Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Rättvisa? Varsågod, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en dj-vla stor skillnad.

Moderaterna har utmanat socialdemokraterna igen på (s)´ egen planhalva. Efter jobbfrågan och frågan om vilket som är det statsbärande partiet så utmanar de nu i rättvisefrågan. Rättvisa har varit ett mantra för många socialdemokrater. Det har fått ersätta frihet och jämlikhet som grundpelare i den socialdemokratiska samhällsvisionen. Nu vill moderaterna bli det nya rättvisepartiet. Och det provocerar många sossehjärtan.

I dagens riksdagsdebatt ifrågasatte Mona Sahlin det rättvisa i olika avgifter till a-kassan. ”Är det rättvist att sjukvårdsbiträdet ska betala 400 kronor och läkaren bara 90 i avgift till försäkringen?” Något verkligt svar hade hon inte, självfallet menade hon att det inte var rättvist. Men frågan ställs ju då vad som är en rättvis a-kasseavgift? Att alla betalar lika mycket som biträdet? Varför då inte lika mycket som skådespelaren som betalar 600 kronor i månaden? Eller är det mera rättvist att alla betalar som läkaren? Men är det verkligen rättvist att den med liten inkomst ska betala lika mycket för en mycket mindre ersättning än den med hög inkomst och hög ersättning? Vem ska då betala den faktiska kostnaden för försäkringen? Att tala om en rättvis inkomstgaranti, som ju a-kassa i verkligheten handlar om, blir en omöjlighet.

Därför förlorar Mona Sahlin också en debatt på dessa villkor. Hade hon i stället talat om socialdemokratins vision om ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle, där människornas lika värde garanterar att ingen ska gå utan rimliga möjligheter att leva vidare på ett anständigt sätt, även om de hamnar i tillfällig olycka. Att i ett jämlikt samhälle kan ingen berövas makten över sitt eget liv när man inte har ett arbete längre. Att i ett jämlikt samhälle där människor är lika värda, kan ingen tillåtas att underställas en överhets tolkning av rättvisa. Han hon sagt detta så hade statsministern stått där och varit svaret skyldig. Nu blev det mer en spegelövning mellan understudies. Vi väntade på att huvudrollsinnehavarna skulle göra entré.

Nu är ju inte rättvisebegreppet helt okontroversiellt inom det socialdemokratiska partiet heller. Men det diskuteras sällan. Som så mycket annat inom partiet. Teoretisk debatt och teoribildning ersätts av sk tankesmedjor som producerar bekräftande dokument för agitatoriska och dogmatiska dagsbehov. Det är ju slående att man under hela perioden i opposition inte har lyckats producera ett enda dokument som kritiskt värderar den egna praktiken och inga försök att formulera en framtidsvision har heller gjorts. Förklaringen till valnederlaget stannar vid att man menar att moderaterna stal socialdemokratins frågor!

Idag matas vi med valmanifest och rödgröna uttalanden som i första hand ägnat sig åt att kritisera den sittande regeringen. I stället för en egen vision så har man med alltmera desperata tillskruvningar av statistik och rapporter satsat på att mobilisera ett latent missnöje. Med eftersläpande träffsäkerhet har man lockats in i debatter med de borgerliga på deras villkor. Och i allmänhetens ögon förlorar man. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap blir alltmer uppenbart. Att de mobiliserade stödpatrullerna placerar vårt parti i ankdammen, gör knappast saken bättre. För det skulle de behöva en idé om samhället, som bärs av förnyelse och förändring. Men det har man i opposition totalt försummat. För (s)´ del har all ansträngning fått ägnas åt att en rödgrön allians, en allians som faktiskt saknar alla förutsättningar för en gemensam framtidsvision.

Och nu skall man ge sig in i kampen om rättvisebegreppet. Och den kommer (s) att förlora. För rättvisebegreppet är ett svagt och otydligt. Där jämlikhet talar om alla människors lika värde så talar rättvisa om likhet. Rättvisa är ett juridiskt begrepp, ett regelverk som garanterar alla lika behandling inför lagar och domstol. I samhället däremot så finns många mer hänsyn att tas än inför lagstiftningen. Där kan samma tanke, samma yttrande och samma behov värderas olika beroende på vilken människa du ställs inför. Och då krävs att man betraktar sina medmänniskor som alla lika mycket värda. Annars får vi ett samhälle som ställer ”de andra” utanför, ett samhälle som inte förmår att sträcka ut en hand till den som behöver den. Jämlikheten säger aldrig ”Hur skulle det se ut om du skulle...(fyll i lämplig handling).” När rättvisan tar över så förvandlas hanteringen till maktutövning och just det uttrycket ”Hur skulle det se ut om du skulle...” har blivit denna maktutövnings främsta redskap. Det illuderar någons sorts anda av att alla ska behandlas lika.

Om ett barn frågar om lediga timmar en fredag så får hon säkert det. Om hon ber om det regelbundet var tredje fredag så får hon snart nej. ”Hur skulle det se ut om du skulle...”. Att föräldrarna har skiljt sig och modern och barnet flyttat till en annan stad betyder ingenting. Att fadern, som jobbar treskift, bara har ledigt en helg var tredje vecka och då kan träffa sitt barn gör ingen skillnad. Genom att följa rättvisebegreppet så är det glasklart, ska barnet ha ledigt varje fredag då måste alla barn få det och hur skulle det se ut? I ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, så vore det självklart att barnet fick träffa sin pappa precis som alla andra barn.

I ett rättvist samhälle så är det rimligt att en pensionär med minstapension och bostadstillägg får avdraget varje krona som hon tjänar på en eftermiddags arbete en gång i veckan. För det är ju inte rättvist att hon ska få lite mer än den som inte arbetar. I ett jämlikt samhälle vore det resonemanget en omöjlighet. Där kan inte staten tvinga pensionärer till halvtidsarbete för att överhuvudtaget få någon standardförbättring utöver de 5000 kronor efter skatt och hyra, som de har att leva på. I ett jämlikt samhälle kan inte ett utjämningssystem användas för att ge alla lika andel i eländet.

I ett rättvist samhälle kan ledande politiker hävda att köerna till sjukvården är det främsta uttrycket för en demokratisk vård. Alla står ju i samma kö.

I ett rättvist samhälle så bestraffas den arbetslöse som på egen hand skaffar en utbildning som direkt leder till jobb efter avslutad kurs. I rättvisans namn så skulle han ha väntat på sin tur i kön.

I rättvisans namn utvisas familjer med svårt sjuka barn till ett liv i elände för att lagen var skriven så den dag uppehållstillståndet söktes.

På det här sättet blir rättvisebegreppet en maktfaktor, och i regelverk som skall följas blir människor till likar. Men jämlika? Nej. Vid närmare betraktande så blir rättvisebegreppet ett sätt att hålla människor på plats.

Därför blir också kampen för ett jämlikt samhälle en kamp för att ge medborgaren makten tillbaka över sina egna liv. Och varje gång Reinfeldt talar om moderaterna som det nya rättvisepartiet så kommer jag som socialdemokrat att säga ”Varsågod.”, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en djävla stor skillnad.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, alliansen, arbetarklassen, demokrati, den starka staten, frihet, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa, solidaritet, övertygelse

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Lägg ner Försäkringskassan nu! Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Jag var och hälsade på syrran i Sollentuna i helgen. Förr när man kom med pendeln så låg det till vänster en skola inklämd mellan miljonprogramaskolosserna. Den finns inte längre. Den revs och jämnades med marken. Den var smittad av oro och omöjliga klassrumssituationer. Skolan presterade uselt, elever fick varken undervisning eller betyg. Till slut hade situationen utvecklats så långt att kommunen inte såg någon annan råd än att smittförklara den. Skolan och byggnaden var sjuk. Alltså revs den. En ny skola byggdes på en annan plats i kommunen, lärare och elever följde med. Och på platsen för den gamla skolan där intill pendeltågsstationen byggdes Attundas nya tingsrätt. Som närmaste granne har de polishuset, som ironiskt nog stått där i många år innan skolan en gång byggdes, förföll och slutligen revs.

Försäkringskassan är bara en av alla dessa statliga myndighetskonstruktioner som etablerats för att administrera den ”välfärdsstat” som vi i vår naiva enfald började bygga för 40 år sedan. FK har utvecklats till det som in folkmun blir kallat för Förnedringskassan, dvs ett ställe där hjälpsökande människor misstros, förnedras och avkrävs total underkastelse av lojala tjänstemän. Jag skyller inte på den mänskliga faktorn, jag tror uppriktigt att de flesta som arbetar där är hyggliga människor som vill sin nästa gott. Men insnärjda i ett regelverk och tolkninsprejudikat kan de knappast göra annat än att fullgöra sin väktartjänst. Försäkringskassan är precis som den där skolan i Sollentuna exempel på ett sjukt "hus", så infekterat att det borde rivas.

Försäkringskassan är inte ensamt. Inom migrationsverket, a-kassorna och andra myndigheter som borde tjäna medborgarnas behov av service, har staten byggt upp en kontrollapparat vars uppgift är att minimera medborgarnas tillgång till välfärds- och trygghetssystemen. Misstroende och omvänd bevisbörda är dess signum.

Genom förnedrande redovisningar och krav på att ställa sig till myndighetens förfogande och efter avyttring av eventuell egendom så kvalificerar medborgaren sig för välfärdsstatens ynnest. Egna initiativ undanbedes och beivras. Detta är mänsklig förnedring satt i system. Detta är ett av verktygen för att upprätthålla den stora klyftan i vårt samhälle idag, ett system som ställer fattiga och sjuka utanför, som lämnar människor i total maktlöshet.

Lägg sedan till detta all integritetskränkande lagstiftning som ger staten tillgång till dina elektroniska förtroligheter, dina telefonsamtal och ekonomiska transaktioner. På ren svenska, de vet vad du skriver, vad du talar om i mobilen och vad du handlar på OKQ8 en lördag kl 21.03.33.

Det här är sjuka institutioner som smittar sina medarbetare. De tvingas varje dag arbeta i en miljö där stöd egentligen betyder kontroll, utredning betyder misstanke osv. Inbäddade i en övertygelse om att de arbetar i det bästa av alla system uppträder de lojalt. Det är ett nedsmittat och sjukt system.

Rivningen i Sollentuna är en instruktionsbok för hur vi ska hantera statsbyggets dysfunktionella myndigheter. Riv dom ner till grunden. Bygg något nytt. I stället för Försäkringskassan, skapa en Rehabiliteringsmyndighet, vars uppgift är att säkra människors väg tillbaka till ett meningsfullt och verksamt liv. Skilj den från staten och låt arbetsmarknadens parter tillsamman med vårdgivare och brukare styra över den. Då kan vi börja bygga det goda samhälle som en modern socialdemokratisk vision skulle kunna vara bärare av.

Många skriver. Om det här och om annat.
DN, SvD, Arena, Aftonbladet
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, politik, Försäkringskassan, förnedring, utanförställd, rehablitering, socialdemokraterna

Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, två världar, berättelser, politik, val 2010, socialdemokraterna

Jag begriper inte poängen med att förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag?

Den borgerliga regeringen vill förvandla arbetslöshetsförsäkringen till ett bidrag och den arbetslöse till bidragstagare. Det är bara en lek med ord att tala om en obligatorisk försäkring och anknytning till socialförsäkringen. Det blir ett bidrag i alla fall, antagligen med en liten avgift för att ”motivera” till arbete.

Och vad är då problemet med ett arbetslöshetsbidrag? Pengar som pengar kan man väl tycka. Men problemet är att staten på ytterligare ett område som ursprungligen var en idé om arbetarnas frihet, ett självständigt initiativ för att arbetare solidariskt skulle hålla varandra skadeslösa när de drabbades av arbetslöshet. Arbetarens tionde för gemensam trygghet. Enade vi stå söndrade vi falla.

Efterhand har denna försäkring utvecklats bort från denna solidaritetstanke, och med detta har makten flyttats från medborgarna själva till en statlig myndighet. Fackets inflytande har i takt med den allt större statliga finansieringen blivit mer ett nostalgiskt illusionsnummer. Vi ska liksom tro att det är Metalls a-kassa, Byggnads, Unionens etc. Hela den gångnaa regeringsperioden har väl med all önskvärd tydlighet visat hur bräcklig en sån här statlig institution är. Det tog borgarna bara ett regeringsammanträde för att i grunden förändra försäkringens villkor. Och de gav ett dubbelt budskap, å ena sidan en uppmaning till de arbetande om att ta ett större ansvar för sin arbetslöshet med högre avgifter och å andra sidan att försäkringen bara var ytterligare ett verktyg för regeringens arbetslinje. Och resultatet blev just detta, en maktlös arbetslös och en maktfullkomlig myndighet. Detta vill nu de borgerliga genomföra fullt ut. Staten skall nu få ytterligare en inpiskare för den arbetslinje som skall se till att trilskande och arbetsskygga medborgare skall inrättas i det led som avdankade yrkesmilitärer så gärna vill exercera.

Så därför blir förvåningen desto större när oppositionens svar är en instruktionsbok för genomförande av samma politik. De rödgröna föreslår höjd a-kassa och sänkta avgifter. Vad betyder det? Jo att behovet av statlig finansiering kommer att öka från dagens 70 procent till närmare 95! Och med minskad egenfinansiering försvinner makt och inflytande.

Men det rödgröna förslaget innehåller också en del märkliga inslag. Försäkringen skall garantera inkomster upp till 30000 kronor i månaden 80%-ig ersättning. Och avgiften skall vara 80 kronor. Man kan undra var orden om solidaritet tog vägen. Vari ligger det rimliga i att den som tjänar 30000 ska ha samma avgift som den som tjänar mindre än hälften? Dagens avgifter är ju knappast någon belastning för de med högre inkomster. Det är ju inte höginkomsttagare som i första hand har flytt a-kassan. Däremot har hälften av LO´s medlemmar tecknar privata inkomst- och sjukförsäkringar i tillägg för att upprätthålla levnadsstandarden när tiderna kräver det. Så råd har man.

Men äldre med några få år till pension, låginkomsttagare och ungdomar som gör studieuppehåll funderar både en och två gånger om dagens a-kassa är värd priset. Och det är de som nu ska lockas tillbaka. Med ett förslag som mer liknar den medelklassflört som en gång maxtaxan var. Dvs nu ska de fattigare grupperna rekryteras för att betala höginkomsttagarnas höjda ersättning och kraftigt reducerade avgifter. Klätt i ett genomskinligt ”klass”perspektiv skall medelklassens röster vinnas i valet.

Nej det enda vettiga måste vara att återföra arbetslöshetsförsäkringen till fackföreningarna och säkra den mot växlande politiska majoriteters attacker, finansiera den med en inkomstindexerad avgift och bygg upp den på makt och inflytande av medlemmar i solidaritet.

intressant
Läs även andra bloggares åsikter om akassa, politik, socialdemokraterna, alliansen, regeringen, arbetslöshetsförsäkringen, fackföreningarna, makt, arbetslösa, solidaritet, gemensam_sektor,

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Som sagt!

Sett det, sagt det, fått på moppe!

Intressant

Glädjen av att ha haft fel.

High five! Eller Hurra! på en mer prosaisk svenska. Min kompis Said har fått jobb. Efter 6 månaders arbetssökande efter avslutad utbildning till fritidsledare vid Ljungskiles folkhögskola, har han nu fått jobb. På en gymnasieskola i Helsingborg. Alla mina förutfattade meningar om invandrare och jobb, krisen och arbetslösheten, äldre och anställningsbarhet och skåningar i allmänhet :) ställs i skamvrån. I Saids fall åtminstonde.

Och samtidigt är det lite trist. Vi är goda vänner och har mycket gemensamt. Vi gillar böcker och läser mycket bägge två. Vår första diskussion på stapplande (jag) franska handlade om Jean Genet, den franske outsiderförfattaren. Efter det har vi gjort en del "stunts" tillsammans. Ett urval av våra favoriter hos Rumi, den persiske poeten, till en föreningsfest för några år sedan, ett poesikafé och före jul lånade han min bok om Mulla Nasruddin, den islamiska världens svar på den tappre soldaten Svêjk. Han skulle göra ett uppträdande nu i vår. Hur det går med det återstår att se.

Nu flyttar han med omedelbar verkan till Skåne. Har man en gång flyttat från Agadirs förorter till Bottna i Bohuslän så är steget till Helsingborg varken svårt eller långt. Jag har svårt att låta bli att jämföra med de ungdomar man möter ibland som hellre går arbetslösa i Tanum än pendlar/flyttar två mil till Munkedal och jobb. Men det är en helt annan historia.

För idag handlar det om glädjen av att ha haft fel. Åtminstonde i ett fall.

Ps. min mor kom från Malmö och jag är sambo sedan 25 år med en kvinna från Bjuv, om det är någon skåning som undrar. :)

Intressant?

Kärringen mot strömmen.

Hanne Kjöller skriver i dagens DN om (s) förslag om a-kassan i allmänhet och om a-kassan som försäkring i synnerhet. Hanne Kjöller är borgerlig och hon ger ganska ogenerat uttryck för sina åsikter. Hon är stor i käften, ibland dum men ofta modigt kärringen mot strömmen. Därför är hon en av flera kvinnliga och borgerliga politiska företrädare som anses vara lovligt byte av företrädesvis manliga politiska tyckare. Läs själva DN-artikeln och jämför med tonläget hos de bloggare jag fann. Är det så (s) tror sig vinna unga utbildade kvinnor i valet 2010?

Men låt oss diskuter sakfrågan. A-kassan. Jag tror att a-kasse-avgiftens storlek är ett typexempel på en socialdemokratisk helig ko som vi bör fundera över. Varför ska en människa med en inkomst på 25000 kronor inte ha råd med en avgift på 400 kronor i månaden, när samma person betalar 2000 i månaden för en mc-försäkring? Varför ska en manlig byggnadsarbetare i Stockholm med en relativt frekvent arbetslöshet men inkomster på 30-40000/månaden inte ha råd med 600 kronor i månaden? Då vi i (s) dessutom förespråkar att avgiften skall vara avdragsgill i skatten, så slutar det med att kostnaden blir ca 170 kronor i månaden. Visst vem säger nej till det? Men är det rimligt? Är det överhuvudtaget kostnadseffektivt med en så låg avgift, kostar administrationen inte mer att hantera den försäkringen än vad man får in i avgift? En försäkring som ger 80% och som kostar 600 kr i månaden måste vara ett fynd.

Varför skall staten gå in och finansiera försäkringens underskott? Kan inte statens insats hellre vara att bereda arbete, vidareutbildning och andra arbetsmarknadsåtgärder för de arbetslösa och låta försäkringsbolagen lyda under samma villkor som bankerna, dvs en sorts statlig ”insättar”-garanti på samma sätt som bankerna garanteras idag? Varför inte låta fackföreningarna få tillbaka a-kassan, dvs som kooperativa och gemensamt ägda med stort inflytande från sina medlemmar? Det skulle ge större aktivitet, större intresse och intresse för att a-kassan sköts på rätt sätt.

Ja, det finns många stenar att vända på. Viktigast är att människor inte skall ställas på bara backe för att de förlorar jobbet. Formerna för hur detta skall säkras måste kunna diskuteras.

Jag tror att vi socialdemokrater har allt att vinna på att ta en ordentlig diskussion om a-kassan och dess finansiering nu, för om några år så kommer det att handla om helt andra kostnader för det offentliga, om förutsägelser om framtidens sysselsättningsgrad stämmer.

Andra skriver om detta här och här och här.

Let´s talk about tax baby

Nästa helg har socialdemokraterna kongress. Ett huvudnummer kommer att vara de borgerligas jobbavdrag. Man kommer att hävda att det är en politik som bara gynnar de redan rika. Man kommer att hävda att regeringen lånar till det. Man kommer att peka på att pensionärerna missgynnas. Man kommer att peka på att sjuka och arbetslösa missgynnas. Och man kommer att slå på stora trumman för att man vill genomföra en politik som förändrar allt det här.

Vad som inte kommer att sägas är att det är bara sant till 10 %. 90 procent kommer oppositionen att behålla av borgarnas skattesänkningar. Men det kommer inte att höras. För i kongress-salen kommer det att jublas. Där samsas ABF-are och ak-ordföranden, sossekvinnor och facktjejer, partigängare och gräsrötter i ett gemensamt jubel över retoriken.

Eftertankens kranka blekhet kommer att infinna sig efter valet, när det visar sig att det inte blev någon skillnad.
-Pensionärernas 300 kronor äts upp av a-kasseavdraget och skillnaden mellan dem är lika stor som nu.
-De mycket rikas skatter undantas från beskattningen så skillnaden mellan medelklassen och de mycket rika ökar i stället för minskar.
-Fastighetskatten drabbar inte de mycket rika utan storstadsvilla-ägarna i gemen.
-De lågavlönade får inget överhuvudtaget.

Det riktigt eländiga är att kongressen kommer att jubla åt en skattepolitik som bara fortsätter det som varit kännetecknande för åren med den senaste skattereformen. Allt sedan början på 90-talet har klyftorna ökar, de fattiga blivit flera, låglöneyrkena släpat efter. Splittringen bland LO-medlemmarna och bland tjänstemännen ökat. Den borgerliga alliansens politik har inte förändrat på detta. De har bara fortsatt en politik som även socialdemokraterna förde under 12 år vid makten. Om än lite fortare och otåligare än den gången och ackompanjerade av en ännu värre internationell ekonomisk kris än 90-talets. Men hade någon verkligen förväntat sig en solidarisk jämlikhetspolitik från borgarna?!

Det borde vara dags för en reform för en jämlik skatt. En skatt som baseras på principen av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Idag är det inte så. Alltför många betalar alldeles för mycket skatt utifrån sin förmåga. En lågavlönad har idag knappast råd att bilda familj, med mindre att den baserar sin ekonomi på barnbidrag och bostadsbidrag. En ensamstående med barn, fulltidsarbetande och frisk, kan inte klara sig utan bidrag. En arbetslös med försörjningsplikt får förlita sig på vänner och familj. Barn i fattiga familjer måste avstå resor och upplevelser som andra barn har tillgång till. Alla dessa betalar samma kommunalskatt som grannen. De betalar långt över sin förmåga för att tvingas förlita sig på bidrag, som de själva finansierat genom sina skatter. Sanningen är den att vi socialdemokrater, som alltid vid högtidliga sammanhang plockar fram frasen ”Av var och en efter förmåga...” aldrig har försökt att bestämma hur stor denna förmåga är. Aldrig har vi gjort en uppskattning av var gränsen mellan förmåga och oförmåga går! Och svaret på detta är grundavdraget.

1990 fanns det en antydan till en diskussion om grundavdragen. Dvs en diskussion om var gränsen för ”förmåga” skall ligga. Under gränsen för förmåga betalar man inte skatt, över denna gräns betalar man. Idag anses det tydligen att gränsen går vid en inkomst på 1600 kronor i månaden! 1600 kronor menar alltså våra skattepolitruker vara en inkomst att klara vardagens basala utgifter som hyra, kläder, mat och information!

Det är grundavdraget som talar om var gränsen går för att leva ett anständigt liv baserat på egen insats. Idag har vi ett symboliskt avdrag på 17000 kronor per år. Men vem kan överleva på det? Det är bara genom att vi på allvar talar om vad vi menar med "förmåga" och hur det i sin tur definierar "behov" som vi kan säkra en jämlik skattepolitik. För mig betyder det att bestämma när vi är skyldiga att betala skatt. Och här står grundavdraget centralt. Ett grundavdrag på 80000 per år betyder väldigt mycket för den lågavlönade men relativt lite för den med miljonlön. Så länge vi aldrig talar om grundavdragets storlek och aldrig om syftet med grundavdraget så kommer vi att fortsätta acceptera ett samhälle där folket är underordnat makten, där folket är till för makten och inte tvärtom.

Och så länge vi accepterar det så faller också alla stolta principer om Frihet, jämlikhet och solidaritet. Kom ihåg det när du står där och jublar åt kongressbesluten i nästa vecka.

Verkligheten svajar, gungflyn får oss att vackla, skjut på rubriksättarna

Dagens Nyheter ger alltid upphov till debatter bland socialdemokratiska bloggare. Det vanligaste utlåtandet med några få variationer är att DN är regeringens megafon. Att även om man är borgerligt liberal så skall man inte tycka som en borgerligt liberal regering. Intressant är att följa debatten dock.

När draken redovisar en undersökning om en kraftig förändring i opinionen till regeringens fördel, nämligen att majoritet av befolkningen/väljarna anser sig gynnade av regeringens politik, då tar de skarpsynta sossebloggarna fasta på rubriksättningen! Som om inte undersökningens resultat är illavarslande och faktiskt borde vara underlag för en seriös diskussion bland sossebloggare om den politiska färdriktningen. I en situation som mer och mer börjar likna en borgerlig valseger 2010, diskuterar vi formalia! Det är allvarligt om regeringen lyckas ytterligare vidga klyftan inom LO-leden. Moderaterna blev näst största parti bland LO-medlemamrna vid förra valet. Mycket tyder på att den andelen stiger. Vad svarar vi sossar på det? Därom är det tyst.



I stället väljer vi att ta den av borgarna kastade handsken och möta dem på deras nya hemmabana; Vem är den bäste statsförvaltaren! De har inbjudit oss till presidentval, väl medvetna om vem som vinner den kampen och väljarnas förtroende när det gäller ledarskap. I den kampen gäller det att framställa verkligheten så mörk som möjligt, helst skall den dessutom mörkna för att uppgå i ett enda stort svart hål. Nu tror jag inte att vi ska var så säkra på vad som händer i ett svart hål. Där kan saker och ting gå helt andra vägar än det vi, i vår desperata jakt på att komma i täten, kan förutsäga. Vi kommer inte i ledningen bara för att vi springer motsatt varv.

Här kommer dagens andra DN-artikel in. Det gäller Statistiska Centralbyråns arbetslöshetsstatistik. Arbetsförmedlingens chef menar att den av EU påbjudna statistikmodellen på ett dåligt sätt speglar den svenska verkligheten.

Vi ska komma ihåg att det var den här nya statistiken som vi socialdemokrater skarpt kritiserade borgarna för att använda i syfte att svartmåla verkligheten under valkampen 2006.

Den nya statistiken är till för att mäta sysselsättningsgraden för medborgare mellan 15 och 74 år, för ungdomsstatistiken gäller 15 till 24. Det handlar ju givetvis inte om arbetslöheten, utan om sysselsättningsgraden. Det är en stor skillnad. Statistiken mäter alltså hur många som inte är löneanställda, men som skulle kunna tänka sig det.

En grupp faller ju automatiskt bort, 15-16 åringarna. Vi har faktiskt skolplikt och dessa ska inte jobbba, hur mycket de än uttrycker att de skullle vilja. Vi vet också att i gruppen 16-19 år går en överväldigande majoritet i gymnasiet, en förutsättning för många yrkesutbildningar. Säkert finns det också bland dessa de som skulle vilja jobba istället, men som inser att de måste gå färdigt gymnasiet för att ha en chans. I gruppen 19 till 24 har du de högskolestuderande, varav många söker arbete för att finansiera studierna. Men arbetslösa? Nja.

De 9 procent som är verkligt arbetslösa är allvarlig nog. De är de som tidigt faller ur systemet, de som redan som 16 åringar lär sig att gå till sociala för att försörjas, som binder sig i ett utanförskap som knappast kan kallas anständigt. Dessa är utsatt för väldigt stora risker och måste bli de som resurserna riktar sig till. De är framtidens underpriviligierade om inget görs.

Så här borde statistik användas för underlag till politik och inte på det kvällstidningsaktiga sätt som ett desperat parti i opposition börjat göra. För inte kan det väl vara en socialdemokratisk idé att 15-åriga ungdomarar skall lämna skolan för att fösas ut i produktion? Eller att pensionsåldern borde ligga vid 74 år!

Här borde partiet stanna till och lyssna på LO. De vet bättre. De räknar precis som arbetsförmedlingen med de som är anmälda till AF som arbetsökande, vilket ger helt andra tal och även andra tendenser, än de som förs fram av ledande socialdemokratiska debattörer och deras följeslagare bland bloggarna.

Här bloggas det, och här, här här här här här

Dagens klokaste finner du här.

För var det inte precis det som Göran Persson sa, att spara i goda tider för att ha i dåliga.

Två världar. Har ni tänkt på att det oftast så den sk verkligheten ser ut. Två världar som du går mellan. Det kan vara jobbet och familjen, nätet och köket, kärleken och plikten, två världar som du befolkar båda. Man är inte en på ett ställe, man är på många ställen, ibland samtidigt, men likafullt så är man bara en. Politiken och vardagens verklighet är i synnerhet två världar. Där politiken beskriver har verkligheten fulllt upp med att förstå. Överenstämmelsen sprikar. Två världar och likafullt så ska du leva i bägge.

Jag upplevde något av det här i veckan. Jag var på distriktsstyrelsemöte för socialdemokraterna i Bohuslän, som valledare. Min uppgift i det lokala valarbetet i Tanums kommun där jag verkar är att omsätta mitt partis valprogram i praktisk handling. Två världar. Vi hade besök av Ibrahim Baylan, socialdemokraternas partisekreterare. En oerhört sympatisk typ. Verkade var precis likadan där hos oss som på TV. Men likafullt två världar. I huvudsak så var vi där och då ett gäng entusiastiska valarbetare som såg fram till valkamp 2010, Ibrahim Baylan likaväl som vi gräsrötter.

Men så kom det sig att jag på två punkter bröt mönstret.

Jag menade att det är svårt att driva arbetslöshetsfrågan så länge som den nuvarande inte var högre än 2006. Ibrahim Baylan förstod inte var jag fått mina i uppgifter från och kontrade med ett nästan dubbelt så högt tal som mitt. Jag räknade på de som var anmälda till arbetsförmedlingen, vilket också LO-tidningen gör. Vilka partiledningen räknar med är oklart. Kanske var det skolelever och studenter som sökte sommarjobb som räknades in.

För det andra att det var svårt att driva tesen om att regeringen lånar till skattesänkningar så länge som statsskulden faktiskt i augusti var den lägsta sedan 1992 och inte förväntas nå 2006 års nivå ens under 2010. Då hävdade partisekreteraren att budgetunderskottet var måttet.



Och det är ju i och för sig sant, budgetunderskottet ökar precis som de gjorde 2001-2003, men budgetunderskott är inte det samma som att låna. Alla de ekonomer som vi socialdemokrater brukar framhäva, Krugman, Keynes, och inhemska storheter som Calmert och Lindbeck framhäver att ska man gå med underskott så ska man gör det i kristider. Sannolikt så skulle vi socialdemokrater gjort det samma.

För var det inte precis det som Göran Persson sa, att spara i goda tider för att ha i dåliga. En det är kanske glömt nu, kanske är det en föråldrad åsikt som byttes ut med partiledaren?

Men i TV och från talarstolar kan man säkert moralisera över budgetunderskott och förfasa sig över arbetslöshetssiffror, men för oss som skall knacka dörr och övertyga grannen så hjälper det inte. För här gäller enannan värld. Hushållen ser mer optimistiskt än på länge på framtiden. Snedvrider vi och krismaximerar så förlorar vi trovärdigheten. Där hjälper inga centralt producerade kampanjer med eländesskildringar. Två världar.

Arbetslöshet och utstämpling från sjukkassa och a-kassa är förfärligt. Men det stora problemet är ju fortfarande att ojämlikheten i vårt samhälle är så stor. Trots vårt långa regering(s)innehav så ökar ojämlikheten. Löneskillnaderna ökar, inte bara mellan miljonärer och fattigpensionärer, utan i ännu högre takt mellan grupper av arbetare, där vissa har medelklasslöner och väl så det medan de under medianlönen hålls tillbaka. Till skillnad från det som borgarna tror, så skapas inte jämlikhet med skattesänkning. Det kan bara ökade och solidariska löner för de lågavlönade göra. Bara minskade klyftor. Här gäller verkligen två världar, den politiska världen och verklighetens.

Borgarna sägs ha raserat välfärdsstaten. Bräckligheten i det, som vi stolt har kallat den socialdemokratiska visionen, visar väl dagens verklighet. Även om inte läget motsvarar hela svartmålningen, så ställer sig ju frågan: Hur är det möjligt att 40 års samhällsbygge inte tålde mer?

Vart tog sammanhållningen vägen, solidariteten det som skulle göra att vi sträcker ut den hand som den andre behöver, att vi går några mil i varandras skor. Vart tog allt det där som vi inte röstar om, det där som vi odlar i partigemenskapen, i grannskapet, i familjen vägen? Vart tog allt vägen, i bygget av välfärdsstaten? Glömde vi att bygga frihet, jämlikhet och solidaritet i vardagen? Såg vi inte att vi levde i två världar? Inser vi inte snart att det måste bli en? Det tror jag människor vil ha reda på.


Intresssant

Andra skriver om valarbete, två världar, budgetunderskott och skattesänkning här och här.

Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantarsleriet!

Jag har haft en intressant diskussion med den kloke Peo Wågström från Eskilstuna om skatter och a-kassan. Detta blev min slutkläm där och fungerar bra som bloggtext här.

Det är många som ifrågasätter vad de får för skatter och avgifter, på samma sätt som man häpet upptäcker vad bilförsäkringen egentligen täcker när man behöver den. Men för mig är det ologiskt att vi (socialdemokrater) utan att blinka säger ja till höjning av skatten, några föreslår att familjer ska ha 6000 kronor höjd skatt i månaden, andra tycker att 100% skatt är ett eftersträvansvärt mål, ( det här kan vi läsa om i Tvärdrag och SSK-bloggen bla) MEN vi förfasas över en höjning av a-kasseavgiften eller patientavgiften i vården. På samma sätt tycker jag att det är ologiskt att å ena sidan företräda en gemensam OCH solidarisk finansiering av våra trygghetssystem MEN å andra sidan ursäktar vi, förstår och ömmar för de som smiter undan genom att inte vara med i a-kassan.

Jag får inte det att gå ihop, och det får inte de flesta av väljarna heller. Där har vi ett problem.

Vi vet ju att över 50% av LO´s medlemmar har tagit privata tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfall vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom. När vårt parti sorgfälligt undviker att tala om detta så tror inte heller väljarna på oss. De tycker att vi pratar strunt. Vår verklighetsbeskrivning överensstämmer inte med den som folk upplever. De tror inte på vår framtidsvision eftersom de inte ser den och eftersom vi inte har en riktig samtidsbeskrivning. Och i ärlighetens namn får vi erkänna att vi varken har en framtidsvision eller en trovärdig samtidsbeskrivning. Vår berättelse, som det enligt det moderna språkbruket ska kallas, är en luftpastej. Det är en viktig orsak till att väljarna inte röstar socialdemokratiskt.

Att högavlönade industriarbetare får ett helvete ekonomiskt, särskilt om bägge i en familj sparkas, det är ju fullkomligt klart. Men det kan ju inte komma som någon överraskning. Att de, med sina inkomster, inte har skaffat sig det försäkringsskydd som krävs för den levnadsnivå de önskar, det måste ändå vara en del av individens ansvar. Även för en socialdemokrat.

A-kassans brister drabbar i första hand de lågavlönade, de deltidstvingade och papperslösa. Den drabbar den hälft som lever på löner under medianen, den drabbar inte den högavlönade industriarbeterskan och tjänstemannen. Slår hårt, javisst, men drabbar?

För våra lågavlönade, som varje dag i fullt arbete tvingas leva på den lön som beskrivs som helvetesavgrunden för andra, där har vi inget att tillföra. Vi mobiliserar kring kravet på höjd a-kassa och jublade när Kommunal fick böja ner sig och förnedrade acceptera 0,5% i löneförhöjning, vi hånade Sjuksköterskorna när de strejkade och vägrade stödja dem men jublar när Gruvarbetarna i Malmfälten och Stockholms Renhållningsarbetare kämpar för bonussystem och förmåner. Om vi inte ens kan tala klartext om våra värderingar och ideal inom våra egna led, hur tror ni då att vi ska få trovärdighet i samhället i övrigt.

Jag begär inte återhållsamhet, jag begär bara klartext! Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantasrsleriet!