Tror jag mår lite bättre idag. Faktiskt lite igår med.
Skolarbeten börjar komma igång lite mer och det gör sitt också. Dock finns det lite oro inför ett större arbete, då det utförs i grupp. Eftersom det här resultatet av det här arbetet kommer spegla sig i omdömet är det väldigt viktigt för mig att det blir så bra som möjligt. Ja, jag vill oavsett göra ett bra arbete, men än mer nu!
Men men, jag tror som jag nyss skrev att jag känner mig lite bättre och det får jag försöka ta tillvara på. Förstärka det positiva så att säga.
torsdag 9 oktober 2014
torsdag 2 oktober 2014
Hyckleri
Ja, men om jag skulle göra som andra. Jag kanske skulle ta och fixa något svartjobb. Lite pengar direkt ner in fickan.
Det retar mig när en människa sitter och är förstående och menar att hen har de precis likadant som min situation. Den ekonomiska, När hen säger att "ja, men allt är möjligt, allt går".
Det som verkligen gör mig arg är när samma person, som har s.k. sjukpension med utmätning från kronofogdemyndigheten precis som jag, samtidigt uppenbarligen skiter i gällande lagstiftning och svartjobbar.
Vad som till och med gör mig förbannad är att detta svartarbete dessutom sker med hjälp av en förening som arbetar för att hjälpa före detta kriminella att återanpassa sig i samhället.
Vilket hyckleri!
Det retar mig när en människa sitter och är förstående och menar att hen har de precis likadant som min situation. Den ekonomiska, När hen säger att "ja, men allt är möjligt, allt går".
Det som verkligen gör mig arg är när samma person, som har s.k. sjukpension med utmätning från kronofogdemyndigheten precis som jag, samtidigt uppenbarligen skiter i gällande lagstiftning och svartjobbar.
Vad som till och med gör mig förbannad är att detta svartarbete dessutom sker med hjälp av en förening som arbetar för att hjälpa före detta kriminella att återanpassa sig i samhället.
Vilket hyckleri!
tisdag 23 september 2014
Brist på flow
Precis som uttrycket för ett innehållslöst materia, så känner jag mig som i ett slags vakuum. Eller "bara" helt off. Jag kan inte närmare beskriva känslan. Det i sin tur leder dock till andra känslor, nämligen frustration och oro.
Jag tycker att jag borde vara glad, gå runt och le stort, vara allmänt positiv och dessutom smålycklig. Åtminstone glad!
Jag är ju kär för h******e!
Eller? Är jag inte det?
Åh!
Jag är så trött på att ifrågasätta mina tankar och känslor. Jag vill bara må allmänt bra och flyta med i livet.
Jag saknar också det flow jag upplevde förra årskursen i skolan. Det känns som jag ännu inte kommit in i plugget, trots att det gått sex veckor. Ibland är det bara så förbannat segt. Jag kan önska att lärarna plötsligt ska överösa mig med läxor, tvinga igång mig så jag hittar tillbaka till flowet.
Jag vet inte vad som är fel, men huvudsaken är att jag hittar tillbaka, för just nu upplever jag det verkligen som att jag kommit på vilovägar.
Jag tycker att jag borde vara glad, gå runt och le stort, vara allmänt positiv och dessutom smålycklig. Åtminstone glad!
Jag är ju kär för h******e!
Eller? Är jag inte det?
Åh!
Jag är så trött på att ifrågasätta mina tankar och känslor. Jag vill bara må allmänt bra och flyta med i livet.
Jag saknar också det flow jag upplevde förra årskursen i skolan. Det känns som jag ännu inte kommit in i plugget, trots att det gått sex veckor. Ibland är det bara så förbannat segt. Jag kan önska att lärarna plötsligt ska överösa mig med läxor, tvinga igång mig så jag hittar tillbaka till flowet.
Jag vet inte vad som är fel, men huvudsaken är att jag hittar tillbaka, för just nu upplever jag det verkligen som att jag kommit på vilovägar.
måndag 22 september 2014
Välja fokus
Lyssnade precis intressant på ett tal. Det handlade i korta drag på att fokusera på det som är positivt i sitt liv. Att försöka lägga mindre energi på det som är negativt och mer på det positiva och därigenom styra sitt liv till ett mer positivt.
Det är verkligen något jag behöver påminna mig om med jämna mellanrum, för jag har lätt att se allt som är "dåligt" med mig, se mina begränsningar i livet just nu, att bli uppslukad av den negativiteten. Istället behöver jag välja fokus, välja att se vad jag är bra på, välja att se vad för positiva saker och positiva människor jag har i mitt liv.
Det är verkligen något jag behöver påminna mig om med jämna mellanrum, för jag har lätt att se allt som är "dåligt" med mig, se mina begränsningar i livet just nu, att bli uppslukad av den negativiteten. Istället behöver jag välja fokus, välja att se vad jag är bra på, välja att se vad för positiva saker och positiva människor jag har i mitt liv.
lördag 20 september 2014
Annorlunda
Blir man förvirrad av förälskelse? Jag har i alla fall känt mig lite förvirrad, och tankspridd, ikväll.
Sista tiden har jag också varit glömsk och inte riktigt känt mig som förr. Egentligen känns det så med skolan med, jag kanske inte riktigt har kommit in i det. Jag känner mig till och med lat. Hm.
Sista tiden har jag också varit glömsk och inte riktigt känt mig som förr. Egentligen känns det så med skolan med, jag kanske inte riktigt har kommit in i det. Jag känner mig till och med lat. Hm.
onsdag 17 september 2014
Kärlek
Inte trodde jag det, nä det hade jag inte ens i tankarna. Jag tänkte ´okej, men vi kan väl träffas och fika´. Men redan där på cafét höll jag på att drunkna i hans ögon.
Tystnaden som emellanåt uppstod var inte som med andra, då den har kunnat kännas besvärande, med honom var den avslappnad och samtidigt med fjärillsbesök i magen.
Om jag skulle betrakta mig själv där jag satt tillsammans med honom, så måste sett förtrollad ut. Det kändes som det där ´klicket´ jag hört talas om.
Jag har alltid haft en förmåga att leva långt fram i tiden när det kommer till eventuella pojkvänner. Förhållande, förlovning, sambo och allt annat i ett rasande tempo. Det är något jag måste vara medveten om. Nuet, det är här jag bör vara!
Jag har också en förmåga av att se hur jag inte passar ihop med eventuella pojkvänner...
Tankarna går som, jag är någon annanstans i livet eftersom jag som vuxen utbildar mig, och dessutom har minst 4 år kvar, hur ser det ut. Eller, jag dricker inte alkohol och det blir för jobbigt att ta frågorna om det. Eller, min ekonomika situation är totalt låst och oerhört begränsad under minst 5 år. Jag kan fika 1-2 gånger per månad, men att åka på en semester skulle bli helt omöjligt. Eller, om jag skulle vilja flytta till en annan stad eller till en annan lägenhet, så måste jag vänta först 5 år på att min skuldsanering ska bli klar och sedan ytterligare 3 år på att betalningsanmärkningarna försvinner, seeen kan jag skriva ett kontrakt, eller ta ett lån, öppna ett abonemang, skaffa ett bibliotekskort osv.
Det blir för mycket, så jävla för mycket.
Vem som helst skulle kunna bli deprimerad, därför måste jag leva här och nu! Just nu vill jag bara glädjas åt att jag är kär och att jag faktiskt har en pojkvänn.
Tystnaden som emellanåt uppstod var inte som med andra, då den har kunnat kännas besvärande, med honom var den avslappnad och samtidigt med fjärillsbesök i magen.
Om jag skulle betrakta mig själv där jag satt tillsammans med honom, så måste sett förtrollad ut. Det kändes som det där ´klicket´ jag hört talas om.
Jag har alltid haft en förmåga att leva långt fram i tiden när det kommer till eventuella pojkvänner. Förhållande, förlovning, sambo och allt annat i ett rasande tempo. Det är något jag måste vara medveten om. Nuet, det är här jag bör vara!
Jag har också en förmåga av att se hur jag inte passar ihop med eventuella pojkvänner...
Tankarna går som, jag är någon annanstans i livet eftersom jag som vuxen utbildar mig, och dessutom har minst 4 år kvar, hur ser det ut. Eller, jag dricker inte alkohol och det blir för jobbigt att ta frågorna om det. Eller, min ekonomika situation är totalt låst och oerhört begränsad under minst 5 år. Jag kan fika 1-2 gånger per månad, men att åka på en semester skulle bli helt omöjligt. Eller, om jag skulle vilja flytta till en annan stad eller till en annan lägenhet, så måste jag vänta först 5 år på att min skuldsanering ska bli klar och sedan ytterligare 3 år på att betalningsanmärkningarna försvinner, seeen kan jag skriva ett kontrakt, eller ta ett lån, öppna ett abonemang, skaffa ett bibliotekskort osv.
Det blir för mycket, så jävla för mycket.
Vem som helst skulle kunna bli deprimerad, därför måste jag leva här och nu! Just nu vill jag bara glädjas åt att jag är kär och att jag faktiskt har en pojkvänn.
lördag 6 september 2014
Tick tack
Klockan slår, tiden går. Skolan är i full gång. Har också engagerat mig i olika projekt som har med skolan att göra. Kontrasten mot hur jag mådde under delar av sommaren är stor.
Känns riktigt bra nu! :)
Känns riktigt bra nu! :)
torsdag 14 augusti 2014
Mörka moln
Snart är då ledigheten slut, om en vecka börjar plugget. Det ska bli riktigt underbart att återgå till fasta rutiner och få en struktur på dagarna.
De här månaderna har varit stundtals väldigt jobbiga. Jag har vandrat in och ut ur mörka moln med självförakt, pessimism, negativitet och tankar på att livet är för jobbig att leva. Allt har dock inte varit ett levande helvete, det finns glädje och skratt också, men det här mörkret har liksom legat i bakgrunden hela tiden.
Mycket startade när jag inte klarade av att sluta med medicinen jag tar. Jag har känt mig förbannat misslyckad och att jag inte passar in. Att jag inte duger. Jag har tryckt i mig mängder med glass, godis och kakor för att försöka döva allt. Jag har känt mig ensam och ledsen. En del av mig uppskattar ändå de här känslorna. Det betyder att jag känner något, att jag inte är totalt känslodöd av medicineringen och det är viktigt. Det så klart varit bättre med andra känslor, men möjligheten finns ju följaktligen.
Som sagt, plugget börjar snart, och jag hoppas att det kommer hjälpa till att vända mitt mående åt ett positivare håll
De här månaderna har varit stundtals väldigt jobbiga. Jag har vandrat in och ut ur mörka moln med självförakt, pessimism, negativitet och tankar på att livet är för jobbig att leva. Allt har dock inte varit ett levande helvete, det finns glädje och skratt också, men det här mörkret har liksom legat i bakgrunden hela tiden.
Mycket startade när jag inte klarade av att sluta med medicinen jag tar. Jag har känt mig förbannat misslyckad och att jag inte passar in. Att jag inte duger. Jag har tryckt i mig mängder med glass, godis och kakor för att försöka döva allt. Jag har känt mig ensam och ledsen. En del av mig uppskattar ändå de här känslorna. Det betyder att jag känner något, att jag inte är totalt känslodöd av medicineringen och det är viktigt. Det så klart varit bättre med andra känslor, men möjligheten finns ju följaktligen.
Som sagt, plugget börjar snart, och jag hoppas att det kommer hjälpa till att vända mitt mående åt ett positivare håll
fredag 1 augusti 2014
6000
Sex tusen besökare fram till idag. Kul att människor är intresserade. Jag trodde nog inte det skulle bli så många. När jag startade bloggen gjorde jag det för att jag såg det som en kanal där jag kunde få ur mig mina tankar, funderingar och kanske känslor. Dela min väg framåt. Det fungerar fortfarande rätt bra, ibland dröjer det bara mellan inläggen. Så är det i det verkliga livet med, jag går och samlar på mig innan jag delar med mig. Jag har dock blivit betydligt bättre på att släppa ut en del, vilket jag också gör på mötena jag går på. Däremot har jag svårare för att dela med mig om det allra innersta och kanske allra viktigaste. Ibland vet jag inte riktigt vad det är i heller, men jag tror där är mycket som behöver komma ut. Men det får ta sin tid. Rom byggdes inte på en dag ju.
söndag 27 juli 2014
Ljusstrimma
För första gången på länge känns det som, även om det "bara" rör sig om cirka en månad, så har jag känt mig lite lättare i sinnet och jag har haft lite glädje i mig. Dagen har gått lättare. Jag har känt mig mer okej med mig själv, inte tänkt så mycket på att jag skulle vara värdelös och misslyckad.
tisdag 22 juli 2014
Whats up?
Ja, om jag helt visste det, vad som är fel.
Sista dagarna, snarare sista tiden, har jag inte varit mig själv. Det började väl egentligen redan efter att jag, igen, misslyckades med uttrappningen av medicineringen. Började uppleva mig som misslyckad igen, tänkte att jag inte platsar/hör hemma. Dämpar allt med mängder av godis och glass samtidigt som jag känner mig äcklig och uppsvullen, sätter fingrarna i halsen ibland, och har en nästan ständig rädsla av av jag ska få en propp eller stroke av sätter jag äter på.
Tankar kommer som att tror jag verkligen att jag skulle kunna bli en partner eller en pappa någon gång? En hetsätande man med narkotika-klassad medicinering, vem f-n vill ha det?
Sista dagarna, snarare sista tiden, har jag inte varit mig själv. Det började väl egentligen redan efter att jag, igen, misslyckades med uttrappningen av medicineringen. Började uppleva mig som misslyckad igen, tänkte att jag inte platsar/hör hemma. Dämpar allt med mängder av godis och glass samtidigt som jag känner mig äcklig och uppsvullen, sätter fingrarna i halsen ibland, och har en nästan ständig rädsla av av jag ska få en propp eller stroke av sätter jag äter på.
Tankar kommer som att tror jag verkligen att jag skulle kunna bli en partner eller en pappa någon gång? En hetsätande man med narkotika-klassad medicinering, vem f-n vill ha det?
söndag 29 juni 2014
Dag 1
Första dagen utan medicinering.
Tänkte skriva att det inte känns något speciellt just nu. Men jag har funderat mycket på ordet "känns". Oftast när jag använder det ordet, som faktiskt ska beskriva en känsla, så känner jag inte själva känslan. Det är som att den sitter i huvudet mer än i kroppen. jag försöker därför istället säga att jag "upplever" mig si eller så. Det är mer sant.
Så får det vara tills jag får mer rätsida på vad som är känslor.
Tänkte skriva att det inte känns något speciellt just nu. Men jag har funderat mycket på ordet "känns". Oftast när jag använder det ordet, som faktiskt ska beskriva en känsla, så känner jag inte själva känslan. Det är som att den sitter i huvudet mer än i kroppen. jag försöker därför istället säga att jag "upplever" mig si eller så. Det är mer sant.
Så får det vara tills jag får mer rätsida på vad som är känslor.
tisdag 24 juni 2014
Självcentrering, bland annat
Jag känner mig ofta tjatig när jag pratar om min kamp med att avsluta den medicinering jag stått på under drygt 2 år. Jag kan uppleva mig som patetisk och svag, att jag bara borde låsa i mig i lägenheten, hålla käften och bita ihop, för att sedan komma ut glad och välmående.
Nätet är perfekt för här kan jag skriva av mig, här behöver jag inte tänka lika mycket på hur andra ska uppfatta mig, vad de ska tycka och så vidare. Jag vet - troligen tänker inte alla så himla mycket om mig - jag kan vara rätt självcentrerad dock.
Samtidigt är det viktigt för mig att kunna prata om den här resan och kampen på NA-mötena jag går på. Det är NA som jag vill använda mig av för att fortsätta mitt nya liv. Det har dock tagit tid innan jag känt mig tillräckligt trygg för att kunna prata om det på mötena, men nu gör jag det, om än lite.
Idag mår jag fortfarande rätt bra. Visst, humöret svänger lite och emellanåt fryser jag, samt på morgonen känner jag mig rätt rastlös i benen. Men det är helt överkomligt. Risken finns ju dock fortfarande att jag blir sämre, men jag upplever det ännu som mycket mildare.
Jag diskuterade sista uttrappningen med min kontakt på mottagningen igår. Det vi kom fram till var att jag själv får utvärdera efter en vecka och bestämma om jag vill sluta redan där eller fortsätta exempelvis en vecka till. Men på så låg dos gick det rent teoretiskt att sluta redan efter en vecka, enligt några papper dom hade. Hon sa också att de inte är vana vid den här situationen - att någon självmant vill avsluta. Faktum är att ingen annan gjort det på just den mottagningen.
Inte så dumt att få bli den första där att avsluta medicineringen, men huvudsaken för mig är att ta mig igenom detta. Om det sen inspirerar någon annan till att göra samma resa blir jag glad för den personens skull. Det absolut viktigaste är att man vill göra det för att man själv vill.
Idag ser det ut att bli soligt och varmt väder. Jag tänkte ta cykeln ner till stranden och promenera där en stund. Om det fläktar lite så kanske jag solar en stund med.
Jag borde ta med en bok dit - ja, så får det bli! Fast först ska jag till gymmet en stund :)
Om någon är intresserad av att veta hur NA-möten går till är, klicka då här.
Nätet är perfekt för här kan jag skriva av mig, här behöver jag inte tänka lika mycket på hur andra ska uppfatta mig, vad de ska tycka och så vidare. Jag vet - troligen tänker inte alla så himla mycket om mig - jag kan vara rätt självcentrerad dock.
Samtidigt är det viktigt för mig att kunna prata om den här resan och kampen på NA-mötena jag går på. Det är NA som jag vill använda mig av för att fortsätta mitt nya liv. Det har dock tagit tid innan jag känt mig tillräckligt trygg för att kunna prata om det på mötena, men nu gör jag det, om än lite.
Idag mår jag fortfarande rätt bra. Visst, humöret svänger lite och emellanåt fryser jag, samt på morgonen känner jag mig rätt rastlös i benen. Men det är helt överkomligt. Risken finns ju dock fortfarande att jag blir sämre, men jag upplever det ännu som mycket mildare.
Jag diskuterade sista uttrappningen med min kontakt på mottagningen igår. Det vi kom fram till var att jag själv får utvärdera efter en vecka och bestämma om jag vill sluta redan där eller fortsätta exempelvis en vecka till. Men på så låg dos gick det rent teoretiskt att sluta redan efter en vecka, enligt några papper dom hade. Hon sa också att de inte är vana vid den här situationen - att någon självmant vill avsluta. Faktum är att ingen annan gjort det på just den mottagningen.
Inte så dumt att få bli den första där att avsluta medicineringen, men huvudsaken för mig är att ta mig igenom detta. Om det sen inspirerar någon annan till att göra samma resa blir jag glad för den personens skull. Det absolut viktigaste är att man vill göra det för att man själv vill.
Idag ser det ut att bli soligt och varmt väder. Jag tänkte ta cykeln ner till stranden och promenera där en stund. Om det fläktar lite så kanske jag solar en stund med.
Jag borde ta med en bok dit - ja, så får det bli! Fast först ska jag till gymmet en stund :)
Om någon är intresserad av att veta hur NA-möten går till är, klicka då här.
söndag 22 juni 2014
Nästan längtar efter att bli sjuk
Beroendeperson som jag är, är mitt tålamod inte alla gånger det bästa. Jag är mitt i avtrappningen av subuxone-medicineringen. Eller mitt i blir ju fel, jag är nu i slutet på den, på lägsta möjliga dos.
Tanken var denna gången att göra avtrappningen saktare för att inte bli så sjuk. Det är här tålamodet kommer in i bilden. För cirka två veckor sedan gick jag ner till 4 mg och för 3 dagar sedan gick jag ner till 2 mg (lägst möjliga dos)
Jag försökte trappa ur och sluta med den i April, men på 5:e dagen valde jag att backa. Jag tyckte inte att jag stod ut, och visst, jag mådde riktigt dåligt. Just nu går jag bara och väntar på att komma in i den dåliga måendet. Då i April startade det dåliga måendet redan på 4 mg (näst lägsta dosen) efter cirka 1 ½ vecka.
Det "ända" jag märkt nu är att mitt humör svänger och jag är stundtals betydligt "blödigare". Det borde börja köra i magen, jag borde börja frysa och känna rastlöshet. Rent fysiskt borde det börja.
Det kan inte vara ofta jag nästan längtar efter att må dåligt, men nu gör jag i princip det. Jag vill bara att "avtändningen" ska börja, för då vet jag åtminstone att det är ingång och behöver inte gå och vänta. Om jag sen tänker mig en heroin-avtändning, som jag haft ett antal gånger om än länge sedan, så bör det dåliga måendet vara som värst på 5:e dagen ungefär, för att sedan lätta successivt. Nu är ju detta mer kemiskt, i form av subuxone, och jag har hört vissa säga att det tar längre tid.
Puuuh!
Så j*vla hemskt det är att sitta med dessa tankarna och behöva skriva ord som avtändning och heroin. Det måste vara 2 ½ år sedan jag var i ett aktivt missbruk, men med dessa tankebanor känns det betydligt närmare.
Jag vill verkligen komma igenom detta, jag vill komma ur och in i den verklighet jag vet finns där. Visst är den verkligheten till stor del likt denna, det är på ett annat sätt jag menar. Efter det misslyckade uttrappnings-försöket i April fick jag väldigt tydligt uppleva att jag visst går runt i en påverkan konstant, det är bara det att efter ett par dagar så känner jag inte längre av det utan är i medicinens grepp.
Usch usch usch!
Tanken var denna gången att göra avtrappningen saktare för att inte bli så sjuk. Det är här tålamodet kommer in i bilden. För cirka två veckor sedan gick jag ner till 4 mg och för 3 dagar sedan gick jag ner till 2 mg (lägst möjliga dos)
Jag försökte trappa ur och sluta med den i April, men på 5:e dagen valde jag att backa. Jag tyckte inte att jag stod ut, och visst, jag mådde riktigt dåligt. Just nu går jag bara och väntar på att komma in i den dåliga måendet. Då i April startade det dåliga måendet redan på 4 mg (näst lägsta dosen) efter cirka 1 ½ vecka.
Det "ända" jag märkt nu är att mitt humör svänger och jag är stundtals betydligt "blödigare". Det borde börja köra i magen, jag borde börja frysa och känna rastlöshet. Rent fysiskt borde det börja.
Det kan inte vara ofta jag nästan längtar efter att må dåligt, men nu gör jag i princip det. Jag vill bara att "avtändningen" ska börja, för då vet jag åtminstone att det är ingång och behöver inte gå och vänta. Om jag sen tänker mig en heroin-avtändning, som jag haft ett antal gånger om än länge sedan, så bör det dåliga måendet vara som värst på 5:e dagen ungefär, för att sedan lätta successivt. Nu är ju detta mer kemiskt, i form av subuxone, och jag har hört vissa säga att det tar längre tid.
Puuuh!
Så j*vla hemskt det är att sitta med dessa tankarna och behöva skriva ord som avtändning och heroin. Det måste vara 2 ½ år sedan jag var i ett aktivt missbruk, men med dessa tankebanor känns det betydligt närmare.
Jag vill verkligen komma igenom detta, jag vill komma ur och in i den verklighet jag vet finns där. Visst är den verkligheten till stor del likt denna, det är på ett annat sätt jag menar. Efter det misslyckade uttrappnings-försöket i April fick jag väldigt tydligt uppleva att jag visst går runt i en påverkan konstant, det är bara det att efter ett par dagar så känner jag inte längre av det utan är i medicinens grepp.
Usch usch usch!
onsdag 4 juni 2014
Belastningsregistret
Yeeees!
Jag är grön, jag är ett steg närmare en eventuell lärarutbildning. Jag fick mitt utdrag ur belastningsregistret avseende skola/omsorg idag och det var helt blankt. Vilken fröjd!
Förvisso visste jag att jag inte begått några grova våldsbrott, sexualbrott eller liknande och det är "bara" sådana som ska finnas med på detta register.
Jag är grön, jag är ett steg närmare en eventuell lärarutbildning. Jag fick mitt utdrag ur belastningsregistret avseende skola/omsorg idag och det var helt blankt. Vilken fröjd!
Förvisso visste jag att jag inte begått några grova våldsbrott, sexualbrott eller liknande och det är "bara" sådana som ska finnas med på detta register.
onsdag 28 maj 2014
Klubbbesök
Jag var ute på en klubb nyligen. Först var jag på en fest och jag hade supermycket tankar som surrade innan.
Hur skulle jag hantera att det fanns alkohol? Skulle jag kunna följa med till klubben efter?
Men det var faktiskt "bara" tiden innan som var småjobbig, när jag väl var där tänkte jag inte så mycket på att andra drack. Samtidigt är inte fester eller klubbar något som är det bästa att hänga på, men det här var första gången på cirka ett år. Jag har varit med på en krog vid ett tidigare tillfälle och då gick det också bra, jag till och med skrattade - vilket jag även gjorde denna gången. Jag behövde göra den här grejen, jag behövde visa mig själv att jag kan. Jag har känt mig ensam en tid och tackat nej till olika tillfällen och det var det här jag behövde visa mig, att jag inte behöver tacka nej på grund av rädsla. Rädsla ska inte stoppa umgänge. Sen har jag i och för sig väldigt svårt att se mig själv på fester eller klubbar regelbundet hädanefter, men bara att veta att jag kan om jag vill känns bra!
Hur skulle jag hantera att det fanns alkohol? Skulle jag kunna följa med till klubben efter?
Men det var faktiskt "bara" tiden innan som var småjobbig, när jag väl var där tänkte jag inte så mycket på att andra drack. Samtidigt är inte fester eller klubbar något som är det bästa att hänga på, men det här var första gången på cirka ett år. Jag har varit med på en krog vid ett tidigare tillfälle och då gick det också bra, jag till och med skrattade - vilket jag även gjorde denna gången. Jag behövde göra den här grejen, jag behövde visa mig själv att jag kan. Jag har känt mig ensam en tid och tackat nej till olika tillfällen och det var det här jag behövde visa mig, att jag inte behöver tacka nej på grund av rädsla. Rädsla ska inte stoppa umgänge. Sen har jag i och för sig väldigt svårt att se mig själv på fester eller klubbar regelbundet hädanefter, men bara att veta att jag kan om jag vill känns bra!
söndag 18 maj 2014
Det är mer än lönt
Tiden tickar på och snart är denna terminen slut. Det har verkligen gått fort. Jag är så glad och stolt att jag tog beslutet att VÅGA börja plugga.
Jag har funderingar på att söka till lärarutbildningen efter nästa läsår. Jag är intresserad av samhället och hur det fungerar, politik, infrastruktur och mycket annat. Samtidigt är jag också intresserad av historia, vad som har format världen till hur den ser ut idag. Sambandet mellan då och nu och hur det påverkar framtiden. Därav så tänker jag att lärare i ämnena samhällskunskap och historia skulle kunna vara något för mig. Gymnasielärare/folkhögskolelärare. Lärare tänker jag också för att det finns ett stort behöv av dem, alltså ser arbetsmarknaden god ut. Sen kanske arbetsbelastningen inte ser lika god ut, likaså lönen i jämförelse med andra yrken, men det måste ju vara bättre än att vara förtidspensionerad som jag är nu (eller sjukersättning som det heter)!
Till lärarutbildningen måste man skicka med utdrag ur belastningsregistret, om jag förstod det rätt. Jag tänkte för några veckor sedan att jag beställer ett utdrag bara för att se vad som står med i det. Jag trodde mig ha hört något i stil med att de senaste 5 årens eventuella domar syns i utdraget. Men så var det icke. På mitt utdrag fanns det domar ända tillbaka till 1993. När jag läst på lite mer om reglerna så förstår jag att om man blivit dömd inom en viss tid så följer domarna med i registret, de raderas då inte lika snabbt som om man bara blivit dömd vid nått enstaka tillfälle. Som längst skulle domar "följa med" i 20 år, men det verkar ju inte stämma när jag har nån dom från 1993, alltså 21 år sedan. Jag får ringa de på registret och kolla upp närmare.
Alla dessa domar, 25 stycken totalt, talar ju mycket starkt emot att någon skulle vilja anställa mig överhuvudtaget tänker jag, och det känns inte bra. Det räcker med att jag kommer vara 40+ när jag är färdigutbildad tänker jag, jag behöver inte fler negativa faktorer avseende anställningsbarhet.
Vilka yrkeskategorier kan jag arbeta med?
Var har man inget krav på registerutdrag?
Är det ens lönt att utbilda mig på högskola eller universitet?
Men jo, det är lönt, det är mer än lönt, det är viktigt! Dessutom kommer det ha gått ytterligare 4-6 år (beroende på val av utbildning) där jag inte är dömd för brott (förutsatt att jag fortsätter leva som jag gör nu). Alltså mer distans till "mitt gamla liv" och förhoppningsvis lättare med förståelse vid eventuellt behov av att visa registerutdrag.
Sen om jag förstått det rätt, efter att ha kollat runt ännu lite till, är det inte det vanliga registerutdraget som gäller när man ska utbilda sig till lärare/pedagog eller arbeta med barn/i skola/pedagogisk verksamhet. Det är ett särskilt utdrag för den kategorin av personer, där endast särskilda domar syns. De domar som står med i registret är om man blivit dömd för sexualbrott, mord, dråp, grov misshandel, människorov, grovt rån eller barnpornografibrott. Jag har aldrig begått något av de brotten. Därmed måste jag ju kunna söka till lärarutbildningen/arbeta i skola eller liknande verksamhet :) Woohooo! :)
Jag har funderingar på att söka till lärarutbildningen efter nästa läsår. Jag är intresserad av samhället och hur det fungerar, politik, infrastruktur och mycket annat. Samtidigt är jag också intresserad av historia, vad som har format världen till hur den ser ut idag. Sambandet mellan då och nu och hur det påverkar framtiden. Därav så tänker jag att lärare i ämnena samhällskunskap och historia skulle kunna vara något för mig. Gymnasielärare/folkhögskolelärare. Lärare tänker jag också för att det finns ett stort behöv av dem, alltså ser arbetsmarknaden god ut. Sen kanske arbetsbelastningen inte ser lika god ut, likaså lönen i jämförelse med andra yrken, men det måste ju vara bättre än att vara förtidspensionerad som jag är nu (eller sjukersättning som det heter)!
Till lärarutbildningen måste man skicka med utdrag ur belastningsregistret, om jag förstod det rätt. Jag tänkte för några veckor sedan att jag beställer ett utdrag bara för att se vad som står med i det. Jag trodde mig ha hört något i stil med att de senaste 5 årens eventuella domar syns i utdraget. Men så var det icke. På mitt utdrag fanns det domar ända tillbaka till 1993. När jag läst på lite mer om reglerna så förstår jag att om man blivit dömd inom en viss tid så följer domarna med i registret, de raderas då inte lika snabbt som om man bara blivit dömd vid nått enstaka tillfälle. Som längst skulle domar "följa med" i 20 år, men det verkar ju inte stämma när jag har nån dom från 1993, alltså 21 år sedan. Jag får ringa de på registret och kolla upp närmare.
Alla dessa domar, 25 stycken totalt, talar ju mycket starkt emot att någon skulle vilja anställa mig överhuvudtaget tänker jag, och det känns inte bra. Det räcker med att jag kommer vara 40+ när jag är färdigutbildad tänker jag, jag behöver inte fler negativa faktorer avseende anställningsbarhet.
Vilka yrkeskategorier kan jag arbeta med?
Var har man inget krav på registerutdrag?
Är det ens lönt att utbilda mig på högskola eller universitet?
Men jo, det är lönt, det är mer än lönt, det är viktigt! Dessutom kommer det ha gått ytterligare 4-6 år (beroende på val av utbildning) där jag inte är dömd för brott (förutsatt att jag fortsätter leva som jag gör nu). Alltså mer distans till "mitt gamla liv" och förhoppningsvis lättare med förståelse vid eventuellt behov av att visa registerutdrag.
Sen om jag förstått det rätt, efter att ha kollat runt ännu lite till, är det inte det vanliga registerutdraget som gäller när man ska utbilda sig till lärare/pedagog eller arbeta med barn/i skola/pedagogisk verksamhet. Det är ett särskilt utdrag för den kategorin av personer, där endast särskilda domar syns. De domar som står med i registret är om man blivit dömd för sexualbrott, mord, dråp, grov misshandel, människorov, grovt rån eller barnpornografibrott. Jag har aldrig begått något av de brotten. Därmed måste jag ju kunna söka till lärarutbildningen/arbeta i skola eller liknande verksamhet :) Woohooo! :)
söndag 4 maj 2014
Stressigt
Jo, så är det, det är stressigt så här mot terminens slut. Jag kan ha svårt att dra ner på tempot och även att säga nej. Men jag försöker. Några uppgifter i skolan begränsade jag och sa för mig själv att 'nä, här räcker det - här får det vara tillräckligt'.
lördag 19 april 2014
Glad påsk
tisdag 15 april 2014
Ett steg fram, två steg bak?
Jag valde att backa, stod inte ut med att må så äckligt dåligt. Det måendet var i stort sett likadant som när jag "tänt av" från heroin och jag var inte beredd på att det skulle bli så tufft. Min kontakt (sjuksköterskan på mottagningen) menade tidigare att jag inte skulle märka av utsättningen när jag trappat ner så långt som jag gjort. Ack så fel hon hade. I och för sig hade de ingen annan som slutat med just den medicinen på mottagningen att relatera till.
Jag känner mig både svag och patetisk för att jag valde att backa. Jag känner mig också osäker på vad andra ska tycka, osäker på om jag kommer känna mig accepterad.
Jag är förbannat besviken för att jag inte klarade gå hela vägen. Jag är också ledsen för jag inser att jag inte är fri, jag är en slav under en medicin.
Jag funderar på vad och hur jag ska göra nu. Jag vill fortfarande sluta med medicinen, men kanske ska jag ta det lugnt ett tag, acceptera situationen för en period och koncentrera mig på att fullfölja studierna. Funderar också på om det inte är bättre att be om att få bli inlagd där det finns personal dygnet runt och "gå av" medicinen där. Tror nog det skulle vara bättre, kanske tryggare med.
Om jag ska ta med mig något positivt ur detta, och det vill jag försöka, så är det att jag vet hur jag kommer må (även om jag därigenom kanske inte kan påverka det speciellt mycket) när jag slutar med medicinen. Jag vet också att måendet till dag 5 successivt försämras. Hur länge det fortsätter vet jag dock inte. Sömnen var en av det jobbigaste bitarna, och där vet jag inte hur det ska gå att påverka den i rätt riktning. Jag var på psykakuten i söndagskväll just för att jag stod inte ut med att inte få någon sömn ännu en natt. Jag förklarade situationen för dom och att jag inte ville ha något narkotikaklassat läkemedel. Därför fick jag ett icke-beroendeframkallande & ej narkotikaklassat läkemedel som skulle hjälpa mig att sova. Cirka 1 timmes sömn blev resultatet. Värken och krypningarna i benen var äckligt jobbig med, speciellt när det började armarna med. En annan jobbig sak var att jag började känna mig helt personlighetsförändrad. Jag kände mig aggressiv och hade lust att slå sönder hela lägenheten.
Det är viktigt att prata av sig, att få ut allt, samtidigt är jag "dålig" på att prata så att skriva här blir lite som en kompensation.
Jag känner mig både svag och patetisk för att jag valde att backa. Jag känner mig också osäker på vad andra ska tycka, osäker på om jag kommer känna mig accepterad.
Jag är förbannat besviken för att jag inte klarade gå hela vägen. Jag är också ledsen för jag inser att jag inte är fri, jag är en slav under en medicin.
Jag funderar på vad och hur jag ska göra nu. Jag vill fortfarande sluta med medicinen, men kanske ska jag ta det lugnt ett tag, acceptera situationen för en period och koncentrera mig på att fullfölja studierna. Funderar också på om det inte är bättre att be om att få bli inlagd där det finns personal dygnet runt och "gå av" medicinen där. Tror nog det skulle vara bättre, kanske tryggare med.
Om jag ska ta med mig något positivt ur detta, och det vill jag försöka, så är det att jag vet hur jag kommer må (även om jag därigenom kanske inte kan påverka det speciellt mycket) när jag slutar med medicinen. Jag vet också att måendet till dag 5 successivt försämras. Hur länge det fortsätter vet jag dock inte. Sömnen var en av det jobbigaste bitarna, och där vet jag inte hur det ska gå att påverka den i rätt riktning. Jag var på psykakuten i söndagskväll just för att jag stod inte ut med att inte få någon sömn ännu en natt. Jag förklarade situationen för dom och att jag inte ville ha något narkotikaklassat läkemedel. Därför fick jag ett icke-beroendeframkallande & ej narkotikaklassat läkemedel som skulle hjälpa mig att sova. Cirka 1 timmes sömn blev resultatet. Värken och krypningarna i benen var äckligt jobbig med, speciellt när det började armarna med. En annan jobbig sak var att jag började känna mig helt personlighetsförändrad. Jag kände mig aggressiv och hade lust att slå sönder hela lägenheten.
Det är viktigt att prata av sig, att få ut allt, samtidigt är jag "dålig" på att prata så att skriva här blir lite som en kompensation.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)