Sepia

Jag hade ett ärende till andra sidan åsen idag. Min kamera noterade märkliga färger på himlen och i snön.

Sepia.



"Sepia (av latin sepia 'bläckfisk') är en typ av mörkbrunt vattenlösligt färgämne, som utvinns ur bläckfiskens bläckkörtel. Numera framställs sepiafärgen syntetiskt. Några av de tidigaste svartvita fotografierna använde inte svart som kontrastfärg till vitt, utan sepia."

(Wikipedia)

Sepiafärgade moln. Sepiafärgad skog. Sepiafärgad snö.

Ett helt kort ögonblick. Sedan var allt som vanligt igen.

God afton önskar

Skogseva

Ved!

Äntligen blev käre makens ryggonda så mycket bättre att vedhämtning inte var en omöjlighet. Om vi hade klarat av det för en månad sedan hade vi kunnat handla 'runt knuten', nämligen här på åsen, men nu var just den veden slut och närmsta leverantör av torr ved hittade vi i Hörby. Fortfarande inget jätteavstånd precis. En kärra lånades i prästgården och så for vi iväg.

Det gick alldeles strålande att köra till Hörby med kärran. Och varför skulle det inte göra det...

Vedstället låg vackert med fri utsikt över åkrarna. Någon hade hängt upp en lysande kula i en trädgren. Eller var det kanske solen som stack fram?

Tre kubikmeter ved - torr och fin bokved - lastades i ett svep ner i kärran. Härliga värmande vinterbrasor!  Några slantar bytte ägare och så for vi iväg.

Efter ett par hundra meter lät det konstigt om kärran... Ut och titta - väldigt lite luft i däcken helt plötsligt. Vi måste köra in till Hörby och skaffa luft.

Efter ytterligare ett par hundra meter började det ryka om däcken!

HJÄLP!

Ut och titta på däcken igen. Dom låg an mot stänkskärmarna. Ganska ordentligt till och med. Vi hade lastat kärran alldeles för tungt! I snigelfart in till Hörby och in på en mack. Efter vänlig tillåtelse av prästagårdsmannen började vi bända upp stänkskärmarna med en lånad hammare. Hammare är klena verktyg och stänkskärmar på en släpkärra starka doningar, det gick naturligtvis icke. Med rykande däck sniglade vi oss till en järnaffär för att få tag på ett effektivare verktyg. Käre maken såg livsfarlig ut när han en stund senare kom vandrande Storgatan fram, i triumf svängande en kofot i luften!

Bända, bända! Slita och dra!

Knyckla samman och bända mer. Stackars stänkskärmar.

Men det gick!

Och sedan gick allt som en dans.

Eller?

Nä..

En av uppfartens buskar fick offras i backningen med släpkärran.

 

En annorlunda vedstapel med inbakade cyklar. Kan man tro att detta är tre kubikmeter ved? Hemkörda med rykande däck?

Stänkskärmarna bankades någorlunda snygga innan kärran lämnades åter på prästagårdsuppfarten.

Förlåt oss våra tyngder...

God dag säger

Skogseva



Expertutlåtande, tack!

När jag hade lagt ut styckningsrenset blev det ju en intensiv fotodag med ett myller av rovfåglar - jag är inte ens säker på att jag gjorde en korrekt artbestämning av alla som dök upp (eller snarare ner) här.

Dag numero två var det mesta av renset slut och ävenså de grisknorrar vi köpte för att mätta de hungriga skarorna, men fortfarande landade rovfåglarna för att plocka i sig de sista smulorna.

Jag har några bilder som jag undrar över:

Här har vi en liten raring som, iklädd ett par präktiga yllebyxor, förvånat sträcker på sig och betraktar oss. Den undrar säkert över var maten tog vägen...

Den? Vem är 'den'?

Jag gissar att det är en duvhök, men det är kanske fel - den är så mörk på bröstet.  

En ormvråk som ätit sig mätt satt länge och filosoferade i björken några meter från köksfönstret. Snön hade börjat falla men vråkmagen var full - det fanns ingen anledning att göra av med energi på en flygtur.

Ett rufsigt men oidentifierat charmtroll. En ungfågel tror jag som fått för mig att det bara är barn som äter så slarvigt att hela magen blir nersmetad. Så är det naturligtvis icke!

Men vem är den lilla raringen? Jag kan tala om att det var betydligt svårare att identifiera en enskild fågel än det var när det satt många olika i en klunga och jag kunde jämföra storlek, färg och form.

Den här skönheten är i alla fall en glada. Definitivt inte en brun glada som jag påstod i förra inlägget utan en röd! Såklart! Men det ser ni naturligtvis.

Gladan som ägnade lördagen åt att försöka skrämma undan övriga rovfåglar för att komma åt köttbitarna landade inte en enda gång. Bara flög i cirklar och dök. Men på söndagen slog den sig mycket majestätiskt ner. Ett helt kort ögonblick, men jag hann ta en bild!

Men den här... Ytterligare en variant av spökvråken?

Eller...

Hjälp...

ropar

Skogseva



Det bästa på hjorten?

Det blev en del styckningsavfall efter hjorten. Att slänga det var icke att tänka på när nejden är full av hungriga rovfåglar som har stora problem att hitta föda när marken är täckt med ett halvmetertjockt snölager. Det såg inte särskilt snyggt ut med det blodiga renset i snön. Eller också var det precis tvärtom...

 Styckningsrenset hade jag placerat tio meter från köksfönstret.

Efter en halvtimme började något cirkla runt ovanför huset och ett ögonblick senare landade den första ormvråken.

Den satt en stund och filosoferade och bevakade omgivningen innan den högg in på det dukade bordet. Bredde ut vingarna över sin mat. Ville förmodligen inte dela med sig...

Men det blev den tvungen till!

Först dök det upp en hungrig duvhök som ormvråken mycket hårdhänt försökte avhysa.

Duvhöken föll på en halvnelson...

Under tiden fighten pågick spred sig ryktet om den nya uteserveringen bland rovfåglarna.

Det tätnade snabbt runt åteln.

Bland alla de mörkfjädrade lyste en spökvråk som om den var utstyd i en fläckig luciaskjorta. Spökvråken kallas också börringevråk, ett samlingsnamn för alla ljusa/vita ormvråkar. Vi ser dem då och då här i skogen. Den var också hungrig, men lika ovälkommen som alla andra nyanlända.

De bruna gladorna hade inte lust att dinera med kreti och pleti, utan attackerade matgästerna från luften för att få bort dem från köttbitarna, som de sedan snappade åt sig i flykten och tog med sig till en mer privat matsal.

Som mest var sju rovfåglar på plats vid åteln samtidigt, medan det satt ytterligare fem, sex i träden runtomkring och det var sannerligen inte tal om någon större matro! Så snart en ny gäst landade blev det störningar när den nyanlända skulle sättas på plats - att dela med sig utan att bråka var icke att tänka på.

Emellanåt hettade det till mitt i måltiden när någon osynlig gräns passerades. Många tysta och krigiska pas de deux dansades i snön.

Under många timmar följde jag det fantastiska skådespelet utanför köksfönstret.

Glömde att jag skulle städa.

Glömde att jag skulle tvätta.

Fotograferade och fotograferade och fotograferade...

Jag började känna igen några av vråkarna. En var något mer oskygg. Den satt lugnt kvar när maken körde med lilla snöplogen fem meter från den. Den var först på plats i morse igen för att se om något ätbart fanns kvar. Den sitter i skrivandets stund fortfarande på samma fläck i tilltagande mörker och äter inhandlade grisknorrar - slaktresterna tog snabbt slut!

Ormvråkarna satt och åt med sina vingar utbredda över köttbitarna. Ett beteende som jag undrar över. Dölja godbitarna för andra hungriga flygare? En markering av önskat 'lebensraum'?

Så många vråkar...

Nu började jag önska att det skulle komma större fåglar.

Tänk om det landade en örn...

Och det gjorde det!

Helt plötsligt stod en en havsörn nedsjunken till magen i snön! Jag trodde att dronten hade återuppstått när jag först såg den. Den såg ut som Dodo i 'Alice i Underlandet', men artbestämdes snabbt till varande en havsörn. Fantastiskt! En havsörn på vår snöklädda gräsmatta! Hur hittade den hit? Hur hittade de andra rovfåglarna den utlagda åteln så snabbt? Synen? Luktsinnet? En kombination?

En fantastisk fågelskådardag och en otroligt lyckad bieffekt och följd av vårt hjortköp!

Fler bilder kommer säkert...

God kväll önskar

Skogseva

En styckmästare har sett dagens ljus

Från att vara absolut novis på ett område som ligger ljusår från det han till vardags tjänar sin inkomst på, har käre maken på två dagar lärt upp sig själv till en duglig styckmästare. Sågade och högg, skar ut, putsade och ansade som om det var det enklaste i världen. En hjärnans man med flinka händer! Jag är en stor beundrare...

Hjorten, som minsann inte var så liten, har fått sitt sista vilorum i vår frys.

Här skärs stekarna ut...

..två på varje lår.

Och så lite från frambenen.

Av småköttet blev det naturligtvis färs, totalt drygt fyra kilo. Den är redan provsmakad - i bifform och det är det godaste jag ätit i den vägen. Köttet är så magert att det fick blandas ut med lite fläskfärs.

Mer närproducerat än så här kan inget kött bli! Kött från en hjort som sprungit runt i 'vår' skog och kanske till och med tuggat i sig något gott i vår trädgård. Inget märkligt handhavande av köttet, inga mellanhänder, inga transporter. Sådant kött äter jag med glädje!

Men det bästa och mest spännande med att stycka en djurkropp visade sig vara något helt annat...

God dag önskar

Skogseva

Styggväder

Prästgårdsmadammen och jag hade ett utflyktsmål. Att det snöade styggt och att bilarna låg huller om buller i dikena hindrade inte oss. Oförvägna. Frejdiga.

Dumdristiga?

Vå skogsväg var smörhal. Snön singlade stundom, vräkte stundom.

Vad gjorde det, vi skulle till Alnarps bibliotek.

Alnarps bibliotek?

Vad gör man i Alnarp på SLU-biblioteket en onsdageftermiddag? I styggväder..

Jo, man forcerar vilka hinder som helst för att lyssna till denne man!

Så inspirerande, så kunnig, så rolig. Två timmars trädgårdskick. Inget manus syntes, det genuina intresset och glöden gjorde honom till en perfekt föredragshållare. Icke en tråkig minut för oss två äldre trädgårdsdamer och den betydligt yngre studentpubliken. 

Så trist att den trevlige föredragshållaren inte höll sig stilla tillräckligt länge för att jag skulle få en bra bild. Och på den bild som blev 'bäst' har han julkrafs i håret...

Förlåt Hannu!

Skogseva



Mogonrapport

 I dag åker Prästgårdsträdgårdsmästaren och jag och lyssnar på Hannu Sarenström som ska hålla ett föredrag på Alnarp. Det blir säkert inspirerande - rapport kommer.

Hackspetten har flängt runt i snövädret hela morgonen och provianterat. Skrämde undan både koltrastar, mesar och finkar. Han hade verkligen ingen lust att dela med sig av talgbollarna!

God förmiddag önskar

Skogseva