Solidaritet - basen

Är du överviktig och/eller rökare? Då skiter vi i dig!: "Jag fick en flashback när jag genom en annan parti- och bloggvän, Peter Karlberg på http://peterkarlberg.blogspot.com/2011/03/ibland-maste-man-ta-heder-och-ara-av.html, hittade till Johans inlägg. "

Precis så är det - man undrar var det kommer ifrån, var man läst det förr - lika unket då som nu. Tillfredställande är det dock att kamrater som Eva Hillén Ahlström och Sebastian Stenholm verkligen både ser och hör. Stenholm skriver

"Vi vet av historien och av vad som gör ett samhälle framgångsrikt att det krävs solidaritet med de som för stunden har det sämre än vad man själv har det. Vi vet att jämlika samhällen är framgångsrika för både samhället självt men också för individen."

Solidaritet är förmodligen det av de (i någon mening) förtrycktas vapen som är mäktigast. Vi ser det i vardagen även i vårt land men det blir extra tydligt i mer upproriska kontexter. Men, och det är ett helt avgörande men, solidaritet existerar människor emellan, är något som praktiseras främst genom egenorganisering. När den institutionaliseras kvävs den av administrativa rutiner, stelbenta regelverk och reduceras till en finansiell (läs skattepolitisk) angelägenhet.

Jag ser ett samband - ökad boendesegregation, ökad segregation i skolan, segregerad tillgång till andra välfärdstjänster. Vem tjänar på det?

Technorati Tags:
Johan Westerholm, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Sebastian Stenholm, Eva Hillén Ahlström

S - back to the (net)roots

Jesper Nilsson: ”Öppna Kriskommissionen har inte förstått vad de kommit fram till”: "Öppna Kriskommissionen har gjort ett väldigt viktigt arbete i sin textanalys av S-märkta bloggar, debattartiklar och interna dokument. De har noggrant lyckats ringa in ett av Socialdemokratins stora problem. Det enda som förvånar mig är nu att de själva inte verkar ha förstått vikten av vad de kommit fram till."

Jesper Nilsson har skrivit en brutalt bra kritik av den Öppna Kriskommissionens rapport Om Idéutveckling. Egentligen vill jag förstås citera den i sin helhet men det behövs ju inte eftersom den finns tillgänglig på Dagens Arena (lånk ovan).

Väljer dock ut ett centralt avsnitt:

På Dagens Arena konstaterar Öppna Kriskommissionen att Socialdemokraternas ideologi bygger på ”frihet, jämlikhet och solidaritet”, men utan att lägga något intresse vid vikten av dessa tre ords gemensamma och inre ordnings betydelse. I stället konstaterar man att Socialdemokratin måste byta ut dessa ord till ”solidaritet, rättvisa, jämlikhet och hållbarhet”. Men ”frihet, jämlikhet och solidaritet” är inte bara tre fina ord som någon radat upp bredvid varandra. De är värdefulla just i sitt gemensamma sammanhang.

Tror faktiskt att just oförmågan att se frihet, jämlikhet och solidaritet som ett sammanflätat begrepp mot vilket man prövar politiken gör att många dels ser det som tre separata begrepp, dels ser dem som utbytbara mot andra. Tror att det innebär att man faktiskt missar hela poängen, faktiskt inte ser den grundläggande värdegrund som socialdemokratisk politik bör utgå från.

Blir bara mera övertygad om att det är Dags för studier i partiet. Störande dock att denna insikt uppenbarligen inte nått några större grupper och kanske särskilt att den inte nått partiledningen. Tiden rinner iväg.



By the way

Jag kandiderar förstås till partiets ledning (vill dock skilja på partiledarskapet och ev. statsministerkandidat). Utkast ill programförklaring gjorde jag för några veckor sedan i mina 7 budord för en återuppväckt socialdemokrati.



PS Det var via Isobel Hadley-Kamptz jag fann Nilssons artikel, någon retweetade. Hadley-Kamptz blockerar fortfarande mig på Twitter - fullständigt absurt, i synnerhet som jag tycker hon är läsvärd.t DS

Technorati Tags:
Dagens Arena, Frihet, Isobel Hadley-Kamptz, Jämlikhet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Jesper Nilsson, Öppna kriskommissionen

Skattepolitiken är väl ändå inte frågan

Vem ska berätta om nya arbetarklassen?: "när svaret istället var att vända tillbaka till utgångsläget, nämligen att förändra verkligheten för den arbetande klassen"

Funderar över Kristian Lundbergs ord när jag läser Dany Kessels debattartikel i Expressen. Visst är det bra att i partiet också rymma dessa wonks men kommer lösningarna på vårt problem att kunna sökas i skattepolitiken? Kan man verkligen uttrycka sig så som Kessel gör:

Lösningen för socialdemokratin kan därför inte vara att möta Borg på hans planhalva. Lösningen är att formulera en ny skattepolitik som bygger på grundläggande socialdemokratiska värderingar. en skattepolitik för arbete, klimat och jämlikhet.

Visst är det så att vi inte ska möta Borg på hans planhalva, så långt är jag med, men sen blir det svårt - de socialdemokratiska grundläggande värderingarna är inte arbete, klimat och jämlikhet - jag vill påstå att de är frihet, jämlikhet och solidaritet och det är en väsentlig skillnad. I synnerhet om man väljer att se dessa som en helhet, oupplösligt förenade som grund för politiken.

Kessel har dock en viktig poäng - när vi vill bygga ett jämlikt solidariskt samhälle med ökade frihetsgrader är det ett stort problem att vi utformat ett skattesystem som slår mot lönearbete (både mot lönearbetaren och arbetsköparen). De alternativ vi kommer att utforma måste dock grunda sig på hur denna vision av det jämlika solidariska frihetliga samhället ska se ut.

Precis som Anders Nilsson uttrycker det:

För visst vi behöver vi en ordentlig skattedebatt men den kan ju inte få ersätta debatten om framtidens samhälle. Och dit når vi knappast med vare sig blåslampor, en massa bra grejor eller perversioner. Då är det dags att tala om de verkligt eviga socialdemokratiska värdena Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Arbetarklass, Frihet, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Socialism, Solidaritet, Dany Kessel, Jämlikhet

Frihet, jämlikhet och solidaritet - betyder det nåt idag

Bengt Göransson: Låt oss börja med baskurs i demokrati: "En genomgång av partiets grundläggande värderingar med konkretiseringar av vad dessa kräver av dagens politiska förslag är vad som behövs. Och den kan bara dess medlemmar svara för. Dessa grundläggande värderingar kan sammanfattas i franska revolutionens klassiska budskap - frihet, jämlikhet, broderskap - som borde vara giltiga också idag. Att valfrihet är något annat än frihet, att jämlikhet inte är detsamma som lika chanser, att broderskap inte enkelt kan ses som synonymt med rättvisa, det är teser som behöver prövas mot dagens problem. För de lokala partiorganisationerna gäller att man där på nytt måste prata politik, inte nöja sig med att i något slags demokratisk ambition försöka se till att alla får rösta om alla frågor, eller, eftersom det är omöjligt, nöja sig med att på det lokala mötet få rapporter från nämnder och fullmäktige eller att få nominera ledamöter dit.

Vi måste se till att återupprätta respekten för grundläggande värderingar och inse att de inte är mål som kan eller ska uppnås för att sedan läggas tillhandlingarna. De ska tillämpas. Tänk på tio Guds bud - Nu har jag älskat min nästa, vad ska jag hitta på nu? Den som säger så kommer inte undan med att beskriva sig som förnyare, han skulle ses som lite knäpp.

Återupprätta respekten för politiken som idébas, tona ned tillbedjan av den beslutspotente."

Gillar Bengt Göransson, har gjort ända sedan jag träffade honom första gången i början av 90-talet då han fortfarande var minister. Inte bara för att han är en oerhört sympatisk person med förmåga att både se och höra utan kanske faktiskt mera för hans i folkrörelsearvet så djupt förankrade demokratisyn. Den demonstreras också i hans artikel i Expressen. Det visar sig ju också att vi delar samma syn på vad utgångspunkten för den nu påbörjade diskussionen bör vara även om jag gillar den "moderniserade" varianten av den franska revoulutionens paroll, nämligen Frihet, jämlikhet och solidaritet.

Skrev någonstans att det vi behöver är att omvandla de närmaste månadernas partiarbete till en gigantisk studiecirkel, en studiecirkel där kanske inte bara medlemmar kan delta - vi har ju massort med vänner, väljare - en studiecirkel som just går på djupet med dessa grundläggande värderingaroch vad de mer i praktiken innebär i vår tid och som ställer frågor typ:

Frihet från vad, frihet att göra vad?

Jämlik när det gäller ekonomisk makt, jämlik när det gäller livschanser, jämlik när det gäller?

Solidarisk med vem och hur?

Tror att det verkligen behövs ett studiecirkelstuk på detta även om studierna/diskussionerna skall föras öppet i alla rum man kan tänka sig, förstås och kanske i rätt hög grad i de digitala (utan att stänga ute). Vi diskuterar nämligen sedan sannolikt rätt lång tid inte politik, alltför många både medlemmar och andra saknar vana, skolning för detta. Det märks när man försöker föra principiella resonemang i sin förening, i sin arbetarekommunen, på sin blogg.

Det märks när en riksdagsledamot (Veronica Palm) uttalar sig på följande sätt angående frågor om hon kan tänka sig att bli partiledare:

"Jag har stor respekt för den processen, vilket innebär att jag inte tänker kommentera det arbetet eller ge mig in i några spekulationer om namn eller andra saker under processens gång. Vi är ett folkrörelseparti och då är det viktigt i sig att ha en demokratisk och öppen process där medlemmarna känner sig trygga, och det måste få ta tid."

Alltså hallå!!!!

Du är väl medlem och som sådan förväntas du ha åsikter både vad gäller poltiken, personerna och formerna, vill jag ropa till henne.

Du är väl förtroendevalg både i partiet och till riksdagen, då vill vi som valt dig verkligen höra vad du tycker om processen och om din egen roll i den, violl jag också utbrista.

Vem f-n känner sig trygg i en rörelse där ledande personer inte törs ha en åsikt, inte ens har en tydligt deklarerad uppfattning om de vill vara med/leda marschen tänker jag vidare.

Rätt svar är för övrigt: Yes, jag är intresserad av att leda partiet och kommer att besvara mer formella sådana frågor positivt och står alltså till förfogande om medlemmarna genom sina valda ombud på kongressen skulle välja mig. Fram till dess kommer jag med kraft att bidra till den nödvändiga diskussionen om den politiska riktning som partiet behöver utforma. Särskilt mycket kraft på att bedriva oppositionspolitik i riksdagen kommer jag inte att lägga under denna tid.

Som Helén Petterson skriver

Vår politik syftar till jämlikhet och rättvisa. Alla i ett samhälle tjänar på jämlikhetspolitik, och det kommer alltid att vara grunden till den politik som förs. En politik för 2010-talet kan inte betyda att de gamla grundpelarna om rättvisa, solidaritet, arbete och jämlikhet försvinner.

Problemet är ju just att vi nu faktiskt inte har en politik som står stadigt på dessa grundpelare i vår tid. Det ser annorlunda ut nu än för 50 år sedan!

En annan riksdagsledamot, Maryam Yazdanfar, skriver

Vi går till kärnan. Jag är socialdemokrat därför att jag vet att jämlikhet alltid, alltid är bättre än ojämlikhet. Jag ser hur Sverige sedan 1990-talet, då socialdemokraterna styrde har blivit mer ojämlikt.

Hon initierar lite välbehövlig självkritik. Det ska vi ha och många, som varit delaktiga i formandet av politiken under rätt läng tid, kanske är rätt så brända när det gäller att leda diskussionen framåt. Det är bland de som tänkt och tyckt ofta på tvärs mot partiledning (och dess rådgivare/konsulter) man hittar bra bränsle till brasan. Saknar dock frihetsbegreppet i Yazdanfars artikel.

Lena Sommestad uttrycker de grundläggande värdena med ett helt annat, lite historielöst språkbruk (om än väldigt PK) men var tod friheten vägen här

Jag är socialdemokrat därför att jag vill se ett samhälle som är långsiktigt hållbart – ekonomiskt, socialt och ekologiskt, ett samhälle där alla människor har lika värde och goda livschanser, och där demokrati, väl fungerande samhällsinstitutioner och fredlig konfliktlösning värnas. Jag är upprörd och förtvivlad över att leva i ett samhälle där dessa värden inte förverkligas, utan tvärtom försvagas.

En annan Peter som gillar Bengt Göransson hittar man för övrigt på Röda Berget.

Technorati Tags:
Bengt Göransson, Veronica Palm, Helén Petterson, Maryam Yazdanfar, Lena Sommestad, Röda Berget

En bättre värld är möjlig (7)

Farlig signal om sänkta ambitioner: "Den kan rentav bli så att Socialdemokraterna utser en nödpartiledare under sista veckan i mars, som ännu färre i själ och hjärta velat ha än Mona Sahlin 2007, samtidigt som rörelsen inte hunnit med att formulera en modern politik, som tror på att en bättre värld är möjlig. Då har ont blivit värre"

Björn Elmbrandt befarar att vi skall sänka våra ambitioner. Han tror att vi kommer att hamna där vi alltid hamnat dvs. "hamnar där man alltid varit, strax till vänster om mitten i svensk politik". Det tror inte jag.

Skälen är följande:

1. Vi kommer under de närmaste månaderna att föra en diskussion som fokuserar hur våra grundläggande värderingar skall komma till uttryck under detta århundrade - en historisk och gigantisk uppgift men ack så utmanande

2. Vi kommer att formulera denna politik bland annat utgående från de sju budord för en återuppväkt socialdemokrati jag formulerade häromdagen. Dock, denna politik kommer att formuleras i en diskussion där så många bidrar, där alla verkligen kan delta, där för första gången en sådan process sker öppet, inbjudande, tillåtande.

3. Vi kommer i denna process att identifiera oss som det frihetsparti ett klassiskt socialdemokratiskt alternativ alltid (borde) varit. Vi kommer inom ramen för denna diskussion att kunna formulera en strategi för väsentlig ökad makt över det egna livet.

4. Vi kommer att under denna resa att stöta och blöta viktiga principiella frågor som gäller just människors möjligheter att förverkliga sina drömmar liksom alla de hinder som nuvarande, främst ekonomiska ordning, reser. Vi kommer att forma en politik som utmanar kvartalskapitalismen.

5. Välfärd skapas genom ökad produktion som skapar förutsättningar. Ökad välfärd skapas genom tillväxt. Tillväxt skapas genom att fler förverkligar idéer som leder till ökad produktion. Tillsammans kan vi skapa en kultur som stimulerar idéer, stimulerar innovation, som ger utrymme för fler att skapa.

6. Vi kommer i denna process att avfärda kontrollsamhället som detta århundrades strategi. Tvärtom kommer vi att formulera en vision för ett samhälle där solidaritet är den allt överskuggande gemenskapsbyggande grunden, där varje människas värde och integritet , där varje människas rätt respekteras.

7. Kanske kommer vi t.o.m., men för detta är tiden kort, att kunna formulera åtminstone ett embryo till hur vi ser på hur vi vill förändra de mer grundläggande motsättningarna i samhället, de mellan arbete och kapital. Detta är emellertid den svårast delen av samhällsbygget.

Vad vi däremot måste och förstås kan är att formulera en vision av samhället där det är medborgaren som har makten, där vi i ökad utsträckning underordnar staten/kommunen medborgaren/kollektivets intressen. Där vi i ökad utsträckning ser enskilda/kollektiva lösningar/projekt som lösningen istället för att inkorporera dessa (lösningarna) i det "offentligas" namn.

Technorati Tags:
Socialdemokratiska Arbetarepartiet, solidaritet, staten, Björn Elmbrandt, Arena

7 budord för en återuppväckt socialdemokrati

Sakine Madon: S-eliten är en snobbig adel: "En del menar att partiets kris beror på att de har varit dåliga på att kommunicera och förklara sin politik. Nonsens; folk vet mycket väl vad partiet står för. Och eftersom ödmjukheten har lyst med sin frånvaro förknippas politiken fortfarande med felriktade bidrag, slöseri med skattepengar, projektpolitik och identitetspolitiskt snömos.

Ett av alla feltänk är att skattehöjningar i alla lägen är bra för fattiga. Det finns inget solidariskt i att hårdbeskatta låginkomsttagare. Vänstertyckare som föraktfullt fräser "skitjobb" när de ska beskriva städjobb och liknande skulle behöva komma ner från sina höga hästar. Om förmögenhetsskatten gnälls det fortfarande att "jamen rika ska inte få vara så rika".
Men vem bryr sig, om samtidigt fattiga - i behov av offentlig sektor och att pengar stannar i landet - får det bättre?
"

Kamrater!

Dagens ledare i Expressen sätter fingret på några av de frågor som vi faktiskt behöver diskutera. Dessa frågor måste diskuteras därför att vårt parti i stor utsträckning förlorat sin identitiet, sin själ om man så vill - precis så som Sakine Madon uttrycker det genom en politik förknippad med "felriktade bidrag, slöseri med skattepengar, projektpolitik och identitetspolitiskt snömos".

Statskrameri brukar jag kalla det som innebär att vi ersatt människors kraft att både enskilt och kollektivt bygga ett gott samhälle med kommunala eller statliga insatser. Patentlösningen på alla problem är offentliga insatser finansierade med ökat skatteuttag - sällan eller aldrig genom att bemyndiga "undersåtarna" och ge dem egna medel att enskilt eller i gemenskap bygga livskraftiga samhällen, tillsammans formandes det Sverige vi vill ha.

Som Madon också konstaterar

"Det behövs fortfarande en bred och pragmatisk vänster som inte tappar fokus och klassperspektiv. Anledningen är enkel: Borgerliga politiker saknar i regel personlig erfarenhet av sociala problem och socialt utsatta områden"

Identitetspolitiken har ersatt klassperspektivet, har fördunklat analysen så påtagligt att vi inte längre kan uppfattas som företrädare för de mest utsatta, för de mest maktlösa, för de som befinner sig på de lägre stegen på klassamhällets stege. I synnerhet som våra företrädare mera sällan faktiskt har egen erfarenhet från detta, våra partiorganisationer abdikerat både från politisk skolning och från ideologisk debatt. Istället diskuterar vi lokala kommunala sakfrågor med litet ideologiskt innehåll, gör medskick istället för att ta politiska strider och väljer företrädare inte efter politisk linje utan efter kön och möjligen etnisk tillhörighet (och ser förstås till att några fackliga kommer på valbar plats fortfarande utan att fråga efter politiken).

Några grundelement är naturliga att slå fast:

1, Vårt ideologiska arv ska förvaltas väl, det bygger på en marxistiskt inspirerad analys av samhället som fokuserar på människors förhållande till produktionen och i synnerhet på de maktrelationer som en sådan analys blottlägger. Helt enkelt fokus på motsättningen mellan arbete och kapital.

2. "Staten och kapitalet" är inte bara en populär sång - den säger något viktigt om den grundläggande inställningen till statsapparaten. Människor skall frigöras från beroende, statsapparaten ska minimeras och kontrolleras. Otaliga är ju exemplen på hur t.ex. socialförsäkringssystemen klientifierar och förödmjukar sjuka, arbetslösa, medelslösa. Partiet har tyvärr kommit att identifiera sig mer med systemen än med medborgaren, mer med byråkratin än med den enskilde - det behöver vi göra upp med.

3. "Vi under skatter digna ned" är en strof i Internationalen vi sällan sjunger trots att detta är en högst påtaglig verklighet för alla lågavlönade i vårt land. Att ta in skatt från människor vars inkomster är så låga att de blir beroende av bidrag för att kunna leva ett något sä när drägligt liv - hur generella dessa än är - är att förödmjuka dessa människor, att frånta dem möjligheten att känna den stolthet som kommer av att kunna försörja sig själv.

4. Solidaritet har alltid varit de lägre klassernas räddning, det som förenat genom sin mobiliserande kraft, långt från de välbeställdas köpande av samvetsfrid genom välgörenhet. Budskap som baseras på solidaritetsbegreppet väcker anklang i mycket stora grupper i samhället, både därför att det i sig självt rymmer så mycket godhet och för att det direkt appellerar till egenintresset.

5. Socialismen är en frihetsrörelse. Det är genom att frigöra människor från förtryck, från maktlöshet, från kontroll som socialdemokratin kan försvara sin plats såväl här i Sverige som internationellt. Det är bara genom ett konsekvent hävdande av individers och kollektivets frihet från övervakning, från kontroll, från övergrepp som vi kan upprätthålla och försvara denna tradition (som vi gjort alt för många avsteg från under årtionden).

6. Arbetarklassen som alltid varit partiets bas utgör idag kanske något mindre än hälften av de lönearbetande i landet. Långt många fler är beroende av lönearbete och lever under likvärdiga förhållanden i fråga om makt över sin arbetssituation och beroende av arbetsköparens "välvilja" för sin existens. En stor del av de så omhuldade småföretagarna (läs huvudsakligen egenföretagare) har också likvärdiga och i många fall t.o.m. sämre förhållanden. Alla dessa är beroende av att hjulen rullar, att verksamheter expanderar, att den totala produktionen ökar - helt enkelt av tillväxt. Tillväxt skapas genom ökad konsumtion, tillväxt skapas genom innovation.

7. Det går förstås att tänka sig partier vars enda existensberättigande är att vara kampanjorganisationer. Det går däremot inte alls att tänka sig en socialdemokrati som reducerats till en sådan även om vi ligger lite väl nära. Socialdemokratins uppgift är inte att vinna val. är inte att förvalta statsapparaten - det är bara följden av om vi lyckas med vår uppgift. Vår uppgift är nämligen att mobilisera människor att aktivt delta i samhällsbyggandet, att mobilisera människor att befria sig själva, att mobilisera människor att förverkliga sina drömmar. Allt detta baserat på parollen Frihet, jämlikhet och solidaritet!

Technorati Tags:
Frihet, Karl Marx, Klass, Klassanalys, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Staten, Jämlikhet, Sakime Madon, Socialism, Arbetarklass

Kommentar till Åström, Batljan och Nilsson och om tillväxtens nödvändighet

Partiet (S)om föll på eget grepp: "– Moderaterna har en berättelse som handlar om att de människor som är arbetslösa eller i utanförskap kan få jobb i en lågproduktiv tjänstesektor, kommenterar Jenny Andersson, doktor i ekonomisk historia och verksam vid Institutet för Framtidsstudier.

– Socialdemokraterna däremot har ingen analys av hur arbetslösheten hänger ihop med ekonomiska förändringar i samhället utan anpassar sig i stället till högern.

Det behöver inte nödvändigtvis vara så att väljarna tycker om eller tror på Moderaternas lösningar – sänkta minimilöner, lågproduktiva jobb i en växande servicesektor – men jämfört med Göran Perssons ”jobben kommer” från 2006 eller Mona Sahlins vädjande om att vi helt enkelt ska vara snälla mot varandra i årets valrörelse så valde ändå väljarkåren att gå på Reinfeldts linje.

Kanske finns det någon slags rättvisa i Socialdemokraternas tillbakagång. Jämlikhet och arbete har varit (S) själva grundvärden ända sedan arbetarrörelsens barndom. De senaste tjugo åren har partiet misslyckats i sina hjärtefrågor. Samhället har dragit isär och Socialdemokraterna har fått betala priset."

Magnus Åström fångar upp en del av socialdemokratisn problem i Dagens Arenaa. Detsamma gör Ilija Batljan i en intervju i Veckans Affärer. Batljan hävdar bland annat att problemet är

Avsaknaden av politik. Det saknades en helhetsdiskussion om vår vision. I stället för att förklara vår helhetssyn bildade vi ett slags lapptäcke av sakfrågor och kompromisser som inte hängde ihop

Sen skåparBatljan ut det rödgröna samarbetet - och har förstås rätt - men jag kan inte låta bli att konstatera att han inte gjorde det, offentligt i alla fall, när det presenterades. Det är rätt många nu som kommer ut, som nu luftar kritik, invändningar som man undrar var de höll hus när det spelade roll vad som sas (spelar roll nu med för det är inte försent).

Några har stått resliga hela tiden, bland dem Anders Nilsson som idag skrev under rubriken När verkligheten kommer ikapp oss så står vi utan svar, och vi förstår inte människor längtan och strävan:

Debatten om framtidens socialdemokrati tog slut, den hänvisas till en kriskommission vars uppdrag har ett oklart bäst före datum.

Under tiden tycks det om Thomas Bodströms onda och goda sidor och partiets ledning positionerar sig för att överleva stormen. Är han det ställföreträdande lidandet, syndabocken i eftervalsdebatten? Det nödvändiga offret för andras överlevnad?

Kriskommisionen mobiliserar medhårs-strykarna och en generation ideologer som hör till före "feldt-tiden", som får representera det ondas upphov. På så sätt är det en knäpp på näsan som på partiledaren som tyckte att gå tillbaka 8 år i tiden med vår analys, var tillräckligt; ett lite tafatt försk att säga att "allt är inte bara mitt fel". Men vi måste gå mycket längre tillbaka än till 2002. Och det räcker inte att stanna vid Belsebub Feldt och 80-talet.

Själv har jag en till Nilssons resonemang kompletterande fundering. Under 70-talet kanaliseras mycket av den till 68 knutna radikaliteten bort från frågor om makt, inflytande och under den gröna vågens flagg över till miljöalarmism (obs det fanns/finns mycket att göra inom miljöområdet). Effekten blev att socialdemokratin (och faktiskt hela samhällets) framtidstro baserad på teknikutveckling och tillväxt fick sig betydande törnar. Symbolfrågan är kärnkraften.

Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre.

Det är därför Batljan har helt rätt när det gäller:

"Ett fatalt misstag"

Socialdemokraternas oppositionsråd i Stockholms läns landsting ifrågasätter också samarbetet mellan de rödgröna partierna - och kritiserar uppgörelsen om Förbifart Stockholm.

- Den var ett fatalt misstag. Den bevisade dels att en socialdemokratisk regering var beredd att kompromissa bort frågan om Stockholms tillväxt, dels att partiet inte förstod sig på de problem som invånarna i huvudstaden lever med.

Technorati Tags:
Anders Nilsson, Dagens Arena, Ilija Batljan, Thomas Bodström, Magnus Åström

Framsteg kräver tillväxt

Svårt att vara solidarisk
: "Alla som säger att socialdemokratin måste hitta en politik som är bra för det stora flertalet – marginaliserade grupper, arbetarklass, medelklass – har helt rätt. Problemet ligger inte i att aktiva socialdemokrater idag inte skulle dela den åsikten. Problemet ligger i att det helt enkelt inte är särskilt lätt. Vi behöver helt nya redskap. En bra början är att inse att landskapet är förändrat. "

Läser ofta Marika Lindgren-Åsbrink med stor behållning (framförde också hennes namn som ersättare för Östros i en av Nicklas Svenssons/Expressens fåniga enkäter nyligen). Som vanligt identiferar hon problemet och pekar på vårt behov av nya redskap. Som vanligt är det förstås just där problemen börjar.


När Jonna Sima skriver på Dagens Arena att

"Tron på gemensamma lösningar – solidaritet – finns. Det är bara den visionära politiken som saknas. Nu har de rödgröna partierna, inte minst Socialdemokraterna, ett alldeles unikt läge att skapa den nya framtidsberättelsen. Det är alldeles uppenbart att det finns en ung generation – och många andra därtill – som står beredd att kämpa för alla människors rätt till ett värdigt liv i Sverige."

har hon förstås också rätt. Hon identifierar också problem och pekar på vårt behov av nya redskap (tror jag - finns ett stänk av farlig nostalgi där) men det är ju förstås också där problemen börjar.

Själv skrev jag för några år sedan

"Frågan är då om vi har ambitionen att formulera en vision, en politik som ger oss regeringsmakten åter eller om vi har ambitionen att formulera en Vision/politik som vinner folkflertalets gillande. Det senare innebär faktiskt att vår målsättning när det gäller val bör vara långt större än att bara kunna bilda regering med stöd av andra. En sådan vsion/politik måste utgå från hur vi vill att samhället skall fungera – inte huruvida enskilda verksamheter skall vara privata eller offentligt drivna/ägda. En sådan vision/politik måste utgå ifrån att lösningar skall ge människorna största möjliga frihet att själva forma sina liv. En sådan vision/politik måste utgå från att människor båda kan och vill själva."

Jag identifierar problem och pekar på att vi behöver nya redskap (som passar vår tid) och det är förstås där problemen börjar.

För problem har vi när t.ex. att den generella välfärdsmodellen inte kan ifrågasättas. Idag vore det inte alls svårt att inse att den välbärgade delen av medelklassen skulle acceptera att inte alla behöver barnbidrag - fullständigt onödig transferering som ju alla inser bara kostar extra/onödig användning av skattemedel. För problem har vi när vem som bedriver sjukvård/skola är viktigare än kvaliteten och hur utbudet ser ut (det senares segregerande effekt är ett reellt problem). För problem har vi när vi inte längre tror på människans förmåga att lösa problem och vi därför överger tron på att fördelningen sker av tillväxten - att vi skulle kunna klara att ge hela världens befolkning riktigt drägligt liv utan en betydande ökning av produktionen av alla typer av varor/tjänster är ju helt absurt men tyvärr idag faktiskt möjligt att säga.

Technorati Tags:
Dagens Arena, Marika Lindgren Åsbrink, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Jonna Sima

Vem lämnar Borgnäs i sticket

Verklighetens folk lämnades i sticket: "Detta hänger ihop med finanskapitalismens utveckling. Staten och kapitalet satt verkligen i samma båt när även kapitalet hade ett intresse av en välmående nationell reservarmé och gärna betalade för att hålla den i beredskap för aktiv tjänst i produktionen. I dag kräver kapitalet snarare dels en högproduktiv elit för de kvalificerade jobben, dels en billig underklass för de enklare jobben. En expansiv välfärdspolitik ter sig därför onödigt hjärtnupet, inte en samhällsekonomisk nödvändighet. "

Jag har visserligen inte ansträngt mig för att ta reda på sammansättningen av "kriskommissionen" utan bara noterat vilka som leder de olika arbetsgrupperna. Kajsa Borgnäs tillhör den skaran. Reagerar lite ryggradsmässigt när jag läser att hon hävdar att staten och kapitalet satt i samma båt (reaktionen avseende val av tempus), som om staten och kapitalet nu plötsligt skulle fått motsatta intressen. Kanske tillhör Borgnäs i själva verket statskramarna i partiet och det är ju i så fall lite illavarslande när det gäller inriktningen på idédebatten.

Det som talar mot min ryggmärgsreaktion är att Borgnäs i den citerade artikeln åtminstone börjat titta på hur samhället ser ut idag och i viss mån säkert har rätt i att en del av de arbetslösa inte utgör något reellt alternativ till de som har arbete. Frågan är dock i vilken utsträckning - om arbetslösheten är en 8-10% så är det väl fortsatt så att den andel av arbetskraften som är sysselsatta i branscher med låga kompetenskrav är betydligt större.

Denna fundering leder fram till tankar om hur arbetsmarknaden kommer att se ut framgent. Ibland får man intrycket att uppfattningen att alla kommer att jobba i högkvalificerade sektorer är utbredd. Detta understryks av att ledande kamrater fokuserar på behörigheten till högskolan när gymnasiets inriktning diskuteras. Så är naturligtvis inte fallet. Vi kommer framgent att behöva minst samma andel av den arbetsföra befolkningen sysselsatta inom serviceyrken med ofta inte särskilt höga krav på lång utdildning som idag. Det gäller vård, omsorg och stora delar av servicenäringen. Huvudskälet till att alla bör ha högskolebehörighet är i första hand att man som medborgare behöver dessa kunskaper (för att t.ex. inte falla för SD-propaganda), i andra hand att man också behöver breda allmänna kunskaper och förmåga att lära, ta del av instruktioner etc. för att klara sig väl i arbetslivet och i tredje hand att man därmed ökat sina valmöjligheter, faktiskt kan "göra karriär.

Ibland lyckas vi verkligen kränka de människor som arbetar i branscher med relativt låga kompetenskrav genom att t.ex. förutsätta att alla vill/kommer att vilja studera vidare, genom att ge vissa typer av serviceyrken nedsättande epitet - sådant biter hårt på de som arbetar i sådana yrken.

Låt oss bara betrakta denna underklass villkor - och då menar jag den del av densamma som har arbete (för jag delar inte Borgnäs definition som tycks begränsas till de arbetslösa) - ur synvinkel egen försörjning och förverkligande av sitt livsprojekt, att kunna skapa sig ett gott liv. De flesta aktuella yrken ger så dåligt betalt att man knappast kan tänkas försörja sig, åtminstone om "sig" inbegriper barn. Man blir alltså hänvisad till bidrag för sin existens, prövad, utlämnad åt staten (det offentliga). Ofta handlar det om dåligt betalda slitiga jobb - på stressiga snabbmatsrestauranger, på äldreboenden, som städare osv. En del av dessa jobb är genomgångsjobb lämpliga för unga, ibland studerande, och förhållandena kan kanske accepteras men för det stora flertalet gäller att de erbjuder usla villkor. Det här är yrken som erbjuder noll eller ingen egen kontroll över arbetets uppläggning, över dess förläggning i tid, över hur själva arbetstiden kan användas.

Nåja, poängen är att statens och kapitalets intressen faktiskt sammanfaller. Man behöver fortsatt en kader av människor som utför en mängd relativt okvalificerade sysslor, till del bestående av jobb inom den offentliga sektorn men också inom servicesektorn. Till det behövs också en skara arbetslösa för att säkerställa att inte lönekraven inom dessa områden blir för stora. För den som väljer att identifiera sig med staten blir det gemensamma intresset med kapitalet i denna fråga ofrånkomligt.

Ulf Bjereld skrev häromdagen

Utmaningen består nu i att formulera en politik som varken är nostalgisk eller marknadskramande, men som förmår föra in partiets centrala värden om frihet, jämlikhet och solidaritet till vår tid.

baserat på en analys däri samhälleliga grundläggande konflikter (mellan arbete och kapital) skulle ha förändrats genom övergången till informationssamhället. Man undrar - har det faktum att majoriteten av befolkning äger en bråkdel av produktionsmedlen radikalt förändrats, har det faktum att majoriteten för sin försörjning är beroende av lönearbete förändrats, har förmögenhetsfördelningen plötsligt i grunden ändrats. Man undrar - har vi inte fortsatt ett samhälle med klasser, med en tydlig underklass. Man undrar helt enkelt!

Technorati Tags:
Arbetarrörelsens tankesmedja, Eftervalsdebatt, Klass, Klassanalys, Solidaritet, val2010, Kajsa Borgnäs, Ulf Bjereld

Riv upp, gör om, gör rätt

Alliansen vinner på S-politik: "Socialdemokratin har i sina bästa stunder varit systemkritiskt, orädd och nyfiken på framtiden, villig att förändra och förbättra, inte enbart bevara och trygga. Om väljarna ska föredra originalet framför kopian behöver partiet återupprätta sin allians med det moderna. Då måste man börja genom att uppdatera sin gamla berättelse om folkhemmet till det globala tjänstesamhällets krav. Den berättelsen har nämligen en kärna som är tidlös: att ge alla människor lika förutsättningar att göra olika livsval."

Lars Ilshammar är en klok man och i den snabbanalys han gjort i Aktuellt i politiken kommer han till en rimlig om än inte särskilt konkret slutsats. Man kan faktiskt hävda att moderniteten är ett ytterst centralt begrepp.

Dock, som alltid, föder Ilshammar en del tankar, ger anledning till reflektion och därmed uppkomst av synpunkter, kanske t.o.m. invändningar. En sådan reflektion handlar om den logiska lucka som förstås uppenbarar sig omedelbart i det att Ilshammar å ena sidan hävdar att det inte handlar om Mona och några stycken senare just definierar det faktum att partiets ledarskap fått vara intakt sedan Göran Perssons tid som ett av problemen. Mona Sahlin är väl faktiskt den mest tydliga representanten för det ledarskapet inte bara i egenskap av dess främsta företrädare utan kanske främst genom sin "långa erfarenhet". Fast det ska förstås sägas att det Ilshammar säger är förstås bara att inte allt ljus skall riktas mot partiledaren och det är förstås rätt Östros, Bodström, Johansson m.fl. tillhör ju samma krets.

I ett avseende förstår jag dock inte Ilshammars teser och det gäller frågan om det rödgröna samarbetet som han hävdar kom försent. Jag skulle snarare hävda (och det har jag gjort sedan det introducerades) att det var och fortsatt är ett historiskt strategiskt misstag. Missförstå mig rätt, jag har inga illusioner när det gäller att som parti uppnå egen majoritet i riksdagen. Att socialdemokratin har potential att vara avsevärt större än de 30% av valmanskåren som nu stödjer oss tror jag däremot är fullt möjligt, kanske t.o.m. inte särskilt svårt. För det krävs för att använda Ilshammars uttryck inverterat att samhällsanalys ersätter PR-trick och fokusgrupper.

Om man kombinerar det Ilshammar skriver om berättelsens kärna

att ge alla människor lika förutsättningar att göra olika livsval

med modernitetsbegreppet så finner man sig se och höra en berättelse som bygger vidare på idealen om frihet, jämlikhet och solidaritet. Då finnner man sig hysa en framtidstro som bygger på att vi gemensamt skapar mer resurser som möjliggör att se alla, att ge alla möjligheter, att ge alla ett bättre liv. Då finns resurser för att få bort hemlöshet, barnfattigdom, arbetslöshet och social utsatthet.

Technorati Tags:
Eftervalsdebatt, Frihet, Mona Sahlin, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Thomas Bodström, val2010, Valstrategi, Lars Ilshammar, Aktuellt i Politiken

Så röstar jag och varför (del 1)

Isobel Hadley-Kamptz: Dåliga partier, bra människor: "Jag vet inte vad jag ska rösta på. Jag vet inte ens vilket block jag ska rösta på.

Jag kommer stå där velande i vallokalen med den gnagande insikten att jag oavsett vilket kommer bli besviken.

I många länder uttalar ledarsidor sitt stöd för partier inför val. Trots personvalets uppenbara begränsningar väljer jag alltså hellre enskilda kandidater. För det finns massor av bra människor i nästan alla partier.
Om jag fick drömma skulle Alice Åström (V) vara de rödgrönas justitieministerkandidat och då skulle jag inte längre tveka lika mycket.

Med henne har Vänsterpartiet en narkotikapolitik som inte ser missbrukare som brottslingar och en kriminalpolitik som bygger på vetenskap och humanism. Hennes engagemang för den enskildes rätt mot staten överskuggar dessutom de flesta liberalers."

Isobel Hadley-Kamptz har skrivit en ledare i Expressen som beskriver hennes vånda inför valet och det är faktiskt inte svårt att förstå hennes resonemang. Som socialdemokrat brottas jag dock med andra perspektiv på frågan - finns det något som tillräckligt starkt talar emot att jag skulle lägga min röst på mitt parti. På ett sätt skulle man kunna föreställa sig att denna utgångspunkt underlättar - t.ex. kunde man ju tänka sig att blockfrågan därmed är avförd och så är det naturligtvis. Dock - när valrörelsen utvecklats som den gjort - är det inte helt självklart, den närmast patetiska strategi som karaktäriserat densamma där det gällt att övertrumfa varandra med spenderandet av offentliga medel kan få den trognaste socialdemokrat att tvivla. Finns ju anledning att både i ett kort och långt perspektiv fundera över hur vi använder dessa.

Långt viktigare är dock frågan om hur grundläggande socialdemokratiska värden representeras. Det handlar om frihet, jämlikhet och solidaritet. Inte nödvändigtvis om huruvida budskapet är grinigt:) När det gäller frågan om frihet har jag faktiskt stora problem - jag såg t.ex. inte Thomas Bodström på manifestation för bibehållande av ett öppet samhälle i lördags. Hade han dykt upp hade det förstås väckt betydande uppmärksamhet - att känna integriteten hotas i samband med ett drogtest går tydligen bra, men att dra några intelligenta slutsatser av detsamma klarar han dessvärre inte. Hoppas precis som Isobel Hadley-Kamptz att Alice Åström blir justitieminister.

Också när det gäller jämlikheten kunde man begära mer men här är ändå linjen klar, ungdomar skall inte tidigt tvingas välja bort framtida utbildningsmöjligheter (här borde förstås argumentet vara att alla oberoende av arbete faktiskt behöver god kommunikativ förmåga på både svenska och engelska - grundskola räcker inte i någon bransch). Skyddet för de som drabbats av sjukdom och/eller arbetslöshet är väsentligt bättre med det rödgröna alternativet och det är faktiskt historiskt så att socialdemokratin gjort mycket bra, tyvärr har vi inte lyckats utveckla en bra modell för vår tid. Dessutom saknas konkreta åtgärder när det gäller de som har det svårast - det är faktiskt orimligt att lägga stora resurser på skattesänkningar till alla pensionärer, även de rika, samtidigt som vi har många med betydligt svårare situation.

Technorati Tags:
Erik Laakso, Expressen, Isobel Hadley-Kamptz, Socialdemokratiska Arbetarepartiet, Solidaritet, Thomas Bodström, Mona Sahlin, Frihet

Visa Sverigedemokraternas islamofobiska valfilm

Dörfär borde TV4 visa Sverigedemokraternas vidirga rasistfilm: "Jaha, nu får de som de vill. Jag kan inte dra någon annan slutsats.

Sverigedemokraterna har alltså gjort en skräckfilm där horder av niquabklädda kvinnor med barnvagnar hotar en stackars ensam svensk pensionär. I filmen är hotet fysiskt, de svartklädda kvinnorna stormar fram, och det ekonomiska samband som förs fram är att antingen har vi råd med alla de här muslimska barnen eller också har vi råd med äktsvenska pensionärer. Invandrarbarnen och -kvinnorna är hotet, den hotade pensionären den vi antas känna för (mycket suggestivt illustrerat med färgsättning och musik)."

Det som avhandlas av Isobel Hadley-Kamptz är alltså Sverigedemokraternas valfilm som TV4:s ansvarige utgivare Jan Scherman vägrat visa. Filmen kan man förstås ändå se (och nyss hade den visats över 42 000 gånger)

A-C Marteus går faktiskt - åtminstone vad gäller ordval i sin karaktäristik - än Hadley-Kamptz och skriver

SD ställer, i filmen, pensionärer mot invandrare. Och invandrarna framställs som en flock blodtörstiga spöken i svarta slöjor som, med barnvagnar som vapen, försöker tränga sig fram i välfärdssamhället och stjäla pensionärernas resurser. Det är precis samma strategi som nazisterna använde: framställ judar som något annat än människor, något mindre än människor. Framställ dem som vidunder, som djur. Vänj folket vid det. Sedan går vi vidare till nästa steg.

I själva verket skulle äldreomsorgen förstås kapsejsa på ett ögonblick om det inte var för alla invandrare som arbetar där. Men det argumentet biter inte på SD-anhängare. För de struntar ju i pensionärerna. Nej, låt mig vara tydlig: De ger fullständigt fan i gamla kärringar och gubbar. Fullständigt. De utnyttjar äldre medborgare för sina själviska syften: att få röster så att de kan ta sig in i beslutande församlingar och bedriva hatpolitik.

Ia är rätt kärnfull i sin kommentar

Den ariska pensionären måste prioriteras framför burkorna som ynglar av sig likt muslimer på Västbanken. Sieg Heil! Sieg Heil! Sieg Heil!

Frågorna tycks vara två:

Är filmen rasistisk?

Svar: den spelar oförblommerat upp en uttalat islamofobisk bild av den svenska verkligheten, jag tror till skillnad från Hadley-Kamptz att de vill spela på just okunskapen om islam, muslimer i kombination det USA-imperialistiska "kriget mot terrorism" (dagens imperialistiska offensiv mot områden med huvudsakligen arabisk/muslimsk befolkning) och få mottagaren att sätta likhetstecken mellan burka-kladda terrorister och asylsökande/invanrare med mörkare hudfärg

Bör den visas?

Svar: självklart av två skäl; yttrandefriheten bör vara absolut i ett demokratiskt samhälle och det finns sannolikt inget bättre sätt att få folk att reagera mot denna typ av budskap än att låta det träffa dagsljuset

Människor som eventuellt köper den typ av budskap som filmen marknadsför är det synd om. Finns de i någon större mängd är det ett uttryck för att såväl skolan som våra politiska partier, hela det demokratiska samhället misslyckats med att hos dessa visa det öppna samhällets överlägsenhet (man skulle kunna kalla det en betydande del av vårt kulturarv). Det är vi som representerar detta som har en läxa att göra!

Noterar att jag nog borde ha lagt till frågan om försvar av vårt öppna, demokratiska samhälle både mot dess inre hot (övervakning etc) och mot mörkermän av filmakarnas typ på listan i mitt tidigare inlägg I valet och kvalet.

Technorati Tags:
Expressen, Flyktingpolitik, Invandring, Solidaritet, Val2010, Isobel Hadley-Kamptz, A-C Marteus, Ia, Yttrandfrihet, Sverigedemokraterna, TV4

Cetin versus Sabuni

Currently playing in iTunes: Real Live Livin' Hurtin' Man by W.C. Clark

Sabuni kravlar fram i populistisk lervällning: "Mönstret är klart och tydligt. Folkpartiet vill se ett Sverige med två system och normer. Ett för vita svenskar och så ett lite hårdare och svårare för oss med bruna ögon och parabolantenner på balkongen. När Nyamko Sabuni föreslår att speciella lagar ska gälla för en särskild etnisk del av befolkningen frångår hon nämligen alla principer om alla människors lika värde."

Ibland är det så oerhört lätt att välja, ibland blir skiljelinjerna i politiken övertydliga, närmast överväldigande. När Evin Cetin sågar Nyamko Sabuni förslag ser man faktiskt krälandet i den populistiska lervällingen framför sig.

Sabuni som alltså stoltserar med titeln integrationsminsiter "vill ha en låglönesektor för utlandsfödda med dålig skolunderbyggnad och utbildning." Man undrar om inte ett stort problem med integrationen är att utlandsfödda oavsett utbildning hänvisas till den låglönemarknad vi redan har. Fråga t.ex. taxichaufören vilken akademisk examen som krävt för att få det jobbet. Eller fråga städerskan på jobbet hur integrerad hon känner sig.

Man blir lite trött på dessa "nya fräscha förslag". Eller som Peter Andersson uttrycker det:

I stället för att gå till bred attack mot segregationen, utanförskap och en alltför bristfällig förmåga att se till individers styrkor spelar folkpartiet fulspel med främlingsfientigheten som joker.

Technorati Tags:
Flyktingpolitik, Evin Cetin, Nyamko Sabuni, Alliansfritt, Peter Andersson

Avslutar dagen med Mona Sahlin

Hon vägrar flörta med rasisterna: "När kan unga människor läsa samma engagemang i dina ögon, tror du?

– I värdefrågor, som till exempel kampen mot rasismen, hedersrelaterat våld och homofobi.

-----

Finns det någon fråga som får dig att vakna och grubbla på småtimmarna?

– Ja, det låter så korrekt, men det är verkligen sant. Rasismen, främlingsfientligheten, Sverigedemokraterna. Jag har följt utvecklingen i Danmark på nära håll och de misstag som mitt eget parti gjort där är ständigt närvarande.

I Danmark gick Socialdemokraterna de främlingsfientliga krafterna till mötes genom att ta över deras problemställningar och skärpa sin flykting- och invandringspolitik. En riktig mardröm för Mona Sahlin.

"

En italienska påstod tidigare idag (igår närmare bestämt) att Mona är det italienska ordet för det kvinnliga könsorganet (alls inte apropå Mona Sahlin dock). Må vara hur det vill med den saken - och jag hittar ingen bekräftelse på detta - så är Mona Sahlin intervjuad i gårdagens DN. Eftersom det är lite svårt att av artikeln veta vad hon sagt, vad som egentligen är direkta citat och vad som snarare är att betrakta som författarnas mera sammanfattande bild av vad hon sagt skall jag nöja mig med att kommentera det kanske absolut viktigaste - nämligen det som gör Sahlin sömnlös. Förresten, ångrar mig något, undrar förstås var t.ex. integritetsfrågorna, människors rätt till självförverkligande, skola för alla tog vägen.

Jag är utomordentligt glad, närmast exalterad, över det faktum att Sahlin så tydligt och för reportrarna uppenbart sätt markerar att rasism, främlingsfientlighet verkligen från hjärtat engagerar. Också över att hon förstått att den danska modellen att anpassa sig till de rasistiska/främlingsfientliga krafterna knappast är en framkomlig väg. Önskar att hon talar om det för Anders Lago, kommunalråd i min hemkommun, att allt tal om att flyktingarna är för många, att de bor 15 personer i en tvåa osv är helt fel väg att gå. Kräv gärna att vi gemensamt, via staten, ska se till att alla nya svenskar får ett drägligt liv men misstänkliggör inte någon för att de söker sig gemenskap till vänner, släktingar, till kyrkor etc. Hymla förstås inte med att vi har problem men betona att vi gärna tar på oss detta, att vi välkomnar alla som vill bo i vår kommun, att vår stad fått mycket tack vare an omfattande inflyttning, att vi dock skulle kunna behöva lite assistans för att göra mottagandet ännu bättre!!

1:a maj närmar sig

Foton på Mona Sahlin » Lund: "

"

Det är snart dags för traditionsenligt 1:a Majfirande vilket förstås innebär deltagande i demonstration. I år lika viktigt som alla år - same procedure as last year:

Själv är jag fanbarare, det uppdrag som jag nog är mest stolt över, bärare av Mörkö arbetarekommuns fana från 20-talet.

Tyvärr så har ju min nuvarande arbetarekommun (det var mycket som vAr bättre förr - Mörkö arbetarekommuns kalkbruksarbetere hade nog inte låtit flytta på sig) låtit sig påverkas av Nationaldemokraternas 1:a Majaktivitet och flyttat startpunkten - fegt är väl det minsta man kan säga.

Program:

Första maj!

11.00 Samling vid Marenplan

12.00 Avmarsch till toner av bl.a. Nykvarns
Musikkår och Stockholms Musikkår

12.20 Ankomst Stora Torget

Sång – Internationalen

Arbetarekommunens Ordförande
Yilmaz Kerimo

Huvudtalare
Ylva Thörn

SSU
Olivia Unesi

LO-sektionen i Södertälje-Nykvarn
Alexander Lindholm

Det bjuds på sång och dansuppträdanden från Mia Poppe & Niclas Strand samt Favela & Renio Poli

Avslut ca 14.30

(och texten på arbetarekommunens hemsida som presenterar "aktiviteten" är ju direkt pinsam "Årets 1:a majfirande bjuder på musik, ballonger, hoppborg och massor med goda tal. Välkommen till Socialdemokraternas 1:a majfirande för såväl stora som små!" - trodde det var valår, trodde vi sysslade med politisk kamp)

Ändå - vi ses väl!

Jag bryr mig

Staten, det är vi: "Därav följer att jag hittills valt att inte intressera mig för Anna Sjödin och Thomas Hartmans bok “Vem bryr sig? En bok om Sverige” (Hjalmarsson & Högbergs förlag, Stockholm 2009. ISBN: 978-91-7224-117-6). Nu har två av varandra rätt oberoende skribenter fäst min uppmärksamhet på den och jag börjar bli nyfiken. Även om den, som Isobel Hadley-Kamptz påpekar, inte är så analytiskt så ger den tydligen bra exempel på den enskildes underläge gentemot staten. Om den har den kvalitet som Erik Laakso tillskriver den

"Den här boken borde vara studiecirkelshandbok för varje arbetarekommunstyrelse i vårt land. Varje år. Det här kan nämligen vara den viktigaste bok som skrivit i arbetarrörelsens Sverige på mycket länge. Läs den."

har jag ju uppenbarligen missat något viktigt."

Nu har jag läst och boken har uppenbara kvaliteter. Främst gäller detta att de båda författarna på ett utmärkt sätt ger oss ett antal exempel på "välfärdsstatens" tillkortakommanden. Och det är inte bara exempel utan beträttelser om människor som alldeles uppenbarligen far illa - mycket beroende på de system vi socialdemokrater så gärna omhuldar - statligt garanterad enfald.

Kritiken av högerns politik är dock uddlös och helt förutsägbar. Presentation av ideer för hur vårt samhälle (och då menar jag inte staten) borde byggas, organiseras för att hantera många av problememn lyser lite med sin frånvaro. Det är dock inte så konstigt - hur hanterar vi politiskt människors ensamhet?

Rekommenderad läsning dock: Psykiatrin, hemlösheten, äldrevården med flera frågor är angelägna om än inte alltid röstvinnande. Bara en sån sak som att det förekomer att människor som bott samman i hela sitt liv skiljs åt när den ene behöver äldrevård är så absurt att jag faktiskt inte förmår fatta det. Vem, vilken fullständigt utblåst hjärna, kan ens komma på tanken. Alla måste självfallet oinskränkt ha rätt att fortsätta sitt liv med sina vanor även om man behöver lite hjälp.

Verklig strategi för flera jobb

Vem svarar på avgörande framtidsfrågor?: "Magnus Henreksons rapport Håller regeringens jobbstrategi? är en förödande kritik av den borgerliga arbetslinjen. Han konstaterar att rut-avdraget bara utnyttjats av "ett fåtal". Och att de stora skattesänkningarna på arbetsinkomster inte har lett till märkbart ökad sysselsättning. De som står längst från arbetsmarknaden har inte kommit närmare ett nytt jobb."

Håkan A Bengtsson refererar till Hendreksons rapport som verkar vara (det första) riktigt bra exemplet på en seriös diskussion om den nuvarande högeralliansens s.k. jobbpolitik, dess brister och behovet av en riktig jobbpolitik.

Det finns således två stora frågor att besvara, om herrarna har rätt, nämligen hur man stödjer/stimulerar den privata tjänstesektorn där jobbtillväxten kommer att ske respektive hur man tillgodoser att en större del av vår konsumtion läggs på den gemensamma välfärden. För både Bengtsson och tydligen också Henrekson tycks det självklart att

"Uppgiften är att formulera en generell politik för att utveckla tjänstesektorn och samtidigt se till att den är så kunskapsintensiv och effektiv som möjligt. Därför är subventioner av lågproduktiva tjänster fel väg. Därför ska vi inte konkurrera med låga löner, eftersom låga löner och låg produktivitet leder till en sämre BNP-utveckling."

vilket i mycket generella termer är korrekt. Den fråga herrarna då inte reser och som faktiskt är ett mycket synligt problem är att vi också behöver dessa tjänster med låg produktivitet, att de är arbetsintensiva dvs ger jobb men idag helt enkelt inte utförs därför att arbetskostnaden är för hög. I den mån denna typ av tjänster utförs så sker det ju för närvarande mest i mycket små egna företag främst drivna av förstagenerationssvenskar, lagning av skor, skrädderier, kemtvätt. Där döljs den läga lönen bakom egenföretagandets fasad och det finns små eller inga förutsättningar till tillväxt.

Snöskottning med skyffel är ett lysande exempel just i dessa dagar, det görs överhuvudtaget inte med halkolyckor och för funktionshindrade begränsad framkomlighet som följd.

Till detta kan man också foga det faktum att det finns en hel del människor som av olika skäl inte passar in i mallen av tjänstemän i den kunskapsintensiva, effektiva och mycket konkurrensutsatta privata tjänstesektorn. Också dessa måste få plats, kunna få riktiga jobb som det går att försörja sig på.

Sverige ut ur Afghanistan

Abdullah ställer inte upp i valet: "Presidentkandidaten Abdullah Abdullah ställer inte upp i den andra och avgörande valomgången i Afghanistan den 7 november. Det meddelade han vid ett framträdande på söndagen, uppger Reuters.
Därmed är Hamid Karzai den ende kandidaten."

Val med endast en verklig kandidat är knappast att betrakta som demokratiska varhels de genomförs. Själva valet kan i sådana fall inte betraktas som något annat än en parodi på demokrati. I Afghanistan kommer svenska soldater att hjälpa till att "säkerställa ordningen" under valet. Om det inte vore så förädande för afghanerna och för vårt lands rykte skulle också det kunna betrakas som parodiskt. Det finns faktiskt folk som försvarar den svenska medverkan i ockupationen!

S vill riva upp EBO - Nyheter - www.lt.se

S vill riva upp EBO - Nyheter - www.lt.se: "– Jag har pratat med många irakier, som inte fått någon information om bostäder. De känner bara till möjligheten att bosätta sig hos släktingar eller vänner, säger han.

Ingen ska tvingas att ta en lägenhet.

– Men jag tror att om valet står mellan en lägenhet i Vallentuna och att bli inneboende i Hovsjö, så väljer många lägenheten, säger Anders Lago."

/blockquote>

Vad betyder detta? EBO ger flyktingar rätt att välja var de vill bo. Anders Lago vill erbjuda flyktingar lägenhet (utspritt i landet) - vad har det med EBO att göra? Det enda som öppnar sig är en möjlighet att tvinga flyktingen att acceptera erbjuden lägenhet t.ex. genom att beröva denne bidrag vid "felval". Är det människor vi talar om eller kanske araber?

Men lille vän - vi vet hur du ska bete dig

Föräldrarförsäkring delar s-kongress: "- Det tar 118 år innan det blir en jämlik fördelning av dagarna i föräldraförsäkringen om det ska gå i nuvarande takt, sade Peder Björk från Västernorrland och tillade att han inte vill vänta så länge"

(Hittat via knuff.)

Är det kanske i själva verket så att mina kära partikamrater väljer att istället för att kämpa för en annan samhällelig ordning med fokus på maktfrågorna skjuta in sig på de enskilda människornas egna högst privata angelägenheter. Av citatet ovan framgår att t.ex. Peder Björk anser sig ha rätt att fastslå att en jämlik fördelning av dagarna i föräldraförsäkringen är att man och kvinna (för här talar vi extrem heteronormativitet) tar ut lika många dagar.

Vi ska vara kvar i Afganistan. Så blev beslutet på kongressen.

I morgonteve ger Mona Sahlin argumenten.

När terrorn upphör

När FN anser att det är tryggt för befolkningen

När de slutar bränna skolor

När flickor inte får fingrarna avskurna när det går och röstar

Jag ställer upp på dessa argument

<em>Högbergs tankar

Är det kanske i själva verket så att mina partikamrater väljer att istället för verklig internationell solidaritet som kräver att man ställer upp på varje folks självbestämmande och motsätter sig utländska interventioner helt satt sig i imperialismens (läs gärna USA) tjänst och med lånade Bushska argument motiverar dödandet av muslimer. Långt från "dessa satans mördare", långt från USA ut ur Vietnam, Sovjet ut ur Afghanistan!

Men han fick svar på tal av Anders Lago, kommunalråd i Södertälje som påpekade att flera EU-länder, exempelvis Frankrike, redan erkänt morden som just folkmord.

DN

Är det i själva verket så att mina kära partikamrater skaffar sig, istället för att driva en flyktingpolitik prägla av internationella solidaritet och av respekt för flyktingars mänskilga rättigheter, alibi genom att strida för ofarliga och till intet förpliktigande resolutioner som främst tilltalar redan etablerade grupper.