Hur länkar man till tystnaden?

Finns det utrymme för en obunden socialdemokratisk debatt? Kan man vara socialdemokrat utan att vara medlem i det socialdemokratiska partiet? Är den socialdemokratiska partidisciplinen en hämsko för utvecklingen av det nödvändiga partiprogrammet som med avstamp i dagens verklighet stakar ut en väg mot ett bättre samhälle?

Frågorna hopar sig efter att jag suttit en halv dag på den s-märkta bloggkonferensen Nätroots12. En sak är vi uppenbarligen överens om, bloggens realiteter är i stark förändring. Jag ser hur debatten avstannar, kommentarstrådarna upphör, trots att antalet besök ökar. Debatten försvinner från bloggarna. Man kan fråga sig var den tar vägen. Är det så att vi blivit en hop av skåpsossar. Instängda i ett parti som kräver disciplin och enighet efter en tid av tumult och oreda, håller vi inne med meningsmotsättningarna.

Vi törs inte heller hålla med eller försöka utveckla en tankegång eftersom det kan leda ut i kylan. Kärleksfulla kritiker framförallt i Stockholm vittnar om att de blir ställda utanför uppdrag och nomineringar. Givetvis utan att någon säger något rätt ut. 

Tystnaden får tala även här.

 Det är ju en livsfarlig utveckling för en social rörelse som bara kan utvecklas i fri och öppen dialog. För det som följer är ju enfalden. Ta tex "debatten" om vinster i vården. Här kan ju "skånevänstern" husera fritt med sina populistiska krav på att "stoppa vinsterna". Ingen bred socialdemokratisk debatt vare sig innanför eller utanför partiet förs om vad kravet skulle innebära om det genomförs. Nej, man diskuterar inte ens vad som är de grundläggande problemen i välfärdsstaten.

Man tror att man funnit grundbulten, inte bara för välfärdens lösningar utan också och kanske framförallt för avvecklingen av det kapitalistiska systemet. Nog liknar det mer att gå all in med en hålstege på hand. 

Och om detta är det tyst. Här förs ingen debatt, här granskas inte verkligheten, inte heller buden. Nej här skapas ett mantra, en upprepad fras som ständigt upprepas i hop om att berget skall komma till oss. Att berget skall komma till oss utan att vi behöver röra oss själva.

Som om en socialdemokratisk ide skulle kunna skapas utan rörelse! Hur länkar man till tystnaden?

Och jag undrar om mina inledande frågor kanske till någon del har en förklaring i detta.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggare, debatt, nätrot12, politik, socialdemokraterna

Om bloggar, länkar och annat elände, demokrati till exempel.

Jonas Morian gör en välkommen återkomst till bloggandet och bloggvärlden. I en text om själva bloggandet. Han pekar på ”länkeländet” dvs att det blivit allt vanligare att bloggare använder länken mer till att promota sin egen text, än att vidga och fördjupa dess innehåll. På 50-talet sjöng vi i en visa av Ulf Peder Olrog ”...allting går att sälja med mördande reklam - kom och köp konserverad gröt.”. Morian pekar på vanan hos vissa att fylla de sista raderna i sina postningar med mer eller mindre relevanta länkar till framför allt de stora dagstidningarna och mediabolagen. Länkandet har blivit en överlevnadsstrategi som paradoxalt nog också tömmer bloggandet på innehållets värde.

Det låter så pösmunkigt och pretentiöst när jag säger att för mig så har innehållet i texten alltid gått före räckvidden, det är antagligen inte ens sant. Självfallet vill jag att mina texter skall hamna mitt i hetluften, bland andra engagerade debattörer. Jag vill att folk skall finna fram till mina ord och i ett fritt kommentarflöde få dem att glöda. Jag slickar i mig beröm men räds inte heller kritiken. Ibland kan jag tycka att mitt mästerverk inte får sin förtjänta uppmärksamhet. Tillgången till en scen som är obegränsad lockar till hybris. För sanningen att säga så är man ju inte annat än en gubbe, ibland sur gubbe i en gudsförgäten avkrok i världen.

Det som lockar mig mest tror jag är öppenheten, den fria tillgången till ett medium där vem som helst kan publicera sig, och nästan alla förtjänar att läsas, hur dumt eller vidrigt det än formuleras. Den bloggare som femte gången i rad skriver om sin vånda att välja dagens kläder förlorar mitt intresse om där inte finns mer av verkligt existentiellt drama. Det är mitt val, 10 000-tals andra blir ändå kvar som läsare.

En väl fungerande bloggosfär (är det rätt ord?) skulle kunna vara motsatsen till den förlamande konsensus-kultur som dominerar den svenska debatten. Det finns liksom bara utrymme för en åsikt i taget. Lisbeth Lindeborg skrev för några nummer sedan en kort artikel i tidskriften Axess, där hon pekar på hur konsensus leder till ett samhälle där rätten får vika ner sig för makten.

Hennes artikel för mig vidare och pekar på en utveckling bort från den klassiska svenska konsensustraditionen, den vidgade debatten och demokratins nödvändiga långsamhet. Vi pratar till vi kommit överens, en svensk variant av Loja Girga, den stora församlingen. I denna tradition så debatterades det länge, åsikter bröts och idéer kunde samlas till politiska alternativ. Den svenska debatten om införandet av ATP, den allmänna tjänstepensionen, varade under många år på 50-talet och genomfördes 1960 efter en folkomröstning och en avhoppad folkpartist i riksdagen. Jämför det med Sveriges ansökan om inträde i EU, som en punkt på en lista över krisåtgärder i det tidiga 90-talet så tas beslutet av en socialdemokratisk regering.

Idag styrs vi av en föreställning om den exekutiva demokratin, den handlingskraftiga och beslutsduktiga politikern som kan skära genom och driva en församling till beslut. Demokratins nödvändiga långsamhet är nu ett hinder. Det finns tom ett begrepp för denna utveckling bort från demokratin, NPM, New Public Management elle Ny offentlig styrning, där näringslivets styrningsmodeller ersätter de demokratiska i offentlig verksamhet. Vi fjärmar oss från demokratins natur, bort från antikens öppna debatter på torget mot styrelserummen med fördragna gardiner.

Härförleden hamnade jag i en absurd debatt. Västra stranden publicerade en något förvirrad text om varför tågen inte går och ambulanserna inte kommer. Jag gjorde ett litet påpekande om att texten blev svårbegriplig om man läste en av de refererade källorna som författaren, professor Demker, gjorde. Professorns reaktion blev stark, kanhända var jag oklar i min kritik, men professorn begrep inte vad jag sa, och tillrättavisade mig för mina tillkortakommanden. Då jag trots allt vidhöll min kritik av professorns text så stängde professor Demker mig ute från kommentarfältet, inte bara från debatt med henne utan också i sann patriarkal anda från debatt med andra. Nu är ju inte professor Demker ensam om att ge sin egen upphöjdhet stort värde, hon fullföljer en lång akademisk tradition där överklassens arrogans är dess främsta argument. Och när den inte får avsedd verkan, så avstänger man inkräktaren från akademin. Det är uppenbarligen inte bara i de offentliga förvaltningen där NPM har blivit ett rättesnöre, vissa professorer tillämpar det också på sina institutioner.

Det är givetvis i det här perspektivet som bloggen skulle kunna få sin betydelse, som det stora öppna torgets forum, tautologin är i språkvetenskaplig mening avsedd. Därför är också den sjuka som nu sprider sig över bloggen, att stänga kommentarfält eller utelämna dem helt också det största hotet mot bloggen som idé. Konsekvensen blir att man samlar en krets av jasägare kring sig, och den perverterade konsensus som baseras på diktat och underkastelse tar över där den fria tankens utbyte borde råda, på bloggen liksom i den politiska demokratin.

Bloggen kan vara den öppna dialogens medium eller så låter vi den utvecklas till en narcissistisk offentlighet för den privata dagboken.

Erik Laakso har också skrivit på detta tema och Kulturbloggen vidgar diskusionen ytterligare och Mikael Persson ger en ny vinkel på det.

Intressant

Läs även andra bloggares åsikter om blogg, bloggande, bloggare, bloggen, debatt, Demker, demokrati, konsensus, politik

Vad ska vi ha Netroots till?

Jag snubblade över artikel på Newsmill, en portal som jag skam att säga sällan besöker. Jag går inte så ofta på NK heller om man kan jämföra så. Där läste jag ett inlägg som handlade om bloggarna betydelse i valrörelsen i allmänhet och det socialdemokratiska nätverket Netroots i synnerhet. Eller snarare handlade det väl om en liten krets av bloggare, som de ansåg hade gjort en avgörande insats i valet. Avgörande på vilket sätt kan säkert diskuteras, det gick ju inte så väldigt bra för oss, för att uttrycka sig milt. Men i villket fall så väckte den mitt intresse, och det verkar den ha gjort hos andra också. Peter Karlberg från Södertälje skriver en personlig och skarp kritik av texten och dess upphovsmän.

Att bloggarna har betydelse i opinionsbildningen kan nog så vara, och visst såg man i den sista veckan hur en enstaka blogg förändrade debattens fokus. Men skribenternas beskrivning och värdering av bloggens betydelse är en insnävad syn på bloggens funktion. De ser den som en budskapsförmedling, en kanal för färdiga åsikter att distribueras, där ligger svagheten. Skulle utvecklingen gå i den riktningen så kommer det till slut att göra bloggen till en reklamkanal i nyhetsmolnet. Bloggen som fritt och otämjbart debattforum skulle släckas ner. Nu tror jag i och för sig inte att de någonsin kan klara det, med ambitionen är anmärkningsvärd.

Betraktar man Klamydiabrevets blogg om sin mor som budskapsförmedling, så förvandlas det till en politisk apell mot alliansen, "Rösta bort dom!", vilket den också var, men inte enbart. För läser man den som en debattartikel om våra välfärdssystems omänsklighet så kan det leda fram till en debatt om och verklig förändring av systemet. I en debatt om samhällets problem kan åsikter utbytas, erfarenheter samlas, den nödvändiga förändringen formuleras och till slut kanske kampen för denna förändring mobiliseras. Färdiga åsikter är inget annt än just det, färdiga åsikter. De har aldrig fått möta verkligheten. Något som för övrigt karaktäriserade alltför mycket av den socialdemokratiska agitationen i årets valrörelse. Däri ligger den stora skillnaden. Jag tycker nog att Erik Laakso pickar en del korn, inte så få heller i sin krönika i kulturridskriften Voltaire.

Bloggen borde var öppen och fri debatt, befriad från de slutnan mötesrummen. De tre skribenterna ger uttryck för den motsatta åsikten, och åtminstonde en av dem, Peter Högberg, ondgör sig över att borgeliga skribenter och media lägger sig i analysen av socialdemokraternas katasstrofval. Det är synd på goda skribenter och engagerade politiker, men inget nytt under solen. Vi har sett partipiskan vina förut. Och det får sina konsekvenser.

Jag tycker mig redan se en kraftig strypning av debatten i Netroots. Bara vissa utvalda får lyftas fram i eftervalsanalysen. Jag har här på min blogg publicerat ett par texter som rönt stor uppskattning även på Netroots popularitetslistor. Trots det anses de inte platsa på den särskilda blogg kallad Valanalys.se, som Netroots upprättat för att driva denna debatt. Här återfinns bara "de gamla vanliga" med samma åsikter och ett debattiver som hos en menighet i djup bön. Namnen känns igen från de, som inbäddade fick följa med och blogga från Mona Sahlins buss under lilla valrörelsen i maj. En och annan roookie dyker upp, som kvalificerat sig genom anslutning till "Åsikten".

Insnävning läser jag också bland många bloggare, och kan beskrivas som en pestmarkering av bloggare som får uppmärksamhet från borgerliga dito. Att skriva i borgeliga tidningar är per definition misstänkt osv. Avskildheten är den ultimata för den fria och öppna debatten tycks de mena. Åsiktsbrytningen är av ondo. Jag har varit medlem, (heter det så förresten) av Netroots sedan starten. Jag fann den sekteristiska och världsfrånvända s-info, en privatägd och kommersiell portal där socialdemokratiska bloggare, arbetarekommuneer och olika s-föreningar samlats ihop oförenlig med en fri och öppen debatt och lämnade den för det som jag upplevde som ett friskt och debattlystet Netroots. Vill man nu förvandla den också till en sekteristisk avkrok för menigsöverenstämmande?

Jag skulle önska att de ledande där stannade till, tog sig en funderare om detta verkligen är det som var avsikten och det vi vill med Netroots.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Netroots, socialdemokraterna, valanalys, bloggen, blogg, politik,

Bland dansande elefanter och modebloggar, Blondinbella och Laakso i sommarkrantz.

Efter en sommar i väntan på rötmånaden, så är den alltså här. Slut på skrivandet om svamp och gräsmattor, musik och fester. "På huvudet dyk!" låter kommandot och då gör jag väl det.

I den stora bloggvärlden så återfinner man en liten, mycket liten del som kallas ”socialdemokratiska bloggare”. Där debatteras det så det står härliga till. Jag är själv en del i det, en mycket liten del vill jag understryka. Mina läsare räknas i antal på ett år till hälften så många som Blondinbella har på en dag. För att få lite perspektiv alltså. Mina kommentarsfält genererar från noll till 10 kommentarer i bästa fall och min enda regelbundna länkare är en islamofobisk sida, som jag regelbundet raderar.

Jag skriver ofta om politiska ämnen. Jag avskyr fattigdom, ojämlikhet, diskriminering och maktfullkomlighet. Det är i huvudsak min ämnen. Jag kritiserar i första hand samhället och i andra hand de majoriteter som för tillfället regerar. Men jag sätter ofta tummen i ögat på mitt eget parti, socialdemokraterna, eftersom jag trots allt hyser störst förhoppning om deras möjlighet att förändras.

Socialdemokrater är mycket, många olika uppfattningar ryms givetvis i ett parti som lockar en tredjedel av väljarkåren. I grund och botten står vi socialdemokrater för Frihet, jämlikhet och solidaritet. Sedan tolkar många detta på sitt eget sätt så att det ibland kan verka som att vi står miltals ifrån varandra, på motsatt sida rentav.

Här uppstår kamp och skärmytslingar, invektiven haglar, självförhärligandet likaså. De mest populära verbala tillhyggena brukar vara kryptokommunist och nyliberal, på en punkt är det dock entydigt; när man utmålar sig som vänster så är det ett ”absolut gott”, är man vänster så är man god per definition, är man höger så är man ond. Högersosse är liktydigt med nyliberal och det är ondskan personifierad. Ofta ser man bloggare som i brist på argument använder de här etiketterna för att så att säga avsvära sig synd, ett socialistiskt avlatsbrev. I den socialdemokratiska supporterskaran, ett sorts medlemskap som nu upphöjts till organisationsprincip, hurras och hejas för det vänstra laget. Vad som sägs är oviktigt så länge man säger sig vara vänster. Och stickorden är få; pigavdrag, vårdval, privatisering, Littorin - välj ett och det räcker för att trumpeterna skall ljuda och vågen gå. Om någon större klokhet blir resultatet av dessa duster är tveksamt, men det sitter gott med en kall Trocadero efter avslutat värv.

I dagarna har det blossat upp en sådan här debatt. Det är bloggvännerna Erik Laakso och Claes Krantz som råkat i luven på varandra. Bägge är framträdande bloggare i den socialdemokratiska sfären, Laakso möjligen med en läsekrets som sträcker sig utanför den partipolitiska kärnan. Man återfinner honom även ibland som skribent i gammelmedia. Jag gillar bägge två, Laakso för hans mod att säga vad han tycker och Krantz för hans envetna arbete med att sätt ”Sveriges framsida” på den politiska kartan, vilket även kräver mod att ibland gå emot centrala sanningar inom partiet. När Krantz mera sällan lämnar de socialdemokratiska inmutningarna så strövar Laakso mera fritt i landskapet. Nåväl det var debatten det gällde.

Laakso hävdade i en bloggtext att han inte förstod vad Krantz menade med en bloggtext som handlade om just bloggandet! Om betydelsen av ”sociala medier”. Krantz verkar se på bloggar, textmeddelanden, Twitter, Flckr och allt vad det heter, som ytterligare en kanal att föra ut sitt budskap i och därför var själva begreppet ”sociala” medier missvisande. De borde kallas digitala, nya eller något annat mer tekniskt beskrivande. Laakso försvarar just det ”sociala”, umgänget, det spontana samtalet, debatten och meningsbrytningarna och att det är detta som är skillnaden. Med möjligheten att publicera sig på en tiondels sekund från tanke till offentlighet har ett helt nytt medielandskap öppnats. Och jag är benägen att hålla med Laakso om detta.

Om det betyder en revolution vet jag inte, men att det kommer att bli en vana och vardagshandling är jag övertygad om. För väldigt många är det det redan idag, man går ingenstans utan att det redovisas per mobil eller dator. I text, bilder och film redovisas allt, inga mellanhänder, inga köpare, inga hinder läggs för att berätta om middag, sömn, barn, kläder, trädgårdsbruk, utsikten från ett tak – you name it – trivialiteten har upphöjt till löpsedel.

Och det är väl här jag tycker att både Laakso och Krantz bommar. I deras tro på det politiska samtalets betydelse i den digitala världen. För enklare har det blivit, billigare har det blivit, mera tillgängligt har det blivit, men har det blivit viktigt? Förändras verkligen den politiska kartan av en nanometrisk närvaro i den digitala världen, där modebloggarens publiceringar söks av 100 000-tals besökare varje dag och den politiske bloggarens av 100?

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Claes Krantz, debatt, sociala media, blogg, bloggare, socialdemokraterna,

Tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg

För några år sedan var jag på en stor socialdemokratisk samling i Västerås. Från hela landet infann sig denna saliga blandning som ett gäng sossar kan vara. I kongresslokalen fylldes alla vinklar och vrår av diskussioner, lobbygrupper, möten med gamla vänner om vart annat. Där var ett liv och kiv skulle väl Strindberg ha sagt. Som relativt ny partimedlem gick jag runt och snusade.

Jag hade precis börjat blogga själv och var därför lite extra nyfiken på ”BLOGGARNA”, de omtalade, omskrutna, de som placerade partiet mitt i samtiden, de som skulle avgöra valet. Jag hälsade och tittade och försökte förstå. För mig var ju bloggandet bara en sorts dagbok, en nedskriven tanke som annars kommit ut i ett samtal i vänkretsen eller på jobbet. Att hundratals människor klickade sig fram och läste/brydde sig om det jag skrev kändes lite märkvärdigt, nästan skämsigt. Det är ju bara klotter, för tusan!

Men en sak minns jag att jag tänkte när jag såg Erik, ACBrockman, Kulturbloggen, Jonas med flera som stod där längst upp i trapphuset och skrev/publicerade sina intryck, iakttagelser, tankar och värderingar: de är i färd med att göra ett pionjärarbete, de skapar en folkrörelse, en folkrörelse för information från undervegetationen, en sorts Kilroy-närvaro som skulle kunna fungera som ett eldspjut i baken på våra makthavare. Inte journalistik, inte professionellt skrivande med journalistens yrkeskunskap och tillika heder. Nej det här var en taggad tunnelbanevagn mitt i finmaktens paradvåningar som glatt signalerar: Lyssnar inte ni så låter vi alla andra göra det. Berättar inte ni så berättar vi det. Det var undervegetationen som inte längre orkade vänta på att makten skulle fälla sina löv för att ge dem plats och näring. En äkta folkrörelse!

Och folkrörelser är obändiga ting, svåra att kontrollera, ständigt pockande på demokratiskt inflytande, ovilliga att inordna sig i andras strategier. Folkrörelser är redskap för folk, det ligger i själva ordet, folk i rörelse. Vilket inte skall blandas samman med ”folk i rörelsen”, dvs integrerade i fasta politiska och kulturella system. Tobias Harding skriver en intressant Under-streckare i dagens Svenska Dagbladet om folkrörelserna ochdess utveckling. Han skriver bl. a. om att den viktigaste kraften för genomförandet av en sociallagstiftning i USA efter andra världskriget var vetaranrörelsen. Hemvändarna från slagfälten, fysiskt och psykiskt skadade krävde något igen av det samhälle de tjänat. Veteranrörelsen brukar placeras långt ut till höger på den politiska kartan, men slåss parodoxalt nog för välfärdslösningar på den sociala sidan. Något de aldrig hade klarat om de underordnats ett politiskt partis intresse av att erövra maktpositionen i staten. Harding skriver: "Kanske är det först med samtidens nya sociala medier som alternativen har börjat komma till sin rätt i konkurrensen med de etablerade massrörelserna. Det är alltså möjligt att vi snarare ligger efter i utvecklingen än följer en annan utvecklingslinje."

Folkrörelser kan inte och ska inte underordnas partier, då förlorar de sitt folk och blir bara ytterligare en inbokad kväll i partistens möteskalender. Se bara på de tafatta försök som gjorts i vårt eget parti. ”Feministas” var en sådan konstruktion som bara kunde krystats fram i huvudet på en gammal maoist. Stats- och partikontrollerade massrörelser hör andra traditioner till. Folkrörelser är det i vart fall inte tal om.

Sett i det här perspektivet så tror jag att partipolitiseringen av bloggen är dömd att misslyckas. Den skulle omedelbart förlora sin trovärdighet. Det skulle bli som att sitta i samtal med någon som hela tiden öppnar partiprogrammet och läser innan han svarar. Eller att kidnapparen skulle vara av rätta virket för föräldraskap.

Det spekuleras i en del bloggar i dag i att bloggen skulle ersätta journalistiken men det verkar snarare vara ” the wet dream of a wannabe”. Ja ursäkta att jag säger det, men ni vet vad som blir av misslyckade rockmusiker? Musikkritiker. Journalistikens stora utmaning idag är kommersialiseringen av mediabranschen. Med kniven på strupen konkurrerar de om läsar- och tittarsiffror. En rubrik eller vinkling kan avgöra den dagens lopp på kapplöpningsbanan. Men det är inte bloggarna som är däruppe och springer.

Nej låt bloggen och bloggandet leva, bloggandet om allt mellan himmel och jord, tulpanlökar i motvind, partikelfysik och även politiska dygnsflugor. Bloggandet kan utvecklas i sin egen rätt, många av bloggarna kommer vi säkert att möta i journalistikens bylines, som välutbildade yrkesmän, liksom det omvända, att journalister bloggar. För bloggen, bloggosfären, whatever, den här ostyriga platsen i ett digitalt universum där allt kan fås och inget undgås, kommer bara att överleva så länge som partipiskan hålls utanför. Detta oavsett om den är proklamerad från högkvarteret eller en självpålagd inskränkning.

Till partierna har jag lust att säga, det är inget som tvingar er att lyssna till bloggvärldens högfrekventa meningsutbyte, men för er egen skull, tänk tanken att ni en gång kommer att få läsa det som förändrade världen just i en obskyr liten blogg, att det som gav idén om det goda samhället en form och ett innehåll första gången sågs på pränt i en blogg. Sluta tänka bloggen som en tankesmedja, se den som hellre som allas vår digitala barnmorska på besök.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om netroots, bloggar, val 2010, socialdemokraterna, politik, media

Andra skriver om samma sak här här och här

SvD, DN, Arena

En tyst dag .... till.

12 februari och ..... nää.... inte idag heller.

Men läs dessa
Leo min vän i kyrkan
Eva en klok en från Bräcke
Anders en furste på stäppen
Erik den nyförälskade
som alla skriver intressant om dagens frågor.

Njaaa, jooo, nääh väl.

11 februari och fortfarande inget att skriva om.....

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Åker upp till Luleå för ett tokjobb i 8 dagar, söndag till söndag. Inte för att jag skriver såå flitigt som jag borde kanske, inte ens en om dagen, men tiden räcker inte till mera, så vad gör man?

Jag kan ju se att det går fort att mista beökare och desto längre tid att bygga upp en ny läsekrets när man "pausar". Självfallet borde man läsa och linka till flera andra bloggar för att s.a.s komma med i debatten. Men det kräver alltför mycket tid likaså. Alltså får man finna sig i att skvalpa omkring i malströmmen. Trots allt är det innehållet i det skrivna som räknas. Jag skriver ju i första hand för att pröva mitt eget synsätt och bara i ämnen som intresserar mig. Jag har inte åsikter i alla frågor helt enkelt.

Men det som jag går och grunnar på just nu är i alla fall på påståendena om den skenande arbetslösheten, siffror som, enligt vissa i oppositionen, rusar i höjden. Påståenden som knappast bygger på fakta, utan snarare på politisk nödvändighet. Håller oppositionen på att kliva rätt in i den av regeringen gillrade fällan om onda bråda tider? Tomas Östros har upptäckt den, men har han förstått att undgå den?

Ska de rödgröna inte förlora valet 2010, så måste man bli tydlig i beskrivningen om vilken väg vårt samhälle ska gå inte bara i höst utan i många år framöver. Tankarna finns, men har de uppfattats av folket?

Under tiden så finns det mycket intressant att läsa här och här och här.

Krumelurer i den politiska terrängen

Jag kan inte låta bli att vidarebefodra några guldkorn ur den politiska hemisfären.

Kvalitet i privat och offentlig verksamhet är ju ett kärt ämne. För att som medborgare kunna kvitta sig med alla ambitioner om att överhuvudtaget ställa krav eller ha en uppfattning i frågan, så har den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och partistyrelseledamoten Bengt Silfverstrand i en debatt om vinster och friskolor slagit fast att:" Det är inte bara möjligt utan bevisligen också framgångsrikt eftersom det har rönt en så stor uppbackning över alla partigränser i Norge. God kvalitet kan med andra ord upprätthållas utan att man behöver använda av skattemedel genererade överskott för utdelning till privata aktiägare.". Här slås alltså fast att när de politiska partierna är överens om att den av dem själva serverade verksamheten är god så är den det! Punkt slut! Att skoleleven, föräldern, läraren, vaktmästaren skulle kunna ha en mening därom avvisas kontant. Ett i sanning mycket intressant perspektiv för demokratin öppnar sig.

Lägg därtill hur signaturen Daniel reder ut den eviga frågan om vem som är socialdemokrat, det förtjänar att citeras i sin helhet: "Jag är socialist och socialdemokrat, och även jag har min uppfattning om kapitalismen efter studier av framför andra Marx. Jag är socialdemokrat därför att jag är partimedlem och socialist eftersom jag också vill avskaffa kapitalismen och införa ekonomisk demokrati.". Skönt att få frågan avgjord. Att vara socialdemokrat har inget med ideologi att göra utan är enbart en fråga om betald medlemsavgift. För att få full klarhet måste dock frågan ställas. Blir man socialdemokrat när man tänker betala avgiften, när man betalat den eller först när man fått bekräftelse på att betalningen har kommit in? Signaturen Daniel har säkert ett svar även på detta så vi lär inte bli stående länge i ovisshet.

För att ytterligare fördjupa dina hemisfäriska ideologiska studier så hänvisar jag till Peter Karlbergs blogg och en artikel i GP

Ja det är intressant att se hur förtroendet för att medborgaren och dennas förståndsgåvor nu ifrågasätts. Är det, som den gamle Brecht sa, dags för makten att välja sig ett nytt folk?

Andra?

Verkligheten svajar, gungflyn får oss att vackla, skjut på rubriksättarna

Dagens Nyheter ger alltid upphov till debatter bland socialdemokratiska bloggare. Det vanligaste utlåtandet med några få variationer är att DN är regeringens megafon. Att även om man är borgerligt liberal så skall man inte tycka som en borgerligt liberal regering. Intressant är att följa debatten dock.

När draken redovisar en undersökning om en kraftig förändring i opinionen till regeringens fördel, nämligen att majoritet av befolkningen/väljarna anser sig gynnade av regeringens politik, då tar de skarpsynta sossebloggarna fasta på rubriksättningen! Som om inte undersökningens resultat är illavarslande och faktiskt borde vara underlag för en seriös diskussion bland sossebloggare om den politiska färdriktningen. I en situation som mer och mer börjar likna en borgerlig valseger 2010, diskuterar vi formalia! Det är allvarligt om regeringen lyckas ytterligare vidga klyftan inom LO-leden. Moderaterna blev näst största parti bland LO-medlemamrna vid förra valet. Mycket tyder på att den andelen stiger. Vad svarar vi sossar på det? Därom är det tyst.



I stället väljer vi att ta den av borgarna kastade handsken och möta dem på deras nya hemmabana; Vem är den bäste statsförvaltaren! De har inbjudit oss till presidentval, väl medvetna om vem som vinner den kampen och väljarnas förtroende när det gäller ledarskap. I den kampen gäller det att framställa verkligheten så mörk som möjligt, helst skall den dessutom mörkna för att uppgå i ett enda stort svart hål. Nu tror jag inte att vi ska var så säkra på vad som händer i ett svart hål. Där kan saker och ting gå helt andra vägar än det vi, i vår desperata jakt på att komma i täten, kan förutsäga. Vi kommer inte i ledningen bara för att vi springer motsatt varv.

Här kommer dagens andra DN-artikel in. Det gäller Statistiska Centralbyråns arbetslöshetsstatistik. Arbetsförmedlingens chef menar att den av EU påbjudna statistikmodellen på ett dåligt sätt speglar den svenska verkligheten.

Vi ska komma ihåg att det var den här nya statistiken som vi socialdemokrater skarpt kritiserade borgarna för att använda i syfte att svartmåla verkligheten under valkampen 2006.

Den nya statistiken är till för att mäta sysselsättningsgraden för medborgare mellan 15 och 74 år, för ungdomsstatistiken gäller 15 till 24. Det handlar ju givetvis inte om arbetslöheten, utan om sysselsättningsgraden. Det är en stor skillnad. Statistiken mäter alltså hur många som inte är löneanställda, men som skulle kunna tänka sig det.

En grupp faller ju automatiskt bort, 15-16 åringarna. Vi har faktiskt skolplikt och dessa ska inte jobbba, hur mycket de än uttrycker att de skullle vilja. Vi vet också att i gruppen 16-19 år går en överväldigande majoritet i gymnasiet, en förutsättning för många yrkesutbildningar. Säkert finns det också bland dessa de som skulle vilja jobba istället, men som inser att de måste gå färdigt gymnasiet för att ha en chans. I gruppen 19 till 24 har du de högskolestuderande, varav många söker arbete för att finansiera studierna. Men arbetslösa? Nja.

De 9 procent som är verkligt arbetslösa är allvarlig nog. De är de som tidigt faller ur systemet, de som redan som 16 åringar lär sig att gå till sociala för att försörjas, som binder sig i ett utanförskap som knappast kan kallas anständigt. Dessa är utsatt för väldigt stora risker och måste bli de som resurserna riktar sig till. De är framtidens underpriviligierade om inget görs.

Så här borde statistik användas för underlag till politik och inte på det kvällstidningsaktiga sätt som ett desperat parti i opposition börjat göra. För inte kan det väl vara en socialdemokratisk idé att 15-åriga ungdomarar skall lämna skolan för att fösas ut i produktion? Eller att pensionsåldern borde ligga vid 74 år!

Här borde partiet stanna till och lyssna på LO. De vet bättre. De räknar precis som arbetsförmedlingen med de som är anmälda till AF som arbetsökande, vilket ger helt andra tal och även andra tendenser, än de som förs fram av ledande socialdemokratiska debattörer och deras följeslagare bland bloggarna.

Här bloggas det, och här, här här här här här

Dagens klokaste finner du här.

I små trånga grupperingar av sektkaraktär ökar smittorisken.

Jag har idag tagit beslutet att inte längre publicera mig på s-info och s-bloggar. Beslutet grundar sig på en debattstil som förekommer där som slutligen passerat alla gränser för anständighet. För att inte smittas får man hålla sig undan, är min konklusion. Jag pingar i fortsättningen bara Netroots, Intressant, nybloggat, knuff med flera.

Om att kasta sten i glashus och djup självinsikt.

Här är ett utdrag ur ett kommentarsfält från SSK-bloggen tidigare i år. Meningsutbytet mellan Catti Ullström och mig kom en bit ner i debatten, och illustrerar mycket väl hur hon, som gärna själv kritiserar andra, formulerar och driver sin sak i debatterna. En aning självkritik hade varit klädsam.


….....
Anders Nilsson said...

Förstår inte motsättningen. Menar du på fullt allvar att när 75% av det disponibla löneutrymmet diponeras av staten, det offentliga, att vi inte satsar på det?

På något sätt måste vi få välfärdssamhället att fungera, men att det skulle vara synonymt med ökade skatter är ingen självklarhet. Sanningen är ju den att det bara är under de de senaste åren som någon liten förändring till ökad privat konsumtion skett, istället är det ju så att den privata konsumtionen har skurits ner till hälften sedan mitten av 1970-talet utan att man sett motsvarande ökning av välfärden.

Ska vi vara det parti som försvarar skatterna så måste vi också bli det parti som mest värnar om att dessa brukas på ett riktigt sätt. Jag tror snarare att det är inne i de befintliga systemen som resurserna finns. Bara inom sjukvården räknar socialstyrelsen med att 20% (sic!) är "svinn". Anta att det inte är mindre i de andra sektorerna och vi har enorma gömda resurser.

Att stoppa svinn, slöseri, mygel och maktfullkomlighet verkar inte intressera eller engagera.
Men jag lovar att om du går till familjen Vårdbiträde/lagerarbetare och talar om att de konsumerar för mycket privat, så vinner du inte mycket sympati där.

June 24, 2009 10:59 AM

Catti Ullström said...

Vart får du de där 75 % ifrån? jag betalar inga 75 % och jag är ändå höginkomsttagare. Skulle utan problem kunna betala betydligt mer.

June 24, 2009 11:29 AM


Anders Nilsson said...

Facket occh arbetsgivarna förhandlar varje år fram ett löneutryme som skall innehålla lön, skatt, avgifter osv. En normalinkomsttagare utan statlig skatt betalar 32 % i komunal. och landstingsskatt, arbetsgivaren betalar in 32% i arbetsgivaravgifter som är en blandning av skatter och avgifter, återstår så 36%, eller för att göra det enklare 36 kronor på en hundring. Detta betalar du sedan för hyra, mat, resor, dagis osv. Min exempelfamilj förbrukar hela lönen innan nästa månad. På denna förbrukning betalar man 12-25 % moms vilket innebär ytterligare 9 kronor bort från de 36, vilket slutar med att du har 27 kronor kvar. Resten disponerar staten, (jag överdrev lite och sa 75% det skulle vara 73%). Så faktum är att vad du än tror så disponerar staten 73% av ditt produktionsresultat.

June 24, 2009 1:19 PM

Catti Ullström said...

När jag tjänade 14.00 fick jag ut 10.000. Så jag förstår faktiskt fortfarande inte. Den här månaden tjänade jag ca 35.000 och får ut någonstans 24.000

Så vare sig som låginkomsttagare (fram till förra månaden) eller som höginkomsttagare (fick första lönebeskedet igår) betalade jag några 73 %. Och jag måste betalat ganska exakt vad man ska, för jag fick i princip inget alls tillbaka på skatten.

Är jag särbehandlad?

För annars verkar det där lite som hittepå.

June 24, 2009 1:49 PM


Catti Ullström said...

Och för i övrigt finns det en massa möjliga skattetekniska åtgärder som man kan genomföra utöver inkomstskatt. Ett bra exempel som jag tycker vore värt att prova är möjligheten att beskatta taxeringsvärde.

June 24, 2009 1:52 PM


Anders Nilsson said...

Där har du helt rätt C, det finns andra vägar till finansieringen av välfärden.

Men för att klargöra det där med skatten. Jag talar alltså om hur stor del som staten disponerar av löneutrymmet. Löneutrymmet är den del av produktionsresultatet som facket och arbetsgivaren har kommit fram till finns tillgängligt för att fastställa din lön. Om du får ut 24000 efter skatt, så motsvarar det ett löneutrymme på ca 73000. Från löneutrymmet skall dras inkomstskatt, arbetsavgifter och andra avgifter och slutligen så kommer också din konsumtion att beskattas genom fastighetsavgifter, egenavgifter i välfärdssystemen och framför allt moms. Och detta totalt motsvarar då ca 73% av löneutrymmet.

Det här är inget "hittepå", du behöver inte ens ha läst ekonomi för att beräkna det, det räcker med en vanlig kalkylator :). Så när du bara tittar på ditt lönebesked så talar det inte om allt.

Genom att titta på löneutrymmet så får man en uppfattning om i vilken grad du som skattebetalare betalar för dig för välfärden, men framförallt så visar det på vilken samhällelig dynamik som det nuvarande skatteuttaget tillåter. För även om vi ökade skatteuttaget till 60 eller 90% av löneutrymmet så skulle det genast bli kontraproduktivt, skattehöjningen skulle bli större än löneförhöjningen för lågavlönade i offentlig tjänst, löneförhöjning finansierad genom skatter skulle alltså sluta med lägre lön för de lågavlönade.

Och det är här jag som sosse lägger mitt perspektiv, vad blir utfallet för de lågavlönade? Den stora grupen lågavlönade i svensk ekonomi är kanske det allra största politiska problemet, och en fråga som vi socialdemokragter måste komma upp med en lösning på.

Jag gratulerar dig till att du i dessa dagar har fått ettjobb med en bra lön, men det är inte den gruppen jag oroar mig för. Det höga skatteuttaget drabbar i första hand de lågavlönade. Högre skatter löser det inte, så vad göra? Du föreslår andra skatter, andra konstruktioner av skatterna och det är en bra början, jag föreslår ett högt grundavdrag (3 basbelopp) och sanering av de redan använda skatterna, där vi vet att det förekommer ett omfattande missbruk och slöseri. Men det verkar vara ett tabu inom rörelsen för den diskussionen. Alltså överlåter vi den till de borgerliga och missnöjespartierna. Det politiskt kloka i det ställer jag skarpt ifråga.

Jag vet inte med säkerhet vad som är den slutliga lösningen, men menar bestämt att det måste diskuteras, och för att vara en diskussion inom SAP så vill jag understryka behovet av en förutsättningslös diskussion.

June 24, 2009 5:51 PM


Anders Nilsson said...

Och nästa år Cattis kan jag glädja dig med att din skatt stiger till 50% eftersom du med din inkomst kvalificerat dig till statlig skatt.

June 25, 2009 10:25 PM


Catti Ullström said...

nej. det har jag inte, det är bara just den här månaden för att jag tjänat så mkt extra, även om jag tjänar hyfsat. men jag skulle gärna betala 50 %, om de var din poäng.

June 25, 2009 11:46 PM


Anders Nilsson said...

Nej Cattis, någon poäng var det inte, utan bara ett påpekande att den som tjänar över 380000/år betalar 50% skatt, inte 29% som du betalade den här månaden. Du glömde att upplysa om det.

Nej min poäng är hur stor del som staten disponerar av det löneutrymme som du har jobbat ihop. Och hur stor del som är möjligt att "förstatliga" utan att produktiviteten planar ut och skatten blir kontraproduktiv, tex när skatten lämnar så lite igen att vederbörande måste söka bostadsbidrag för att kunna betala hyra. Det kontraproduktivt.

Men intresset för att diskutera verkliga skattefrågor verkar minimalt bland sossebloggare, så är det inte ute i verkligheten det kan jag lova dig.

June 27, 2009 2:11 PM


Catti Ullström said...

i s-studenter diskuteras rätt mkt skattepolitik. till hösten släpps boken nationaldemokrati för vänstern, som vår klubb på handels skrivit och i en antologi som kommer senare under hösten kommer frågorna upp igen, i kapitel också de helt skrivna av våra aktiva medlemmar. precis som i det du kallar verkligheten och lite halvsyrligt antyder att jag inte känner till (nej, för jag som bara varit sosse i tre år är säkert mer påverkad av de politiska världen än du som varit aktiv i vad jag antar är förbannat många fler år).

och fiö skulle jag säga att vi diskuterar skatter på ett rätt mkt trevligare sätt än du som mer tycks vara intresserad av billiga poäng och etiketterande av de du debatterar (vi är alltid vänstertomtar och skattekramare och vad det nu kan vara) med än att faktiskt diskutera. ett faktum som dessutom gör dig rätt trist att diskutera med. kanske är det så ni vuxna politiker tycker man ska göra, jag klarar mig alldeles utmärkt utan dina spydigheter.

June 28, 2009 12:32 AM


Anders Nilsson said...

Alldeles oavsett att jag inte hittar de epitet som du pådyvlar mig någonstans i vårt utbyte, så är det säkert så du vill ha det. Och vad gäller verkligheten, så kan jag bara än en gång konstatera att debatten bland sossebloggare inte återspeglas i den. Och det här är ett stort problem för socialdemokratin. Vill man inte se det eller erkänna det så kommer nog raset bland väljarna att fortsätta.

Rent sakligt verkar du ju inte vilja diskutera skattepolitik med någon som har en annan syn än du. Men konstruera inte några spydigheter som faktiskt inte finns där. Det är att göra det altför lätt för sig.

June 29, 2009 11:27 PM

Catti Ullström said...

skattekramare är det visst vi kallas i ett inlägg där du länkar till inlägget ovan. vänstertomte var för typ ett år sedan, ungefär samtidigt som du satte alla oss som var emot emu i samma båt som diverse otäcka högerextremister.

jag diskuterar gärna skattepolitik, men inte om diskussionen inte är en diskussion.

vi har definitivt olika syn. jag tycker att skatten bör höjas, framförallt för höginkomsttagare likt jag själv. men sedan är jag mer intresserad av andra typer av skatter än inkomstskatten, till exempel ett införande av beskattning av taxeringsvärde. det har jag redan skrivit men du var uppenbart enbart intresserad av att diskutera just inkomstskatt.

jag har som sagt inget problem med att betala mkt skatt, speciellt inte när jag nu tjänar rätt bra. men inte heller när jag tjänade 14.000 innan skatt tyckte jag att det var för mkt skatt (fick ut runt 10.000). det som gjorde det svårt att leva på var snarare den absurda bostadsmarknaden i Stockholm där det är svårt att hitta en etta under 8000 eftersom man tvingas hyra i andra hand och det knappt finns några hyresrätter (som är etter) kvar och inte heller planeras någon nybyggnation.

skulle samhälleliga funktioner såsom hyresmarknad och skola och försäkringar fungera väl så skulle man klara sig rätt väl, också i dyra sthlm. problemet blir när de inte gör det, men då är det såsom jag ser det inte framförallt skattesatserna i inkomstskatten som är problemet utan det sätt framförallt 40-talisterna låtit det välfärdssamhälle som byggdes upp åt dem när de var unga förfalla så att vår unga generation får sopa resterna.

June 30, 2009 4:52 PM


Anders Nilsson said...

Ok Jag tror att du förväxlar mig med någon, men ok om jag har förolämpat dig på något sätt så ber jag dig om ursäkt.

Jag är helt enig med dig om att det är den generation som tog över på 70-talet och bestämt färdriktningen till nu, 40-talisterna, som har förstört mycket. Det är också hela poängen och kontentan av allt jag har skrivit i dessa frågor, ett samhällsbygge som har gått snett.

Och det jag med bestämdhet hävdar är att det inte är omedelbart kopplat till hur mycket skatt vi betalar, vore det så så motsäger du dig själv eftersom det goda samhälle som vi 40-talister har förstört betalade mycket mindre skatt än i dag. Så orsakerna står inte att finna i skatten. Med det vill jag ha sagt att ett välfärdsamhälle inte är möjligt utan att vi betalar skatt och ganska mycket skatt tom. Men det är som sagt, ingen direkt förbindelse mellan hur mycket vi betalar och hur mycket välfärd vi får ut. Jag talar om inkomstskatten för att det är den som politikerna vill höja, och där säger jag att det är fel väg att gå eftersom det drabbar låginkomsttagrna hårdast. Det gör nu andra skatter också, nån ska betala dem.

Det är en illusion att tro att den högsta decilen i löneskiktningen skulle betala den, de pengarna finns inte. Skulle vi låta de nya skatterna bäras av den halva som ligger över medianlönen så skulle den genomsnittliga skattehöjningen ligga på 6-7000 kronor i månaden, dvs en sjuksköterska med 24000 skulle utöver de 7500 hon betalar idag betala ytterligare 7ooo kronor alltså totalt 14500 och få ut 9500 efter skatt, oavsett om det är i form av inkomstskatt eller andra skatter. Hon skulle då ha betydligt mindre att röra sig med än en annan löntagare som tjänar 21499 kronor i månaden. Det är orimligt. Alltså måste även de lågavlönades skattenivåer justeras upp, och då står vi där med problemen likadana som nu. Därför har jag talat för det som du själv utrycker så här "skulle samhälleliga funktioner såsom hyresmarknad och skola och försäkringar fungera väl så skulle man klara sig rätt väl, också i dyra sthlm. problemet blir när de inte gör det,"

June 30, 2009 6:15 PM

Här avslutade Cattis Ullström diskussionen utan flera kommentarer. Döm själva. Vem anklagar, vem sätter etiketter, vem kommer med ”hittepå” (som antagligen är en omskrivning för lögner )?

Min blogg finner du här

Jag använder inte bloggerplatsen idag utan skriver på min My Opera blogg istället, gillar Operas browser och bloggens möjligheter.

Många klagar på att den är svår att använda. Men egentligen är det inte svårare än att använda Blogger, registrera dig, få ett användarnamn och ett lösenord, sedan kan du delta i debatten. Använder du dessutom Firefox eller Opera så minns de alla dina uppgifter, du behöver inte bry dig.

Så välkommen till Rolling and Tumbling - ner kommer man alltid och var med och skapa en spännande debatt förhoppningsvis.