Endast 103 mils bilväg ifrån Stockholm ligger Minsk, huvudstad i Europas sista diktatur. Presidenten Aleksandr Lukasjenko håller Vitryssland och dess folk i ett järngrepp sedan 1994.

Vitryssland blev ett självständigt land efter Sovjetunionens sammanbrott och när Lukasjenko valdes till president 1994 så var det i landets hittills enda demokratiska val. Samtliga val som hållits sedan den dagen har präglats av utbrett valfusk. Presidenten har vid flera tillfällen ändrat i grundlagen för att möjliggöra att han själv kan ställa upp i valet och sedermera väljas om. Icke-statliga medier motarbetas på flera sätt och Internet censureras i stor utsträckning.

Det senaste presidentvalet hölls i december 2010 och slutade med en stor seger för Lukasjenko. Den politiska oppositionen anklagade honom för valfusk i stor skala. Omfattande protester ledde till att många av presidentens motståndare greps och fängslades. Efter detta införde EU och USA en rad sanktioner gentemot Vitryssland. En del av dessa politiska fångar sitter fortfarande kvar i de vitryska fängelserna.

Sverige har i kontakterna med Vitryssland varit öppna med hur gärna man vill se landet respektera demokrati och mänskliga rättigheter. Dessutom har många svenska organisationer arbetat aktivt med att stärka och hjälpa den vitryska oppositionen. Att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson talar vitryska och därför kunde få ett brett genomslag i sina kontakter med civilsamhället var naturligtvis aldrig särskilt populärt hos Lukasjenko.

Vitrysslands relation till Sverige blev än mera spänd efter en aktion som utfördes av en svensk PR-byrå i början av juli. Aktionen bestod i att ett litet flygplan olovligen korsade gränsen mellan Litauen och Vitryssland. På den vitryska sidan, främst omkring huvudstaden Minsk, släppte planet sedan ner över 800 gosedjursnallar med fastsatta uppmaningar om yttrandefrihet och pressfrihet. Filmer som visade nallarnas luftfärd spreds snabbt via Internet.

I början av augusti valde Vitryssland så att inte förnya Erikssons ambassadörsstatus och därmed mer eller mindre utvisa honom från landet. Detta då de påstod att den svenske ambassadören aktivt hade stöttat den vitryska oppositionen. Sveriges utrikesminister Carl Bildt svarade då att Vitrysslands nya ambassadör inte längre var välkommen till Sverige.

Sedan trappades den diplomatiska krisen upp ytterligare när Lukasjenko valde att utvisa samtliga svenska diplomater, vilket fick till följd att ambassaden i huvudstaden Minsk nu kommer att stängas. Samtidigt väljer Vitryssland att helt stänga igen sin ambassad i Stockholm. De övriga EU-länderna har fördömt Vitrysslands beslut att utvisa Stefan Eriksson.

Nu har det alltså uppstått ett dödläge, där de diplomatiska förbindelserna för en tid framöver tycks helt avklippta. Sverige har ingen representation i Minsk – och Vitryssland finns inte representerade i Stockholm. Förhoppningsvis kommer detta dödläge inte att vara bestående under någon längre tidsperiod. Det är nämligen ingen som egentligen tjänar på att de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Vitryssland bryts. Allra minst det civila samhället och den vitryska opposition som behöver och förtjänar vårt fullständiga stöd.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten & Söderhamnskuriren

Problematiska internationella relationer.

Den svenska självbilden av ett neutralt land som vill alla väl är i gungning. Händelser som orsakats av ministrar och statligt ägda bolag har gett landets självbild några ordentliga törnar, inte minst under den vecka som gick.

Frågor omkring den svenska vapenexporten har funnits med i några veckor sedan det blev känt att regeringen planerade att, i all hemlighet, hjälpa Saudiarabien att bygga en avancerad vapenfabrik. Mycket är fortfarande oklart i ärendet, som kommer att utredas vidare av Konstitutionsutskottet. Tidigare försvarsministern Sten Tolgfors avgick i spåren av vapenaffären. Dock var den nytillträdde försvarsministern Karin Enström under presskonferensen i onsdags helt oförberedd på att svara på frågor om vapenexport, trots att det var sådana som föranledde företrädarens avgång.

Förutom Enströms presskonferens blåstes det i veckan nytt liv i frågan om den saudiska vapenfabriken när Ekot visade att det i själva verket var handelsminister Ewa Björling som höll i förhandlingarna och inte den avgångne Tolgfors. Björling har tidigare gjort sig känd för de inte särskilt hedervärda försöken att sälja svensk satellitövervakningsutrustning till Gaddafiregimens Libyen.

I veckan avslöjades det dessutom att Telia, där svenska staten är storägare, har ägnat sig åt att samarbeta med säkerhetstjänsterna i ett flertal diktaturer såsom exempelvis i Vitryssland. Telia tillåter Lukasjenkos regim att utnyttja information från Telias mobilnät för sin avlyssning, spårning och kartläggning. Informationen används i förtrycket av de vitryska medborgare som är kritiskt inställda till hur landets styrs idag. Mycket tveksamma samarbeten för alla, inte minst för ett delvis statligt bolag. Svensk teknik används alltså idag till att kränka mänskliga rättigheter utomlands.

Vad mer? Jo, kulturminister Lena Adelson-Liljeroth drogs i förra veckan in i ett konstprojekt med vad som på kvällstidningssvenska kom att kallas ”en könsstympningstårta”. Adelson-Liljeroth skar i tårtan och ville sedan inte prata alls om händelsen, utan hänvisade till konstnären. Genom att vara kulturministern som inte talar om kulturuttryck kan hon ha skapat en diplomatisk kris i liten skala. Händelsen med tårtan har nämligen fått internationellt genomslag och utomlands planeras nu flera antirasistiska demonstrationer mot Sverige, bland annat utanför den svenska ambassaden i London.

Och som att det inte vore nog med problematik omkring de moderata ministrarna i veckan som gick så intervjuades Centerns partiledare, näringsminister Annie Lööf, i Ekots Lördagsintervju. Där svävade hon på målet om huruvida Kina ska betraktas som en demokrati eller en diktaturstat och antydde att Sverige skulle kunna sälja vapen till Kina. Detta trots att EU har ett vapenembargo mot Kina. Hon har redan hunnit göra en pudel om detta, men faktum kvarstår: hon drog själv upp ämnet i intervjun…

Högst ansvarig för utrikespolitiken är som bekant Carl Bildt. Den arrogante utrikesministern som utreds för folkrättsbrott. Nej, den senaste veckan var det nog inte så roligt att heta Fredrik Reinfeldt. Som statsminister har han, trots allt, ett ansvar för alla ministrar som ingår i regeringen och deras problematiska internationella relationer.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Vecka 8: Sverige måste erkänna Palestina

I onsdags blev folkpartiledaren Jan Björklund utsatt för en attack. Under ett besök i Hebron på Västbanken angreps ministerns följe utav en aggressiv bosättare.

Situationen avstyrdes dock av Björklunds Säpo-vakter och ingen ska ha blivit skadad i den tumultartade situationen. Björklunds studiebesök på det illegalt ockuperade området fick dock avbrytas tämligen abrupt.

En tanke med besöket var att Björklund skulle besöka svenskar som arbetar som ekumeniska följeslagare i området. Deras uppgift är en preventiv närvaro, att vara en utomstående tredje part med förhoppningsvis våldsdämpande effekt.En av de följeslagare som såg händelsen menar att det som Björklund fick se inte skiljer sig från den verklighet som områdets palestinier lever med dagligen. Fast förstås med den skillnaden att de inte har några Säpo-vakter som avstyr misshandel, kränkningar och hotfulla situationer.

Ironiskt nog sammanföll dagen för Björklunds misslyckade bosättningsbesök med dagen för riksdagens utrikespolitiska debatt. Ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Eftersom det är just Folkpartiet som är den stora bromsklossen i svensk politik när det gäller Mellanösternkonflikten.

Jan Björklund har tidigare sagt att det krävs ett fredsavtal mellan Israel och Palestina innan Sverige kan erkänna staten Palestina. I den nämnda debatten blev det dock klart att detta är Folkpartiets linje och inte den samlade regeringens, eftersom utrikesminister Carl Bildt var tydlig med att ett erkännande kan bli aktuellt när Palestina uppfyller de tre folkrättsliga kriterier som Sveriges erkännandepolitik traditionellt lutar sig mot. Fredsavtal är inte en av dessa tre saker.

Numera finns det en riksdagsmajoritet – bestående av Centerpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – som anser att Sverige ska erkänna staten Palestina. Carl Bildt och riksdagsmajoriteten är dock oense om huruvida Palestina idag uppfyller de tre kriterierna.

I den utrikespolitiska deklaration som Carl Bildt presenterade samma dag som Jan Björklund fick fly undan ett angrepp, står det bland annat att Sverige ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med varandra, och Israel i fred och säkerhet med hela den arabiska världen.

Frågan är om regeringen är beredd att visa detta i handling? När Palestina i slutet av 2011 blev medlem i UNESCO röstade 107 länder för deras medlemskap och 52 stycken avstod från att rösta. Sverige sållade sig dock till de 14 länder som aktivt röstade nej till Palestinas medlemskap.

För varje dag, varje vecka, varje år som konflikten pågår drabbar den människorna i området hårt. Ett erkännande vore en tydlig signal till parterna om att omvärlden vill se en tvåstatslösning, med ett Israel och ett Palestina, precis som det har förespråkats genom historien. Och att det inte är upp till Israel att förhindra detta genom att fortsätta förhala fredsprocessen och utöka bosättningarna.

Både palestinier och israeler förtjänar fred och frihet, samt att världen slutar upp med att vända dem ryggen och tro att den komplicerade och infekterade konflikten kan lösas utav parterna med nuvarande förutsättningar. Det har åtminstone inte lyckats de senaste decennierna. Därför vore det rätt av Sverige att erkänna staten Palestina, i enlighet med riksdagsmajoritetens åsikt.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

När någras ofrihet inkräktar på andras frihet.

Den här veckan har nog ingen kunnat undgå att höra talas om de brittiska kravallerna. Bilderna därifrån har visat sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror, tusentals poliser och pågående plundring.


En av de böcker som jag har läst i sommar heter "Tankar om politik", och är skriven utav den tidigare skol- och kulturministern Bengt Göransson. För övrigt en läsvärd bok som jag varmt kan rekommendera. Det var precis den bok som jag kom att tänka på när jag hörde talas om vad som utspelades i en rad brittiska städer.

I ett av kapitlen förs nämligen ett längre resonemang kring begreppet frihet; vad det innebär respektive vad det inte kan innebära. Det handlar om hur frihet och valfrihet ofta används som synonymer i dagens debatt, vilket de alls inte är. Valfriheten låter dig välja inom ett utbud som andra har satt samman åt dig.

Frihet är ett långt mycket vidare begrepp, som tillåter den enskilde att röra sig över vida fält med den enda begränsningen att man inte får begränsa någon annans frihet att röra sig på samma fält som man själv. Därför förutsätter verklig frihet en gemenskap och en respekt för andra som gör att den inte är möjlig att uppnå i mycket ojämlika samhällen.

Motsättningen må verka abstrakt, men Göransson illustrerar den tydligt med att beskriva det rådande läget i många sydamerikanska länder. En situation där de som är rika är oändligt rika, men trots detta inte har någon frihet att tala om. Även om de lever i överflöd så kan de inte gå ner på stranden för att köpa en glass utan att riskera att bli rånade, kidnappade, dödade. Deras frihet begränsas på så sätt av andras ofrihet. I ojämlika samhällen mister alla någon del av sin frihet. De rika bor i inhägnade områden. De fattiga svälter. Desperationen växer.

I förlängningen så är det just detta som har kunnat ses under de brittiska kravallerna. Hur någras ofrihet kommer att inkräkta på andras frihet.

Eftersom livet är oförutsägbart till sin natur så behöver ett samhälle försöka bygga skyddsnät som involverar alla medborgare samt låter dem drömma om en ljusare framtid. När sådana nät blir för finmaskiga så frodas maktlöshet, uppgivenhet och alla sorters extremism hos de som glömts bort. England har en lång tradition av stora klasskillnader. Det är det land där den sociala rörligheten, enligt OECD, är sämre än i något annat i-land.

Alla som ingår i ett samhälle har några gemensamma beröringspunkter, vare sig de vill det eller inte. Det är exempelvis därför som alla i ett samhälle tjänar på att alla som bor där har en viss grundtrygghet. De som har orsakat de brittiska kravallerna och många av de som förfasat sig över dessa bor i samma städer. De lever inte under samma villkor, men med varandras villkor in på knuten. På så sätt är det vad den ene gör som avgör hur fri den andre tillåts vara.

Det är mycket sällan som bilder på sönderslagna butiker, brinnande hus, kvarter i uppror enbart handlar om det vi kan se på den aktuella bilden. Det finns oftast en bakgrund till bildernas dramatik som hör hemma i ett större sammanhang.

Och det är just det större sammanhanget som kan förklara vad det som egentligen händer. Det gäller i Damaskus, det gäller i Kairo och det gäller i London.

EVA ÄLANDER
Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

En koloni som söker rättvisa.

Västsahara är Afrikas sista koloni, men dess självständighet verkar inte prioriteras av varken världssamfundet eller den svenska regeringen.

Gothia cup är världens största fotbollsturnering för ungdomar och de har en uttalad ambition om att vara världens mest internationella turnering. I år deltog ett lag med femtonåriga killar från de västsahariska flyktinglägren i Algeriet i turneringen. Arrangörerna hade lovat att de skulle få gå in med små västsahariska flaggor i händerna under invigningsceremonin. Men bara någon timme innan invigningens start meddelade representanter för turneringen att de hade utsatts för påtryckningar och att flaggorna inte längre var välkomna på invigningen. Detta ledde till att Western Sahara FC inte ville delta i invigningen med turneringens övriga 52 000 deltagare.

De 17 pojkarna i fotbollslaget representerade inte bara sig själva utan även de tusentals ungdomar som inte fick lämna flyktinglägren som de växt upp i för att delta i en internationell fotbollsturnering. Med sitt symboliska beslut tog Gothia Cup ställning i en mångårig och infekterad konflikt.

När den tidigare kolonialmakten Spanien lämnade Västsahara 1975 så invaderades området istället av grannländerna Marocko och Mauretanien. Sedan dess har Marocko fortsatt ockupationen av Västsahara i strid mot folkrätten. Trots mängder utav FN-resolutioner och fredsförhandlingar så är Västsahara fortfarande Afrikas sista koloni.

Sedan ockupationens start lever cirka 165 000 människor i flyktingläger i Algeriet under svåra förhållanden. Väldigt många västsaharier bor även kvar inne i det ockuperade Västsahara. Redan på 1980-talet byggde Marocko en drygt 200 meter lång mur rakt igenom Västsahara. Området omkring muren bedöms vara ett av världens mest minerade.

Landet, som ligger i västra Afrika med en lång atlantkust, består främst av öken. Men området är även mycket rikt på fosfat samt har rika fiskevatten. Konflikten var högaktuell i svenska medier under 2010 när SVT:s ”Uppdrag granskning” uppmärksammade hur fullgod fisk togs upp ur de västsahariska vattnen av norska och svenska fiskare för att malas ner och bli till omega 3-kapslar i våra hälsokostbutiker. Något som för övrigt skedde parallellt med att svenska SIDA skickade fiskkonserver som bistånd till flyktinglägren för att förhindra svält.

Sedan 1991 råder vapenvila mellan västsaharierna och Marocko. Världssamfundet har lovat att genomföra en folkomröstning om landets självständighet. Denna skulle ha hållits 1992 men har fortfarande inte ägt rum. Den svenska regeringen måste i internationella sammanhang se till att öka pressen på att folkomröstningen faktiskt måste komma till stånd. Dessutom vore det inte mer än rimligt att Sverige sällar sig till det sextiotal länder som har erkänt staten Västsahara.

Inför förra höstens val hade de rödgröna partierna enats om att Sverige skulle erkänna Västsahara utifall de vann valet. Folkpartisterna Birgitta Ohlsson och Cecilia Malmström, som idag är EU-minister respektive EU-kommissionär, krävde redan 2006 att Sverige skulle erkänna Västsahara. Med tanke på att det inom alliansen finns en medvetenhet om konflikten så borde det också finnas förutsättningar för Sverige ska kunna bli det EU-land som tar täten i frågan om det västsahariska folkets frihet och självständighet redan nu.

EVA ÄLANDER

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Burma är lika fattigt som det är ofritt

På söndag så hålls det ett sorts parlamentsval i Burma. Det första på tjugo år. Det avlägsna landet är en militärdiktatur; i vår del av världen kanske mest känt för att ha hållit nobelfredspristagaren och oppositionsledaren Aung Sun Suu Kyi i husarrest under femton av de senaste tjugo åren.

Burma, som är det till ytan största sydostasiatiska fastlandet, har över femtio miljoner invånare. Sedan en militärkupp 1962 har landet styrts av en militärjunta på ett totalitärt sätt. När Transparency International senast listade världens mest korrupta länder så kom Burma på en föga smickrande andraplats.

Burma är lika fattigt som det är ofritt. Militärjuntan har inte bara ändrat landets namn, flagga och nationalsång samt byggt upp en helt ny huvudstad långt ute i djungeln. De har åtskilliga decennier av politiska fångar, tvångsrekryterade barnsoldater, nedbrända och plundrade byar, tvångsarbete, tortyr, systematiska våldtäkter och övergrepp mot landets minoritetsfolk på sitt samvete.

Oppositionen, i form av Nationella demokratiska förbundet (NLD), var överlägsna segrare i det val som hölls 1990. Det valresultatet ogiltigförklarades dock snabbt och som bekant blev Aung Sun Suu Kyi aldrig landets ledare. Istället har hon hållits i husarrest sedan dess. Inget pekar egentligen på att den här veckans val kommer att vara mindre utav en parodi på demokrati än förra gången.

Parlamentsvalet är bara ytterligare ett sätt för militärjuntan att kunna behålla makten över landet. Samtidigt som de försöker putsa upp fasaden gentemot omvärlden genom att hävda att valen kommer att vara demokratiska. Men valet genomförs i enlighet med militärens senaste konstitution.

Där garanteras juntan 25 procent av platserna i parlamentet och makten att tillsätta de viktigaste ministerposterna. Samt att juntan när som helst får göra en militärkupp. De har alltså en lagstadgad rätt att göra statskupp om valresultatet inte passar. Som ett frikort från allt vad folkvilja heter.

Vallagen i Burma säger att ingen, som tidigare har varit politisk fånge, får vara medlem i ett parti. Före detta fångar får heller inte ställa upp som kandidater i valet. Följden blir att exempelvis oppositionsledaren Aung San Suu Kyi har blivit utesluten från sitt eget parti. Vilket i sin tur gjort att hennes NLD beslutat att inte ställa upp i valet. Vilket fått till följd att de, tack vare vallagarna, har upplösts som politiskt parti.

Både FN och EU har varit tydliga i sin kritik mot militärjuntan. Men trots att Carl Bildt bloggar flitigt om konflikter och utmaningar runt om i världen så nämner han aldrig Burma. Som svar på en direkt fråga i riksdagen medgav utrikesministern att situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma är fortsatt bekymmersam.

Det hade dock inte suttit fel att få höra herr Bildt kräva att Aung San Suu Kyi och resten av de politiska fångarna ska släppas fria. Att han krävde att internationella valobservatörer släpps in för att bevaka valet. Eller kanske till och med att få höra ministern säga att Sverige stödjer förslaget från FN:s särskilda rapportör i Burma; att inrätta en oberoende kommission för att utreda om det som sker i Burma är brott mot mänskligheten och krigsbrott.

Eva Älander

Dagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

Sverige är i regelrätt krig! Det är en rubrik du troligtvis inte har sett den senaste tiden. Trots att den är sann. När nu Överbefälhavaren har gett de svenska soldaterna i Afghanistan klartecken att skjuta för att döda utan att de har blivit beskjutna. Eftersom den nyheten kom mitt under Almedalsveckan dränktes den snabbt i det allmänna bruset.

Styrkan där Sverige ingår (ISAF) bildades 2001, efter USA:s anfall på Afghanistan, för att skydda Kabul. Först i efterhand legitimerades dess existens av FN:s säkerhetsråd som ställdes inför fullbordat faktum och idag sträcker sig deras mandat över hela landet. Ett vanligt missförstånd är att ISAF är en fredsbevarande FN-trupp. Så är inte fallet. Hela ISAF står under NATO-befäl.

Med de nya insatsreglerna kan den 500 personer stora svenska styrkan i Afghanistan planera egna operationer och använda dödligt våld. De får inleda eldstrider på eget initiativ. Men eftersom det händer på en kontinent långt ifrån oss så kanske det inte räknas som ett krig?

Konstateras måste dock att vi nu är rätt långt ifrån den humanitära insats som Sverige från början hade tänkt sig att uträtta i Afghanistan. Då, för nio år sedan, deltog Sverige med ett trettiotal man i en underrättelseenhet.

Den tidigare FN-ambassadören Pierre Schori har skrivit en bok om Afghanistan, där Sveriges inträde i kriget beskrivs som ett stort strategiskt misstag. Det har allvarligt äventyrat Sveriges militära alliansfrihet likväl som trovärdigheten för FN:s fredsbevarande förmåga.

I maj i år skrev Schori i tidningen ETC att Sverige, som ett resultat av sina strategiska misstag i Afghanistan, inte hade en enda beväpnad soldat under FN-flagg. Vilket bryter mot en lång och ärorik tradition av deltagande i verkligt fredsbevarande insatser.

Hur försvaret kommer att utvecklas efter värnpliktens avskaffande återstår att se. Med fina ord heter det att försvaret ska ställas om från ett territoriellt invasionsförsvar till ett internationellt insatsförsvar. I praktiken innebär det att yrkessoldater ska verka för Sveriges säkerhet utanför landets gränser snarare än innanför.

Som ett led i detta måste all personal inom Försvarsmakten – både civilanställda och militärer – framöver vara beredda på att skickas ut i världen. Det är nödvändigt för att kunna försvara Sverige och främja vår säkerhet, inom och utom landet.

Ett besked som de anställda fick via ett brev från ÖB mitt i semestertiderna. Den som inte accepterar de nya villkoren riskerar att bli uppsagd på grund av arbetsbrist, då det snart inte kommer att finnas några befattningar inom Försvaret som undantas från kravet på internationell arbetsskyldighet.

På sin hemsida skriver Försvaret: ”För att klara av svåra situationer utomlands ställs det höga krav på våra soldater. Det räcker inte att vara smart, stark och modig. De kvinnor och män som skickas ut måste också ha empati och en stark inre moralisk kompass för att kunna behandla människor som varit med om svåra upplevelser på ett bra och rättvisande sätt.”

Allt det kan antas gälla i fredsbevarande insatser. Men någon sådan är det inte längre fråga om i Afghanistan. Där är Sverige numera ett krigförande land. Oavsett vad försvarsministern och andra politiker påstår.

Eva Älander

Tisdagens ledare i LjP och Söderhamnskuriren

OBS! Av någon anledning (troligen semester) saknas flera av senaste veckornas ledare på http://www.helahalsingland.se/ - bland annat denna. Jag vet alltså inte vilken rubrik den hade.

Ett mål - utbildning för alla

Förra veckan började årets största idrottsliga fest. Fotbolls-VM. Trots att Sverige inte deltar är fotboll ämnet på allas läppar (åtminstone näst efter ett visst svenskt bröllop).

Årets mästerskap är det första som spelas i Afrika, närmare bestämt i Sydafrika. Och det är inte bara värdkontinenten som är en nyhet, i år kommer det även vara första gången som ett toppmöte hålls i samband med ett fotbolls-VM. När världens blickar är riktade mot Kapstaden för VM:s finalmatcher så anordnas där även The 1 GOAL Education Summit.

72 miljoner barn i världen saknar i dagsläget möjlighet att gå i grundskolan. 72 miljoner barn är redan från början dömda till en livslång kamp mot fattigdomen.

I utvecklingsländerna är det 14 procent av alla tjejer mellan 15-24 år och nio procent av alla killar i samma ålder som inte kan läsa och skriva. Antalet vuxna analfabeter är ännu större.

En världsomspännande kampanj har under devisen Ett mål – utbildning för alla, fått supportrar bland de största fotbollsstjärnorna: Cristiano Ronaldo, Thierry Henry, Alessandro del Piero och många många fler. Eftersom FIFA är med på tåget kan fotbollens enorma marknadsföringspotential utnyttjas för ett gott syfte.

I några av de filmer som kampanjen lagt upp på Youtube kan man se fotbollsstjärnorna tillsammans med skådespelare, artister och andra prata om att låta detta historiska fotbolls-VM bli historiskt på fler än ett sätt genom att lämna ett rejält arv efter sig. Det arvet skulle då vara att sätta press på världens ledare att ge alla barn en verklig möjlighet att gå i skolan. Om det inte kan leva upp till detta bör ledarna i fråga få gult kort tills vidare.

År 2000 så beslutade FN om att anta de så kallade millenniemålen för att bekämpa fattigdomen till 2015. Ett av målen var att alla pojkar och flickor skulle fullgöra en grundskoleutbildning år 2015 .

Och det har gått framåt sedan dess. 40 miljoner fler barn går i skolan nu jämfört med 2000. Men ändå går det inte tillräckligt fort – mer resurser behövs.

Om det fortsätter i samma takt så kommer över 50 miljoner barn fortfarande att sakna möjlighet att gå i skolan 2015. Eller för att säga det med andra ord: det blir (minst) en förlorad generation till.

Visst lämnar svenska skolor en del att önska i form av klasstorlekar, resurser och lokaler. Men i en global jämförelse ligger vi långt före. Ingen i Sverige skulle komma på tanken att ifrågasätta alla barns rätt till en kostnadsfri utbildning av god kvalitet. Det är en av de många saker vi tar för givna.

Kostnadsfri utbildning är det effektivaste vapnet för att bekämpa fattigdom, då det ger eleverna verktyg för att hjälpa sig själva. Att gå i skolan är så mycket mer än att lära sig läsa, räkna och skriva.

Utbildning för alla bidrar till en stärkt demokratiutveckling och genom att utbildningen ger kunskap om hälsa, hygien, sjukdomar och rättigheter så kan det få många positiva sidoeffekter. Man kan fortsätta uppräkningen eller bara konstatera att utbildning är en av få investeringar som aldrig kan devalveras.

Målet måste därför vara ett enda; utbildning för alla.

Eva Älander

Dagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnkuriren

En sak att fördöma - en annan att agera.

För fyra veckor sedan skrev jag en ledare om Israel och Palestina-konflikten där jag, med en försiktig optimism, försökte lyfta fram några ljusglimtar som då syntes i det annars så kompakta mörker som omger den här konflikten sedan årtionden tillbaka.

Tidigt på morgonen den 31 maj släcktes ytterligare en av de fåtaliga ljusglimtarna. Då bordade nämligen israeliska soldater Frihetsflottans skepp på internationellt vatten och sköt ihjäl nio personer samt skadade ytterligare ett femtiotal. Militärerna beslagtog skeppen och deras last.

Kanske var det naivt av mig att se att Frihetsflottan med dess svenska båt som hoppingivande, ett fredligt sätt att föra upp blockaden mot Gaza på den världspolitiska agendan och samtidigt förse Gazas invånare med förnödenheter som de så väl behöver. Att aktivisterna på båtarna skulle framställas som potentiella terrorister och knähundar till Hamas förstod jag. Men att Israel skulle göra allvar av hoten och likt sjörövare storma båtarna på fritt internationellt vatten och bemöta obeväpnade aktivister med oproportionerligt våld trodde jag inte.

Det som sällan sägs om situationen på Gazaremsan är hur allt hänger ihop. Hur fattigdom och misär skapar maktlöshet och ilska. Hur våld föder våld. Många har kallat Gazaremsan för ”världens största utomhusfängelse”. 1,5 miljoner människor lever där på en yta mindre än Öland. Genom en politik byggd på isolering och blockad så späder Israel själva på den våldsspiral som gjorde att Hamas lyckades få makten i demokratiska val.

Fortfarande vet vi inte vad som hände förra måndagen. Två versioner verkar stå emot varandra i det mest väsentliga. Fanns det vapen på båtarna eller förekom våld endast i självförsvar? Vad gjorde att Israel ansåg sig ha rätt att genomföra aktionen? Varför ströps informationsflödet av en stat som gör allt för att utmåla sig som ett demokratiskt föredöme?

Ombord på fartygen fanns journalister som skulle rapportera, men de behandlades precis som de övriga passagerarna. Deras kameror och anteckningar beslagtogs och har ännu inte återlämnats. Från aktivisternas sida finns bara vittnesskildringar än så länge. Och de är blodiga. Nio döda aktivister, noll döda soldater talar sitt eget språk om övervåldet.

Den här konflikten är allt annat än svart-vit och därför är det nödvändigt att en oberoende internationell utredning granskar vad som faktiskt hände och varför.

Israel har gjort det till en vana att bryta mot folkrätten och är det land som bryter mot flest FN-resolutioner, år efter år. Det är inget som har bekymrat dem tidigare.

Den här gången har omvärlden kraftfullt reagerat och landet har förlorat mäktiga vänner såsom Turkiet. Men det är en sak att fördöma och en annan att agera. Omvärlden måste agera kraftfullt om inte alla chanser till fruktsamma fredsförhandlingar i framtiden ska gå förlorade.

En oberoende internationell utredning, helst under ledning av FN, måste tillsättas för att få klarhet i vad som hände Frihetsflottan. Det är dags för det internationella samfundet att sätta ner foten och med handlingar visa att Israel inte längre har ett frikort i relation till folkrätten.

Eva Älander

Dagens ledare i Söderhamnskuriren och Ljusdals-Posten

Galet är vad det är!

Ett mejl från Ordfront:

Stockholm 2010-05-31

Israelisk militär bordade och attackerade tidigt i morse ett av de skepp som deltog i den humanitära skeppskonvojen, Ship to Gaza. Enligt uppgifter öppnade militären eld mot aktivisterna ombord och enligt ännu obekräftade uppgifter har 19 personer dödats, många är sårade. Bland de cirka 400 aktivisterna finns elva svenskar, däribland författaren Henning Mankell, mp-politikern Mehmet Kaplan, läkaren Henry Ascher och religionshistorikern Mattias Gardell. Efter den blodiga attacken ströps all kommunikation och det är i skrivande stund oklart om någon av dessa skadats.

- Det är ett chockerande övervåld som har använts. Angreppet är både avskyvärt och av allt att döma ett allvarligt internationellt brott. Enligt arrangörerna har det skett helt utan våldsprovokation, säger Anna Wigenmark, ordförande i Föreningen Ordfront. Det hela är fruktansvärt och helt oacceptabelt.

Arrangörerna av Ship to Gaza har understrukit vikten av att inga som helst vapen skulle få finnas på skeppen. Israeliska uppgifter säger ändå att dess militär blivit beskjutna eller angripna när de bordat det turkiska skeppet.

- Det är i det här läget svårt att tro på de uppgifterna men alldeles oavsett tyder ju antalet skadade och dödade aktivister på att våldet är fullständigt oproportionerligt. Dessutom har attacken tydligen skett på internationellt vatten. Det här måste självklart utredas så snabbt som möjligt och ge konsekvenser. Alldeles oavsett vilka politiska ställningstaganden man gör i Israel/Palestina konflikten måste man kunna ta avstånd från den här sortens våld och angrepp mot civila.

Ship to Gaza anordnar ett antal demonstrationer i bland annat Stockholm, Malmö och Göteborg ikväll. Ordfront uppmanar alla som kan att delta men också att följa Ship to Gazas uppmaning att genomföra demonstrationerna fredligt och utan någon form av våld, skadegörelse eller rasistiska angrepp.

Stockholm: Sergels torg, kl. 18.00
Malmö: Gustav Adolfs torg, kl. 18.00
Göteborg: Gustav Adolfs torg. Kl. 18.00

En konflikt med många knäckfrågor.

När man hör om konflikten mellan Israel och Palestina känns det ibland som att den aldrig kommer att ta slut. Där triumferar våldet och motsättningarna vecka efter vecka, år efter år. Men mitt i tröstlösheten finns nu små glimtar av hopp.

Efter den andra intifadan byggde Israel en så kallad ”skyddsbarriär” för att försvara sig emot självmordsbombare. ”Skyddsbarriären” är på sina ställen en åtta meter hög betongmur. En mur som inte följer de lagliga gränserna, som går rakt igenom byar, skiljer bönder från deras odlingar och barn från deras skolor. Sedan 2004 har den internationella domstolen i Haag ansett muren vara i strid med folkrätten. Ändå står den kvar.

Och det är bara ett exempel på knäckfråga i den här konflikten. Sedan är det gränsdragningen. Bosättningarna. Jerusalem. Flyktingarna. Självmordsbombarna. Blockaden mot Gaza. Låsningen mellan ledande politiker.

Men utan kraftig press från omvärlden kommer ingenting att hända. Främst handlar det om USA som kan tvinga fram fred om viljan finns där, men även EU har viktiga handelsavtal med Israel som skulle kunna användas för att sätta press på att få till fredsförhandlingar och resultat.

Sedan 2007 pågår en illegal blockad mot Gazaremsan. Efter ”operation gjutet bly”, kriget som pågick runt jul och nyår 2008/2009, förvärrades en redan desperat situation. Israels bomber raserade stora delar av det palestinska civilsamhället. Skolor, sjukhus, bostäder, el- och vattensystem samt FN-byggnader fanns bland det som förstördes. Officiellt hette det att Hamas skulle straffas för bomber som skjutits in över Israels gräns. Dock konstaterar Amnesty att varken blockaden eller flyganfallen har riktats in mot militära mål, utan det är civilbefolkningen som drabbats.

Sedan anfallens slut har Gazas befolkning nekats att återuppbygga sitt samhälle då Israel och Egypten förbjudit import av sådant som byggmaterial och livsnödvändiga reservdelar till el- och vattenverk. Eftersom material inte får föras in landvägen har heller inte EU:s avsatta bistånd kunnat komma fram.

Men där det internationella samfundet har misslyckats med att bryta blockaden så finns det ideella organisationer. Det svenska nätverket Ship to Gaza har samlat ihop nog med pengar för att senare i maj kunna skicka ett skepp med cement, byggmaterial och medicinsk utrustning. Deras skepp ska segla till Gazaremsan i en konvoj med skepp utsända av en bred koalition människorätts- och hjälporganisationer. Det, mina vänner, är solidaritet när den är som vackrast. I praktiken.

När vanliga svenskar på femton månader kan samla ihop tillräkligt med pengar för att kunna skicka ett skepp fyllt med förnödenheter 5 000 sjömil. Då vore det väl helt bakvänt om inte världens ledare någon gång kan få ett slut på den här segdragna konflikten?

Häromdagen inleddes de första samtalen mellan parterna sedan ”operation gjutet bly”. Även om samtalen är indirekta så är det en öppning som inte fanns tidigare. Det gäller nu för USA:s speciella sändebud George Mitchell att få bägge sidor att stanna kvar vid förhandlingsbordet. Och att få dem att stanna tills det blir resultat av förhandlingarna. Befolkningen i Israel och Palestina förtjänar verkligen att hamna högst upp på agendan.

Eva Älander
Tisdagens ledare i Ljusdals-Posten och Söderhamnskuriren

Vem bryr sig innan och vem håller ut? - om Haiti

För snart en månad sedan skakades Haiti av en jordbävning. Skalvet uppnådde sju på Richterskalan och hade sitt epicentrum i närheten av landets tätbefolkade huvudstad.

Redan innan detta var Haiti ett sargat land, sedan årtionden plågat av konflikter, korruption och en utbredd fattigdom.

Innan den senaste katastrofen levde 78 procent av befolkningen på under två dollar om dagen. Som ni alla förstår ger det inte särskilt mycket marginaler när en naturkatastrof tar hem, försörjning och släktingar ifrån en.

Den officiella dödssiffran har överskridit 200 000 personer. Hundratusentals är skadade och saknade, enbart i huvudstaden saknar över 600 000 personer tak över huvudet och antalet internflyktingar uppskattas till ungefär en miljon. Alla dessa siffror kan hjälpa en att börja ana vidden av förödelsen.

Nu när de otäcka bilderna rullar på nyheternas bästa sändningstid vill alla vara med och bidra. På tre veckor har svenskarna samlat in 153 miljoner kronor till Haiti.

Just nu spelar det ingen roll vilken bevekelsegrund man har för att vilja skänka pengar. Haitis befolkning kunde antagligen inte bry sig mindre om pengarna som ger dem mat och sjukvård har skänkts av någon som bryr sig om deras situation eller av någon som skänker främst för att få känna sig duktig.

Men i det långa loppet spelar det roll, då lusten för att bekämpa fattigdom och mildra världens elände är rätt liten när det inte är ett så här pass akut läge.

Det ligger något paradoxalt i att vi gärna ger till tillfällig välgörenhet men saknar intresse för att sätta saker i sammanhang. För vem brydde sig om Haiti dagen innan jordbävningen? Vem kommer att bry sig dagen efter att den sista TV-kameran har slocknat?

När man sitter uppkrupen i en mjuk soffa i en varm lägenhet känns det avlägset att en naturkatastrof skulle kunna utplåna allt runt omkring. Men rent teoretiskt finns risken. Dock skulle Sverige i en sådan situation klara av att ta emot hjälpen och få den dit behovet är störst då vi har ett samhälle med infrastruktur och kartläggningar över det mesta.

Det där hade inte Haiti. Ett av världens fattigaste länder utan ordentlig ledning och med svag samhällsstruktur. Ett land som upplevt flera katastrofer på kort tid och regelbundet drabbas av kraftiga oväder samtidigt som skogarna som skulle kunna erbjuda skydd har skövlats. Med andra ord behövs det långsiktig hjälp för att Haiti ska kunna uppnå en hållbar återuppbyggnad.

Den intressantaste frågan i sammanhanget är vilka som kommer att finnas på Haiti om ett halvår och hjälpa till med denna återuppbyggnad? Vilka länder och organisationer stannar kvar när mediebolagen och de internationella ledarna åker vidare? Kommer Sverige och SIDA att finnas där?

Människor är enkla på så sätt att när vi inte längre kan läsa historierna och se bilderna så glömmer vi. Eller förtränger. Välgörenhetens största svaghet är dess selektiva natur.

De närmaste åren kommer vi troligen få se hur allt fler flyr från klimatkatastrofer och hur konflikter uppstår kring naturresurser som vi idag använder som att de vore oändliga. Hur länge orkar vi bry oss? När kommer TV-bilderna att sluta uppröra?

Och hur många gånger kan vi kraftsamla med 150 miljoner som resultat?

Den som gapar efter mycket...

... mister ofta hela stycket. Preciiiis så är det.

Här sitter jag och skrivkrampen igen. Hur tusan man nu kan ha skrivkramp när man har skrivit flera tusen ord om ämnet. Missvisande ordval får man väl säga. Den här veckan blev det faktiskt så att jag skriver om Haiti, bistånd och välgörenhet. Det skulle kunna bli en essä men det som gäller är som sagt 3000 tecken. Det finns så mycket att säga och så lite utav röd tråd genom mitt långa utkast. Det är så svårt att stryka sina finaste formuleringar. Så svårt att nöja sig när det man skriver verkligen betyder något.

Grejen är att jag har så mycket jag vill säga i ämnet. Det berör mig på riktigt. Och det har startat en kedjereaktion, att skriva om detta har väckt så många tankar hos mig. Inte minst insikten om min ruskigt felprioriterade tid. Det är sånt här jag kan och när hjärtat är med känns det värt att göra uppoffringar.

Så varför lägger jag tid på energitjuvande verksamheter istället för saker jag kan och vill göra? Det är något jag får tänka vidare på senare, då jag inte har en deadline som står i vägen...

Nu på lördag...

...hålls en viktig manifestation på Rådhustorget i Gävle. Då är det nämligen vår tur att ta emot Budkavlen som går genom Sveriges kommuner. Nästa år ska icke-spridningsavtalet för kärnvapen omförhandlas och syftet med budkavlen är att väcka opinion för att sätta press på regeringen att kräva en kärnvapenfri värld i de förhandlingarna.

Helt enkelt hoppas initiativtagarna på att Sverige ska fortsätta en god svensk tradition och ta en aktiv roll i nedrustningsfrågan. Man kan väl alltid drömma om att få se Carl Bildt stå upp för världsfreden genom att kräva total nedrustning i FN. Eller?

Enligt Blixkommissionens rapport uppgår antalet aktiva och utplacerade kärnstridsspetsar till 12 000 stycken. De samlade kärnvapenstyrkorna i världen skulle kunna förstöra allt liv på jordklotet flera gånger om. Världen behöver en ny kultur av avmilitarisering och nedrustning.

Gävle mottar budkavlen för fred

nu på lördag klockan 11.55,

Rådhustorget (vid Gudinnan).

Bilden är lånad från www.budkavlen.se

We are one - change to believe in.

Igår såg jag den direktsända galan "We are one", vilket var en sorts förfest till veckans stora händelse. Med veckans stora händelse menar jag Barack Obamas installation som USA:s 44:e president.

Det var ingen dålig tillställning det bjöds på. En hel rad prominenta skådespelare (med flera) talade om historia och framtid och artister som Mary J. Blige, U2, John Legend, Beyoncé, Stevie Wonder, Shakira, Bruce Springsteen, Garth Brooks, Bettye Lavette, Usher, Josh Groban stod för musiken.

Bono passade på att ta nämna Gazakonflikten lite snyggt under deras uppträdande, men annars var det inte så väldigt mycket politik. Däremot en hel del historia och en skopa framtidstro.

Vad gäller musiken fanns det några extra fina pärlor. Exempelvis är detta ett bra klipp, liksom detta, detta och detta. Säkert har jag missat någon av kvällens höjdpunkter, men här är Obamas tal.

Danmark på väg ut ur Irak.

I kölvattnet av att Storbritannien tar hem stora delar av trupperna från Irak har även Danmark bestämt att det är dags att ta hem soldaterna.

Statsminister Anders Fogh tyckte, så sent som i Folketingets öppningstal (för några månader sedan), att den danska insatsen i Irak var en mycket viktig del av den kompromisslösa kamp mellan tyranni och frihet som pågår. Senare har han mjuknat något och sagt att det kanske kunde bli tal om ett tillbakadragande under 2007, oppositionen har krävt klara besked och nu har han så preciserat sig närmare.

Politiken skriver: "Om Anders Fogh hade hållit fast vid den danska inblandningen, när en stor (och ökande) majoritet av danskarna är emot densamma, hade han inrikespolitiskt fått betala ett allt högre pris. Danmark och de danska soldaterna kan skatta sig lyckliga över att vår statsminister inte är lika envis som Bush. Den egentliga förklaringen är att Anders Fogh vill bli omvald, medan president Bush inte kan ställa upp i nästa val." (min översättning)

BT skriver också kritiskt: "Om det inte sker mirakel i Irak under de kommande åren kommer kriget och alliansen med Bush att lämna fula fläckar på den, i övrigt förnuftiga, danska utrikespolitiken långt in i framtiden" (min översättning)

Det finns naturligtvis mycket mer sagt om detta. Läs exempelvis Politikens sammanställning av vad de stora tidningarnas ledare säger.

Danmark har tillhört koalitionen bakom kriget sedan det startade för snart fyra år sedan och haft runt 450 soldater i Irak. Min vän A. är en av de soldater som har tillbringat ett halvår i kriget. De historier jag hört sedan han kom hem hade jag kunnat vara utan. Situationen i Irak var akut då - och den är det fortfarande. Men nu är de danska soldaterna på väg därifrån. Förhoppningsvis fortsätter Danmark som land att ta ansvar för vad de varit med om att starta.

Tänkvärt.

I lördags sa Axel Gisslén mycket klokt om arbetarrörelsens internationella utmaningar och varför socialdemokratin måste vara en internationell rörelse. En mening fastnade jag särskilt för. "Konsumismen är kapitalismens religion och reklamen är dess profet."
Det påminner mej om ett av mina favoritcitat som kommer från Sven Lindqvists tunna bok "Reklamen är livsfarlig" som jag läste på gymnasiet någon gång. "Om det vore möjligt att samla allt vad vi får för skatten i ett skyltfönster, dekorera det och neonljusbelysa det och ägna tusentals miljoner åt att förknippa det med vårt känsloliv - då skulle vi köpa det frivilligt för dubbelt så mycket som vi nu betalar och anse oss lyckliga." Touché.

Vansinne var det, ja.

Närmare 600 människor i Libanon kan ha dödats under Israels drygt två veckor långa offensiv. Dessutom beräknas 600 000 libaneser ha flytt undan bombningarna. Hizbollahs raketer har dödat 19 civila israeler och ett 30-tal soldater har stupat i strid. Den offensiv som pågått i en månad mot Gazaremsan (sedan en israelisk soldat kidnappades) har medfört 121 döda palestinier. Läs mer här och här. Vansinnigt så det förslår.

Nu går jag hem. Jobbar inte förrän på söndag igen.

Stoppa kriget!

Om du har vägarna förbi Örebro nu på onsdag tycker jag definitivt att du ska boka in en liten manifestation. Klart du vill visa din avsky emot vansinnet. Dessutom får du se några finfina banderoller och höra två inspirerande appeller.

• "Stoppa kriget" är den enkla parollen.
• Våghustorget är platsen.
• 11.30 är tiden.
• Andra augusti datumet. (nästa onsdag som skrivet)

Apropå prioriteringar.

Rapport rapporterade idag om att de flesta svenskar (4600 av 5000) nu har evakuerats ifrån Beirut och det är ju bra. Mindre bra är att USA har fått ut 124 av 25 000 amerikaner. Jämför hur snabbt det gick när de ville få in folk, flygplan och båtar (av det militära slaget) i det inte alltför avlägsna landet Irak. Det är kanske något med de där småorden som gör det... För visst gick det väl lite fortare den där gången de ville in?

Alla libaneser som med uppgivna blickar (på nyheterna, i tidningarna, lite överallt) säger att de är vana vid krig gör mej lite dyster. Vilket stöd har Israel egentligen hos det egna folket?