Norm, normal, normativitet

Jag har problem med dagens politiskt korrekta utmanande av heteronormen. Inte för att den skulle vara oproblematisk. Tvärtom, det finns goda skäl att alltid fundera över gällande normer och hur man formats av dessa. När normer upphöjs till lag finns det dessutom skäl att vara misstänksam - vad är syftet, vilka intressen är dessa normer till för.

Jag brukar t.ex. reflektera över det faktum att vi betraktar det som självklart att skilja på pojkar och flickor, män och kvinnor i alla sammanhang där någon liten bit av huden kan tänkas vara synbar - omklädningsrum bara ett exempel. Bakom detta tror jag heteronormativiteten ligger. Vi antar helt enkelt att det finns en sexuell spänning mellan könen och att denna gör att mer eller mindre naken samvaro bör undvikas.

Samtidigt hävdas att runt kanske 10% av befolkningen är homosexuell. För sådan tillhandahålls inga särskilda omklädningsrum. De har kanske inte samma förhållande till nakenhet/kroppar som heterosexuella (läser att män ägnar 43 minuter per dag åt att titta på kvinnor - gäller det bögar också)? Krossar vi de heterosexuella normerna kan vi kanske låta homosexuella män klä om ihop med kvinnor och vice versa. Nja - det går ju inte för då kan ju då finnas flera homosexuella i samma omklädningsrum ändå - tänkte inte på det:-)

Att utmana den heterosexuella normen innebär alltså någonting mera än att bara sluta skilja på könen. Det innebär när det gäller nakenhet/kropp att vi antingen måste sluta att alls separera beroende på kön/sexuell läggning/identitet eller helt enkelt kräva enskilda bås i alla offentliga sammanhang.

I heteronormativiteten ingår som alla vet (van)föreställningen att parrelationer är normalt, inte bara normalt som ju egentligen bara betyder det vanligaste, utan faktisk norm, det riktiga, det (enda) tillåtna. Men för bisexuella fungerar ju detta definitionsmässigt inte.

Ändå tycks det övervägande flertalet oavsett sexuell läggning eftersträva just parrelationer. Men det kanske bara är uttryck just för heteronormativitetens herravälde över vårt tänkande, baserat på nu tusentals år av hegemoni kraftigt understött åtminstone i vår del av vrlden av kyrkan. Egentligen kan ju parrelationsbegreppet härledas från det gamla agrara samhällets behov (kanske ända till jägar- och samlarsamhällets tid) av att reglera försörjningsskyldighet och arvsrätt, men då ligger ju tanken farligt nära sexualiteten som förutsättning för reproduktion och det har vi väl lämnat?

Jag funderar också en hel del på detta med vad som är normalt, alltså om begreppet alls kan användas. Som 6-barnsfar har jag ägnat en del tid åt att lära mina barn vad som är normalt uppträdande i olika situationer - det kan gälla så enkla saker som trafiken, det kan gälla matsituationer och en massa andra. Vi äter t.ex. häromkring med kniv och gaffel - det är normalt. Att kunna hantera det är en socialt önskvärd förmåga om man inte vill sticka ut. I andra delar av världen gäller andra normer när det gäller intagande av föda. Är det alltså rmligt att lära sina barn att äta med kniv och gaffel eller borde jag ha tagit avstånd från den västerländska normativiteten när det gäller födointag och snarare uppmuntrat ett mer "ociviliserat" sätt.