Och visst blev 2012 ett riktigt skitår.

 Det är bara att konstatera, 2012 blev ett jävla skitår. I världen med klimathot som gallopperar och ett mellanöstern som verkar närmare ett palestiskst holocaust än på länge. I Sverige fortsätter kattrakandet mellan partierna medan ojämlikhet och segregation fortsätter prägla allt utom samhällsdebatten och de politiska initiativen.

Det är nyårsafton och mörkret vägrar ge sig, Ljuset kommer inte genom molnmassorna och det oupphörliga regnet. Den allmänna dystopin gestaltas av naturen själv.

På det personliga planet blev det än värre. Att gå genom en skilsmässa efter 26 år är outsägligt tungt. Jag pendlar mellan att betrakta det som ett gigantiskt misslyckande och att förhållandet bara var tänkt för dessa 26 år. Efter så mycket kärlek och kamp för att ge den en chans, efter så mycket hopp om utveckling bara se den ta slut, att inse att det var en illusion, en löjlig förhoppning som avslutas med en fingerknäppning. Nu finns ju kärleken där trots allt i mina barn och barnbarn, en kärlek som nu får all den omsorg som tidigare gick till förhållandet. Jag kan finna en viss förtröstan i att tänka tanken att det aldrig var menat för mer än 26 år, att jag trots allt fick det. Ett bestämde jag mig dock för, att inte bli bitter, inte låta bitterheten äta mina dagar, min tid.

I arbetet skedde det mycket och där måste jag skilja, så gott det går, på arbetet och arbetsplatsen. I arbetet, det som jag älskar så mycket, förmår jag fortfarande utmana mig själv. I gamla föreställningar som sattes upp för fjärde året, fann jag nya möjligheter och uppsättningen blev bättre än sist trots att den rundade 130 spelningar. I de nya, om Edvard Munch respektive den om kampen för världens mest progressiva grundlag, Om grundloven av 1814, tillåter jag mig gå den svåra vägen och ge mig in på nya områden i scenskonsten. Vi gick under 2012 in i en ny organisation och nya lokaler speciellt byggda för våra behov. Känslan av att gå omkring i ett teaterhus var överväldigande. Arbetsglädjen boostade.

Men om konsten står stark så är dess organisation en katastrof. Nyordningen innebar att all kulturverksamhet i Fylket(=länet) samlades under samma tak och en ny lednigstruktur etablerades. Och den nye direktören hade bestämt sig. Gamla konflikter skulle grävas upp och den nya makten användas till att krossa teatern. Resurserna togs ifrån oss, oändliga möten, som till slut tog mer av vår tid än skapandet, gick åt till att diskutera hans tyckande och menande. Påstående utan täckning av fakta och verklighetens siffror tvingade oss till att ägna tiden åt meningslöst pladder och när tyckandet var tillbakavisat anmälde direktören nytt tyckande som krävde vår tid. Om och om igen utan uppehåll. 

I sociala medier blev jag passiv, jag slutade blogga och twittra. Bloggandet eftersom debatten upphörde i den. Twittret därför att det blev just det, planlösa parningsrop och förnöjsamhet över att ha funnit mat.

Halmstrået jag trots allt griper är konsten, den dör inte, den finns kvar därinne i mig. Jag tog upp min fotograferande igen efter 20 år, det som stals ifrån mig en idiotisk natt i Salamancha då alla mina kameror och all min utrustning stals ifrån mig tillsamman med min lust. Men 2012 kom den tillbaka. Jag fann glädje i bilderna, i att se bilderna innan de tas, att erövra den moderna tekniken och låta den förenas med den gamla. Så 2013 ska jag låta gå i konstens tecken odelat och helt.

Och visst finns det flera ljuspunkter, arbetet med Göteborgs Symfoniker, min cykelglädje och viktminskning, alla besöken hos och av släkt och vänner .... så.... kanske måste man ändå säga att det blev ett skitår med stora reservationer. :)

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om nytt år, 2012, #gottnyttar, konsten, kärleken, framtiden

Cirkus S eller en bön om största möjliga tystnad.

Vi ber om största möjliga tystnad! Vi skall nu få se ett av de mest fantastiska politiska cirkusnumren världen skådat, en enastående prestation. Högt upp under cirkuskupolen kommer nu Sveriges en gång största parti att ta sig på en illusorisk lina från 19 september 2010 till 19 september 2014. Får jag be om största möjliga tystnad.. trumvirvel... trumvirvel ... trumvirvel .... trumvirvel ... kongress 2013 och partiledarval....trumvirvel.... trumvirvel...och så är det äntligen val 2014.

Om det är vår strategi för framtiden då kan vi lägga ner redan nu.

Prinsen på ärten-syndromet slår alla rekord när man som vissa beskriver allt som överhuvudtaget sägs om partiet och eventuella förändringar, som utspel och illvillig kritik, skyttegravskrig, krypskytte av femtekolonnare och som att man sticker kniven i och vrider om! Läs några inlägg på den famösa s-bloggar! Där ser man vilket skrot och korn som tillåts regera. Nazi-metaforererna står som spön i backen. Och följeslagarna bugar och håller tyst. Inte ett ord från de som högljutt bespottar mediadrev och mobbing. Fegarslena mörkar.

Och ni som talar om högt i tak, när kommer ni att reagera på avskummet? Ska inte en medlem och fd partiledare kunna uttala sig i en såpass generell sak som valberedningsarbetet, som hon har lång och närgången erfarenhet av, utan att misstänkliggöras. När hon uttrycker banala självklarheter så reser vissa ragg och kräver inordning i ledet. Men hur smalt ska det där ledet bli? Som den där Folkets tempelsekten i Guyana?

Partiet är tyst, inte ett ord om vad som bör göras. Och folk ropar i öknen. Samtidigt som partiet blir mindre och mindre, och ingen ska tro att det är tillfälligt, folk lämnar partiet på allvar. Det sägs och det känns i hela samhällsklimatet. Varför reagerar ni inte på totalitarismens röster? För är det något som inte drabbar prinsen så är det väl just kravet på öppenhet och hennes konstaterande att både hon och Juholt fått lida av konsekvenserna.

Eller antyder ni på allvar att han på något sätt skulle ha tagit del i valberedningens arbete och därför drabbas av reflektionen?

Men ni tiger, ni instämmer och lägger er platta för underkastelsens och tystnadens vapendragare!

Jag begriper inte varför vi inte sätter ner foten och säger nu får det vara nog! De som vill kväva diskussion och styra partiet bort från normala moderna demokratiska principer in i en medeltida auktoritär lojalitetskultur hör denna medeltid till. Låt dom stanna där, lämna dem bakom oss.

Det socialdemokratiska partiet topprids av starka krafter som verkar önska dess undergång. Som något annat kan man inte tolka alla dessa krav på tystnad. När skall partiets frågor diskuteras om det inte får göras nu? Efter nästa val och vad säger att det lämpar sig bättre då? Eller i Programkommissionens studiecirklar kanske? Har vi glömt utgången av rådslagen före förra valet? Om vi inte ens får diskutera det öppet, hur tror någon då att vi kommer att kunna leva det?

Det fega krypandet för enväldet och gubbväldet (obs gubbar av alla kön) undergräver partiets berättigande för varje dag det pågår och så länge det tillåts regera. Jag säger nu en gång för alla: Vi lever i 2000-talet, öppenhet och demokrati är det enda vi har att försvara, all unkna rester av enväldet och dess kamp kring köttgrytorna måste städas ut i friska luften, till allas åsyn skall de ställas de som käkat sig feta till priset av tystnad. Och alla som vacklar med blicken mot en framtida post i detta parti, till er riktar jag bara uppmaningen, ta ställning eller skit på er!

Om tystnaden tillåts regera då förtjänar partiet varken sina medlemmar eller röster i nästa val.

Läs Peter Karlberg, Peter Andersson, Johan Westerholm, Peter Högberg

Intressant!

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, socialdemokraterna, Mona Sahlin, politik, öppenhet, framtiden, förändring, val 2014,

Populismen dödar katten.

Det här är inte Juholt. Det är en bild av Juholt.

Eugene O´Neill skrev en gång i en av sina pjäser: ”Nyfikenhet dödade katten. Ställ mig inga frågor så slipper jag ljuga.” Curiosity killed the cat som metafor har dykt upp i många skepnader och betyder väl ungefär att en katt må ha nio liv men nyfikenhet kommer en gång att ända dem alla.

Socialdemokraterna har i högsta grad nio liv. Vi har trots kriser och hårda nävar lyckats överleva de mest svåra stunder, men inte är det nyfikenheten som kommer att ta död på oss. I Socialdemokratins fall så är det i stället populismen. Daniel Suhonen, redaktör för den socialdemokratiska idétidskriften Tiden, var den förste som klart uttalade att socialdemokratin måste bli mera populister. Och utan att apostrofera honom så verkar hans tankar ha anammats av delar av partiet, inte minst av partiledaren själv. Populistiska utspel kan leda till kortvariga framgångar. I likhet med arvtagarna till de gamla kommunistpartierna i Östeuropa så bygger man en politisk strategi på föreställningen att statliga ingripanden och regleringar skall motverka och upphäva effekterna av marknadernas intåg i den av tradition förstatligade offentliga sektorn.

Detta förväxlas av många entusiaster inom partiet med att vi börjat prata ideologi igen. Men sanningen att säga så är detta inte mycket till ideologi, om vi inte med ideologi menar en djupgående förståelse av vår historia och samtid och en idé om vart vi är på väg och vilka värderingar som skall ligga till grund för detta. Populismen är en ytlig genväg till popularitet, och skapar en gillande sus bland de övertygade. Men det är ett sus som döljer var det verkliga ”dånet i rättens krater” kan höras. Entusiasmen förhindra oss att se verkligheten som den är. Entusiasmen dödar katten.

"Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." skrev Strindberg framsynt i Hemsöborna. Vem faller inte för en sådan Carlsson? Vem suktar inte förväntansfullt efter vad detta yrväder skall bringa med sådana håvor hängande kring halsen?

Populismen är farlig för den lovar mer än den kan hålla. Populismen i politiken är liktydig med reträtt. Varje populist som framträder i en demokrati kommer att tvingas till reträtt för sina utfästelser. I de breda folklagren kommer detta att uppfattas som svek. Och varje ”svek” leder till ännu mera tillbakagång.

Bland de hängivna partisterna kommer detta i sin tur att ses som resultatet av en komplott. För att försvara sin ledare skapar man då en föreställning om ett ”vi” mot ”dom”. Det är ”dom” som i mediadrev och ”mosa-Juholt, Sahlin, Persson, Carlsson...”-kampanjer vill förinta socialdemokratin. Motståndaren blir till en demon och bekämpandet av denna blir plötsligt huvudsaken, inte samhällsförändringen. I sin orimlighet och och alltmer isolerade positionering så kommer de verkliga knäppgökarna att ställa sig främst till Ledarens och Partiets försvar. Höganäskruset visar sig snart vara en strypsnara. Yrvädret förvandlas till teckentolkare som inför bilden på demonen tolkar minspel och ansiktsdrag som om där doldes all denna Satans ondska.

Och det som skulle vara partiets pånyttfödelse blev i populismens namn en karta tecknad med vatten i sand på den fortsatta ökenvandringen. Populismen dödade katten.



Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om populism, socialdemokraterna, Daniel Suhonen, framtiden, pollitik, ideologi,

Igen: Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål.

Jag återlanserar en annan text från förra året som likafullt känns riktigt aktuell även idag. Betänk att detta är innan Håkan Juholt blev partiledare, innan Mona Sahlin avgått, innan programkommisionen stängde sig inne på sitt kontor.

Jag är stolt men inte nöjd. Så har det hetat, och så har det upprepats tills det blivit till en sanning. Men hållningen är ett stickspår, en återvändsgränd eftersom man på så sätt drar en tystnadens slöja över det verk som inte gav det vi hoppades på.

Socialdemokratin ropar efter förnyelse och förändring. Efter ett närmast fritt fall i opinionen måste partiet vitaliseras, befolkas och ändra riktning. Ett Augias-stall har lämnats att hantera. Men vågar vi det? Ska vi fortsätta vara stolta men inte nöjda? Vi verkar inte vilja debattera, än mindre analysera de sista 40 årens stora socialdemokratiska projekt, Den Starka Staten. Är det stoltheten som hindrar oss?

I Sverige har debatten och analysen av det vi har gjort, det man uttrycker sin stolthet över, blivit disputatio non grata, det onämnbara, den Heliga Graal som gör att vi inte längre beskriver det samma samhälle som medborgarna upplever. Vi har helt enkelt förlorat trovärdigheten.

Vi verkar oförmögna att se att vi inte har skapat ett jämlikt samhälle, att vi inte har ökat friheten för alla, att solidariteten inte har växt. Kan ett bokslut som detta vara värt att vara stolt över? Likafullt mumlas detta mantra om och om igen; jag är stolt men inte nöjd, jag är stolt men inte nöjd.... . Så sant, visst kan vi vara stolta, men ärligt talat över vad? För samtidigt har stoltheten gjort att vi fastnat i en sorts paralysering inför framtiden. Själva uttrycket leder oss in på fel spår. Vi blickar bakåt, längtar, fabulerar men går med röven före in i framtiden, som Göran Johansson så träffande uttryckte det. Reformismen förvandlas i vår tappning till en politik för att lappa och laga. Vår politiska fantasi sträcker sig inte utanför de nedkörda spår vi kört i sedan 40 år. Var är uppfinnarna, nytänkarna, reformisterna?

Utmaningen för socialdemokratin är gigantisk. Vägen framåt leder inte via en oantastlig historia utan tvärtemot genom en noggrann och fördomsfri granskning av det verk som medborgarna inte längre verkar ha förtroende för eller ser det förtjänstfulla i. Har vi det modet? Vågar vi vända stenarna? Eller ska vi gå vidare med vår stolhet och övertyga folket om att de inte har förstått? Ska vi lappa och laga och hoppas på att det ska ge sig med tiden?

Det hjälper inte. Vi måste våga ta ansvaret att skärskåda vårt eget verk. Vi måste våga oss in i vår egen hetluft. Vi måste våga skapa en reformism för 2000-talet. Och då måste vi våga slå oss fria från den infantila och studentikosa uppfattningen, som har fått en stark representation i partiets kriskommission, om att motsättningen inom det socialdemokratiska partiet går mellan ”högern” och ”vänstern”.

Vi kan ju studera hur våra engelska vänner modigt ger sig in debatten om "the good society" och "the big society". Där törs man ta den förutsättningslösa debatten som vi inte kommer i närheten av här hemma. I stället så är vi på väg ner i "vänster-höger"-diket. För det är ju bara ett irrelevant begrepp som förlamar debatten och, på samma sätt som ”Stolt men inte nöjd”, hindrar oss från att se klart.

Därför hänger vi oss till konspirationsteorier och självömkan. Den Starka Staten var ju vårt verk och nu kommer borgarna och förstör den. Politiken blir ett Sisyfosarbete där vi ständigt får börja om från början. Och vi gnäller - på media, på moderaterna, på väljarna, på nyliberalerna, på partiledningen, på skåningarna, på allt utom vårt eget verk. Vår egen skapelse som blev Den starka staten för den svaga medborgaren. Allt annat än det vi hoppats på. En fri, jämlik och solidarisk människa.

Men stannade vi till och tänkte efter, utan skygglappar, så kanske vi skulle inse att det är något fundamentalt feltänkt i själva konstruktionen, Den Starka Staten. Kanske ska inte a-kassan ägas av staten utan av medlemsföreningar, inte bara till namnet som nu, utan i verkligheten med medlemsstyre. Är det verkligen en sjukförsäkring vi behöver, är det inte en friskförsäkring? Och varför skall den skötas som en statlig myndighet när målet måste vara att komma närmare människan?

Att sjukförsäkringen har misslyckats står ju utom allt tvivel, men vi (=s) verkar vara fullkomligt handlingsförlamade eftersom vi saknar fantasi och mod att se rakt genom vårt eget livsverk. Tillsammans med en gigantisk stab av lojala tjänstemän och politiker som är beroende för sin försörjning av samma myndighet står debatten stilla och ersätts av ett "tycka synd om" tänkande och fabulerande om Moderater som särskilt omänsklig art av människa. Sista veckans debatter under valrörelsen är en smärtsam påminnelse om detta. Och idag så lämnas en motion i riksdagen om små förändringar för att komma tillrätta med olycksfallen i arbetet. Lappa och laga var ordet.

Socialdemokratin måste åter bli ett folkrörelseparti. En del verkar mena att folkrörelserna är försvunna och att vi ska uppfinna dessa på nytt. Jag tror att man har missat något väsentligt. För de finns där redan, dock alltför ofta utan vår medverkan. Det finns en miljörörelse som är väldigt stark, det finns en ny kooperationsrörelse av ideella föreningar och småföretag som vi totalt har missat, vi borde vara drivande i föräldrainflytandet i skolor och återupprätta föräldrarnas inflytande där, vi borde vara mera aktiva när det gäller kulturfrågorna osv.

Överhuvudtaget måste vi vända den trend som bara räknar politiska uppdrag i nämnder, utskott och styrelser som politiskt arbete. En gång i tiden var Folkets Hus-föreståndare ett viktigt politiskt uppdrag. Att vara aktiv i en idrottsförening, ordförande i Riksteaterföreningen, aktiv i skolan och/eller som Farsa och morsa på stan osv måste återigen börja räknas som politiskt arbete av samma dignitet som att sitta som politiker i Barn- och utbildningsnämnden. För det är detta som är de nya folkrörelserna.

Men framför allt så måste vi sluta vara stolta, det är inte nöjda socialdemokrater som är politikens mål. Vårt mål ska vara det Goda Samhället, ett samhälle där alla har samma värde, lever fria liv i solidaritet med allt det som är våra gemensamma livsförutsättningar.

Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

populär sång skriven av Eugène Pottier år 1871

Intressant. Katrine Kielos skriver i AB. Peter Andersson rör runt i grytan. Engelska debattörer här och här

Läs även andra bloggares åsikter om valanallys, framtiden, socialdemokraterna, politik, det Goda Samhället, folkrörelser, debatt, den starka staten,

Igen: Det är inte folkrörelserna som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig.

Det här är en återpostning som kan läsas mot bakgrund av den debatt som just nu förs bland socialdemokrater, texten är något år gammal men tål att läsas även idag. Peter Karlberg kommenterade i sin blogg bl.a mig om en av mina bloggpostningar. Han frågade:

"Vilka blir egentligen konsekvenserna av Anders Nilssons resonemang, inte helt enkelt att se eftersom vi nog är rätt långt från den folkrörelsetradition han längtar till. När så mycket av partiets politik handlar om att vara lite generösare med skattemedel, bjuda över (valrörelens största taktiska misstag), restaurera idag illa fungerande system, statskrameri helt enkelt."

Så långt Peter Karlberg som skriver en intressant text där detta är hämtat ur.

Min huvudpoäng är att det socialdemokratiska mantrat "Stolt men inte nöjd" förhindrar socialdemokratin från att inse faktum: Den Starka Staten ledde inte till ökad frihet, jämlikhet och solidaritet. Alltså borde projektet Den Starka Staten sättas under luppen. Och med det också den utveckling politiken och det politiska arbetet har tagit.

Från att en gång ha omfattat och betytt samhälleligt arbete har det nu reducerats till insats i nämnder och styrelser, inte ens fulllmäktigeplatsen har samma status längre. Vi har utvecklat en "exekutiv demokrati" som fjärmat sig från den parlamentariska demokratin. Handlingskraftiga män är det som gäller. Och i den här processen försvann idealen.

När det gäller folkrörelserna så är det inte de som har försvunnit, det är (s) som har slutat bry sig. Den exekutiva demokratin har inte plats för dem. Det är problemets kärna.

Jag är inte alls på jakt efter eller längtar till folkrörelserna. Och inte heller tillhör de gårdagens samhälle. De finns runt omkring oss redan och jag är fullt involverad i dem. I kooperation och i föreningsliv på många samhälleliga arenor, från handel till kultur, ungdomsverksamhet och internationell solidaritet. Folkrörelserna finns där och lever i högönskelig välmåga. Trist nog utan socialdemokratisk medverkan. Man är ju fullt upptagen med att studera bygglovsärenden inför nämndens månatliga möte, bevars. Och att arbetet i folkrörelsen skulle kunna hänföras till politiskt arbete har försvunnit ur tankekonstruktionen. På arbetarkommunens dagordning finns inte punkten rapport från folkrörelserna längre. Möjligtvis kan man tillåta sig en lustig anekdot i kaffepausen. Med rättvisemärkt kaffe från ICA.

Därför har den viktigaste politiska interna arenan för en aktiv socialdemokrat idag blivit gruppmötet, inte medlemsmötet, givetvis med undantag för årsmötet ett medlemsmöte i november vart fjärde år. Det är ju då valen sker. Så jag tror inte att man ska bortse från att det också handlar om organisation. Men inte så att organisationen förändrar målen, Organisationen speglar de politiska visionerna. Alltså måste vi formulera målen, den politiska ambitionen för att få den organisation vi behöver. Och metaforen för dessa nya mål uttrycks alldeles utmärkt i begreppet "Det goda samhället".

HBT-sossen skriver om detta, Katrine Kielos, Johan Westerholm, Johanna Graf, Peter Högberg, Peter Karlberg, mfl.

Läs även andra bloggares åsikter om det Goda Samhället, socialdemokraterna, förnyelse, förändring, politik, framtiden, folkrörelser, demokrati

Intressant.

I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet.

Blogglusten tryter. Jag har inte skrivit något på snart två veckor. Inte för att ämnen saknats, det vimlar av dem. Regeringen som misslyckas både med arbetslösheten och ökad förtidspensionering är de stora frågorna som jag fastnat för och jag kommer att skriva om det. Det är bara att just nu känns det tomt.

Kanske beror det på årstiden, julen som avbryter normaliteten. Kanske är det faktiskt ett sviktande intellekt. Men jag märker att jag reagerar väldigt mycket på hur utvecklingen artas i mitt parti, socialdemokraterna. Man svingas mellan hopp och förtvivlan i en frekvens som börjar likna det som händer broar, svängningar som sammanfaller och fördubblar frekvensen till en destruktiv kraft.

Lena Sommestad öppnade för en debatt om sjukvården på sin blogg. Hon hade noterat att skadeståndsanspråken på vården hade ökat kraftigt under de senaste åren. Utan att säga det rätt ut kunde man ana att hon ansåg skadestånden som en osund utveckling och en belastning för vården. Hon frågade om det var en konsekvens av en ”amerikanisering” av medborgarnas attityd till samhället.

Inför de 450 miljoner som skadestånden avsåg skrev jag då en kommentar och pekade på den grundläggande problematiken; att varje år så dör 3000 människor och skadas hundratusentals av skador som åsamkas dem i vården. Vårdskadorna står varje år för 20 till 30% av sjukvårdens totala kostnader. Priset för samhället är svåröverskådliga men hamnar någonstans mellan 50 och 100 miljarder årligen. Och kan någon överhuvudtaget föreställa sig summan av det lidande som orsakas de berörda?

Dessa grundläggande fakta är så obegripliga så att de verkar totalt få politikerna att koppla ur. Handfallna inför verkligheten och fakta tystnar de. I Lena Sommestads fall så genererar de ett menlöst svar i kommentarsfältet: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Jag tvivlar på att någon skulle stå oberörd om samma verklighet skulle gälla t.ex. SJ. Föreställ er att Statens Järnvägar varje år skulle orsaka 3000 människors död och 100 000-tals allvarligt skadade. Skulle någon anklaga de som söker ersättning för att okynnes-saksöka? Skulle sådana siffror anses vara skäliga sett mot hur många som trots allt inte skadas eller dödas när de åker tåg. Skulle vi acceptera det i färjetrafiken? På våra vägar? Tänk om apotekens verksamhet skulle kräva så många dödsfall och skador! Var någonstans i samhället accepterar vi det som sker i sjukvården år efter år?

Lena Sommestad ställde frågan "Varför ökar anmälda skador i vården?". Kan vi ta en politiker på allvar som ställd inför detta skulle svara: ”Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.”.

Nu är det här inte riktat i huvudsak mot Lena Sommestad, hon har ju till skillnad mot andra politiker försökt att svara, även om det är intetsägande. Nej, hon framstår som den bäst skickade av alla de kandidater till den socialdemokratiska partiledarposten, politiskt skarp, analytisk och förhållandevis odogmatisk. Och det är just i egenskap av en möjlig framtida partiledare som frågorna måste ställas till henne. Särskilt när hon själv initierar frågan.

En socialdemokrati som så grundläggande har tappat fotfästet i verkligheten och nu försöker finna fast mark under fötterna med hjälp av tillbakablickande partinostalgi, med en ideologisk höger/vänster-tuppfäktning med rötter i ett infantiliserat SSU-förflutet eller en ”blunda-och-kör-som vi alltid har gjort”- inställning hos statsfunktionärer som har fått sparken, har förlorat medborgarnas förtroende. Om vårt parti vill spela en roll inför framtiden så måste vi kunna svara på de frågor som det moderna samhället ställer oss.

Min oro illustreras av vår oförmåga att politiskt formulera den nödvändiga förändringen. I fråga efter fråga missar vi det medborgarperspektiv som måste till för att få det nödvändiga stödet att återigen leda landet. Och borgarna är inte ett dugg bättre. Vi står inför en framtid, likt den i England, där majoriteter i valen bestäms av missnöjet med de sittande, inte entusiasmen för den förändring som utlovas.

Konsekvensen tror jag blir att politiken kommer att flytta ut från partierna och de parlamentariska församlingarna till en mera dynamisk, men också mer oförutsägbar utveckling av de politiska arenorna. Är vi förberedda på det?

Stig Björn Ljunggren skriver om detta. Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om politik, politiker, framtiden, socialdemokraterna, Lena Sommestad, vården, vårdskador, ideologi, verklighetens folk, verklighetens folk,

För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Jag har varit borta från världen sedan i fredags. Bara ytligt har jag kunnat följa det som kallas ”Primegate”, dvs reklam/lobbybyrån Primes inlägg i sossarnas eftervalsdebatt. Eller snarare Primes arbete för sin uppdragsgivare Svenskt Näringsliv.

Låt mig först bara erkänna att jag inte gillar lobbying i de politiska korridorerna. Det är ett otyg som har funnits i det demokratiska samhällets hela historia. När valet av industrialiseringens energi skulle göras i slutet på 1800--talet så var det familjen Rockefellers och deras företagskonsortium som som till deras lycka drev igenom förbränningsmotorn baserad på oljeprodukter. När jag tänker efter, vill ni vet något om avacerad lobbying så ska ni läsa Peter Englunds bok om Drottning Kristina. Snacka om lobbying för eget intresse. Lobbying då och lobbying idag.

Nu gäller det visst den kampanj som drog i gång i september om nödvändigheten av tillväxt i ekonomin för att fortsätta/upprätthålla välfärdsstaten. Jag reagerade då och skrev om nödvändigheten av tillväxt för jämlikhet men att jämlikhet å sin sida var lika viktig för verklig tillväxt. Ett mera jämlikt samhälle kan i sig generera tillväxt när konsumtion och önskeuppfyllelser ökar efterfrågan. Men jag skrev också om nödvändigheten av att se tillväxten i ett globalt perspektiv. Jag har tillbakavisat politiska utläggningar som baseras på bubbelekonomins tomma BNP-siffror. Jag har påpekat att de nuvarande kriserna i ekonomin visserligen har en finansiell överbyggnad men i grunden är det strukturella kriser som drivs av att den ”tredje världen” nu ställer krav på sin del av det globala välståndet. Konkret betyder det att 50000 industriarbeten i Sverige gick förlorade för gott under tiden 2008-2010. Sett ur den synvinkeln såg jag Primes och Niklas Nordströms skriverier som ytliga. I utkanten av detta noterade jag, en aning förvånad, att min bloggvän Erik Laakso också deltog, med i stort sett ett förbehållslöst stöd till Nordströms tankar.

Någon debatt om tillväxt blev det dock inte inom (s). De som nu kastar sig över och önskar livet ur Laakso och kräver uteslutning av Nordström et al ur partiet höll tyst. I stället så skrev de om dikeskörningar, anförda av sin välbetalde och av staten underhållne banerförare Daniel Suhonen.

Jag tycker illa om välbetalda ”idealister” som, i skyl av penningstinna uppdrag från källor som vill främja sina frågor, driver kampanj. Det gäller oavsett om det är näringslivets megafoner som skriver näringslivsfrågor likaväl som när statsunderstödda skribenter skriver statens väl. Skall Erik Laakso fällas så får nog Suhonens bandhundar också ta sig en rejäl funderare kring sin ”hjältes” oväld. Uppdrag som uppdrag kan det tyckas. Det finns inget mer moraliskt över den senares hållning, även om han gärna vill framställa sig som ett oskyldigt offer.

Man hade ju önskat att debattens skulle väckas kring två frågor. Den ena är oundviklig och kräver en vidgad debatt, den om lobbyismens roll i politiken. För min del ogillar jag lobbyismen som en del i en mycket större förflackning. Allt från Almedalssjukan, det uppblåsta politiker-egots självtillräcklighet på firmafest, som sargar tilltron till politiken som medborgarnas företrädare, till den långsamma omvandlingen av den parlamentariska demokratin till en exekutiv demokrati där makten koncentreras till ”makthavare” och ”starke män”.

Den andra frågan handlar ju om tillväxtens möjligheter och omöjligheter. Även där är det tyst i (s). I stället överlåts den seriösa debatten till andra än socialdemokrater. Birger Schlaug är ett bra exempel på den intellektuella hederlighet och självständighet som krävs för att verkligen åstadkomma förändring. Och faktiskt Miljöpartiet som Schlaug kommit på kant med driver en bra mycket viktigare debatt om dessa frågor än det tysta (s). Och visst finns det en del tunga socialdemokrater som kräver tillväxt, men det görs utifrån ett föråldrat synsätt kring ett industrisamhälle som inte kommer tillbaka.

Den debatten deltar man inte i. I stället så flockas man kring å ena sidan en konservativ, tillbakablickande falang med Daniel Suhonen som banerförare. Ett återtåg till 1970-talet och ett nybygge av den starka staten konstituerar deras reaktionära politiska plattform. Jag läste någonstans att de anser att förändring är ett högerprojekt. Å andra sidan en av 4 miljoner judaspenningar besudlad skara förrädare anförda av Niklas Nordström och Erik Laakso, vars eventuella politiska ståndpunkter bleknar inför deras brott.

Framtiden för det parti som de alla säger sig företräda ter sig inte särskilt ljus. Den nödvändiga politiska debatten om framtiden och den verkliga förändringen är effektivt dödad för åratal framåt. Allt kommer att fastna i det finmaskiga nät av motståndarens skamliga företräden och den egna ståndpunktens förhöjda oantastlighet. För den här tangon krävs det två som dansar. Men jag har förlorat hoppet om att de ska inse det.

Intressant. Thomas Hartman skriver klokt som vanligt om saken här. Peter Högberg framstår alltmer som en sjävständig s-debattör med mersmak. Jan Andersson i Helsingborg modererar förtjänstfullt. Enn Kokk utvecklar inte sin rubrik men menar säkert något.

Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Suhonen, debatt, ekonomi, Erik Laakso, framtiden, politik, Primegate, SAP, socialdemokraterna, tillväxt

Inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda samhället.”

Obs!Johan Sjölander uppmärksammar mig på en felaktig länk, som ger intryck av att jag anklagar Morgan Johansson på ett osakligt sätt att en delrapport i Låginskomstutredning från arbetarrörelsens ekonomiska råd, som handlar om sjukdom och sociala förhållanden. Jag avsåg hela utredningen och länken dit föreligger här. Johan ifrågasätter också om det verkligen är ett underlag för partiets misslyckade arbetsmarknadspolitik. Även om det flyter i varandra så har Johan rätt och jag fel. Det är slarvigt av mig, men förändrar inte i sak att jag menar att MJ bidragit själv till den politik som led ett stort nedelag i valet och attt han förhåller sig utan självkritik./ AN

Det rullar i Socialdemokratin. Igår beskrev jag de första tecknen på jordbävningen som :”Aktörerna i den socialdemokratiska debatten rör sig som konståkare i slowmotion på en uppvärmningsrink. Piruetter och plötsliga hopp, översteg och tempoändringar utan någon som helst begriplig riktning och motivation. Men under den absurda ytan pågår ett spel. Från partiets översta krets, dess nomenklatura, helt ner till den lokala arbetarekommunerna. På de årsmötena och den extrakongress som ligger framför oss så är det i positioneringens skugga som de kommande valen med acklamation kommer att genomföras”.

Det stämmer väl fortfarande bortsett från att agerandet på arenan gått över till en sorts fast forwardläge, där person efter person träder fram, säger något mer eller mindre kryptiskt, pissar lite revir och avvaktar. Tomas Östros skriver en bisarr artikel i dagens DN där han pläderar för bättre ekonomi för privatpersoner och samhälle. Knappast revolutionerande och det bisarra är inte att hans trossatser lika ofta hörs från Anders Borg utan att han hävdar att (s) var först. Vi har stått där i centrum och flyttar inte på oss för att andra närmar sig. Ja herre min je. Hela artikeln, innehåll och tajming ger snarast intrycket av en man som upptäckt att han står naken i regnet och försöker prata sig ur det. En aning desperat om man säger. Och ingen riktig bra ansökan om partiledarposten.

Läser man vidare i DN så ramlar man över följande spekulation om utgången av maktkampen: ” Ifall partiledaren återfinns på högerkanten anser många det naturligt med en partisekreterare från vänsterkanten, som till exempel Skånedistriktets Morgan Johansson.” och man tar sig för pannan. Vilka är många och vad är naturligt? Även om inte DN förstår något så hoppas jag att vi socialdemokrater åtminstone har minnet kvar. Ska vi upprepa nederlagsreceptet från Göran Persson tid där höger/vänsteridiotin resulterade att vi fick Persson som partiledare och Maritta Ulvskog som partisekreterare, arkitekterna bakom 2006 års valnederlag. Och Morgan Johansson av alla. Att han deltog i putschismen kring alliansbildandet och kuppade igenom samarbetet med (v) är i sig diskvalificerande. Hans roll som utredare för den arbetsmarknadspolitiska plattformen före årets val glöms gärna bort. Men det var trots allt en av de stora förlustfrågorna i valet.

Att paralysera partiet i höger och vänster vore dödsstöten idag. Det är en konstlad motsättning som avklätt består å ena sidan i en status quo/höger och å andra sidan en återgång till 1975 års partiprogram/vänster. Men det är inte i den motsättningen framtiden ligger, varken samhällets eller det socialdemokratiska partiets.

Den samhälleliga utvecklingens dynamik ligger i omvandlingen av Sverige och världen. Den ligger mellan rika och fattiga, mellan nord och syd, mellan stad och land. Och det måste var mitt i denna dynamik som partiet finner sin plats och sitt program. En framtidsinriktad socialdemokratisk ideologi står att finna i en förståelse för detta.

Då skulle vi få en verkligt ideologisk ledning som representerar de stora grupperna inom partiet, skogslänen och storstäderna, den enda möjliga dualismen i det framtida socialdemokratiska partiet.

Så om jag skall tillåta mig att spekulera så finns det plötsligt en uppsjö av goda namn. Om partiledaren kommer från skogslänen så bör partisekreteraren komma från storstäderna och vice versa. Sven Erik Bucht, Anna Johansson, Sven Erik Österberg, Illmar Reepalu, Annika Hulten, Margot Wallström osv. Där finner vi partiledningen för socialdemokraterna, inte de "nya socialdemokraterna" och inte heller de "gamla socialdemokraterna" utan för ”Framtidens socialdemokrater, Det Goda Samhället.”

Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, partiledning, Sahlin, politik, framtiden, Östros, stad och land,

Intressant

Lena Sommestad Kikki Liljeblad Mario Matteoni Claes Krantz

I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Socialdemokratin måste höja blicken och se 20, ja kanske 30 år framåt. En vision om framtiden kan inte stanna vid ett lapptäcke av återställare och reparationer av en krackellerande välfärdsstat.

Ytterst handlar all samhällsutveckling och samhällsförändring om makt. Om över- och underordnande. Och den socialdemokratiska framtidsdebatten måste nu våga sätta maktfrågorna på dagordningen. Jag tror att många i mitt parti väjer för uttrycket makt, när det kommer till medborgarnas makt. Det låter hotfullt och kanske en aning revolutionärt. Sedan lång tid har vi ersatt maktbegreppet med uttryck som medinflytande, inflytande och medverkan. Låt gå för det, men ytterst handlar det om makt.

När alla dessa som vittnar om hur de nya sjukförsäkringslagarna slår mot den enskilde individen så finner man ett genomgående tema; man känner sig fullkomligt maktlös. Dagligen vittnas om detta från människor som söker tillgång till de välfärdstjänster som politikerna utlovat och inbetalda skatterna berättigat till. Välfärdens tjänster har blivit allt mer villkorade. De ses inte som en automatisk rättighet, utan något som man skall kvalificeras för. Man skall frita sig från misstanken att man fuskar. Konsekvensen av ett sådant system blir ju att den enskilde medborgaren fråntas makten över sitt eget liv, man blir underordnad.

Ett socialdemokratiskt program för framtiden måste adressera maktfrågorna. Jag är övertygad om att välfärdens tjänster måste flyttas närmare de som äger dem, medborgarna. Arbetarrörelsens historia är fylld av exempel på hur människor tog frågor om trygghet, inflytande, kultur, nykterhet, sparande, försäkringar, boende, ja allt som hör det sammansatta moderna samhället till, i sina egna händer. I folkrörelserna erövrade fattiga människor sitt människovärde och makten över sina egna liv.

Folkrörelsen är en maktfråga, inte en fritidssysselsättning. Och folkrörelserna finns fortfarande kvar, det är socialdemokratin som har lämnat en stor del av dem, till förmån för ett ensidigt satsande på politiskt inflytande i kommun, landsting och stat. Så till den grad att inga andra områden i samhället betraktas som politiska längre.

Ylva Johansson skriver i en debattartikel i DN om ett framtida socialdemokratiskt program. Jag tillhör de som uppskattar Johanssons arbete i partiet. Hon har ofta modet att gå mot strömmen, peka på det obekväma och uttala det kontroversiella. Dessutom vägrar hon att inordnas i den patetiska ”höger-vänster”-polariseringen. I sin artikel anslår hon stort om en förändrad socialdemokrati, men hon verkar stegra sig inför insikten om vad som verkligen krävs för detta, och hamnar till slut i ett ganska harmlöst ”typiskt” sosse-förslag. Några nya reformer, lite privatiseringskritik och ett försvar för EU. Mycket mer än så blir det inte. Status quo. Det är synd, för hon är inne på områden, som skulle kräva mycket mer än de blygsamma förslag hon kommer med, för att förändras.

”Därför måste kraven på individen vara tydliga och motsvaras av rättigheter. Den orättvisa och förnedrande attityd som införts i försäkringarna måste bytas mot solidaritet och tilltro till människors förmåga.”, skriver hon men verkar inte förstå att det är systemkritik hon ger, inte förvaltningskritik.

I valspurten restes krav på att försäkringskassan skulle bli ”snällare” i sin bedömning av enskilda fall. Det vann säkert många brustna hjärtan, men det är ju ingen lösning. Johansson talar om krav och rättigheter som om de vore fria från maktaspekten. För problemet är ju att ”Man känner sig fullkomligt maktlös”. Och det problemet kan inte åtgärdas som en förvaltningsfråga, det är inbyggt i själva systemet, F-ö-r-s-ä-k-r-i-n-g-s-k-a-s-s-a-n.

Som namnet antyder så är myndigheten till för att hantera försäkringar. Vad som skulle behövas är något som utgår från medborgarnas intresse. Därför är mitt modesta förslag att vi river ner Försäkringskassan, på samma sätt som man river ner sjuka hus. Ersätt det med en Rehabiliteringsmyndighet. Och säkra medborgarnas direkta inflytande genom deras egna organisationer. Något som också gäller för den alltmer förstatligade Arbetslöshetsförsäkringen. En gång en medlemsstyrd och medlemsägd ömsesiddig försäkring har nu utecklats till en av staten och ytterst av skattemedel finansierad ersättning att utgå vid arbetslöshet. Johansson avvisar att det skulle handla om bidrag, men frågan är väl om det inte har utvecklats till det, där ersättningsnivåer och andra regler bestäms i riksdagen.

Johansson talar om nödvändigheten av en socialdemokratisk arbetslinje. Med det avses ovan nämnda försäkringar, utbildning och en innovativ och hållbar politik för växande företag. Detta skall möjliggöras genom fler arbetade timmar. Idag ligger den samlade livsarbetstiden per medborgare på 30 år. Den skulle behöva ökas till 33 år för att finansiera välfärdens och arbetslinjens kostnader. 3 år till i arbete. Johansson talar om möjligheten att jobba efter fyllda 65, men ligger verkligen problemet där?

När jag fyller 65 år kommer jag att ha en samlad arbetstid på 45 år, med ett par akademiska examina i ryggsäcken. 45 år! Visar det inte att problemet snarare är att människor kommer för sent in i arbete? Och visar det inte på att socialdemokratin har skaffat sig en mycket problematisk inställning till arbete i sig. Med en kraftfull fotstamp så bekämpar man arbetskraftsinvandringen, även om väntetiden för att få den enklast hantverkarhjälp kan uppgå till ett halvår. Med en nedlåtande munsnörpning avvisar man RUT-tjänster som ovärdigt och dess utövare som pigor.

Utifrån ett politikerperspektiv reduceras medborgaren till undersåte, ett objekt för politiska åtgärder. När Johansson beskriver en ”låtsasmarknad styrd av kortsiktiga vinstintressen som fått breda ut sig inom den offentligt finansierade vården, skolan och omsorgen”, så nämner hon inte med ett ord väntetider, undermålig kvalitet, felbehandlingar och övergrepp. Hon tar politikerperspektivet och pekar på det uppenbara i ett fåtal misslyckanden. Men medborgaren räknar timmar på akuten, månader och år i operationskön, centraliserade förskolor med många extra körmil och timmar, dysfunktionella skolor, nersläckta bibliotek och kulturhus. När socialdemokratin talar om en jämlik skola så tar de bort rätten för föräldrar att delta i skolans arbete. Medborgarnas inflytande reduceras till förmån för fungerande majoriteter. Medborgaren förvandlas till undersåte och skattebetalare. Politikens uppgift blir att styra undersåten och förvalta skattekistan. Klyftan mellan medborgare och politiker ökar. Det är en utveckling som vi måste bryta. Om vi inte gör det så riskerar socialdemokratin som politisk kraft att ha spelat ut sin roll.

Att lösa upp den ekvationen måste vara den socialdemokratiska framtidsvisionens främsta uppgift. Gör välfärden till en folkrörelse skulle man kunna uttrycka sig. Och det är inte gjort över en natt. Det kommer att ta tid, 20 år kanske för att ställa om till en medborgarmakt över samhället. Och det får väl tas i långsam takt och bit för bit i sann reformistisk anda. Men likafullt är det nödvändigt.

Här kan man läsa en viktig text. Och Fredrik Jansson skriver bra här.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om välfärd, Ylva Johansson, socialdemokraterna, politik, a-kassa, folkrörelse, medborgare, skatter, skattebetalare, framtiden

Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

Anders Widén öppnar ögon i sin blogg. Läs den och begrunda, där finns stoff till en eftervalsdebatt värd namnet. Utan ett ord om Thomas Bodström dessutom. Jag skrev en kommentar där som blev så lång och fylld av mitt eget resonemang att det hellre borde publiceras på min egen blogg. Vilket jag alltså gör nu.

På jakt efter ett ideologiskt avstamp för en förnyad socialdemokrati måste vi gå tillbaka till det tidiga 70-talet. Då fanns den ideologiska spännvidden hela vägen upp i toppen av partiet. Wigfors mera frihetliga ideer mot den gode förvaltaren Sträng och pragmatikern Erlander. Där växte den solidariska lönepolitiken på samma träd som tillväxtmålen och internationell solidaritet. Och stoltheten av att vara en del av den rörelse som åstadkom detta.

Jag tror att just 70-talets tidigaste år markerade slutet på en lång epok av socialdemokratisk samhällsbyggnad där tillväxt gått hand i hand med jämlikheten. Ökad tillväxt gav högre löner, allmänna tjänstepensionen, längre semester, sjukförsäkring och en allmän välståndsökning. Ökad jämlikhet i samhället kort sagt. Tanken om alla människors lika värde verkade vara en möjlighet.

Peter Karlberg skriver klartänkt om tillväxt, solidaritet och socialdemokratins uppgifter: "Enkelt uttryckt - om den ideologiska utgångspunkten är att man skall fördela de samhälleliga resurserna mera rättvist och så att alla får rimliga livsvillkor krävs tillväxt, ett överskott att fördela eftersom ekvationen egenintresse/solidaritet alltid måste ha en lösning som innebär att ingen får det sämre." Har vi glömt bort det i jakten på fokusgrupper och andra enklaver i en suddigt definierad medelklass?

Ilia Batljan, Nynäshamnpolitikern, uttalar sig i en intervju om den nödvändiga socialdemokratiska självkritiken: ”Att kombinera tillväxt med fungerande välfärdssystem är historiskt det som varit socialdemokratins paradgren. Det borde vi berättat. I stället för att föra en sjukförsäkringsdebatt som handlat om enskilda fall borde vi förklarat hur vi vill att ett nytt sjukförsäkringssystem ska se ut.”.

Efter 1975 så ackumulerades tillväxten i en alltmer expanderande administration och institutionalisering av välståndets politiska resultat, välfärdstaten. Det som kom att bli sitt eget socialdemokratiska projekt i form av den starka staten.

Den Starka Staten. Bara ordet förskräcker! Vem äter medborgarnas integritet till frukost?

Medborgarna kunde inte längre direkt avläsa tillväxtens välsignelser i sin egen vardag, som ett resultat av den socialdemokratiska politiken. I stället kom de egna valen att avgöra. Val av bostadsort, val av yrke, val av utbildning, val av företag, val av familjestruktur osv osv.

Här tror jag det krävs mycket av förmåga till analys av samhällsutvecklingen för att förstå vad som verkligen hände. Slängar om Feldt, nyliberalism och andra lättvindiga "förklaringar" blir mest floskler. Vi måste gå med färre skygglappar in i ett försök att förstå den politiska och samhälleliga dynamiken, som på basis av en global ekonomisk kullerbytta, bildigt talat har satt socialdemokratin på "pottkanten". Ur det rika socialdemokratiska idéarvet finns det trådar att nysta som återigen kan återupprätta medborgaren, dess integritet och dess värdighet.

För det var ju bort från att vara finansiärer av överheten till att bli fria människor vi strävade, det var bort från skattebetalande undersåtar till jämlika medborgare vi skulle, eller hur, Medborgare Sahlin!


Intressant. Och här är ytterligare en läsvärd sak.

Läs även andra bloggares åsikter om eftervalsdebatt, socialdemokraterna, framtiden, SAP, solidaritet, politik, samhälle,