Rosor man blir glad av

Allteftersom åren går bryr man sig mindre om vad andra tycker. Eller så är det kanske inte, för egentligen bryr man sig mer, men på ett annat sätt. Man är ärligt intresserad, lyssnar och respekterar men har mindre behov av att tycka likadant. I en grupp där alla enats om att den där tavlan är allt förskräckligt barnslig, naiv och intetsägande vågar man upphäva sin lilla stämma och säga; "Jag tycker den är riktigt fin. Just att den är lite barnslig gör att den utstrålar en väldig värme." Att lyssna till sig själv utan att bry sig om vad man förväntas tycka är skönt. Det finns fördelar med att inte vara tonåring längre. Att man blivit liiite äldre. :)

Nu är det förstås så att jag tänkte tycka till. Om färger. På rosor. Jag tycker om alla rosor och alla färger, men mina favoriter är de i orange, blekt orange och aprikos. De gör mig varm om hjärtat och glad i sinnet.

Ros 'Molineux' 

Underbart vacker!
Ros 'Molineux'

Läckra färgskiftningar!
Ros 'Molineux' 

'Molineux' är en engelsk ros, eller Austinros som man kanske oftare säger. Det är en härdig (Zon 3) buskros med ett tätt och upprätt växtsätt. Höjd 75 cm. Remonterande. Blommorna är tätt fyllda och har en stark doft med inslag av mysk. Den har fått utmärkelser för sin goda doft och har varit årets ros i England. Enligt David Austin själv kommer den bäst till sin rätt om man planterar den i grupper om tre eller fem. Det känns som något jag håller med honom om. :)

Några andra rosor som inte heller är så "pjåkiga":

Ros 'Troika'
Storblommig rabattros. Rosa Tehybrid - Gruppen.  Zon 4. 

Ros 'Ashram'
Storblommig rabattros Rosa Tehybrid - gruppen. Zon 3 (4)

Ros 'Scented Memory' eller  'Bitten Clausen'
Modern buskros. Zon 3. 

Ros 'Kong Frederik D. IX'
Eftersom det inte fanns några utslagna blommor fick det bli en bild på
de ljuvliga knopparna. Jag har försökt slå upp den på nätet men knappt
fått några träffar alls. Lite synd! Namnet antyder, tycker jag,
att den skulle kunna vara riktigt storslagen.

De här knopparna kunde jag inte heller låta bli att fotografera. Spektakulära!
Tyvärr vet jag inte vad rosen heter. 

På den här, också okända rosen, är det blommorna som är spektakulära.
Kan det vara en dansk  polkagrisros tro?
Kanske är det en ros i Fiesta Easy Elegance - serien,
men det är bara som jag spekulerar.

Det här är en betydligt mer välkänd ros.
Den har det finaste namnet av alla.
Ros 'Peace'
Zon 5

Om jag ska fortsätta att tycka så är det lite synd att de här sagolika rosorna växer i Gavnö slottspark på Själland och inte i min trädgård. Nåja, de flesta, utom kanske 'Kong Frederik D IX', går att odla ganska långt upp i landet och skulle kunna växa här. :)

Innan jag avslutar får det bli en bild min "orange ros". Den har varit med många gånger förr och är mig mycket kär. Den kommer alldeles säkert fortsätta med att dyka upp då och då, i framtiden också.

Ros 'Clodagh McGredy'
Klasblommig rabattros. Zon 3. 

Orange används ofta i gemensamhetsutrymmen. Färgen anses vara social och öka gemenskapen. Eftersom den troligtvis också ökar aptiten är den även populär i personalmatsalar och på många restauranger. Så lite orange behöver vi nog! Jag gillar orange. Det har jag alltid gjort! På klassfotona från lågstadiet har jag orange byxor på mig alla tre åren. Det var en bedrift för det var inte så lätt att få tag i orange byxor då heller. Nu är jag lite mer försiktig med färgen och det kanske är bra. Orange är precis som rött, ganska intensivt. Men fint! :)

Hur som helst! .

Jag är väldigt förtjust i rosa också. 

Att känna efter vad man tycker är skönt.

Att det snart är helg känns till exempel väldigt bra!

Det gissar jag att de flesta håller med om?

Kram Anna-Karin

Rött, orange, grått, grått, grått och blått

Jag tror absolut att vi påverkas av färger, kanske till och med mycket mer än vad vi själva uppfattar i vardagen. Det sägs att den röda färgen skänker värme och ökar blodcirkulationen. Förutom sin värmande förmåga lär rött också vara positivt för glöden, kärleken och passionen. För stora doser av rött kan å andra sidan istället vara negativt eftersom färgen också förknippas med aggressivitet, stress och otålighet. Om himlen eller naturens grönska vore röda skulle vi nog inte må så bra, men kanske behöver vi lite lagom mycket rött så här under den mörkaste tiden på året. Att just rött är julens färg har säkert många orsaker men en av dem är säkert den röda färgens förmåga att glöda i mörkret.

En av mina favoritblommor är amaryllis och allra mest
förtjust är jag i den riktigt röda.
Den här står i fönstret vid diskbänken så att jag kan
njuta av den när jag lagar mat, plockar med
disken och pysslar med annat i köket.

Amaryllisen har sex blommor på sin första stängel och
en ny stor knopp på gång. Den kommer förhoppningsvis
att lysa upp i vintermörkret länge.

De vita är också underbara på ett lite mer sobert sätt än de röda.
Eftersom amaryllisarna gärna ränner iväg och blir lite övertunga
har de fått några vita enkla lite lätt svängda pinnar som stöd.

En annan intensiv och varm färg är orange. Den är lite lugnare än rött och brukar av inredningsarkitekter gärna användas i kök och matsalar. De positiva egenskaperna anses vara förmågan att stimulera till umgänge och utåtriktade verksamheter. Den kan i för stora doser bidra till att man överdriver och tar onödiga risker så orange bör precis som rött förmodligen användas med måtta.

Ibland färgar solens lågt liggande strålar naturen
orange nu på hösten och vintern.

Om jag har möjlighet går jag gärna en promenad under
eftermiddagen precis innan solen går ner för då är färgerna
som vackrast. Det här är en liten skogsdunge jag ofta
besöker eftersom det bara är några
minuters promenad hemifrån.

Dags att vända hemåt igen till köket och amaryllisen ;-)

Visst behöver vi lite färg under den oftast lite grå och färglösa hösten och vintern. Grått är ju förstås också en färg men om den finns det inte mycket information att hämta när man läser om färgspråk. Jag tycker om grått och tycker nog att färgen används i lite väl många negativa sammanhang ibland: den grå vardagen, en grå mus, grått och trist etc.

Nåväl, när man gör det sista trädgårdsarbetet för säsongen i november och december under gråmulna dagar blir bilderna gärna lite grådaskiga.

Lite allium- och pingstliljelökar blev planterade i början av november.
I senaste laget men de var så billiga att det var värt ett försök. Jag
täckte planteringställena med tjocka lager av löv för att hindra
frosten från att gå ner så snabbt och för att ge
lökarna en chans att hinna rota sig.

Några nya sorters tulpanlökar, som utan problem kan planteras
i november och ibland till och med i december, blev också
nergrävda. Att plantera tulpaner är så kul för man längtar
verkligen efter att få se dem sen till våren.

Mina orientaliska liljor fick tidigt i november ett tjockt lager
med torra löv över sina lökar. För att löven inte skulle blåsa
bort la jag armeringsjärn över.

Också vitlöken som gärna vill ligga under ett lager av snö har fått ett
skyddande lager med löv och ett armeringsnät över sig.

Fågelmatarna har förstås kommit på plats och finns utspridda lite varstans
i trädgården. De här sitter så att vi ser dem från köket och matrummet.

Eftersom jordhögen som kändes så gigantisk i våras mirakulöst nog
tagit slut blev det till att köpa jord på påse till rosorna. Påsarna har
legat inne i källaren för att jorden ska vara lite varm när jag kupar
på rosorna med den. Frusen kall jord tycker
de inte om att få kring fötterna.

Så där ja, nu har jag tagit undan löven kring rosorna, fyllt på
med jord (bilden) och sen lagt tillbaka löven överst igen.

I och med att rosorna fått gå i vintervila, senare än någonsin tidigare, så avslutar också jag årets trädgårderande. Nu blir det innemys och drömmar om nästa säsong istället. Dagen till ära så var dagens himmel inte längre grå utan istället riktigt intensivt blå.

Att kunna titta ut på en blå himmel gör allt lite lättare.
Kanske är det för att den blå färgen är lugnande och
inger en känsla av skydd och stabilitet, eller också är
det för att just himlens blå färg anses vara
den färg som påverkar oss allra mest.
Hur som helst, glad blir man iallafall.

Kram Anna-Karin