Äntligen release-party!

Äntligen så låter regeringen täckelsen falla. Den revolutionerande lanseringen av Utanförskåpet är nu genomförd. På en golfbana i Barsebäck fick press och lokala politiker göra en provsväng med det nya fordonet, det sk utanförskåpet, där människor utan riktig konkurrenskraft kan placeras och fritt förflyttas i tid och rum. 

Platsen är vald med eftertanke, mot en fond av det nerlagda och avstängda  kärnkraftverket ges en demonstration av regeringens handlingskraft och stålsatta ambition att definitivt göra sig av med arvet efter socialdemokratin.

Designen är baserad på ett golfbilschassi för att inte avvika för mycket från sina tillskyndare och samtidigt minna oss om innanförskapets små glädjeämnen. Den röda färgen är vald för att peka på den socialdemokrati som skapade de förhållanden som med ett ord kan beskrivas som utanförskap. Regeringen har nu lyft detta till en helt ny nivå, Utanförskåpet. Där man kan synliggöra problemet utan att behöva se eländet. 

Tanken är att människor nu ska placeras i Utanförskåpet och fordonen kommer att framföras av därtill specialdrillad personal med Fas 3-licens. Varje skåp är tänkt att rymma 10 vuxna och 3 barn, varken mer eller mindre. I takt med att postverkets gula cyklar, mopeder och bilar försvinner så skall alltså Utanförskåpets urläckra röda skönheter få fylla tomrummet.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, utanförställd, Fas 3, politik, regeringen, handlingskraft, Reinfeldt,

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009.

Direkt efter valet 2006 gick jag med som medlem i det socialdemokratiska partiet. Valresultatet gav mig lust och min privata situation tillät det. Jag var övertygad om att nu skulle det socialdemokratiska partiet gripa chansen, 4 år i opposition, ny partiledning, ett stridslystet partifolk var en utmärkt grund för att börja arbetet med att beskriva det samhälle som vi ville se i framtiden. Vi skulle börja arbetet med förändringen, inte av regeringen i första hand utan av samhället. Med hjälp av en frisk samhällsvision och ett konkret förändringsprogram skulle nästa val vinnas. Men tji så jag bedrog mig.

Och arbetet satte igång. Optimistiskt och nydanande startade ett ambitiöst grupparbete, de sk rådslagen, där hela partiet skulle delta och där varje samhällssektor stöttes och blöttes. Rådslagens arbete sammanfattades och låg till grund för den sk. Jobbkongressen. Det här borde väl vara bra, men där rådslagen öppnade dörrar stängde kongressen dem eller ersatte dem med svängdörrar. En valplattform presenteras utan att orden diskriminering, invandring eller invandrare överhuvudtaget nämns. I den rödgröna valplattformen om sjukvården nämns aldrig inte ordet rehabilitering, som om inte hela sjukförsäkringsfrågan handlar om det!

Den skarpa framtidsvisionen med öppningar mot framtiden ersattes av konkretiserade kompromisser. Detta hade gått att leva med om det inte var för två saker: utvecklingen av den rödgröna alliansen och partistyrelsens valstrategi. När partistyrelsen tog det historiska beslutet att gå inte bara till val 2010 i allians med Miljöpartiet, utan dessutom etablera ett samarbete med sikte på 2018, så öppnades en väg fram för en modern socialdemokrati för 2000-talet. Miljöpartiet hade varit en svår nöt för vårt parti, eftersom de så envetet vänder på stenar som vi redan lagt, socialdemokratin skulle ha varit en lika svår nöt för miljöpartiet. Tillsammans hade det varit dynamit. Det var ett historiskt beslut av partistyrelsen och en triumf för det nya ledarskapet. Men uppenbarligen för utmanande för några.

Efter något som mest liknar en palatsrevolution, tvingar Skånedistriktet fram en bred allians med vänsterpartiet och miljöpartiet. Siktet förflyttas raskt från 2018 till den 20 september 2010. Effekterna kan vi avläsa idag. Historiskt låga siffror för (s) och moderaterna som i undersökning efter undersökning på statistiskt säkerställda siffror blir största parti.

Detta är verkligheten och inför denna gör som jag ser det partiet ett olycksbådande felval. I framträdande efter framträdande och skiftande konstellationer utmanar man moderaterna på vem som är den bäste statsförvaltaren. Till sin hjälp använder man statistik och siffror som vrids och vänds för att passa dessa syften.

Ingen verkar reflektera över att det var just denna valkamp som moderaterna bad om vid deras kongress våren 2009. ”Vi är det statsbärande partiet” sa man då, och Reinfeldt har senare utvecklat det här resonemanget genom att tala om att han och moderaterna siktar på ett långvarigt regeringsinnehav. Samtidigt gick Anders Borg ut och varnade för att svensk ekonomi i kölvattnet av den stora krisen skulle få det väldigt jobbigt, man talade om arbetslöshet på 15% och kanske mer osv. Detta då alla tecken pekade mot att krisen inte skulle slå så hårt mot svensk ekonom. Varje läskunnig person i det här landet kunde se detta redan för ett år sedan. Men (s) gick i fällan. Vi inriktade all energi på att förklara regeringens inkompetens.

När verkligheten vände, så vände opinionen. Folk är inte riktigt lika dumma som vissa partistrateger uppenbarligen tror. Arbetslösheten är hög men inte så hög som partistrategerna sade och närmast verkade hoppas på. Ekonomin återhämtar sig och regeringen får lovord för krishanteringen.

I det läget skickar (s) fram en ny konstellation målsökande robotar utan styrfart. Våra EU-parlamentariker tillsammans med Lena Sommestad går stort ut i en debattartikel och underkänner regeringens duglighet. Med samma missvisande statistik som borgarna använde 2006 försöker de nu upprepa bravaden. Vi underkände den då och borde underkänna den idag. Verkligheten är tillräckligt illa för att vi ska behöva måla den ännu svartare.

Överhuvudtaget verkar de socialdemokratiska strategerna vilja förtränga att världen 2008 drabbades av sin värsta ekonomiska kris sedan 1930-talets depression. Krisen är ett faktum, den har slagit stenhårt mot länder och ekonomiska unioner. Men i vår propaganda finns den överhuvudtaget inte med mer än ibland och då bara i sammanhanget, ”regeringen ska inte få gömma sig bakom den ekonomiska krisen.” Vi jämför av hjärtans lust situationen idag med den som rådde 2008 på våren. När vi hellre borde se och lära av 90-talskrisen och den lilla IT-bubblan i början på 2000-talet. Det är den ena felförståelsen.

Den andra blir när skribenterna jämför med olika länder idag. Sverige har högre ungdomsarbetslöshet än Tyskland och Danmark. Visst det är sant, men vill vi därmed också ha dessa länders anställningsvillkor för ungdomar. Lagar som arbetats fram av borgerliga regeringar med långvarigt regeringsinnehav? Är vi beredda att skriva om LAS, för att öka sysselsättningen som man gjort i Danmark och Tyskland? Nej givetvis inte. Detsamma gäller pensioner och offentlig sektor, men är vi beredda att gå Greklands, Spaniens, Italiens, Englands väg med gigantiska budgetunderskott? Ett pris som nu skall betalas. Jag törs slå vad om att de fattiga och låginkomstagarna får stå för kalaset.

För visst är det så. Men så har det alltid varit. Det var de fattiga och arbetslösa som fick betala 90-talskrisen med s-regeringens krispaket. Det blygsamma IT-bubblan sanerades genom att pensionspengar konfiskerades och aldrig betalades tillbaka. Pengar som kommit väl tillpass idag då nya pensionssänkningar aviseras.

Men i den socialdemokratiska propagandan är detta för peanuts att räkna. Har man satsat på att vara bättre statsförvaltare så får det kosta, uppenbarligen hur mycket som helst. Och häri ligger det stora strategiska och taktiska misstaget, ett misstag som kommer att leda till politisk katastrof. För katastrof är det med ett s-parti som faller under 30%-strecket, som förlorar storstäderna och inte längre är landets största parti. Borde inte varningsklockorna ljudit för länge sedan? Men inte ens det verkar beröra partisekreterarens särskilt mycket.

Nu är ju det här inte bara en fråga om misstag och dåliga analyser, det är ju också en faktiskt illustration till en motsättning som går rätt genom det socialdemokratiska partiet, den mellan de som vill återupprätta och fortsätta bygget av den starka staten, där maktkoncentration och statskontroll över medborgarna är dess främsta kännetecken och de som ser att framtidens socialdemokrati måste säkra de sociala framstegen hos medborgarna, där demokratin ökas och medborgarinflytandet flyttas närmare de som direkt berörs av de system som man behöver när verkligheten blir tuff.

Två vägar som fanns lika representerade i de rådslagsmaterial som producerades inför ”Jobbkongressen” och där den statsförvaltande falangen tycks ha gått segrande ur striden, åtminstone inför årets val, men knappast för framtidens. Fredrik Jansson menar att vi bör läsa Brantings lilla skrift från början av 1900-talet, "Hvarför arbetarerörelsen måste blifva mera socialistiska", vilket jag gärna instämmer i med det lilla tillägget "och socialismen måste bli mera socialdemokratisk!"

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, valet 2010, socialdemoikraterna, regeringen, socialismen, Reinfeldt, De rödgröna,

Stoppa borgarnas förbud mot kantarellplockningen!

Jag har just ägnat ett par timmar att ta hand om mina spontant plockade kantareller. Utan kniv och borste fyllde jag en papplåda jag hade i bilen och fick med mig hem 3-4 liter kantareller och en massa skogsavfall. Alltså får man rensa hemma vid köksbordet i stället. Nåväl fint blev det och gott ska det bli. Jag är ju i vanliga fall en höstplockare, dvs jag jagar inte kantarellerna den här tiden på sommaren, även om jag vet att det finns. Brukar bli fokus på bären istället.

Och vad är mera lämpligt när man sitter där med kniven halvvägs genom kantarellfoten och med borsten balanserande i samma hand, livsfarligt nära ögonen, än att tänka på politik. Kantarellpolitik närmare bestämt. Eller mera specifikt, de outtalade attackerna från borgarnas sida mot kantarellplockningen. Borgarna vill ju förbjuda den, men dom erkänner det inte. Dom säger inte ett ord om saken. I stället kallar de samman till presskonferenser och pratar om helt andra saker. Littorin avgår och skyller på media. Luktar det eller luktar det? För säkerhets skull gjorde jag en sökning på Google och sökte på kantareller och Littorin och man kan ju själva se sambandet! Vad sägs om detta:

”Fullt av kantareller i skogen - DN.se10 jul 2009 ... Kantarellerna dyker upp tidigt när regnet öser ned. ... ”Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt ...www.dn.se/sthlm/kantareller-stockholm-1.909276 - Cachad – Liknande”

eller

”Littorin avvisar anklagelserna - Nyheter – helagotland.se 10 jul 2010 ... -Min klient Sven Otto Littorin förnekar brott och avvisar därmed bestämt .... Veckans veg: Spaghetti med kantareller och ädelost ...www.gotlandstidningar.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=6132095 – Cachad”

Kan det sägas tydligare? Littorin dementerar och Reinfeldt slingrar sig och håller tyst. Inte ett ord om Littorins verkliga avsikter och handlingar, ”Kantareller, vadå?” verkar vara Reinfeldts reaktion, ”Till mig sa han att det var skilsmässan och vårdnadstvisten.” Snacka om uselt ledarskap.

Jag kräver nu att statsministern och hans bortsprungna Littorin-vovve träder fram och svarar för sig. Kommer regeringen att skrinlägga sina planer på att förbjuda kantarellplockningen och vilka konsekvenser kommer det att få för infrastrukturminister Thorstensson, som är djupt insyltad i den här härvan? Hon härstammar ju från Strömstad, eller hur? Kommer Littorin att öppna på förlåten och avsluta på ett hedersamt sätt? Får väljarna svar innan valet?

Aldrig har det väl varit tydligare hur svag den borgerliga regeringen är och hur smygande illvilligt de försöker bedra väljarna. Ett borgerligt Sverige är ett Sverige utan kantareller till älgsteken, och vad väntar bakom hörnet? Givetvis mitt nästa avslöjande om den borgerliga regeringens planer på att förbjuda älgsteksslakt.

Fredrtik Reinfeldt! Visa nu lite ledarskap. Du är svar skyldig! Sverige behöver en ny regering!

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Reinfeldt, Littorin, dementi, avgång, kantareller, förbud, kantarellförbud, regeringen, valet 2010

Peter Andersson utmanar med en fråga om de rödgrönas fördel på valdagen.

Peter Andersson skickar mig en utmaning. Han vill att jag skall beskriva den rödgröna fördelen på valdagen. Jag blir inte klar över om han menar fördelen i valkampen, dvs vem som bildar regering efter valet, eller om han menar fördelen med en rödgrön regering. Avser han det sista så öppnar sig åter ett stort antal alternativ; menar han fördelen för folket eller för staten eller något annat. Men utmaningen är kul, inte minst för en sådan som mig, som kanske mest utmärkt mig för att vara väldigt kritisk mot mina egna.

Så låt oss gå över till tankemödan. Det skall genast sägas att den största fördelen de rödgröna har på valdagen är det faktum att de är oppositionen. Som opposition kommer man att, helt fram till att vallokalerna stängs, tvinga regeringen till löften och utfästelser som ligger närmare oppositionens linje än sin egen. Allt för att vinna marginalväljare, Det skedde 2002, 2006 och kommer att hända 2010.

Men den rödgröna alliansen har ett stort problem och socialdemokraterna i synnerhet, med ambitionen att vara det statsbärande partiet: de vill ge sken av att landets största problem är att vi har en borgerlig regering. Det är en allvarlig felbedömning. Sveriges största problem är ojämlikheten, diskrimineringen och den maktlöshet som ställer människor utanför. Det här är en utveckling som skett oavsett finanskris och politisk majoritet. Klarar inte de rödgröna att formulera detta så har de knappast några fördelar alls att hoppas på, varken på valdagen eller efteråt.

För den rödgröna alliansen är ingen självklar enhet. Framtvingad under galgen har oppositionen nu en tung ballast i tre partier som lätt låter jonglera med luftpastejerna men oerhört svårt att förenas kring de konkreta svaren. Matematiken går helt enkelt inte ihop. Vänsterpartiets reaktionära tillbaka-till-70-talet-retorik låter sig knappast förenas med s-mp´s framåtriktade avsikter, så som de formulerades före Vänsterpartiets anslutning. Mot bakgrund av detta så kan jag bara se att den mest uppenbara rödgröna fördelen är att de efter en eventuell valseger börjar fokusera på de retoriska likheterna; jämlikheten, bekämpa fattigdomen osv. Även om tillvägagångssätten kommer att vara helt olika så kan åtminstonde frågorna komma upp på dagordningen, och när de rödgröna alliansen spricker så har i varje fall (s) och (mp) slipat sina politiska mål för framtiden. Däri ligger en stor fördel för förändringens Sverige, det som ligger bortom den 20 september 2010. Det som första gången prövas i valet 2014. Först då kommer medborgarna att ha ett verkligt alternativ i svensk politik.

s-buzz gör den vanliga logiska kullerbyttan och verkar tro att bara för att svenskarna gärna betalar skatt för gemensam välfärd, så skulle det innebära att de tar avstånd från de borgerligas skattesänkningar. Det är ett fatalt misstag.

Den gode och vanligtvis skarptänkte Johan Westerholm skriver:"Den fördel som de Rödgröna har är att vi kan presentera ett alternativ som hänger ihop syftande till ett samhälle som kan se en hållbar framtid framför sig med tillförsikt". Jag är inte säker på att jag riktigt begriper vad han menar.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Peter Andersson, 1 maj, De rödgröna, debatt, framtid, politik, regeringen, rödgröna, valet 2010, vänsterpartiet, miljöpartiet,

Gå inte i fällan!

Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

Oppositionen gick i fällan när vi hakade på.

Jag är ingen älskare av opinionsmätningar. Jag har svårt att riktigt förstå att de ska behöva betyda något. Snarare är de som ett fuktat finger i luften för att känna vart vinden blåser. Något för vissa att vända kappan efter. Likafullt så hamnade jag i en debatt med Jan Andersson, socialdemokrat från Helsingborg, om de senaste Sifo-siffrorna. Jan är en klok och sansad politiker, som absolut inte kännetecknas av opportunism. Att han dessutom utförde ett både framgångsrikt och förtjänstfullt uppdrag i Europa-parlamentet styrker hans trovärdighet.

Vår diskussion föranleddes av en undersökning om vilka frågor väljarna ansåg vikitigast och vilket förtroende de olika partierna får från väljarna i dessa frågor. Jobb, vård och skola är viktigast för väljarna, sa undersökningen. Men den sa också att moderaterna för första gången fick större förtroende än (s) när det gällde jobbpolitiken. Som socialdemokrat har man ju svårt att förstå detta. Vi vill gärna tro att när vi förlorade 2006 års val på jobbfrågan, så var det en engångsfadäs. Jobbfrågan är vår och vi skulle ta tillbaka ta tillbaka den.

Siffror är viktiga. Men också tråkiga. Få saker kan som sifferexercis, få människor att sluta lyssna. Därför är det viktigt att vi använder rätt siffror och omvandlar dessa till ett begripligt resonemang.

Våren 2009 hade moderaterna ett riksmöte där man föklarade sig som det nya statsbärande partiet. Genom sitt regeringsarbete skulle man visa att man var de bästa förvaltarna av staten och förtjänande väljarnas förnyade förtroende 2010.

Detta var den ultimata provokationen mot socialdemokraterna, som av hävd och historia gärna ser sig som det enda parti med rätt att kalla sig statsbärande. Nu skulle borgarna avslöjas, nu skulle all energi ägnas att visa hur usla förvaltare regeringen var i allmänhet och moderaterna i synnerhet. Och en våldsam kampanj om regeringens oduglighet tog vid. I sin ambition att ta tillbaka jobbfrågan började socialdemokraterna och de rödgröna att tala om den galopperande arbetslösheten. Sifferunderlaget hämtar man från regeringens prognoser!

Jag sa det då och jag säger det nu: Regeringen överdrev sina siffror om 12-13% arbetslöshet för att, när den mer troliga siffran 9-9,5% skulle visa sig vara sann, kunna hävda sin handlingskraft och regeringsduglighet. Och det var precis det som Littorin kunde göra i den radiodebatt som följde i P1. Faktum är att arbetslösheten inte stiger längre och den hamnade aldrig på 12%-nivån. Och Littorin kunde skörda den cred för regeringens räkning, som de planterat genom att krismaximera för ett år sedan. Oppositionen gick i fällan när vi hakade på. Och ställd inför verkligheten framstod Österberg och socialdemokraterna som en följsam pojke i skolbänken.

I stället för att fokusera på politikens innehåll, så chansade oppositionen på att den värsta krisen sedan 1930-talet skulle bidra till en misär, som man kunde nagla fast moderaterna vid. Och när verkligheten inte visar sig vara tjänstvillig och ställa upp på det budskapet så framstår ju politiken som enbart cynisk: Vi vill ha makten och hade hoppats på att många många fler skulle hamna i arbetslöshetens helvete så att vi skulle vinna.

Vilken politik och vilken färdriktning, det ska ingen bry sig om, det tar högkvarteret hand om. De socialdemokratiska rådslagens visioner förvandlas i ett nafs till ”det onämnbara” i skuggan av en valstrategi som förutsatte att verkligheten skulle vara följsam och bekräfta den.

Det var så det gick till när svenska folket förlorade förtroendet för socialdemokraterna i jobbfrågorna.

Erik Laakso skriver näraliggande här. Andra skriver intressant här och här.