Bi eller åsna?

Jag känner få människor som är lika envisa som detta bi (geting), och säkerligen lika få, som är lika flitiga. Fyra gånger har vi förstört boet under de senaste veckorna, och nu har han redan börjat på det femte! Man skulle ju kunna tycka att det är dax att ge upp, men NEJ, det tycker inte vår lilla surrande granne. På kvällen åker boet ner, och morgonen därpå är boet tillbaka igen....på samma plats.

Flitig som ett bi, eller envis som en åsna?

Utvecklingshistoria

Utflykten på långfredagen gick till en dinosauriepark. På torsdagskvällen hade jag stekt en sats pannkakor, så på fredagsmorgonen fyllde vi en kylväska med drycker och annat som passade bra att ha med på en heldagsutflykt i det fria. På väg till parken låg dimman som ett grått täcke över oss, och värre blev för varje kilometer vi körde. Ju närmre utflyktsmålet vi kom, desto sämre blev vädret. Väl framme såg det verkligen inte ljust ut. Vi satte på oss varenda plagg vi hade med oss i bilen, och jag svor över att jag tagit med en för tunn jacka, jag som är så frusen av mig. Väl inne i parken började det lätta lite. Solen började trevande leta sig fram mellan molnen, och tro det eller ej, men vid lunch åkte jackan av.

Parken var lagom stor och väldigt mysig. Det var riktigt härligt att promenera runt bland de stora, lummiga träden. Efter halva turen nådde vi fram till picknickplatsen. Den låg vackert vid en liten damm, och hade dessutom en stor lekpark där barnen klättrade och gungade, medan vi vuxna vilade benen och lapade sol. Efter lunch tog vi andra halvan av parken, och innan vi klämde oss in i bilen igen blev det en liten glasspaus i cafét.

Parken hade ett bra upplägg. Den började med de första urtidsdjuren, i det här fallet rörde det sig om Pterygotus, en havsskorpion som levde för ca: 430.000.000 år sedan. För att sedan ta oss framåt i tiden, och avsluta turen med Neandertalmänniskan. Detta gav en bra överblick om när i historien de olika djuren levt. I parken fanns också ett inhägnat område med lite djur (hjortar, rådjur, m.m.).
När vi kom hem från utflykten var vi alla trötta och glada, kanske till och med gladare än vi skulle ha varit om dagen börjat bättre. För det som på morgonen såg ut att bli en misslyckad utflykt, blev till syvende och sist väldigt, väldigt lyckad.

Utslag av atavism?

För någon månad sedan fick jag frågan om min storklimp kommit in i dinosaurieåldern ännu, och jag visste inte vad jag skulle svara. Jag tittade oförstående på kvinnan framför mig. Jag hade nog fattat vad hon menat, om frågan blivit ställd i ett annat sammanhang. För visst har jag hört talas om killars intresse för dinosaurier. Jag minns till och med hur en del av killarna i skolan, höll på och diskutera huruvida en Tyrannosaurus Rex var större än en Tarbosaurus, eller inte. Men nu ställdes frågan mitt under en diskussion om olika stadier i barns utveckling. Frågan var mer eller mindre inklämd mellan ett utlägg om Piagets utvecklingsteorier, och kvinnans egen tolkning av fyraårstrotsets betydelse. Ni kan kanske fatta att jag inte riktigt hängde med i svängarna. Jag blev helt ställd.

Hade jag missat något? Ja, ni vet ju hur det är, alla barn ska ju igenom en massa åldrar, inte minst trotsåldrar, så nu började jag fundera lite på vad detta kunde vara för en ålder. Kunde det vara någon sorts period då barnet drar fram som en ångvält, förstör och skrämmer skiten ur mindre barn? Eller ett megalomaniskt stadium, då barnet har överdriven självuppskattning och dumdrygt beteende? Nej, jag kunde inte bli klok på vad hon menade, speciellt inte eftersom hon frågade om storklimpen, och inte om lillklimpen, som redan från födseln har haft ett glödande intresse för allt som har med drakar, monster och dinosaurier att göra.

Sen slog det mig att detta kanske var ett obligatoriskt stadium i den manliga individens utveckling. Något som min älskade pojke absolut inte borde gå miste om. Ett avgörande stadium i hans mognadsprocess. Tänk om han gått miste om något viktigt? Ett betydelsefullt steg för att kunna utvecklas från en primitiv varelse, till en fullt fungerande man. Fast är inte alla män primitiva varelser? De brukar ju vara ganska duktiga på att handla efter sina instinktiva drifter, och inte efter bättre vetande, så det kanske inte är någon fara på taket. Han kommer ju troligtvis inte komma längre i sin utveckling i vilket fall som helst. Jag andades ut och tänkte att huruvida storklimpen ska igenom denna ålder eller ej, kan bara tiden utvisa.

Ett par veckor senare upptäcker jag att min storklimp gått in i dinosaurieåldern. Intresset för dessa enorma varelser med microhjärna flödar och han slickar, med glödande intresse, i sig allt han kan komma över om dessa utdöda fyrbenta reptiler. Helt plötsligt är jag inte längre mamma till en liten frågvis sexåring, utan till en fullfjädrad paleontolog som kan allt om skräcködlor och fossila organismer. Och nu kan ju inte jag som mamma, och kanske framförallt som kvinna, låta bli att ställa följande fråga:

Är detta redan tidiga intresse för fossil, ett steg i utvecklingen eller ett tidigt tecken på manlig fossilisering?

Skitsnack - med risk för att bli tjatig

I tisdags när jag som vanligt var på väg till min sjukgymnastik, gick jag förbi en gammal gubbe som var ute och rastade sin hund. Gubbjäveln, jag anser utan närmare efterforskningar att han ingår i den kategorin, hade inte den minsta skam i kroppen utan lät jycken tömma tarmen framför en port. Inte för att det spelar någon roll vilken typ av port det var, men den här tillhörde ett sådant där fint gammalt kulturmärkt hus med vackra utsmyckningar. Eftersom jag redan var irriterad på grund av influensakänningar, så började ilskan att stiga i kroppen. Jag kände mig riktigt stridslysten, saktade farten en aning, och inväntade gubbens nästa drag. Skulle han ta fram en påse, eller skulle han låta det vara? Några sekunder senare var hunden klar och mannen började gå därifrån, utan att ta upp de illaluktande exkrementerna som nu låg och rykte på marken. Jag blev så himla provocerad! Vilken rätt hade han att skita ner på det här sättet? Och förresten, just framför det där huset var det faktiskt ren och skär kulturvandalism! Jag ropade på gubbjäveln:

Jag: Hallå! Ska du inte plocka upp det där? Jag pekade på hundskiten.
Gubben: Va?
Jag: Du måste ta upp det där!
Gubben: Nej, det behöver jag inte!
Jag: Det är lag på att man måste ta upp hundbajs, du kan få böter! Det där sista hade jag inget belägg för, men i Sverige är det så, och jag hade lust att skrämma skiten ur honom. Eller åtminstone få honom att tappa fattningen för någon sekund. Trodde jag ja! Jag om någon borde väl ha förstått att en italienare inte blir rädd för böter. Det finns väl ingen italienare som betalar böter, åtminstone inte utan att överklaga först. Och då hinner böterna preskriberas, eller gubben kola, innan det tas något beslut i frågan.
Gubben: Böter? Det tror jag inte! Dessutom är det där, han pekade på en annan stinkhög en halvmeter längre bort, från borgmästarens hund!

Ja, vad svarar man på det! Jag kokade av ilska, vilken arrogant jävel! Jag ska minsann gå hem till honom och lägga en pralin i hans tambur, så får vi se om han är lika styv i korken sen.

Jag minns att jag för ett par år sedan fick en broschyr i brevlådan som handlade om medborgaransvar, och att vi alla skulle hjälpas åt att hålla vår stad ren. Om jag inte minns fel så kallade de det för ”En uppmaning till allas trevnad”. I den behandlade de även temat tamdjur, och då speciellt hundar. Längst ner på broschyrens sista sida fanns det ett telefonnummer man kunde ringa om man tyckte att de behövdes en utryckning från kommunens sida, för avlägsnandet av exkrementer i kvarteret. Jag minns att jag skrattade så att jag tjöt. Tänk hur illa det måste vara ställt i en kommun där man upprättar en telefonväxel som endast tar emot klagomål från medborgare som trampat i hundskit. Och tänk dig att jobba där, vilket skitgöra! Sen funderade jag på vad man som anställd säger om sitt jobb: ’Jag arbetar i växeln på SOS-hundskit’, eller ’Jag är avdelningsansvarig på avföringskontoret’.

Hur det än är med brunslangen utanför en port här i närheten, så bryr jag mig inte ett dugg om i fall den är ditlagd av borgmästarens hund, eller av borgmästaren själv. Huvudsaken är att man följer de regler som gäller.

Jag kollade upp mitt påstående om böter, och upptäckte att man får böta mellan 25-500 euro om man inte tar upp avföring från gatan. Wow, det här skulle kunna vara en av världens rikaste kommuner, varför har ingen tagit tag i det här på allvar? Jag hittade även numret till kommunens hundskitsväxel. Jag tänkte ringa dit någon dag och fråga om man får göra ett envarsgripande om man tar en avföringssmitare på bar gärning.

Babiantryne!

Eller varför inte hundjävel!

Får man säga så utan att bli påhoppad av sedlighetspolisen eller djurskyddsföreningen? Utan barn och ensam hemma, lyckades jag nämligen bli störd vid datorn i alla fall. De ringde ifrån storklimpens skola och sa att han hade klivit i hundskit på väg till skolan, och gick nu omkring i skorna som han använder under gympan.

- Okej, vad bra! Intresseklubben antecknar!

Jag ville ju inte bli störd, och om saken redan var klirrad, så förstår jag inte anledningen till telefonsamtalet.

- Jo, men nu är det så att han har fått lite skit på byxorna också. Han tycker att det är lite äckligt och skulle gärna vilja byta, har du tid att titta förbi?

Här hade jag velat svara ”NEJ, DET HAR JAG INTE!”, men eftersom skolan ligger på gatan bredvid och jag faktiskt tyckte lite synd om storklimpen, så gick jag dit.

LITE SKIT PÅ BYXORNA! Tala om underdrift! Killen hade skitfläckar och skitränder upp till midjan! Jag kan bara inte säga det här FÖR ofta:

Herregud, kan inte någon utrota varenda italiensk hundägare?

Varför ska jag få min dag sönderstyckad bara för att vissa människor inte kan ta vara på sin, eller som i det här fallet, hundens skit?

Om det på något vis skulle vara oetiskt eller omoraliskt att utrota hundägare, så får jag väl starta en djurskyttsförening och arkebusera varenda j..vla italiensk jycke.

Ps. Och till er som påstår att jag blivit ”sååå hetsig och kolerisk” sedan jag flyttade till Italien, vill jag bara ställa frågan:

- Har du utvandrat någon gång?

Om du svarar NEJ på den frågan, så kan jag upplysa om att det är hur vanligt som helst, och (borde) kallas ’förändring av kulturpersonlighet’!

Kunskapsmätning

Titta vad jag fick i min mejlbox! Jag vet inte om min mörkhåriga väninna har något emot blondiner i största allmänhet, eller om jag ska ta det här som ett försök till personangrepp. Lite småroligt är det i alla fall, så jag tänkte att jag skulle ta och dela med mig.

Frågesport för blondiner... (fast jag tycker nog att ni andra ska göra ett försök ni också!)

1. Hur länge varade 100-åriga kriget?
a) 116 år b) 99 år c) 100 år d) 150 år

Blondinen använder sin rätt att hoppa över frågan

2. I vilket land uppfanns Panamahatten?
a) Brasilien b) Chile c) Panama d) Ecuador

Blondinen tar publiken till hjälp

3. I vilken månad firar ryssarna oktoberrevolutionen?
a) Januari b) September c) Oktober d) November

Blondinen ringer en vän.

4. Vad hette George VI?
a) Albert b) George c) Manuel d) Jonas

Blondinen söker efter rätt svar på internet.

5. Från vilket djur har Kanarieöarna fått sitt namn?
a) Kanariefågeln b) Kängurun c) Råttan d) Hunden

Blondinen åker ur tävlingen.

PS. Om du har småflinat lite när du har läst det här, titta då på svaren här nedan:




1. 100 åriga kriget höll på i 116 år (1337-1453).
2. Panamahatten uppfanns i Ecuador.
3. Oktoberrevolutionen firas 7 november.
4. Kung George VI hette Albert.
5. Kanarieöarna har fått sitt namn efter en storväxt hundras. Insulae canariae betyder på latin 'hundarnasö'.

Hur många rätt hade du??

Jultrafik

Det här är inte vad man väntar sig när man är på väg till dagis på morgonen!

Jag fick en smärre chock när jag helt plötsligt stod öga mot öga med ett par hundra får, en hund, en häst och tre åsnor. Jag bor ju faktiskt i en större stad, en provinshuvudstad till och med, och inte ute på landet.

Men, men, konstigare saker kan man ju vara med om, eller? Jag backade ett par meter och väntade sedan tills flocken lugnt traskat förbi. Tur att kameran var med, för vem hade annars trott mig?

Det lustiga var att fårflocken var på väg mot centrum och inte ut från staden som kanske skulle tyckas mer normalt.

Jag och sonen fick i alla fall ett riktigt gott skratt och en härligt naturnära upplevelse.