Tror jag.
Hoppas jag.
Man vet ju aldrig förrän de står här...
De ville ju inte hem...
Men just nu, i denna stund, sitter de uppe i luften låååååångt härifrån....
Hoppas jag som sagt...
Usch o fy vilken resa det blir hem.
Och hitta tillbaka till rätt tid igen.
Men ni anar inte vad duktig Gissan har varit under dessa två veckor.
Har bara pratat med dem tre ggr.
Har bara rasat över dem ungefär sju gånger (om dan) för att de är så snåla att de inte skickar nåt sms till mig...
Jag har varit lugn.
Mina pojkar borde vara stolta över sin mamma.
Nu ska de bara ner på svensk mark och ta sig ner till småland så lite är det kvar av resan.
Ska bli spännande o träffa dem.
Äntligen!
