Trädgårdsfärger - ljusgult...

Färgtemat hos Charlotta denna veckan är ljusgult. En vacker ljusgul blomma är vaxklockan, Kirengeshoma palmata och till hör växtfamiljen hortensior. Den gillar en halvskuggig plats i trädgården, får ganska stora blad och blir runt metern hög. Rekommenderas!

Mmmm, honungsrosen. Jag har fem i min lilla have. Detta är än så länge den största.

Cephalaria gigantea, jättevädden, som jag förälskade mig i hos Birgit på Horsabäcks perenner. Helt oemotståndlig! Nu svävar den även i min rabatt. En högrest kille som som har bra koll över sina kompisar i trädgården. Sägs att den är bra på att fröså sig...

Vita vinbär, Ribes rubrum, ger en gelé som är godare än den ser ut.

Rosen 'Aicha'

Disporum flavens, får avsluta. Vill du titta på fler ljusgula blommor så kika in här hos Charlotta

Ha det gott!
Milla

Vänskap...

Det här är min Annika!

Min bästa vän sen barndomen.Vi har delat många skratt och lite tårar under åren. Sådär som man bara gör med en riktigt nära vän. Det hon inte vet om mig är troligtvis inte värt att veta.

Vi har rest tillsammans, bott tillsammans, festat ihop, fikat ihop (det är vi bra på...), spelat pingis ihop, uppfostrat barn ihop (ja, kanske inte riktigt men nästan:-)). Båda har ett brinnande trädgårds- och inredningsintresse. Annika jobbar i liten växtbutik och det är bra - för mig, som är i branschen:-)
Har dock sällan hört henne sjunga och några instrument spelar hon inte. Hon får stå ut med att lyssna på mig och så har hon ju så många andra fina strängar på sin lyra...Jag är så glad att hon finns!

Detta var en parentes i trädgårdsinläggen. Allt är ju inte blommor och blad. För vad vore livet utan vänner?! Om man inte har någon att dela alla fantastiska upplevelser med så vore i alla fall min tillvaro fasligt torftig. Tänkte på detta när vi sjöng "Vänskap" med kören på övningen härom kvällen. Här är de första stroferna ur Ulla Hornborgs tänkvärda text om gemenskap och vänskap (musik Joseph Haydn)

Vänskap

Vad är en vänskap? Kan den förklaras, blicken som säger: vänner är vi!

Sällan vi talar om vad vi känner, vi bara vet det, vet det. Vänner vi skall förbli!

Sen finns det några tjejer till som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Även dessa är vänner ifrån barndomen, som jag numera tyvärr träffar allt för sällan. De bor utspridda över land och rike. En inte ens i landet. Men när vi träffas så är det precis som om det var igår! De känner mig utan och innan och i deras sällskap kan man slappna av och vara sig själv. Ni berikar mitt liv varje gång vi träffas!

Resten av texten passar in på er:

Kanske med åren ses vi rätt sällan, möts inte ofta, skiljas igen.

Men när vi träffas, du är den samma. Vi vet det båda, båda. Vår vänskap varar än!

Fröjd det mig ger att du finns i världen, att vi kan mötas och skiljas så, helt utan fraser, självklart och enkelt. Tänk att en sådan gåva, man kan av livet få?

Ha en riktigt härlig helg alla mina trädgårdsvänner out there!

Kram Milla

Månadens bild - januari

Satt och bläddrade i mitt numera ganska stora bildarkiv och tänkte dela med mig av lite foto från 2013. Vi börjar väl från början. En kall och vacker vinterdag på promenad med min kompis Canon (kameran då alltså...) vid vår vackra å Lagan som rinner förbi Laholm på sin väg ut mot havet. Här finns det en jättefin cykel- och gångväg att spankulera på och är man intresserad av laxfiske är det utmärkt att fiska här. Från och med mars står här många hoppfulla fiskare och längtar efter fångst. Jag fiskar inte...men äter gärna lax!! 

Vill passa på att gratta lillsyrran på 45-årsdagen idag! Tänk vad ung du är! GRATTIS och hoppas du får en riktigt, riktigt härlig dag!

Må så gott!

Milla

Måndag morgon...

Började dagen med ett inköp av en bunt knoppiga, krispiga och aningen laxrosa tulpaner, som nu pryder köksbordet. En bra start på en ny vecka!

Önskar alla en riktigt härlig måndag:-)

Kram Milla

Snuvad på konfekten...

Idag har jag varit i skogen hos mina kära vänner och ätit god fika men även för att ta fina bilder av rödbröstade domherrar som jag hört kommer i stora flockar och besöker deras gård varje dag. De äter lönnäsor och är så söta! Sagt och gjort. Rustad med kameran begav jag mig så dit. Typiskt då att inte en enda domherre visade sig!! På tre timmar! Däremot nötskrika, nötväcka och andra småfåglar. Väldigt kvicka små djur...Därför blev de korten så suddiga att inte någon ens med sin vildaste fantasi kan luska ut vad de föreställer. 

Vad är det här för halvsuddiga bilder då, undrar vän av ordning? Jo, snuvad på konfekten, som jag blev, fick jag fota koltrastarna hemma i trädgården istället. Så lätt ger jag inte upp. De är ju också väldigt söta! Tetas med varandra och äter äpplen så det står härliga till. Men att försöka smyga sig på en koltrast är inte enkelt. Kallt var det dessutom och när väl pippin vågade sig fram var fingrarna stelfrusna och fotot blev suddigt. Hur kul var det?! 

Så nu sitter jag här framför brasan frusen, och lite sur måste jag erkänna, i tant Sallys sköna virkade innesockor och väntar på snön, som visst ska komma. Har även kommit till ännu en av livets insikter. Att ligga på lur i buskarna och frysa för att fota fåglar är nog inte min melodi. Nä, tacka vet jag värme, stillsamma blommor och nån sävlig humla som har svårt att slita sig från nektarns sötma. De är i alla fall kvar på plats när man trycker på avtryckaren.

Ha det gott!

Milla