränsar ju teman, händeler och ordval en del, för att att uttrycka det milt. Den här biten klarar både Dessen och Lindbäck helt strålande tycker jag!

I Johanna Lindbäcks senaste bok Välkommen hem träffar vi Sara som precis kommit tillbaka hem till Luleå efter att ha tillbringat ett år i London. Själv vill hon helst att allt ska vara precis som innan hon for, att allt ska bli som vanligt så fort som möjligt. Problemet är att hon innan hon reste gjorde slut med sin pojkvän, som hon bor granne med och som också är tvillingbror till en av Saras bästa och äldsta vänner. Ingen drömsits precis.

Nu är det nog inte så att Sara skulle vilja bli ihop med Mattias igen, men hon saknar gemenskapen, både med Mattias själv och med Bella, hans syster. Det känns som om de undviker henne och hon känner sig utanför och ensam. Hon försöker ha tålamod, hon förstår ju att att hon sårat dem båda två, men det är svårt. Hon vill ju faktiskt komma vidare, fortsätta med sitt liv.

För att komma ut ur det här tråkiga så gör Sara någonting helt oväntat; hon börjar med jujutsu. Med på träningen är Adrian, som Sara tidigare stött på som hastigast. Ytterligare en drömkille i Johanna Lindbäcks böcker! Bra tycker jag att hon gjorde honom lite, hur ska man uttrycka det, tjurig? Lite som om Ok passar det inte så fine med mig. Annars hade han varit för bra. Hur som helst så dras Sara till Adrian utan att riktigt förstå varför.

Samtidigt som Sara vill att tillvaron ska återgå till det normala vill hon ha utveckling och nytt. Det är en del som Sara behöver komma fram till och vi får följa med henne en bit på vägen, vilket känns bra. Det här är, tycker jag, Johanna Lindbäcks bästa bok så här långt. Lycka till med nästa, jag ser fram emot att läsa!

Dead lovely

Titel; Dead lovely

Författare; Helen Fitzgerald

Förlag; Faber and Faber Limited

Wow. Jag kände mig nästan lite lätt yr efter det att jag läst ut Dead lovely. Jag hade egentligen inga förväntningar alls, hade inte läst någonting av Helen Fitzgerald tidigare, och knappt något om henne heller.

Till en början tyckte jag nog det var lite sådär. Rolig, javisst, och välskriven, men jag föll t ex inte handlöst för någon av karaktärerna även om jag kände hyfsat starkt för Krissie. Men sedan, ju längre jag läste, hjälp vad fångad jag blev. Och överraskad. Slutet är otroligt bra. Smart ihopsytt samtidigt som det faktiskt är roligt hela vägen. Skickligt.

Handlingen lite kort; Krissie och Sarah har varit vänner ända sedan de var riktigt små, även om de är väldigt olika. Krissie har som vuxen inga planer på att binda sig, hon lever loppan, på gränsen till att vara sexmissbrukare på ett ganska destruktivt sätt. Men det här är ingenting hon verkar lida av. Tvärtom. Det är en ganska ytlig bild man får av Krissie till en början, även om man anar ett djup i karaktären redan då man som läsare får reda på att hon arbetar som socialsekreterare med att kartlägga och omhänderta barn som far illa.

Sarah däremot är Krissies motsats. Hon har alltid, ända sedan de var små, tagit hand om Krissie. Sett till att hon varit trygg. Nu som vuxen är Sarah gift med Kyle, en gammal kompis till Krissie från universitetet. Kyle är läkare och de lever ett otroligt välordnat liv. Sarah har ett enormt kontrollbehov, som liksom Krissies utsvävande leverne, man förstår måste komma någonstans ifrån. En sak som hamnar utanför Sarahs kontroll är dock det faktum att hon inte blir gravid. De har försökt i flera år, men det blir helt enkelt ingen bebis.

När då Krissie plötsligt annonserar att hon är gravid, utan att ha träffat pappan till barnet mer än en gång, känner Sarah hur fruktansvärt orättvist livet kan vara. Att bli mamma är heller ingenting som faller sig helt naturligt för Krissie. Det blir väldigt svart, någon form av förlossningsdepression, som hon inte kommer ut ur. Sarah och Kyle bestämmer sig för att ta med sig Krissie på en vandringstur uppe i det Skottska höglandet , för att hon ska få komma bort ett tag.

Nu höll jag på att glömma bort en karaktär! Chas, som också delar lägenhet med Krissie och Kyle under universitetsstudierna. Chas sitter numera i fängelse för att ha attackerat en man med ett metallrör. Ingen vet varför eller vad som hände exakt och Chas vägrar ta emot besök. Chas agerande med metallröret har stor betydelse, men det här får man inte veta förrän nästan på slutet.

Som sagt, det här är skrivet med mycket humor, även om det faktiskt är mycket svåra händelser som ligger till grund för egentligen alla personernas agerande. Det var nog därför det tog lite tid att faktiskt förstå att det finns ett djup i berättelsen som inte syns till en början. Man luras av den humoristiska tonen. Till och med den hemskaste händelsen i boken (rätt förskräcklig faktisk när man tänker på den så här i efterhand) beskrivs humoristiskt. Det här, plus det faktum då att karaktärerna skiftar så radikalt gör att jag verkligen njöt av läsningen. Jag kommer definitivt läsa mer av Helen Fitzgerald. Gärna så snart som möjligt!

Vit katt och red glove

Titel; Den vita katten & Red glove
Författare; Holly black
Förlag; B Wahlströms & Margareth K. McElderry Books

Jag är väldigt förtjust i Holly Blacks nya serie, Berörarna. Jag läste den första på svenska och den andra på engelska, och kommer förmodligen även läsa trean på engelska. Inte för att översättningen på något sätt var dålig, utan för att jag vill veta vad som händer! Så fort som möjligt!

I Den vita katten träffar vi Cassel, som är den enda i sin familj av berörare, som inte har gåvan, eller kanske man ska säga förbannelsen. Är man berörare har man förmågan att manipulera känslor, död, lycka, drömmar etc. Eftersom det är olagligt att använda sig av dessa förmågor är det ingenting man talar högt om. Alla bär handskar, dels för att det inte ska synas vem som är berörare och vem som inte är det, men också för att skydda sig själv och andra mot att bli berörd. För vem vill exempelvis få sina drömmar manipulerade? Kanske förmås att utföra handlingar i sömnen som man aldrig skulle gjort om man var vaken? Eller vem vill få sina minnen raderade?

Även om Cassel inte har någonting att dölja i och med att han inte är berörare, betyder det inte att han inte har andra hemligheter. För tre år sedan dödade han sin vän, Lila, som han också alltid varit hemligt förälskad i. Han minns att han gjorde det. Eller? Hans minnen börjar spela honom spratt, samtidigt som han börjar drömma en massa underligheter. Sedan är det den där vita katten i hans drömmar, som känns så verklig. En natt vaknar han ute på taket till huset där han har sitt studentrum. Den episoden slutar med att hans familj får ta honom ur college, tills saken är utredd. Skolan kan inte ta ansvar för nattvandrare. Under tiden han är ifrån skolan börjar han få tillbaka minnesfragment och förstår allteftersom att något är fel. Någon eller några är inne och korrigerar hans minnen. Välskrivet och spännande! Något för Twilight, Frost och Fallen ängel läsare, absolut, men inte bara. Det här är lika mycket kärlek, relationer och framförallt spänning, som fantasy.

Om jag inte ska avslöja för mycket om vad som händer i ettan, så blir det helt omöjligt att skriva någonting vettigt om Red glove! Så, jag nöjer mig med att nämna att den fortsätter där ettan slutar och att jag tycker den håller måttet. Lika spännande och nästan beroendeframkallande. Väntar redan som sagt på att få läsa trean...

Ett bra tag senare än många andra

Titel; En dag
Författare; David Nicholls
Förlag; Printz Publishing

Nu var det ett tag sedan jag läste En dag, men jag har inte kommit till skott att skriva något om den tidigare. Lite känner jag att det har redan bloggats och skrivits så mycket om den redan, så varför jag också, liksom? Men, samtidigt så tyckte jag ju att den var väldigt bra, så här kommer det lite kort bara.

Upplägget tycker jag är helt fenomenalt. Två unga männsikor som tillbringar en natt tilsammans när de är tjugo år, för att sedan gå skilda världar, och sedan dessa nedslag i deras liv åren mellan tjugo och fyrtio. Det enda jag känner att jag inte riktigt kan köpa är de där svåra åren för Emma. När ingenting gick bra, när hon åt för mycket, jobbade på Mexikansk restaurang och det bara var uppförsbacke hela tiden. Hon som var en sådan smart tjej, kanske inte med världens bästa självförtroende, men ändå. Klok, rolig och omtyckt av många. Varför fastnade hon i det där så länge?

Men, det är egentligen det enda jag hakar upp mig på, och till skillnad från en del andra kanske så tycker jag att slutet , även om det är hemskt på många sätt, är modigt! Det hade ju varit så enkelt om de levde lyckliga i alla sina dagar. Alltför enkelt. Jag tror inte En dag hade stannat kvar så länge i mina tankar, och fortsätta att dyka upp då och då, om slutet varit ett annat, mer väntat.

Jag har vid vissa tillfällen så gott som tvingat människor i min omgivning att läsa det här, och jag kommer att fortsätta göra så, om jag stöter på någon som inte läst den ännu!

Läser gärna mer av

Titel; Fyra dagar fyra nätter

Författare; Morgan Matson

Förlag; Rabén & Sjögren

Jag hade verkligen rätt så höga förväntningar på Fyra dagar fyra nätter. Allt positivt som skrivits om den på Amazon och inte minst Johanna Lindbäcks inlägg på Bokhora bidrog självklart till detta. Bara jämförelsen med Sarah Dessen gjorde ju att jag ville läsa med en gång. Och jag blev inte besviken, tvärtom. Jag gillar verkligen det här och bara hoppas att det kommer mer. Jag har inte kollat upp om det är någon ny roman på gång på engelska ännu, det kanske det är?

Sedan gillar jag Morgan Matsons tack i slutet av boken där bland annat David Levithan och Jenny Han nämns. Känns mysigt att tänka sig att dessa författare suttit och fikat och pratat fyra dagar fyra nätter och Ingen sommar utan dig tillsammans!

I början kände jag mig lite kluven till de inflikade låtlistorna och reseanteckningarna om de olika delstaterna, men efter ett tag tyckte jag absolut att jag ville ha med dem. Huvudpersonerna, Roger och Amy är sådana där karaktärer som man bara älskar med en gång och verkligen vill veta allt om, och de här inflikade sidorna gör att det känns som om man kommer de närmre inpå livet.

Amys liv är inte alls särskilt muntert i början av boken. Pappan har omkommit i en trafikolycka där det var Amy som körde bilen. Hon anklagar sig själv, även om olyckan inte var hennes fel. Mamman är inte till så stor hjälp här heller. Hon bestämmer sig hux flux för att familjen, det vill säga Amy, hennes tvillingbror Charlie och mamman, ska flytta från Kalifornien till Connecticut för att få en ny start. Charlies drogproblem, som alla har mer eller mindre blundat för alltför länge, spårar plötsligt ur helt och han sätts på en avgiftningsklinik. Mamman själv flyttar iväg själv först för att fixa med nya boendet och det är meningen att Amy ska komma efter direkt när hon slutat skolan. Problemet är att hon behöver få med sig familjens bil, och hon kör inte bil längre. Inte efter olyckan. Man kan fundera lite över mammans sätt att hantera saker och ting här. Amy blir lämnad ensam och får hantera all sorg och all skuld över olyckan helt ensam. Till saken hör att Amy är, eller har i alla fall alltid varit före olyckan, en ”duktig flicka”. Hon fixar, hon klarar, hon är inte till bekymmer. Till skillnad då från brorsan. Förmodligen hänger mamman upp sin egen tillvaro på det här att hon vet att hon kan lita på Amy. På Amy som håller på att gå i bitar utan att någon lägger märke till det.

Bilkörningsproblemet löser man genom att mammans väninnas son, Roger, kommer in som en räddande ängel och erbjuder sig att köra Amy. Vad ingen av mammorna vet är att Roger har en egen agenda. En liten sak som han känner att han behöver ta hand om. Något ouppklarat. Allt som krävs är en liten omväg från deras in i minsta detalj planerade resrutt.

En resa på fyra dagar genom landet, som Amy befarat skulle bli helt outhärdliga dagar, blir efter deras första lilla omväg någonting helt annat. Sakta börjar Amy känna och tänka igen. Hon träffar människor som får henne att vakna upp ur den där dvalan hon befunnit sig i allt sedan bilolyckan. Det kanske finns en väg tillbaka genom sorgen, en väg tillbaka till ett vanligt liv igen.

Som sagt, jag gillar det här jättemycket. Amy och Roger är helt underbara karaktärer med mycket värme och den där stillsamma typen av humor som jag bara älskar. Jag läser gärna mer av Morgan Matson och jag läser också gärna mer om Amy och Roger. Lite upplagt för en fortsättning var det väl allt?

En sak till; Den där ”gissa vilken person jag tänker på-tävlingen”, de håller på med. Den gör vi alltid också en variant av i min familj när vi åker bil. Hädanefter kommer jag förmodligen alltid att skänka Amy och Roger en tanke när vi leker den här leken…Och kanske önska att min familj befann sig på en resa tvärsöver USA...

Favorit i repris är

Titel; Konsten att tala med en änkling
Författare; Jonathan Tropper
Förlag; Gilla böcker

En riktigt, riktigt bra bok! Jag njöt hela vägen. Otroligt bra flyt i språket, lagom sorgligt, lagom dysfunktionell familj i bakgrunden och en huvudperson som man verkligen vill veta mer om. Inte bara huvudpersonen förresten, utan fler av karaktärerna känns som personer som man (jag!) skulle vilja känna i verkligheten.

Undrans om det kommer fler översättningar? På det Jonathan Tropper har skrivit tidigare? Vad jag vet så är det här den första av hans romaner som översätts till svenska? Eller så får jag väl läsa dem på engelska, för läsa dem det ska jag.

Boken handlar om Doug som blivit änkling alldeles för tidigt i livet. Han är i trettio årsåldern och hans fru, Hailey, dog i en flygolycka när de bara varit gifta i två år. Doug sörjer och har gjort så i ett år. Han fungerar inte bra alls, han dricker för mycket, ältar sin sorg och tar helt enkelt inte alls hand om sig själv.

Han är otrevlig mot sin familj och inte alls tillmötesgående gentemot Russ, Hailyes tonårsson som bodde hos Doug och Hailey medan hon levde. Efter mammans död flyttade Russ hem till sin pappa och dennes nya fru och deras gemensamma barn. Detta är ett arrangemang som ingen av de inblandade är speciellt lycklig över. Russ vill mycket hellre flytta tillbaka till Doug, men Doug vill inte ta det ansvaret, samtidigt som han påpekar att han är ju faktiskt inte alls Russ pappa. De är ju inte ens släkt.

Under den likgiltiga fasaden gentemot Russ så anar man redan tidigt att Doug egentligen bryr sig mycket mer än vad han vill och vågar erkänna.

Hur som helst så har det gått ett år sedan dödsfallet och Dougs familj, framförallt hans tvillingsyster och Russ, tycker det är på tiden att han rycker upp sig. Inte slutar sörja, men kanske vänder blicken lite utåt, uppåt och inte enbart inåt, nedåt.

Grejen är att Doug vet att det kommer att vända, förr eller senare. Han vet att han till slut kommer att hitta ut ur sin bubbla, börja umgås med folk igen, skaffa sig ett nytt liv, kanske till och med finna en ny kärlek. Men, han är inte där ännu. Han vill bli lämnad ifred en stund till. Det här att han faktiskt är medveten om hur han är, varför han gör som han gör och att han faktiskt inser att saker och ting kommer att förändras framkommer i de krönikor han skriver för sin försörjning.

Som sagt; en väldigt bra bok med ett starkt driv hela vägen som jag redan har tvingat på flera personer i min omgivning!

Inlägget är tidigare publicerat på Annettes bokblogg