Att se verkligheten med nya ögon i stället för att grämas över skiten som skymmer sikten.

Uff då, det har inte varit någon rolig vecka för en sosse, för att säga det milt. Och ändå så tänker jag låta statsministerkandidatens bostadsbidrag ha sin gång. Vis av andra skandaler så brukar en viss tid mellan löpsedel och fördömande tjäna sans och förnuft. Men visst är det illa. Inte blir det bättre av när man läser om en privat skola i Täby, som verkar planera för att sticka med pengarna. Pengar som skulle ha gått till skolmiljö, läromedel och behöriga lärare. Nä fy tusan.

Man borde prata politik i stället. För mig, som vill att ungdomar, äldre och invandrare ska få jobb, att kvinnor ska få bättre betalt och mera heltidstjänster, att flera män ska söka sig till de typiska kvinnoyrkena, ökad jämlikhet kort sagt, då får jag söka mig till utredningssverige, ni vet, tjocka rapporter i nedladdningsbart pdf-format. Där finns det fakta och spännande vändningar på verkligheten, det som borde ligga till grund för politiken. Inte så sällan får man sina föreställningar motsagda, ett enkelt diagram öppnar ögonen för andra sanningar och andra möjliga synsätt. Att sitta fastspikad på en ideologisk bönepall är inte någon idealisk position.

Jag fann och läste en rapport från IFAU, som skall utläsas som Institutet För Arbetsmarknadspolitisk Utredning, en fristående myndighet som gör studier av hur politikernas beslut får arbetsmarknadspolitisk effekt. Den senaste jag läste heter ”Konkurrens och sysselsättning” och undersöker effekterna av konkurrensutsättningen av fem branscher; taximarknaden, förskolan, skolan, hemtjänsten och restaurangbranschen. Generellt så visar rapporten att färre konkurrenshinder skapar högre sysselsättning, framförallt hos unga, äldre och utlandsfödda. Hoppsan, var det inte några av de viktiga politiska målen, mycket återstår men likafullt.

Antalet sysselsatta män och unga inom förskolan är högre i regioner med fler privata etableringar, men att löneökningen i första hand kan ses i de offentligt drivna förskolorna. Andelen sjukskrivna, framförallt långtidssjukskrivna, är väsentligt högre i de offentligt drivna förskolorna. För de utbildade förskollärarna däremot så sjunker sjukskrivningarna, och utredningen antar att det beror på att bättre arbetsmiljö har blivit ett konkurrensmedel för att få dessa som anställda.

För skolan gäller samma positiva sysselsättningseffekter, antalet sysselsatta ökar där privata skolor etableras. Detta gäller särskilt för manliga, utlandsfödda och yngre lärare. Här finner man också löneökningarna främst för de offentligt anställda lärarna. Medan de kommunala skolorna har fler sjukskrivna.

Resultaten upprepar sig när man betraktar hemtjänsten. Dessutom kan man se rörelse mot fler heltidstjänster för kvinnor och äldre och de med en relevant utbildning. Hög privatiseringsgrad ger högre löner för de anställda i offentlig hemtjänst. När det gäller sjukskrivningar så upprepar sig mönstret- de offentliganställda är oftare långtidssjukskrivna och skillnaderna tenderar att öka med tiden.

Genomgående visar också rapporten att högre mera relevant utbildning är den viktigaste faktorn när det gäller lönebildning och bättre hälsa inom välfärdssektorn där det offentliga monopolet utmanas av konkurrensutsättning. De offentliga arbetsgivarna har uppenbarligen mycket att lära.

Och det handlar ju inte om ”privatisering av den offentliga sektorn”, det vore löjligt att karaktärisera en situation där det offentliga driver 89% av verksamheten som annat än ett offentligt monopol. Nej det handlar om fördelarna med konkurrensutsättning. Under förutsättning givetvis att marknadens aktörer, köpare och säljare, beställare och utförare är jämnstarka parter på en gemensam marknad, detta den svenska modellens signum.

Blev då en nedstämd sosse gladare av detta? Det verkar ju motsäga hela den socialdemokratiska retoriken, med krav på mera sysselsättning och mindre privat verksamhet i offentlig sektor, eller ”stoppa privatiseringen” som det käcka slagorden brukar formuleras för att samla de rättrogna.

Jo, faktiskt jag blev lite gladare, jag blev gladare för att det ser ut som att några av de politiska mål som jag har gemensamt med mitt parti tycks uppfyllas. Fler unga, fler äldre och utlandsfödda får jobb, fler kvinnor får heltid och alla verkar kunna välja en arbetsplats med bättre miljö och mindre risk för långtidssjukskrivning.

Och jag vet att det finns många socialdemokrater som delar min uppfattning. Verkligheten har en sinnrik förmåga att övertyga, men då måste man lämna de ideologiska glasögonen hemma och ge sig ut i det okända, vara beredd att bejaka sanningen. Och vips är politikens kärna flyttad långt bort från de sumpmarker som gödslas av chokladbitar, bostadsbidrag, radiolicenser och annat medialt snask.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, offentlig sektor, konkurrens, privatiseringar, sysselsättning, arbete, Håkan Juholt, socialdemokraterna,

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.

Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!

Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare

Det här är en text om det privata och det politiska. Var var du Göran Hägglund?

Det här är en text om det privata och det politiska. Jag sitter mitt uppe i ett intensivt redaktionsarbete för att få fram ett lokalt valmanifest för Socialdemokraterna i Tanum. Dessutom första maj, Bohusläns distriktskongress, lilla valrörelsen, revision av kommunens bokslut, nämndernas bokslut... och till detta arbetet och 25 mils resa varje dag. Det är lätt att en sådan här tid få för sig att det politiska är det samma som det privata. Men så är det ju inte. Eller...?

I går kväll åt jag middag hos min vän G, som vill utveckla sin kaféverksamhet till ett pensionat. Hon bjöd på grillad haloumi på grön- och rotsaksbädd. Vi kläckte idéer om finansiering och drift. Själv är jag en hängiven fritidskock och en ganska bra sådan, men det här är hennes projekt. Ett pensionat med 11 rum vid havet i Bohuslän. Jag vill vara med till stöd, men inte blanda mig i.

Var är det politiska? Jo, i valplattformen pekar vi på besöksnäringens betydelse i vår kommun. Vikten av att förenkla för att goda idéer ska bära frukt. Två av kommunens mest framgångsrika entreprenörer på restaurang- och hotellsidan är sossar, och har livfullt förklarat vad som krävs av politiken för att inte lägga stoppklossar i vägen. Och då handlar det inte om fri exploatering och maximalt vinstuttag, utan om värnande om våra viktigaste tillgångar; naturen, havet, allemansrätten där inte varje ärende, varje ansökan ska kräva tonvis av papper och årslånga behandlingstider. I en kommun med 12250 innevånare och 1500 företag, dvs ett företag på var åttonde person, är det lätt att förstå att varje paroll om jobb, ungdomens praktikplatser, boende, kommunikationer i väldigt hög grad handlar om det politiska samhällets förmåga att hantera näringslivet professionellt.

G vill köpa konstskolans ateljéhus, ett gammalt ålderdomshem som dömdes ut av arbetsmiljöskäl. Skolan fick köpa det av kommunen på gunstiga villkor. Gerlesborgskolan ligger med fri sikt ut över Bottnafjorden. Vid det som för 100 år sedan var hamn för den livliga handeln hos köpmannen Gerle, ligger ruinerna av de gamla magasinen som nu är inramning till en av Sveriges viktigaste konstnärsmiljöer. Här vill G skapa ett pensionat för himmelsk ro och boende.

Men den moderna tiden hinner ifatt historien. För några år sedan var det någon som upptäckte att till fastigheter långt inåt land hörde en strandrätt där nere vid Bottnafjorden. Det betydde rätten att bygga en sjöbod med tillhörande ankringsplats. Strandlinjen kring hamnen och skolan skulle nu bebyggas med upp till 16 sjöbodar. Den fria sikten och tillgängligheten till strandlinjen ville försvinna. En bitter strid uppstår, å ena sidan de som värnar allemansrätten och strandlinjen och å andra sidan de som hävdar urgammal egendomsrätt, om än med snöda ekonomiska motiv. Inte gör det saken lättare att i den ena hörnan står ”konstnärerna” och i den andra ”lokalbefolkningen”. De konstiga mot de vanliga. För att värna allemansrätten bestämde sig då skolan för att köpa marken och därmed förhindra sjöbodsbygget. Så viktig var det för skolans möjlighet att fortsätta verka på den platsen, att inga andra alternativ erbjöds. Och här vävs trådarna samman.

För att bekosta köpet av strandremsan tvingas nu skolan sälja sitt ateljéhus. Vårt framtida pensionat. Och det var det vi satt och pratade om kring middagsbordet i går kväll. (Var var du Göran Hägglund?) G vill inte driva restaurang, hon tänkte på mig, men jag är rädd om vår vänskap så jag föreslog då att hon borde prata med Jon, en ung, fantastisk kock som specialiserat sig på havsmat, allt från tångräkor till världens bästa ostron, de bohuslänska Ostrea edulis. Jon arrenderade och drev förra året restaurangen Skalhuset nära Hamburgsund. I en oansenlig gammal båtverkstad/barack serverade han havets läckerheter på en nivå som inte står stjärnfallen i Guide Michelin efter. Jag tipsade G om honom. The perfect match. Hon, själva sinnebilden av en pensionatsvärdinna som bakar de ljuvligaste kakor, bullar och bakelser. Han, med ett gudomligt sinne för skaldjur.

Av skäl som jag inte känner så kom Skalhusets ägare och Jon inte överens om årets arrende. Skalhusets ägare och skapare, Jan K, är en av mina revisorskamrater i kommunen, där han representerar Miljövänstern. Säg mig vad som är privat och vad som är politiskt? Vad betyder det nu när Jon söker ny restaurang?

Det är här det blir politiskt. Hur hanterar politikerna en sådan här situation? Vilken är den politiska uppgiften när två hängivna entreprenörer står inför en viktig etablering? Finns det politiska val som kan göras eller är alla bakbundna av regelverk? Vågar politikerna visa muskler och säga att detta vill vi, eller detta vill vi inte. Och sedan verka för att besluten blir verklighet nu? Som fritidspolitiker så känner jag mig vandrande i ett marskland. Varje gång jag hör mig för om stadsplanen för det här området, är jag privat eller politisk? Går jag på en gräns mellan rätt och fel i den förtroendevaldes landskap? Alla dessa frågor, som jag efterhand förstår är själva demokratins dilemma. En inbyggd tröghet, som till slut ska förmå skilja det privata, egenintresset, från det politiska, allmänintresset.

Så har ni vägarna förbi-till påsk nästa år så är ni förhoppningsvis inviterade till vårt nya pensionat vid havet. Påsken som den stora konstvandringens tid, då tiotusentals besökare ser konst i ateljémiljöer. Då kan du behöva en stunds vila och den mest färska, mest närodlade och mest vällagade mat. I en salig blandning av privat och politik.

Intressant? Annat om annat skrivs här och här.

Arbetslösheten fortsätter sjunka.

I förra veckan sjönk arbetslösheten, för femte veckan i rad. Den här veckan med totalt sett ett par tusen personer. Detta trots det stora tillskottet av arbetssökande som kom när människor stöttes ut ur sjukföräkringen. Antalet öppet arbetslösa sjönk med nästan fyra tusen, antalet i åtgärder steg men inte med lika mycket. Enligt AMS så är jämförelsen med samma tid förra året en kraftig förbättring. Bland annat så har antalet varsel sjunkit från ca 12000 till 2800 i år.

Även om arbetslösheten är förfärligt hög, 9%, så är utvecklingen glädjande. Förhoppningsvis kan vi slippa se en del av de lidanden som 90-talskrisen förde med sig. Det är viktigt för den politiska oppositionen att inse utecklingen och på allvar formulera en politik för offensiv strukturomvandlingen för att möta utmaningarna från omvärlden.

Intressant

Bögar på scen, är det fortfarande nåt särskilt?

På lördag har Malmö Stadsteater premiär på All you need is love, en pjäs som baseras på malmöbors egna berättelser om ”män och deras upplevelser av kärlek och sexualitet”. Manlig homosexualitet får stort utrymme och pjäsen regisseras av Ronny Danielson och spelas på Intiman scen.

Det väcker minnen. 2010 -swosch- 1969, Samma teater, samma scen, 12 män/pojkar har premiär. Pjäsen var The Boys in the Band av Martin Crawley, ursprungligen en off Broadway-succé från året före som nu tagits till Malmö av regissören Pierre Fränkel. Översatt fick den heta ”Oss pojkar emellan”. Jag minns för jag var med.

Det var här jag tog mina första stapplande steg på en svensk teaterscen, inte på scen kanske, snarare satte jag mitt arsle för första gången vid en regipult, inte som regissör men som en storögd och hängiven regisassistent. Jag fick jobbet därför att jag jobbade gratis, jag kunde ha ätit grus för att få vara med där. Jag hade ingen aning om vad pjäsen handlade om, och det var för väl det, för vi får komma ihåg att homosexualitet då var betraktat som en sjukdom, homosexualitet var visserligen tillåten för män över 18 år, men i folks ögon var det totalt tabu. Det är svårt idag att föreställa sig det förtryck som rådde på den här tiden, när det svenska folkhemmets stod på topp. Att vara homofil var ett helvete och att göra en föreställning om 9 män som samlas för att leka en vuxenvariant av sanning eller, nej, snarare sanning och konsekvens, 8 homosexuella män och en som kanske sitter i skåpet. Det var dynamit. En blandning av sensationsmakeri, skandal och fördömande av att skattemedel slösades bort följde oss från första repetitionsdag.

Det var ju första gången nå´t sån´t visades på en svensk scen. Vi var pionjärerna, vi bröt den mark som det skulle dröja många år innan den bar frukt. Vi var en ensemble med olika sexualitet men under arbetets gång kom vi att komma varandra nära. Det var många barriärer att bryta även för oss inne i repsalen, på teatern sågs vi med många oblida ögon. Nere i kantinen stod det alltid några bord mellan vårt de andra som åt där. Ju mer det tisslades och tasslades, desto mer svetsades vi samman.

Efter premiären tog vi flygbåten till Köpenhamn och taxi till Gentofte och Doug´s, en villa med stora fönster mitt i ett riktigt borgerligt villaområde. Doug bjöd på thanksgiving-kalkon efter mammas recept, fullstoppad med korngryn, russin och bröd. Vi drack och åt och efteråt dansade vi. Vi slet gardinerna till sidan och dansade och ett efter ett slocknade ljusen hos grannarna. Bara månens reflex i kikarna kunde anas. Vi gav dem en extraföreställning.

Jag åkte hem till Östersund, blev med barn och gifte mig och på nyårsafton föddes den vackraste av all flickor någonsin. För mig dröjde det 12 år innan jag stod där på en teaterscen igen. Och ytterligare 30 år senare, år 2010, så kan jag blicka tillbaka 42 år och på något viktigt. Det går en båge från idag till 1969, ett år då vi fortfarande sjöng "All you need is love" i parker och på badständer över hela världen. Världen förändras på 42 år. Och jag är en del av den förändringen, precis som du och Doug, min dotter och mina barnbarn.

Annat intressant finner du här.

Inget liv är värt att slösas bort på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet.

Den 24 januari 1974. Jag kommer till jobbet som vanligt. Eftermiddagsskift på Gränges Aluminium. Stämplar in kl 14.00, hämtar tappschemat och ger mig upp i hallarna, trucken står utanför verkstaden med motorn på. En hälsning från förmiddagsskiftet som visserligen bryter mot regelverket, men som vi ändå gör för att undelätta för varandra.

Uppe i hallarna hämtar jag dagens tappskänk, kör fram till första ugnen som skall tappas, hugger ett hål i slaggskorpan och ställer skänken på värmning. Efter ett par minuter är allt klart för att börja. Jag har gjort det tusentals gånger förut. Allt verkar vara som det ska. Klockan är 14.36. Jag vet det eftersom den krossas och stannar exakt då. För det var ingen vanlig dag på jobbet. Det var den där dagen då det händer som inte ska hända.

Jag går fram för att kolla att tappningen går rätt och hinner konstatera att det är metall och inte slagg som kommer, sedan vet jag inte mer. Skänken exploderar, jag slås medvetslös och kastas 3 meter bakåt, landar på huvudet på golvets järngaller. Min hjälm slår i väggen 30 meter bakåt och 10 meter över golvet. Det berättar mina arbetskamrater senare. Själv vet jag bara att jag vaknar till och försöker släpa mig bort, jag är blind på det ena ögat och ser svagt med det andra. Sedan tynar jag sakta bort. Antagligen dör jag. Jag svävar över min kropp som jag kan se ligga på golvet och återupplever hur jag flyger genom luften och landar. Två gångar i en sorts slowmotion.

Hjälpen kommer snart, jag körs till sjukhuset i Sundsvall och mina skador listas; huvud och överkroppens framsida med 2a och 3e gradens brännskador, alla muskler och senor i nacken sönderslitna, brott på nyckelbenen och höger handled, oräkneliga frakturer på skallbenet och käken, flera tandskador. Ögonens status är oklar eftersom brännskadorna ”limmat” ihop dem. Jag fraktas omedelbart vidare till brännskadeavdelningen på Uppsalas akademiska sjukhus, där man konstaterar att jag har haft tur i oturen. Det var gummirök som orsakade explosionen, och den lade sig som en heltäckande antiseptisk mask över brännskadorna. På så sätt slapp jag de infektioner som deformerar alla brännskador. Nu återstod bara väntan, väntan på att ny hud skulle växa ut under ”gummimasken”. Efter fyra veckor i isolering lossnar den och jag kan förbereda mig på att åka hem. Med armen i gips och en heltäckande blå tatuering över högra ansiktshalvan återvänder jag till Sundsvall. Efter 5 månaders som sjukskriven orkade jag inte gå sjukskriven mer utan bad min läkare och företaget om att få börja jobba igen. Ett antal år följde med operationer och rehab.

Det här blev en rubrik och en liten notis i tidningarna, men för mig så förändrades hela mitt liv. Lite mindre rädd för att dö, desto gladare för att leva, har man hälsat på hos döden så får varje dag, varje timme och minut ett helt nytt värde. Jag blev kräsen på livet, inget halvdant ljummet dög längre. Inget liv är värt att slösas bor på trivialiteter och kravlös förnöjsamhet. Jag jobbade kvar 3 år på Gränges, sedan bröt jag upp och sökte en helt annan livsväg. Jag sökte mig till teatern och har fortsatt där till den dag som idag är.

Intressant

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Nu blir det bloggtyst ett tag.

Åker upp till Luleå för ett tokjobb i 8 dagar, söndag till söndag. Inte för att jag skriver såå flitigt som jag borde kanske, inte ens en om dagen, men tiden räcker inte till mera, så vad gör man?

Jag kan ju se att det går fort att mista beökare och desto längre tid att bygga upp en ny läsekrets när man "pausar". Självfallet borde man läsa och linka till flera andra bloggar för att s.a.s komma med i debatten. Men det kräver alltför mycket tid likaså. Alltså får man finna sig i att skvalpa omkring i malströmmen. Trots allt är det innehållet i det skrivna som räknas. Jag skriver ju i första hand för att pröva mitt eget synsätt och bara i ämnen som intresserar mig. Jag har inte åsikter i alla frågor helt enkelt.

Men det som jag går och grunnar på just nu är i alla fall på påståendena om den skenande arbetslösheten, siffror som, enligt vissa i oppositionen, rusar i höjden. Påståenden som knappast bygger på fakta, utan snarare på politisk nödvändighet. Håller oppositionen på att kliva rätt in i den av regeringen gillrade fällan om onda bråda tider? Tomas Östros har upptäckt den, men har han förstått att undgå den?

Ska de rödgröna inte förlora valet 2010, så måste man bli tydlig i beskrivningen om vilken väg vårt samhälle ska gå inte bara i höst utan i många år framöver. Tankarna finns, men har de uppfattats av folket?

Under tiden så finns det mycket intressant att läsa här och här och här.

En rehabliterad sjukförsäkring, vinner man val på det?

Så har äntligen de rödgröna formulerat ett skarpt förslag till frågan om sjukföräkringen.

Det är glädjande att se att man faktiskt gått några rundor i arbetet innan man presenterar sitt förslag. Det är tydligt att de har lyssnat på de gräsrötter som dels krävt att en generell och allmän sjukförsäkring måste kunna göra individuella bedömningar från fall till fall. Regelverket får inte stå i vägen för rehabliteringen, som ju bara kan vara verksam för varje sjuk i sig. Den bortre gränsen, som möjligen skulle kunnat vara ett incitament och krav på myndigheten men bara en stupstock för den sjuke, ska bort. I konsekvens med det så har man också klart och tydligt sagt att det är den sjukes rätt att själv ta ansvar för sitt eget tillfrisknande och återkomst i arbete.

Det är bra, men hur behåller man kravet på myndighetens insats?

Här ligger förslagets svaghet. Trots att den nuvarande strukturen med individ, läkare och Försäkringskassa visat sig vara otillräcklig, så ser jag ingen ny struktur. Synen på Försäkringskassans roll som statlig omsorgsmyndighet måste förändras i grunden. Lika lite som banken, som finansierar ditt hus, tillåts bestämma byggteknik, utformning och möblering, kan Försäkringskassan tillåtas bestämma över rehabiliteringens innehåll och form.

Makt och ansvar måste flyttas närmare individen och det som hela förslaget ändå har som huvudsakligt mål, den sjukes tillfrisknande och återkomst till arbete. Det liggande förslaget räcker inte till, individen lämnas alltför ensam inför det stora myndigheten. Jag tror att arbetsmarknades parter, fack och arbetsgivare måste komma mycket mera aktivt in i processen. Det nämns visserligen men bara väldigt ytligt och i förbigående. För här kommer det att handla om arbetsgivarnas vilja och förmåga att tänka flexibelt och de fackliga organisationernas öppenhet för nya lösningar.

Någonstans anar man i de rödgrönas förslag att man ändå insett att frågan om välfärden inte i första hand är en servicefråga utan en fråga om makt, inte heller bara frågan om regimskifte vid nästa års val, utan faktiskt människans makt över det egna livet. Det är intressant att se hur växande viktigt samarbetet med Miljöpartiet uppenbarligen har varit för socialdemokratins nytänkande.

Andra skriver intressant om sjukförsäkringen och andra rödgröna frågor.

Svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet.

Norges BNP är snart större än Sveriges. Det stod att läsa i DN häromdagen. Oljan, säger då den luttrade svenske debattören och återgår till att kräva att svenska staten ska köpa SAAB från amerikanarna och därmed slussa 5 miljarder direkt i det amerikanska storkapitalets fickor. Och vad är kopplingen här frågar sig den idoge läsaren, för det finns faktiskt en koppling.

När Norges BNP är lika stor som Sveriges betyder det att varje anställd i Norge är dubbelt så produktiv som sin svenske kollega. På samma tid skapar en norsk anställd dubbelt så stora värden som en svensk. Oljan är givetvis en förklaring, oljan har skapat många förutsättningar men det är inte den enda förklaringen. Kring oljan har växt fram en industriell struktur som förser oljeutvinningen med plattformar, ledningar, borrutrustning, transport och lagringskapacitet etc. Den förser den norska oljeutvinningen med nödvändig infrastruktur, men den är också Norges tredje viktigaste exportnäring, efter olja och fisk.

Ur sin varvskris på 80-talet, där i stort sett all norsk skeppsbyggnad med underleverantörer lades ner, växte oljeindustrin fram. I stället för att fastna i ett nostalgiskt bevarande av en varvsindustri, som i sjöfartsnationen Norge bar upp en lika stor ”nationell identitet" som någonsin Volvo och SAAB i Sverige, utvecklade man en ny industri, rationell och ekonomiskt anpassaad efter Norges nya position i världen. Den konkurrensodugliga arbetskraftskrävande varvsindustrin ersattes av en modern och bärkraftig offshore-produktion. Varvsarbetarens och ingenjörens kunskap och kompetens behölls, ny kunskap och frigjort kapital tillfördes och framgångssagan var ett faktum. Här borde vi i Sverige lära oss.

SAAB, å andra sidan, bidrar till den svenska exporten med 1% trots att svensk fordonsindustri med underlevarntörer sysselsatte omkring 140 000 människor, enbart SAAB ca 30 000. Norsk offshoreindustri med sina 40 000 anställda svarar för 10 gånger så stora produktionsvärden och exportinkomster.

Och detta trots att Norge har kortare arbetstid, längre semester, inga karensdagar, 100% sjukpenning, (inte helt oproblematiskt, men det är en annan diskussion), mycket bättre villkor för demn anställde då det gäller rehabilitering och rätttigheter i samband med sjukdom, obetydlig arbetslöshet, generös arbetskraftsinvandring osv.

Så varför envisas vi med att kräva ”rädda” SAAB? En lågproduktiv, bemanningsintensiv verksamhet på en marknad som redan nu överproducerar miljontals bilar i de segment SAAB valt att lägga sig i.

I nationell uppblåsthet framför sedan debattens pösmunkar sina argument om att en nation behöver försvara sin bilindustri, Man pekar på andra stater som gått in och gett stöd år sina biltillverkare. Frankrike brukar framhållas särskilt. Om det är klokt eller inte betyder mindre; svenska krusbär, surströmming och en nytvättad SAAB på parkeringen är grundbulten i svenskens identitet. Men kan det politiska innehållet bli grumligare än så?

Norge har ingen bilindustri, jo förresten en liten elbil som ägs av Ford, men Norge vågade strukturomvandlingen och satsade sin kunskap och kompetens på framtiden. Därför producerar de dubbelt så mycket som Sverige.

Andra skriver här och här och här.

Glädjen av att ha haft fel.

High five! Eller Hurra! på en mer prosaisk svenska. Min kompis Said har fått jobb. Efter 6 månaders arbetssökande efter avslutad utbildning till fritidsledare vid Ljungskiles folkhögskola, har han nu fått jobb. På en gymnasieskola i Helsingborg. Alla mina förutfattade meningar om invandrare och jobb, krisen och arbetslösheten, äldre och anställningsbarhet och skåningar i allmänhet :) ställs i skamvrån. I Saids fall åtminstonde.

Och samtidigt är det lite trist. Vi är goda vänner och har mycket gemensamt. Vi gillar böcker och läser mycket bägge två. Vår första diskussion på stapplande (jag) franska handlade om Jean Genet, den franske outsiderförfattaren. Efter det har vi gjort en del "stunts" tillsammans. Ett urval av våra favoriter hos Rumi, den persiske poeten, till en föreningsfest för några år sedan, ett poesikafé och före jul lånade han min bok om Mulla Nasruddin, den islamiska världens svar på den tappre soldaten Svêjk. Han skulle göra ett uppträdande nu i vår. Hur det går med det återstår att se.

Nu flyttar han med omedelbar verkan till Skåne. Har man en gång flyttat från Agadirs förorter till Bottna i Bohuslän så är steget till Helsingborg varken svårt eller långt. Jag har svårt att låta bli att jämföra med de ungdomar man möter ibland som hellre går arbetslösa i Tanum än pendlar/flyttar två mil till Munkedal och jobb. Men det är en helt annan historia.

För idag handlar det om glädjen av att ha haft fel. Åtminstonde i ett fall.

Ps. min mor kom från Malmö och jag är sambo sedan 25 år med en kvinna från Bjuv, om det är någon skåning som undrar. :)

Intressant?