Retro: Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

Jag tänker skriva ett antal brev till Socialdemokraternas förtroenderåd inför helgens avgörande viktiga möte. Jag vet att flera av er som är på det mötet läser min blogg och hoppas att även om jag inte bidrar med några revolutioner ändå ger några nålstick och argument i debatterna. Kanske ett och annat sätt att se på de politiska frågorna.

Följande skrevs redan 30 september 2009, men den har en skrämmande aktualitet. Läs den och sila fram det väsentliga för dagens diskussion, det hänvisaas till en del tidsbundet i den situation som rådde då.
------------
En socialdemokratisk politik för förändring, för frihet och jämlikhet, en politik som grundar sig på solidariteten mellan människor och inger hopp om en bättre framtid, måste formuleras nu. Den skall ligga till grund för vad vi socialdemokrater går till val på nästa år och de närmaste valen som ligger framför oss. (Det här var ursprungligen en kommentar i en debatt med Johan Sjölander, men den blev för lång så nu kommer den som bloggtext i stället.)

Jag ska försöka var tydlig. Jag är livrädd för den plakatpolitik som börjar skönjas i direktiven från en desperat ledning. Nu skall de borgerliga hudflängas och omyndigförklaras. Moderaterna inbjöd oppositionen till en valkamp om vem som är den bäste förvaltaren av staten. Det verkar som (s) har huggit på det betet. Valet kommer att bli ett val om vem som har störst förtroende att leda staten. Ett presidentval, som Peter Hultkvist så träffande uttryckte det. Inget tyder på att oppositionen kommer att vinna där.

Jag tror att (s) och de rödgröna kan vinna på en bättre politik däremot. En politik som vinner den majoritet av befolkningen som tjänar under medianlönen. Och det är handfast politik, inga himmlasvävande visioner, jag pratar om. Höjda löner för de offentliganställda, ett nytt inkomstskattesystem som gynnar de som har det mest knapert, makt och inflytande till de som är sjuka och arbetslösa, slut på diskrimineringen av invandrare, funktionshämmade, kvinnor, sjuka,. Unga ska ha jobb. Värdighet åt pensionärerna. Jag har diskuterat, bloggat och utbytt idéer om dessa frågor i ett par år nu. En politik för frihet och jämlikhet. Det är en vinnande politik för den vinner också breda lager av den medelklass som vi vill ha med oss i samhällsförändringen.

Varje politiskt beslut har konsekvenser. De må vara allt från bygge av en rondell till en politik för jobb. Det skall förverkligas av någon och det kommer att på ett eller annat sätt påverka relationen mellan samhällets medborgare. Det skall finansieras och någon skall betala. Man kan göra det genom skatter, genom besparingar på andra områden, man kan låta marknaden styra det, man kan genom inflationspolitik låta andra länder finansiera det. Men någonstans måste resurserna hämtas. Där uppstår problemet. Men man kan inte så där i allmänhet bara säga att en ”en framgångsrik politik för jobb” är bra för att den är den ”utan tvekan enskilt viktigaste frågan för ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor”. Den måste däremot värderas utifrån huruvida den verkligen leder till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” eller inte. Och det är inte riktigt samma sak.

Den socialdemokratiska krispolitiken under 90-talet hade som mål att sanera de urusla statliga finanserna, de motiverades av den politiska viljan att skapa jobb, ökad jämlikhet, minskade klyftor. Frågan är vad den åstadkom. Jo, den sanerade statsfinanserna, hur mycket som var politikens förtjänst och hur mycket som skall hänföras till den globala ekonomins återhämtning kan diskuteras, men ett är säkert, politiken ledde inte till ”ökad jämlikhet, minskat utanförskap och minskade klyftor” och den ledde inte till nämnvärt många flera jobb. Tvärtom så betalades den genom minskad jämlikhet, ökat utanförskap och ökade klyftor. Klyftorna växte i Sverige i en omfattning som vi aldrig sett under hela perioden sedan andra världskriget! Men man talar som om det motsatta skulle vara verkligheten. Om 90-talets ekonomiska läge var ”väldigt speciella ekonomiska förutsättningar.”, vad kallar vi då dagens? Andra kallar den den värsta krisen sedan 1930-talet. Är vi inte eniga med det längre? Kan man bli mera struts än så? Nej, politik är inte bara att vilja, det är också att göra.

När partistyrelsen går ut med överdrivna siffror om arbetslösheten, helt andra än de som LO och AMS redovisar, när man envist kör fram med pratet om att regeringen lånar till skattesänkningar, trots att statskulden är den lägsta sedan 1992 och inte kommer att nå siffrorna från 2006 till nästa år, då handlar det inte alls om ”offensiv attack” och ”knivskarp kritik”. Då handlar det om enfaldig plakatpolitik och att vi har gått rätt i fällan, som de borgerliga gillrat. De vet nämligen vem som ska skörda nästa år. De vill krismaximera för att nästa år vinna kampen om vem som är bäste förvaltare. Politikens innehåll kommer att försvinna i siffertrollerier och ett envist hävdande av att de borgerliga tog över med ett budgetöverskott som nu är förvandlat till ett underskott. Dvs det som Keynes, Krugman, Calmert, Lindbeck och Persson hela tiden hävdat. Man skall spara i goda tider för att att ha i de dåliga!

Har vi inte mer att komma med så har vi inget!

Den diskussionen är mumma för borgarna. Vi socialdemokrater är dåliga på självkritik. Ju längre vi socialdemokrater blundar för ”den stora budgetsaneringens” verkliga kostnader och vilka som fick betala den, desto mindre tilltro kommer en ny politik att ha. Vi odlar tron att självkritik är någon sorts offentlig skampåle och där ställer vi oss inte frivilligt. Det borde vara det motsatta eftersom vi har minst att skämmas för. Men vi stoppar huvudet i sanden och hävdar envist att världen är något annat. Att vi inte ser verkligheten som den är kan ju faktiskt bero på just det, att vi ställer oss med huvudet i sanden.

Någon tycker kanske att det är ett svek mot alla människor som drabbas av borgarnas politik om man inte tävlar om vem som sköter statens finanser bäst. Jag inte säker på det, om det är strutsbeteendet eller mina rop efter en socialdemokratisk politik baserad på erfarenheterna från från 90-talet, en politik för en offensiv offentlig sektor, en politik för en reformerad arbetsmarknadspolitik, en ny skattepolitik med ett stort grundavdrag i inkomstskatten, en förändrad Försäkringskassa som inte förnedrar de människor som söker hjälp, ett nytt kunskapslyft mm skulle vara det värsta. Jag har skrivit om detta i blogg efter blogg, fyllt av konkreta exempel. Likafullt avkrävs man titt som tätt ett fullständgt politiskt program. Jag är inte så dum att jag tror att jag som fritidspolitiker och gräsrot på något särskilt utfyllande sätt ensam kan formulera ett politiskt program för (s). Det är inga små krav vissa ställer på andra för att får vara med och debattera.

Så låt oss fortsätta den interna debatten, men om varje kritik skall betraktas som att vi klöser ögonen ur varandra, så lär den ju inte bli mycket till debatt. Och då lär vi definitivt fastna i en politisk retorik som slår ännu mera kilar mellan arbetarleden och partiet, mellan de fattiga och partiet, mellan de som får stå tillbaka och partiet.

Det gynnar bara den verkliga högern, den kolsvarta högern.


Intressant Andra skriver också om politiskt program, nästa års val och framtiden. agitation, akassa, arbetarklassen, debatt, demokrati, framtid, frihet, jämlikhet, klarspråk, Mona Sahlin, politik, socialdemokraterna, solidaritet, staten

Laakso Mitt i Steget SR

DN, Dagens Arena, SvD, Folkbladet Östgöten

Small People på svenska.

Carl Henrik Svanberg, styrelseordförande i British Petroleum, lyckades i ett tal på förnämligaste charterengelska förnärma en hel befolkning i staterna kring Gulfen. Genom att vända sig till dem med uttrycket ”small people” visade han en nedlåtande attityd och folk reagerade med rätta.

CH och jag är båda födda i Sverige, vi är ungefär lika gamla, vi har båda växt upp i ett land där politiker under de senaste 40 åren pratat om delar av sina medborgare som ”de svaga”, ”de små människorna” och så vidare. Jag har alltid reagerat skarpt på den nedlåtenhet som ligger i de här begreppen. Jag är inte ”svag” därför att jag är arbetslös. Inte heller när jag är sjuk eller tillfälligt pank. Jag vägrar acceptera att någon ska få hänvända sig till mig i sådana situationer och tilltala mig som ”svag” eller ”liten”.

När Carl Henrik Svanberg öppnade truten i USA så fortsatte han bara en tradition som han är född in i. Men när han säger det så får han rättmätig kritik. När svenska politiker gör det så är det bara ett led i att framställa sig som den som bryr sig mest om sina medmänniskor. Ingen kritiserar maktfullkomligheten på hemmaplan, ingen verkar ens se sammanhanget som Svanbergs övertramp visade.

Om det är av dumhet, inkompetens, nonchalans eller maktfullkomlighet är svårt att säga. Dock är det väl ytterligare ett bevis för den självgodhet som karaktäriserar den svenska politiska självbilden.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, civilisationen, debatt, demokrati, folket, BP, Carl Henrik Svanberg, small people, svaga, jämlikhet, kultur, samhälle, socialdemokraterna, värdegrund,

Rättvisa? Varsågod, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en dj-vla stor skillnad.

Moderaterna har utmanat socialdemokraterna igen på (s)´ egen planhalva. Efter jobbfrågan och frågan om vilket som är det statsbärande partiet så utmanar de nu i rättvisefrågan. Rättvisa har varit ett mantra för många socialdemokrater. Det har fått ersätta frihet och jämlikhet som grundpelare i den socialdemokratiska samhällsvisionen. Nu vill moderaterna bli det nya rättvisepartiet. Och det provocerar många sossehjärtan.

I dagens riksdagsdebatt ifrågasatte Mona Sahlin det rättvisa i olika avgifter till a-kassan. ”Är det rättvist att sjukvårdsbiträdet ska betala 400 kronor och läkaren bara 90 i avgift till försäkringen?” Något verkligt svar hade hon inte, självfallet menade hon att det inte var rättvist. Men frågan ställs ju då vad som är en rättvis a-kasseavgift? Att alla betalar lika mycket som biträdet? Varför då inte lika mycket som skådespelaren som betalar 600 kronor i månaden? Eller är det mera rättvist att alla betalar som läkaren? Men är det verkligen rättvist att den med liten inkomst ska betala lika mycket för en mycket mindre ersättning än den med hög inkomst och hög ersättning? Vem ska då betala den faktiska kostnaden för försäkringen? Att tala om en rättvis inkomstgaranti, som ju a-kassa i verkligheten handlar om, blir en omöjlighet.

Därför förlorar Mona Sahlin också en debatt på dessa villkor. Hade hon i stället talat om socialdemokratins vision om ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle, där människornas lika värde garanterar att ingen ska gå utan rimliga möjligheter att leva vidare på ett anständigt sätt, även om de hamnar i tillfällig olycka. Att i ett jämlikt samhälle kan ingen berövas makten över sitt eget liv när man inte har ett arbete längre. Att i ett jämlikt samhälle där människor är lika värda, kan ingen tillåtas att underställas en överhets tolkning av rättvisa. Han hon sagt detta så hade statsministern stått där och varit svaret skyldig. Nu blev det mer en spegelövning mellan understudies. Vi väntade på att huvudrollsinnehavarna skulle göra entré.

Nu är ju inte rättvisebegreppet helt okontroversiellt inom det socialdemokratiska partiet heller. Men det diskuteras sällan. Som så mycket annat inom partiet. Teoretisk debatt och teoribildning ersätts av sk tankesmedjor som producerar bekräftande dokument för agitatoriska och dogmatiska dagsbehov. Det är ju slående att man under hela perioden i opposition inte har lyckats producera ett enda dokument som kritiskt värderar den egna praktiken och inga försök att formulera en framtidsvision har heller gjorts. Förklaringen till valnederlaget stannar vid att man menar att moderaterna stal socialdemokratins frågor!

Idag matas vi med valmanifest och rödgröna uttalanden som i första hand ägnat sig åt att kritisera den sittande regeringen. I stället för en egen vision så har man med alltmera desperata tillskruvningar av statistik och rapporter satsat på att mobilisera ett latent missnöje. Med eftersläpande träffsäkerhet har man lockats in i debatter med de borgerliga på deras villkor. Och i allmänhetens ögon förlorar man. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap blir alltmer uppenbart. Att de mobiliserade stödpatrullerna placerar vårt parti i ankdammen, gör knappast saken bättre. För det skulle de behöva en idé om samhället, som bärs av förnyelse och förändring. Men det har man i opposition totalt försummat. För (s)´ del har all ansträngning fått ägnas åt att en rödgrön allians, en allians som faktiskt saknar alla förutsättningar för en gemensam framtidsvision.

Och nu skall man ge sig in i kampen om rättvisebegreppet. Och den kommer (s) att förlora. För rättvisebegreppet är ett svagt och otydligt. Där jämlikhet talar om alla människors lika värde så talar rättvisa om likhet. Rättvisa är ett juridiskt begrepp, ett regelverk som garanterar alla lika behandling inför lagar och domstol. I samhället däremot så finns många mer hänsyn att tas än inför lagstiftningen. Där kan samma tanke, samma yttrande och samma behov värderas olika beroende på vilken människa du ställs inför. Och då krävs att man betraktar sina medmänniskor som alla lika mycket värda. Annars får vi ett samhälle som ställer ”de andra” utanför, ett samhälle som inte förmår att sträcka ut en hand till den som behöver den. Jämlikheten säger aldrig ”Hur skulle det se ut om du skulle...(fyll i lämplig handling).” När rättvisan tar över så förvandlas hanteringen till maktutövning och just det uttrycket ”Hur skulle det se ut om du skulle...” har blivit denna maktutövnings främsta redskap. Det illuderar någons sorts anda av att alla ska behandlas lika.

Om ett barn frågar om lediga timmar en fredag så får hon säkert det. Om hon ber om det regelbundet var tredje fredag så får hon snart nej. ”Hur skulle det se ut om du skulle...”. Att föräldrarna har skiljt sig och modern och barnet flyttat till en annan stad betyder ingenting. Att fadern, som jobbar treskift, bara har ledigt en helg var tredje vecka och då kan träffa sitt barn gör ingen skillnad. Genom att följa rättvisebegreppet så är det glasklart, ska barnet ha ledigt varje fredag då måste alla barn få det och hur skulle det se ut? I ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, så vore det självklart att barnet fick träffa sin pappa precis som alla andra barn.

I ett rättvist samhälle så är det rimligt att en pensionär med minstapension och bostadstillägg får avdraget varje krona som hon tjänar på en eftermiddags arbete en gång i veckan. För det är ju inte rättvist att hon ska få lite mer än den som inte arbetar. I ett jämlikt samhälle vore det resonemanget en omöjlighet. Där kan inte staten tvinga pensionärer till halvtidsarbete för att överhuvudtaget få någon standardförbättring utöver de 5000 kronor efter skatt och hyra, som de har att leva på. I ett jämlikt samhälle kan inte ett utjämningssystem användas för att ge alla lika andel i eländet.

I ett rättvist samhälle kan ledande politiker hävda att köerna till sjukvården är det främsta uttrycket för en demokratisk vård. Alla står ju i samma kö.

I ett rättvist samhälle så bestraffas den arbetslöse som på egen hand skaffar en utbildning som direkt leder till jobb efter avslutad kurs. I rättvisans namn så skulle han ha väntat på sin tur i kön.

I rättvisans namn utvisas familjer med svårt sjuka barn till ett liv i elände för att lagen var skriven så den dag uppehållstillståndet söktes.

På det här sättet blir rättvisebegreppet en maktfaktor, och i regelverk som skall följas blir människor till likar. Men jämlika? Nej. Vid närmare betraktande så blir rättvisebegreppet ett sätt att hålla människor på plats.

Därför blir också kampen för ett jämlikt samhälle en kamp för att ge medborgaren makten tillbaka över sina egna liv. Och varje gång Reinfeldt talar om moderaterna som det nya rättvisepartiet så kommer jag som socialdemokrat att säga ”Varsågod.”, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en djävla stor skillnad.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, alliansen, arbetarklassen, demokrati, den starka staten, frihet, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa, solidaritet, övertygelse

Ni får ursäkta, men jag köper inte denna ständiga sammanblandning mellan sysselsättningsgrad och arbetslöshet.

I måndagens utspel från oppositionen talas om massarbetslöshetens ökning. Med hjälp av Statisktiska centralbyråns mätningar av sysselsättningsgraden i Sverige dras skarpa slutsatser om arbetslösheten. Vilket är att ogenerat blanda äpplen och päron. SCB´s statistik mäter det maximala antal människor i gruppen 15-74 år som skulle kunna räknas in i en möjlig sysselsättning. Detta är tal, som används för att beräkna underlag för välfärdskostnaderna, skatteintäkt etc. men något mått på den verkliga arbetslösheten är det inte.

Blandar man samman sysselsättningsgrad och arbetslöshet så ger det det absurda resultatet att ju fler som går i pension och ju fler som studerar vid universitet och högskolor, desto fler skulle då räknas som arbetslösa!

Det var också dessa siffror som de borgerliga använde som argument före valet 2006, och vi socialdemokrater tillbakavisade den propagandan på samma sätt som jag gör idag. Då använde vi den statistik, som används av AMS och LO. Man redovisar helt enkelt de som aktivt söker arbete. Och då blir också siffrorna annorlunda och ger en mycket mera sann bild av läget på arbetsmarknaden.

Om 30000 15åringar i åttonde och nionde klass svarar ja på frågan om de hellre önskat att jobba än gå i skolan, så räknar jag dem inte till de arbetslösas skara. De har faktiskt skolplikt. Inte heller räknar jag med den bästa vilja i världen de 120000 16-24-åringar som heltidsstuderar vid gymnasium och högskola och säger sig kunna tänka sig jobba, som arbetslösa. Genom att räkna alla dessa som arbetslösa får man till en ungdomsarbetslöshet på 30% när den i verkligheten är 12-13%. Hur många i åldersgruppen 65 till 74 år som också önskar jobba är svårbedömt, men det är pensionärer som försörjer sig genom sin pension, att de skulle kunna tänka sig att arbeta gör dem inte automatiskt till arbetslösa.

Idag står vi inför den demografiskt intressanta situationen att 40-talisternas stora barnkullar pensioneras samtidigt som det tidiga 90-talets rekordstora barnkullar lämnar gymnsiet och söker sig till vidareutbildning. Den möjliga arbetskraften enligt SCB är med andra ord väldigt stor. Men betyder det att alla dessa är arbetslösa? AMS och LO, som mäter i spannet mellan 16-65 år, menar inte det.

Att använda sysselsätttningsgraden som ett mått på arbetslösheten är ohederligt och blir inte mer sympatiskt för att det används i propagandan av dagens socialdemokrater, än det var före 2006 då det användes av den borgerliga alliansen. Tvärtom, humbugen är lätt att avslöja och vanligt folk känner inte igen sig i den verklighetsbeskrivningen och framför allt, den hotar trovärdigheten hos oppositionen.

Om du är intresserad av de sanna talen så kan du läsa LO-tidningen. Där framgår det att 399 000 människor nu är helt arbetslösa eller sysselsatta i arbetslöshetsåtgärder. Det är en minskning med över 70000 personer sedan januari. Även om fler befinner sig i åtgärder än samma tid förra året så minskar den gruppen och detsamma gör de helt arbetslösa.

Nu vill jag inte påstå att detta skulle vara den borgerliga regeringens förtjänst. På mig verkar det som att de för en mycket passiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslösheten är förfärligt stor men den rör sig åt rätt håll. Och det är tvärtemot den bild som sysselsättningsstatistiken ger. Och som så ogenerat används i den politiska propagandan.

Men en politisk propaganda som i avsaknad av ett eget politiskt alternativ använder denna sammanblandning av fakta ger ett desperat intryck, där bristen på verkliga argument uppvägs av högröstat gapande. Lika lite som den gav den borgerliga propagandan trovärdighet inför valet 2006 ger den det inför årets val. Jag har sagt det förr, med en felaktig analys så kommer man att formulera felaktiga krav. Vem tjänar på det?

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, arbetslöshet, arbetslösheten, ungdomsarbetslöshet, politik, opposition, socialdemokraterna,

Claes Krantz försöker både förklara och förstå vad som händer. Men han är alltför ensam.

Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

Jag är kritisk mot en berättelse om att klyftorna i allmänhet har ökat i samhället under den borgerliga regeringens tid vid makten. Jag hävdar att påståendet är falskt och försämrar möjligheterna till en framgångsrik, socialdemokratiskt ledd regering efter valet. Jag påstår i stället att det är en klyfta som ökar, den mellan de fattiga och resten av folket. Det här kan kanske tyckas vara en strid om ord och hårklyverier. Därför vill jag försöka förklara skillnaden.

Det är förståelsen för samhällsutvecklingen som läggs till grund för den samtidsberättelse som framförs. Den i sin tur anger riktningen på de förändringar och den nya riktning som man vill få väljarnas stöd för i valet. Berättelsens trovärdighet avgör om man vinner val eller förlorar dem.

På det bohuslänska partidistriktet talade Veronica Palm, som partistyrelsens representant. Hon talade om de ökande klyftorna och arbetslösheten. I det talskrivarskrivna talet och retorikcoachade framförandet vände sig Palm till oss i en vädjan om kamp mot klyftorna. ”Vi socialdemokrater”, sa hon, ”ska avveckla de gräddfiler som de rika utnyttjar för att tränga sig före i sjukvårdens väntrum.”. Vi är rätt många LO-medlemmar i socialdemokratiska partiet i västsverige. Vi sitter där i salen på Östrabogymnasiet och lyssnar till budskapet. Jag ser mig omkring och vet att just i den här salen sitter många LO-medlemmar som har både privata sjukförsäkringar och inkomstförsäkringar vid eventuell arbetslöshet. Vi känner inte igen oss. Våra försäkringar gör att vi kan säkra en rimlig standard även om vi drabbas av sjukdom eller får sparken. Blir vi sjuka vill vi komma tillbaka till jobbet så fort som möjligt. Vi är inga överklassare som nyttjar orättmätiga gräddfiler. Och vi ska uppenbarligen skämmas, om vi ska tro partistyrelsens utsända. Må så vara, vi kommer att rösta på (s) likafullt men vi känner inte igen oss i partiets berättelse. Och det övertygar inte heller våra arbetskamrater, de som inte går på kongresser.

I en berättelse om ett utarmat folk mot en liten rik minoritet som gynnade av regeringens politik, kapar åt sig mer och mer av samhällets goda, reses nu kraven på en reformerad a-kassa. 80/80/80 kallas det, 80 procent av folket ska ha 80 procent av lön vid arbetslöshet och det ska kosta max 80 kronor att vara med. Inget orimligt förslag för att komma från (s). Ett vinnarförslag givetvis. Men med ett litet aber. Det kan bli 2010 års maxtaxa, löftet som inför valet 2002 i realiteten var ett pegavdrag. Det gav inte undersköterskan eller förskolläraren kortare arbetstid, men gratis barnpassning för en medelklass som önskade gå en extra golfrunda.

Utifrån min berättelse om en klyfta ställer jag krav på åtgärder mot fattigdomen. I min berättelse lever 300000 minstapensionärer i beroende av bostadstillägg, för att få den minimala pensionen att räcka till mat och boende. Med ett förbehåll. Alla sparade medel måste förbrukas, eventuellt hus eller bostadsrätt avyttras. Om du som pensionär skulle vilja dryga ut din magra pension med lite arbete, så kommer varje krona du tjänar dras från tillägget. För att få en verklig förbättring i sitt liv tvingas den fattigaste av de fattiga att som pensionär arbeta halvtid för att förbättra sin standard med en krona!

Min berättelse ligger till grund för en politik som vill att en människa ska få höjd minstapension från 7000 till 11500, och friheten att tillgodoräkna sig varje intjänad krona och makt över sitt eget liv. I den andra berättelsen ska den som tjänar 20000 efter skatt få sänkt a-kasseavgift från 300 kronor till 80, höjd ersättning med 4500 och dessutom skatteavdrag för avgiften. Två berättelser och två helt olika utfall, 4500 kronor i bägge fallen och samma kostnad, 10 miljarder.

Det här är exempel på hur olika berättelser formar olika politiska linjer. Och det är allt annat än hårklyverier. I min värld är det ingen tvekan om vad som är en berättelse som kräver rättfärdighet och vad som är valfläsk.

Det här skulle egentligen vara ett svar på en kommentar från Thomas Hartman i en tidigare bloggtext. Andra skriver om liknande saker lite här och där på nätet.
Läs även andra bloggares åsikter om fattigdom, två världar, berättelser, politik, val 2010, socialdemokraterna

Väljarna är inga idioter, de går inte på bullshittandet.

Klyftorna ökar, skriver några. Svenska folket ogillar ökade klyftor, skriver åter andra och redovisar LO´s nya rapport mera sanningsenligt. Rapporten utgår från utvecklingen under åren 1991-2007, och har sedan frågat människor om deras syn på ökade klyftor. Och det är väldigt uppmuntrande att människor menar att ett samhälle inte mår bra av stora klyftor. Ska människor utvecklas och kunna förverkliga ”sina bästa stämningars längtan” som Branting uttryckte det, så måste möjligheterna finnas där. Stora klyftor i samhället stänger dörrar och gör förändring och utveckling, både på det privata planet och i samhället, svårare.

För att politiska partier skall kunna ta in samhällsutvecklingen och skapa ett program för förändring krävs att de har en trovärdig berättelse om det samhälle de verkar i och en vision om den förändring man söker väljarnas stöd för. Känner människor inte igen sig får det då den motsatta effekten, de avvisar det alternativet. Det är med andra ord väldigt viktigt hur man formulerar sig.

Efter de senaste opinionsmätningarna har det utbrutit något som närmast liknar panik bland socialdemokratiska bloggare. Opinionen vänder och slutsatsen har av någon outgrundlig anledning blivit att nu ska vi ha mer av det gamla. Budskapet ska skärpas genom att vi vässar slagorden. Som om det inte är just det som väljarna avvisar. För mig som socialdemokrat är det här fullkomligt obegripligt. Varför granskar vi inte vår berättelse. För det är väl antagligen där felen ligger.

För ett år sedan varnade jag för den här utvecklingen. Regeringen krismaximerar för att framstå i bättre dager när de verkliga talen redovisas inför valet. Vi går i fällan och talar om ökade klyftor och historiskt höga och skenande arbetslöshetstal. En verklighet som adrenalinstinna valstrateger älskar men som väljarna inte känner igen sig i.

Ett av de mest ihärdiga misstagen har varit påståendet om att ”klyftorna ökar under den borgerliga regeringen.” KlyftorNA i flertal, som om att skillnaderna mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän, unga och gamla, pensionärer och arbetande, akademiker och arbetare så där i allmänhet skulle ha ökat dramatiskt under de sista 4 åren. Detta är nonsens och det tar inte mer än 5 minuter att kolla det hos Statistiska centralbyrån.


Det finns ingen sådan påtaglig allmän ökning av klyftorna. Däremot så är det en klyfta som ökar dramatiskt och har så gjort under de senaste 15 åren. Det är klyftan mellan de fattiga och maktlösa och resten av befolkningen. Till de fattiga hör arbetslösa utan försäkring, långtidssjukskrivna, de som lever på socialbidrag, de med minsta pension, de papperslösa m.fl. Det gäller oavsett ålder och utbildning men kvinnor överväger. Gruppen som sådan krymper i storlek, men skillnaden/klyftan ökar dramatiskt.

Så ser verkligheten ut och det är underlag för en helt annan berättelse om samtiden än den som nu ett antal socialdemokratiska bloggare försöker lansera. Vår berättelse borde vara om ett samhälle som är diskriminerande och osolidariskt, där fattigdom är ditt eget fel, sjukdom är misstänkt bedrägeri, arbetslöshet är lättja. Vi måste berätta om orsakerna för att bli begripliga och vi måste klara att göra den nödvändiga förändringen möjlig att se. Och då håller det inte att komma med nonsens och påhitt.

Väljarna är inga idioter, de är ingen valboskap som skall kommenderas ur sofforna på valdagen. De kan läsa och förstå, de vet vad som sker i samhället runt sig, de går inte på bullshittandet.

Jag blir upprörd, för jag vet vad jag kommer att få ägna min tid åt på gator och torg till, när jag ställs inför frågorna och avvisandet av vårt alternativ.

Just det, lata och okunniga kampanjmakares bullshit. De som sitter med tillgång till hela apparaten, till media och uppmärksamheten, de som är så förblindade av sin egen makthunger att de struntar i maktens innehåll.

Får de fortsätta så förlorar jag valet, du och jag, vi som längtar efter förändringen. Och det oavsett valutgången. Om det berättar LO´s rapport och bokslutet över de sista 15 årens utveckling. Inget annat..

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, val 2010, agitation, klyftor, solidaritet

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Erik Laasko har dragit igång en debatt bland bloggarna. Han hade synpunkter på hur det nya nätverket Netroots hanterade den öppna debatten. Reaktioner inom och utom den socialdemokratiska rörelsen lät inte vänta på sig. Och samtidigt förflyttades, som jag uppfattar det, fokus längre och längre bort från det som var Eriks ståndpunkter. Likafull får han klä skottt för dem.

Jag vet inte om detta är något specifikt för socialdemokratiska diskussionsfora, eller om det gäller andra partiers. Men självfallet så ligger det en motsättning i partistämplade diskussionsplatser. Lojaliteten med partiet och lojaliteten mot det som man uppfattar som sanningen går inte alltid hand i hand. Och ska inte heller göra det. Vill man förändra samhället måste man vara kritisk till detta samhälles företeelser, inklusive det egna partiet.

Jag slutade själv framträda/publicera mig/pinga den socialdemokratiska arenan som kallas s-info. Jag fann debatten för inskränkt, för gubbig och alltför stalinistisk. Debattörerna tog sig friheten att tillskriva varandra vilka självuppfunna åsikter som helst, man la ord i munnen på varandra, man kunde förneka sina skriverier fastän det står där svart på vitt, varje tanke som avvek från det ”godkända” skulle krossas. En tummelplats för politruker med andra ord. Jag kikar in där ibland och ”debatten” är fortfarande densamma, några nya verkar ha funnit vägen dit, lika självförhärligande och förutsägbara som de gamla.

Jag hoppades på Netroots, jag vill gärna befinna mig i en socialdemokratisk debatt, det är trots allt där jag hör hemma. Jag tillhör de som såg valnederlaget som ett gyllene tillfälle för vårt parti att göra upp med den gamla och olyckliga perioden i vår historia som förknippas med budgetsaneringen. Vars baksida var en obönhörlig uppdelning av medborgarna i två grupper, de som ställts utanför och de som njuter innanförskapets frukter. Jag tillhör de som hyllar folkrörelserna och människors aktiva deltagande i samhällsutvecklingen och jag är emot den måttlösa expansionen av staten, som instrument för människors frigörelse. Jag ställer inte upp på den okritiska inställningen att skatterna är det självklara medlet för människans frigörelse. Jag hävdar att varje missbrukad skattekrona är en stöld från arbetarklassen. Och framförallt, jag skriver och kommenterar andras bloggar, jag svarar alltid på kommentarer på min egen blogg. Debatt kallas det.

Detta är nu ingen självklarhet i den socialdemokratiska världen. Inom partiet ryms ett spektrum av åsikter. Det är partiets styrka men också dess dilemma. Det är svårt att hantera. Vilket i sin tur leder till rörelser i rörelsen. Likasinnade söker varandra och samlas. Det är så skönt att få sina åsikter bekräftade. Och inte sällan verkar ryggdunkandet ses som debattens innersta mening. Om jag förstod Laakso rätt så var det detta han reagerade mot, att Netroots som öppen plats för idéer förvandlats till ett forum för ryggdunkande. Det är ett provocerande påstående och reaktionerna blir ju därefter. Själv har jag aldrig förstått att det funnits en bakomliggande infrastruktur i Netroots där vissa debattörer inbjudits till arrangemang och händelser. Att döma av resultatet så är det inte heller särskilt lyckat, jag tyckte bloggarna på valturné var synnerligen ointressant. En politisk ”journalistik” utan journalister/yrkesmän, en banal blogbagatell.

Men om nu detta har varit en av Netroots strategier, att mobilisera bloggvärlden i valrörelsen, så har man gjort ett uppseendeväckande val när man väljer bort den breda debatten för den samstämda, när man räds åsiktsbrytningen och samlas i fraktionen av likasinnade. Att de utvalda inte registrerar detta utan upprörs av kritiken är än mer allvarligt och stämmer till eftertanke. När jag så idag får ett brev från particentralen som rubriceras ”Nu behövs tydliga attacker mot den borgerliga regeringen” där partiledarens kontor ger direktiv om vad som skall diskuteras, så får likformigheten en besk bismak. Ser sig Netroots som en del i denna processen?

För här ligger själva kärnan: kan man avkräva en socialdemokratisk diskussion en likriktning i lojalitetens namn inför valet? Betyder partiets tydliga budskap inför väljarna att självkritiken och debatten skall upphöra? Det verkar så.

Jag tycker att det är beklämmande. Det är att underkänna människors fundamentala förmåga att både ta ställning och förhålla sig kritiskt. Det är att erkänna ledningens ofelbarhet och att förvandla medborgaren/gräsroten till boskap eller till och med boskapsföda.

Det är i grunden att underkänna tanken om att mänsklighetens befrielse är dess eget verk.

Intressant om politik.
Läs även andra bloggares åsikter om Laakso, Netroots, debatt, partilojalitet, socialdemokraterna, val 2010, politik, kritik

Thomas Hartman, Ulf Bjereld, Krassman och Peter Karlberg skriver intressant om ämnet

Var detta veckan då det vände?

I måndags publicerade AMS ny statistik. För första gången sedan hösten 2008 är nu den öppna arbetslösheten lägre än samma vecka året innan. I går publicerade SKOP en opinionsmätning där de borgerliga är större än oppositionen. Utan att dra för stora växlar på detta så kan jag ändå konstatera att det inte är varken förvånande eller oförutsägbart. Men ett mycket oroväckande budskap till oppositionen.

Oppositionen har under lång tid baserat sin valpropaganda på en berättelse om en okontrollerad och skenande massarbetslöshet. Regeringen har visat sin oförmåga att leda landet och man hänvisar till den ”skenande massarbetslösheten”. Regeringen har visat sin omänsklighet genom att inte göra något åt denna ”skenande massarbetslöshet”. Med närmast manisk envishet har budskapet trummats in, inte bara i media utan också vid samlingar, på konferenser och i utbildning av valarbetare. Den som visat tveksamhet till denna verklighetsbeskrivning har ignorerats. Partiet har lagt fram en valstrategi, den har sista ordet och skall följas. Om verkligheten inte stämmer så kan man antingen göra som Johan Ehrenberg på TV´s debatt, chansa på att ingen vet hur det ser ut i verkligheten eller så kan man helt sonika påstå att det inte spelar någon roll hur verkligheten ser ut, arbetslösheten stiger punkt slut.

Östros verkade ha insett detta när han debatterade med Borg i TV förra veckan. Borta var en stor del av hans krismaximerande, han bad ju t.o.m. finansministern om att sluta svartmåla framtiden! Är denna helomvändning under galgen för sent påkommen? Jag är rädd för det. För reaktionerna under den senaste veckan har inte visat någon förståelse för den verklighet som flertalet utanför de politiska etablissemangen faktiskt lever i.

För när opinionssiffrorna kommer så faller de sista resterna av intellektuell hederlighet. Opinionssiffrorna är manipulerade, inte tillförlitliga, felaktiga, publicerade i en borgerlig tidning (Expressen) osv. Samma opinionsinstitutet som tidigare rapporterat felfritt om rödgrönas överläge saknar nu fullkomligt tillförlitlighet. Vore det inte så allvarligt så kunde det avfärdas som patetiskt.

När hållningen inte bara omfattar ett antal knäppa bloggare utan går långt in i leden av ministerkandidater och politiska wannabees så blir det allvarligt för den politiska trovärdigheten hos oppositionen. Väljarnas förtroende svek för en opposition som precis presenterat sitt valprogram.

Oppositionens oförståelse för verkligheten idiotförklarar vanligt folk. Folk flest vet att arbetslösheten minskar, de ser det i sin egen omgivning, i den egna familjen, de läser tidningar och ser på TV. Svart på vitt. Arbetslösheten minskar. Människor är inte idioter. När då politikern kommer och talar om att ”arbetslösheten växer för varje månad, oavsett vad regeringen säger.” (!) så tror ju inte människor på henne. Just därför att de inte är idioter. Och en politiker utan trovärdighet kommer aldrig att ha rätt. För det handlar inte om chokladbitar och kontokort, det handlar om en trovärdig berättelse om det samhälle vi lever i.

Det är inte lätt att vända på en havererad trovärdighet, för att uttrycka det milt. Det är inte heller lätt att inse faktum att opinionen vänder. Jag vet inte hur många gånger det sagts att de rödgrönas försprång helt och hållet bygger på Miljöpartiets fördubbling i opinionen. Det behövs bara en halvering av den framgången och de borgerliga leder. Och när det sker så börjar smartingarna att leta efter konspirationer! Fanns det någon trovärdighet kvar så försvinner den för gott nu.

Det drabbar främst socialdemokratin, eftersom stabilitet och trygghet bara kan garanteras av dem. Miljöpartiet kan svänga och chockera, Vänsterpartiet faller ju titt som tätt tillbaka i sina reaktionära 70-talsidealiseringar. Bara (s) kunde ha formulerat en framtidsvision om det goda samhället.

I stället steg man fram ur den politiska tystnaden med en cynisk förhoppning om att den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet skulle skapa ”en skenande massarbetslöshet”. På den förhoppningen byggde man en slagordspolitik för att vinna makten. En makt som blev viktigare än den politiska visionen.

När verkligheten inte ställer upp så ser sig väljarna om efter alternativen.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, opositionen, rödgröna, politik, opinionen, arbetslösheten,

Fällan har slagit igen!

Den öppna arbetslösheten kommer nu på onsdag eftermiddag (2010-04-28) vara lägre än förra året motsvarande vecka. Snabbare än någon förutsett, sjunker arbetslösheten. Och det måste vi alla glädjas över. Problemet uppstår när vi ska göra politik av det.

För jag hade rätt. Igen. Förtroendet för socialdemokratin i jobbfrågorna sjunker. Som en sten. I ett antal bloggtexter har jag varnat för att ledande socialdemokraters verklighetsbeskrivning inte stämmer överens med verkligheten och att människor inte känner igen sig i den. Jag har varnat för den backlash-effekt det kommer att få på förtroendet för socialdemokraternas politik, som i sådan hög grad baseras på att de rödgröna är bättre i jobbfrågorna än borgarna.

Vi borde vara bättre och är även det. Men det som är bra finns i bisatserna,medan huvudkraften basunerar ut massarbetslöheten, som om den vore historiskt hög och av dimensioner, som man måste söka sig till 30-talets djupa depression för att jämföra med. Det är givetvis nonsens. Människor känner inte igen sig. Särskilt inte när de ser grannar, vänner, familj få jobb. Det är det stora misstaget. (S) förlorar trovärdigheten. De enda vinnarna på detta är den borgerliga regeringen.

Jag har diskuterat det med bloggare ett års tid och jag har ifrågasatts. Ingen nämnd ingen glömd. För ett år sedan hade vi besök i Bohusläns partidistrikt av partisekreteraren Ibrahim Baylan, som pekade ut regeringens misslyckande med massarbetslösheten och arbetslinjen. Även om jag inte är någon beundrare av Littorins insats eller den politiska fantasi som den borgerliga fyrklövern visar upp, så varnade jag för att utvecklingen på arbetsmarknaden inte kommer att gå ”massarbetslöshets-propagandans” väg. Vi kommer att bita oss i tummen om vi inte förstår vad som händer. Ibrahim Baylan blir tydligt störd och avvisar mig ganska abrupt.

Peter Andersson heter en mycket aktiv bloggare och socialdemokrat. Han var en av de famösa bloggare som följde Mona Sahlin på turné härom veckan. Kanske är det därför att han nu fortsätter att kampanja om ”massarbetslösheten”. Sitter man för nära makten är risken att blicken snarare riktas mot den, än mot verkligheten. Men en dumhet blir inte klok liksom en lögn inte blir sann bara för att den upprepas. Och läser man Peter Andersson så ser man ju att rubriken inte hänger ihop med innehållet. I stället kommenterar han gamla siffror och tal från flera år tillbaka, han fastnar vid hushållsnära tjänster och bygger argumentationen på siffror från 2008, när alla vet att stora förändringar inträffade under 2009 och årets första månader. Men skitsamma, lite skit under naglarna får man väl ta för den goda sakens skull, tycks han tänka. Men när han drar slutsatsen att de rödgrönas framgångar i en Union Minds-undersökning skall gottskrivas kontot ”förtroende för jobblinjen” då är han inte bara ute och cyklar. Han borrar små hål i den socialdemokratiska skutan, vare sig han vill det eller inte.

För den slående sanningen är ju att i takt med att arbetslösheten sjunker så stiger regeringens förtroende i jobbfrågorna. Idag har Moderaterna ensamt större förtroende bland väljarna i i dessa frågor än De rödgröna partierna tillsammans. På ett halvår har förtroendet för socialdemokratin minskat med 8%! Det är faktiskt fritt fall i människors tro på (s) och borde tas på största allvar av partiets strateger och deras bloggande megafoner. Det var detta jag förutsåg och nu är det bekräftat.

Vi måste rikta intresset mot de djupgående förändringar som är på gång i världen. Vi står inför stora strukturförändringar, som kräver att vi formulerar en politik. Framtiden ligger inte i att ”rädda” fallfärdiga företag, utan att gå vidare med all den kompetens vi kan uppbåda för att skapa ett arbetsliv som byggs på framtidens verksamheter, det som ryms i visionen av ett hållbart samhälle för människor och miljö. Det finns inget annat sätt att rädda oss från ”massarbetslöshet”. En politik som inte pekar ut den visionen kommer aldrig att få medborgarnas förtroende.

Intressant.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialdemokraterna, jobben, förtroende, arbetslöheten,
DN, AB, Dagens Arena, SvD, VF

Så jag fortsätter på b. Nu handlar det om diskrimineringen.

Diskrimineringen i vårt samhälle är den enskilt största politiska frågan alla kategorier. Diskrimineringen drabbar alla grupper som på ett eller annat sätt inte passar in i normen. Vanligtvis tänker vi väl på människor av utländsk härkomst, första, andra, eller tredje generationens invandrare. Men diskrimineringen slår lika hårt mot funktionshämmade, som tvingas leva i ett samhälle som ständigt placerar ut rörelsehinder i deras väg. Vi lever i ett samhälle som inte är tillgängligt för alla, ett samhälle som stänger ett stort antal av sina medborgare ute från det, som majoritetssamhället betraktar som självklarheter.

Att vara diskriminerad är att inte ha samma tillgång till samhällsfunktioner som jobb, utbildning, fritid, eller inte tillgång till detta på samma villkor som andra i samhället. Det kan bero på ålder, kön, etnisk härkomst, religiös uppfattning, fysisk och psykisk funktionalitet etc. Många gånger, men inte alltid, är diskrimineringen åtföljd av låg inkomst och t.o.m. fattigdom.

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en statisk verklighet, gruppen utanförställda är alltid lika sammansatt. Men så är det inte. Enligt Socialstyrelsen rapport så har gruppen fattiga och mycket fattiga förändrat sin sammansättning framförallt etniskt. Från att i slutet av 1980-talet varit en blandad grupp av infödda svenskar och svenskar med invandrarbakgrund, så består den idag nästan uteslutande av de senare. Gruppen fattiga minskar i omfång vilket betyder att fler har fått det bättre. Men dessa som har fått det bättre är nästan uteslutande etniska svenskar. Fattigdomen kan nästan uteslutande förklaras med brist på jobb och utbildning.

Sverige har allt sedan 1970-talet haft en mycket restriktiv hållning mot arbetskraftsinvandring. 1976 satte LO ner foten och förklarade sitt veto mot denna. Trots att det svenska välfärdssamhällets framgångshistora till stor del finner sin förklaring i den arbetskraftsinvandring som Volvo, SAAB, Ericsson m.fl. stora svenska företag behövde för sin expansion på världsmarknaden, så gick man tvärs emot denna erfarenhet på 70-talet.

Socialdemokratin hade lanserat sitt stora välfärdsprojekt, ”den starka staten”. För att finansiera denna förutsattes att en mycket större andel av den vuxna befolkningen deltog i arbetslivet. Och då var arbetskraftsinvandring ett dåligt alternativ. Den stora arbetskraftsreserven fanns ju redan på hemmaplan. Kvinnorna. På så sätt fick man de låglönearbetare som behövdes inom den offentliga sektorn. De kraftigt höjda skatterna gjorde att det inte längre var möjligt att försörja en familj med en inkomst. Så slagordet blev en familj-två inkomster och sveptes in i en frigörelseretorik. Två flugor i en smäll, kvinnornas ekonomiska frigörelse från oavlönat hemarbete och statens behov av en låglönearbetare i offentlig sektor, den sk välfärdssektorn.

I den här matematiken fanns inget utrymme för arbetskraftsinvandring. Staten behövde skatteintäkterna och LO ville slippa lönekonkurrens på arbetsmarknaden. För att finansiera denna haltande matematik gick landet in i en långvarig devalveringsekonomi. Vi lät ”utlandet” betala våra kostnader. Med en ständig försämrat värde på svenska valutan upprätthölls exportindustrins konkurrenskraft.

Det höll fram till 1990. Världen förändrades.

Planekonomierna kollapsade och de nya supermakterna i Asien krävde sin andel av den globala välfärdsökningen. Migrationen är ett uttryck för detta. Folkvandringen idag har samma motiv som det haft hela mänsklighetens historia; en önskan om att leva ett bättre liv. Och så trångt är det faktiska utrymmet för västvärldens välstånd att det inte finns plats för de fattigaste av de fattiga i västvärlden. Ju starkare BRICT-länderna, Afrikas nyvaknade jättar blir desto mindre blir utrymmer. Diskrimineringen är det mest påtagliga uttrycket för västs sviktande förmåga. ”Lösningen” blir ett 2/3-delssamhälle, som samtidigt blir dess undergång.

Inte på ett enda ställe i kongressdokumenten från 2009 års jobbkongress nämns vare sig invandring eller invandrare! Det är en handfallen socialdemokratis uppgift att hantera de här frågorna. Inte som nu, försöka att tiga ihjäl dom.

Ordet diskriminering återfinns inte en enda gång i de tre centrala dokumenten för valet 2010 som läggs fram av socialdemokraterna!

Kostnaden för att höja lönen för en miljon låginkomstagare med 4000 kronor per månad skulle bli 48 miljarder kronor. Det motsvarar hälften av kostnaden för att hantera skadorna som uppstår inom vården.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om socialdemokraterna, politik, valet 2010, diskriminering, invandrare

Gå inte i fällan!

Bilden från AMS statistik.

Den borgerliga alliansen har haft en taktik alltsedan den stora finanskrisen slog till i augusti 2008. De har krismaximerat, de har svartmålat utvecklingen. Arbetslösheten skulle stiga till 12, ja kanske 15%, industrin skulle gå på knäna långt in i nästa mandatperiod. Det har inte varit måtta på vilket elände vi vanliga medborgare kunde förvänta oss i krisens spår. Jag vill påstå att den här bilden av ekonomin har varit ren valtaktik från borgerlighetens håll.

Jag har också sedan länge varnat för att vi inte ska gå i den fällan. För givetvis har regeringen varit betjänt av att kunna visa nya ljusa siffror ett halvår efteråt. De borgerliga har lärt sig av Göran Persson misstag när han lättvindigt talade om att jobben kommer. Borgarna har i stället svartmålat för att kunna skörda all möjlig positiv förändring. Idag talas om en arbetslöshetstopp på 9% och att ekonomin har vänt. På så sätt har man ju kunnat hävda att man skött sig bra. Bra mycket bättre än någon kunde förvänta. Bättre än omvärlden. Anar man att det snart är val, eller..?

Regeringen vill skörda framgångar som de menar de är förtjänta av. De har visat att de är goda förvaltare av makten och av staten. Som de själva uttryckte det på sin vårkonferens 2009: Vi ska visa att vi är det nya statsbärande partiet. Genom att krismaximera har de lyckats måla upp en bild av och en förväntan om eländet som aldrig blev verklighet. Och vilka skall det svenska folket tacka för det? Jo, regeringen så klart.

För den övervägande delen av svenska folket är läget gott. Till dels genom jobbskatteavdragen, men faktiskt mest genom de låga räntorna och de senaste årens börsuppgång, har privatekonomin förbättrats. Enligt Socialstyrelsens rapport om klyftorna i Sverige, så har gruppen "Välbeställda" och "Mycket välbeställda" växt från 20% av befolkningen till över hälften. Klyftorna växer inte som alltför många socialdemokrater försöker hävda. Det är bara en klyfta som växer, den mellan den fattiga femtedelen och resten av befolkningen. Ett 4/5-delssamhälle håller på att skapas. Det är en dramatisk förändring, och det är till den välbeställda hälften som de borgerliga vänder sig till. Och här lyssnar man inte till en opposition som kraxar med i ett budskap som gått ut på datum.

För de borgerliga lägger ut fällan. Få oss med på svartmålningen, få oss med att tala om skenande massarbetslöshet och ökade klyftor och på så sätt måla in oss i ett hörn. Väl där så kan de borgerliga med ny statistik och en verklighetsbeskrivning, som majoriteten känner igen sig i, långsamt dra byxorna av en blåst opposition. Där står vi med vår uteblivna katastrof och en politik utan täckning.

Så när socialdemokrater som Peter Andersson med hjälp av Alliansfritt Sverige desperat försöker klamra sig fast vid denna förfalskade verklighetsbild som tjänar borgerligheten, så tror de att de tar upp fanan för den sista striden. Men i stället kommer de att som gläfsande mopsar kratta manegen för den uppvisning från Reinfeldt, Borg och Littorin som komma skall. När det vet jag inte, men siffrorna pekar mot mitten av sommaren. Ska jag våga gissa på v.28. Mitt i semestern, en solig dag med folk på badstränder och campingplatser, meddelar de att krisen är över, arbetslösheten är mindre än föregående år och närmar sig de rekordlåga talen från juli 2008. Och allt detta är givetvis regeringens förtjänst. Att så många kommer att tro dem är också i högsta grad "de gläfsande mopsarnas" förtjänst.

De i oppositionen som har insett hur verkligheten ser ut har haft lite att ställa upp med. Idag återstår egentligen argumentet om den uteblivna omskolningen och bristen på utbildningsinsatser.

Och likafullt har vi ett helt samhälle att förändra. Katrine Kielos skriver utmärkt i Aftonbladet om detta

Intressant.

Det är alltid härligt att träffa alla dessa märkvärdiga människor-socialdemokraterna!

Arbetslösheten fortsätter minska. Sedan februari har den minskat med 30000 personer. Även om regeringen misslyckas med diverse åtgärder som praktikplatserna i offentliga verk, så återhämtar arbetsmarknaden sig. Långsamt men säkert. Odramatiskt och föga välkommet i vissa krismaximerandes världsbild.

Det har inte gått mer än ett och ett halvt år sedan den värsta krisen sedan 30-talets drabbade världsekonomin. Återigen har marknadsekonomin visat sin styrka. Jämför med de få kvarvarande planekonomierna och verkligheten talar sitt tydliga språk. Där Nord-Korea, Zimbabwe, Cuba bara kan erbjuda hungersnöd, diktatur och misär kan jämförbara länder som Sydafrika, Botswana, Mozambique visa framsteg och förbättringar för sina folk.

Gudarna ska veta att marknadsekonomin i händerna på glupska kapitalister är en synnerligen grym verklighet. Marknadsekonomin är ett bytesförhållande där några erbjuder det som andra söker. Om det ska ske till ömsesidig nytta så kräver det likvärdiga och starka parter. Därför kräver en god marknadsekonomi jämlikhet och små klyftor i samhället. Den kräver demokrati och människors rätt att tala fritt, rätten att organisera sig och rätten att uttrycka sin vilja i politiska val.

Och likafullt är människans ställning ständigt utsatt. Den måste ständigt försvaras, överallt, i val, på gator och torg, i butiken, i offentlig verksamhet liksom i privat. Marknadsekonomi är en källa till frihet, men kan också utveckla det absolut motsatta, om den inte förenas med demokrati och mänskliga rättigheter. För verklig frihet kan vi bara uppnå i en förening av jämlika människor.

Jag var delegat på Bohusläns socialdemokratiska partidistrikts kongress (puh!) i helgen. 175 delegater och ett antal gäster och funktionärer var samlade i Östraboskolans lokaler i Uddevalla. Det är alltid härligt att träffa alla dessa märkvärdiga människor som utgör Sveriges största politiska parti, Socialdemokraterna. Här finns en spännvidd i personligheter och åsikter som sträcker sig över vida fält. Livsöden och erfarenheter, ungdom och gamla och framför allt en fullkomligt överväldigande stor politisk kunskap, som erövrats i den grå och anonyma tillvaro som heter ”att vara förtroendevald”.

På årets kongress blandas stort och smått, vi förenas i en stark vilja till förändring, vi vill att vårt samhälle skall utvecklas i en annan riktning. Mot ett mera mänskligt, ett mera förtroendefullt, ett mera jämlikt och solidariskt samhälle.

För några räcker det med att vi vinner valet i september, för andra är självkritiken och omprövningen mera omfattande. Och jag själv räknar mig väl till de senare. De som hävdar att det var något som gick snett med det stora samhällsbygget som vi påbörjade med Palme på 70-talet, det samhällsbygge som gamla veteraner som Wigfors och Sträng höjde ett varningens finger för. Vi byggde en stat som visade sig kunna förnedra och trycka ner sina medborgare där den också erbjöd stöd och lindring för de som behövde. Ofta med det ena som förutsättning för det andra. Den borgerliga regeringen har gjort det tydligt hur denna stat kan nyttjas för att öka klyftor och ojämlikhet. Och i samma grad minska på solidaritet och frihet.

Så när Veronika Palm från partistyrelsen då beskriver verkligheten som en mörk och eländig tillvaro skapad av en borgerlig regering med drygt 3 år vid makten, så missar hon något väsentligt. Nämligen trovärdigheten. Medborgarna vet att utvecklingen har pågått länge, längre än borgarnas tre å vid makten, vi vet att framtiden kräver nytänkande och förändring. För oss räcker inte återställning, vi vill inte gå tillbaka till Gå av 2006 års modell, vi vill ha en ny färdriktning mot det Goda Samhället i 2000-talets tappning. Vi behöver några uppfriskande visioner. Och det innehöll inte partistyrelsens budskap som det framfördes på kongressen.

Därför är det så mycket mera upplyftande när Mona Sahlin två dagar senare presenterar sina fyra målsättningar inför valet. Här öppnas dörren till för ett parti av vakna och aktiva medlemmar. Sahlin ber om självkritiskt granskande och nytänkande, tvärt emot Palms försök att rekrytera oss som partistyrelsens kolportörer. Sahlin ifrågasätter verkligheten, där Palm friserar den att passa sin agitation. Två förhållningssätt förmedlade på mindre än två dagar. I augusti kommer budskapet om ekonomisk misskötsel och rekordhögt arbetslöshetselände att skoningslöst kläs av, medan budskapet om en ny färdriktning kommer att engagera. Jag vet vilken väg jag kommer att välja.

Intressant skrives det här och här i näraliggande ämnen.

I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde.

Jag klickade mig fram genom ett antal bloggar som intresserar. Kommen till Claes Krantz´ utmärkta sidor, som glöder av engagemang för de som ställs utanför i vårt samhälle, fann jag hans kommentar till Socialstyrelsens rapport om fattigdomen i Sverige.

Claes refererar rapportens budskap, klyftorna ökar i Sverige, men han viker inte undan för att se verkligheten. ”Det intressanta med rapporten nedan är inte att de som haft arbete och varit höginkomsttagare fått stora lönelyft som gjort att dragit ifrån mellan 2000 – 2007. Mer anledning till att bli förbannad har man över att socialdemokraterna satt vid makten under största delen av perioden. Om man råkar vara socialdemokrat eller någon som vill se en samhällsutveckling där alla kommer med.” och vidare ” Det hade behövts ett ‘back to basics’ hos socialdemokratin om partiet ska komma tillbaka till något som liknar den roll det en gång hade i svensk politik. (.....) Socialdemokratin borde vara det svenska samhällsbyggare partiet som både ser helheten och inte är rädd för nya lösningar. Det parti som vill lyfta hela Sverige och alla svenskar oavsett bakgrund.”

Att vi socialdemokrater måste orka vara skoningslöst självkritiska för att förtjäna att åter få makten är vi flera som skrivit om, Claes skriver det bara så bra. Den borde läsas av många socialdemokrater. Men ska man döma av kommentarsfältet är det knappast så. Där fann jag bara en kommentar, nämligen följande:

”Visst kan man bli upprörd över detta, men det är nog inte det mest angelägna att upplysa menigheten om. Vår uppgift som socialdemokrater "är att kasta den borgerliga regeringen ur sadeln. Och då krävs det nog mer än att idissla gamla s-försyndelser.”

Kommentaren avslöjar här sin syn på väljarna, som en menighet, en samling troende som bara behöver trosbekännelsen, inte verkligheten. I sin arroganta makthunger avvisar han sanningen och debatten och förvandlar slutligen kritikern och sanningsägaren till någon sorts fyrmagat kreatur, vars enda insats är att idissla. Det är inte lite han får med på knappa fyra rader. Skribenten är inte vem som helst. Han heter Bengt Silfverstrand och var socialdemokratisk riksdagsman i 27 år. Han har haft en mängd förtroendeuppdrag för det socialdemokratiska partiet, bl.a. ersättare i partistyrelsen(!) och suttit i styrelsen för Lunds universitet, vars främsta moralisk/etiska regel är en en kompromisslös trohet mot sanningen!

Om det nu bara handlat om en enstaka stolles kommentarer i marginalen så vore det ju inte värt att kommentera. Men faktum är att väldigt många socialdemokratiska bloggare ägnat sig åt Silfverstrands värv. I en övertygelse som mest liknar religiös tro, så har man ägnat spaltmeter åt att tolka opinionssiffror och förutse partiets snara makttillträde. I samma grad har man demoniserat den borgerliga regeringen och anklagat den för att ha raserat det socialdemokratiska välfärdsstatsbygget. Någon verklig, seriös socialdemokratisk analys av samma bygge, och vad verklig förändring kräver, har man skjutit på en oviss framtid. När Krantz försöker diskutera detta så är uppmaningen:”Håll käft!”.

Och det i en tid när verkligheten, mer än något annat, borde stämma oss till eftertanke. Vi har ett ansvar för att formulera en vision av det goda samhället vi vill bygga. Alltsedan valet har (s) med något undantag hamnat på ”all time low” i olika opinionsmätningar.

De rödgrönas övertag är helt och hållet ett annat partis förtjänst. Miljöpartiet med sitt fördubblade stöd i opinionen gör att det idag väger till de rödgrönas fördel. Vi, däremot, har parkerat på en nivå som inte ens kommer upp till 2006 års förlustvals siffror. Opinionsmätningarna visar att vår partiledning saknar förtroende bland väljarna. Och tilltron till vårt partis förmåga när det gäller centrala välfärdsuppgifter är ojämförligt svaga. Partiets medlemmar står utan en samlad bild av vad som är partiets budskap i det kommande valet, och än mindre om vad som är partiets framtidsvision utöver slopat RUT-avdrag och höjda fastighetskatter för lyxvillor, en åtgärd som skulle samla en knapp miljard, mindre än en promille, i statens kassakista. Sanningen är den att om Miljöpartiet förlorar tre procent av sitt nuvarande stöd så vinner borgarna och det rödgröna projektet går i stöpet. Det vägrar ”de troende” inse.

Och detta i en tid då den borgerliga alliansen har visat sin misstro mot medborgarna. Med belöningar och straff har de försökt disciplinera oss till lydiga bärare av ett 40-årigt statsprojekt som visat sig oförmöget att ”till alla lycka bär(a)”.

Kanske är det åter dags att sjunga Internationalens fjärde vers på våra möten? Och ännu hellre förstå vad versen handlar om. Det var det som Claes Krantz ville få oss att inse.

...
Båd' stat och lagar oss förtrycka,
vi under skatter digna ner.
Den rike inga plikter trycka,
den arme ingen rätt man ger.
Länge nog som myndlingar vi böjt oss,
jämlikheten skall nu bli lag.
Med plikterna vi hittills nöjt oss.
Nu taga vi vår rätt en dag.

Upp till kamp ...

Intressant

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige?

I en ny rapport från Socialstyrelsen kan man läsa att antalet fattiga i Sverige minskar. Med fattig avses människor som inte kan leva på sin lön utan bidrag i någon form. Och den gruppen är halverad under perioden 1995 till 2007.

Man man kan också läsa i samma rapport att klyftorna i Sverige ökar mellan de med låg inkomst och de med hög. Jag har länge i mina bloggar hävdat att både klyftorna ökar och att fattigdomen är det svåraste problemet för Sverige idag. Hur får jag ihop det med rapportens budskap?

Jag läser mig genom texten och stannar till vid en grafiken ovan.

Jag försöker förstå den bilden, fattigdomen minskar – klyftorna ökar. Vad är det som händer i Sverige? Jag får en känsla av något betydligt mer dramatiskt, än den retorik som den billiga agitationen matas med, håller på att ske. För siffrorna stämmer.

Se noga på de här och du kan förstå hur samhället har förändrat sig. 1991 räknades 30 % till De välbeställda och Mycket välbeställda. Sju av tio medborgare tillhör de med normalinkomst och de fattiga av olika schatteringar. Se sedan på år 2007. Fördelningen har dramtiskt förändrats. Över hälften hör nu till De välbeställda, normalinkomsterna har minskat mycket medan de fattiga minskar marginellt. Och min fråga ställer sig själv; har inte detta förändrat möjligheten till att driva klassisk solidaritetspolitik?

Det som en gång hade sin grund i ekonomisk, social och moralisk samhörighet finns inte längre. I stället får vi ställa våra förhoppningar till de välbeställdas känsla för moral. Klassisk solidaritet baserad på "Enade vi stå söndrade vi falla." har knappast längre en materiell bas. En gemensam social verklighet finns där inte längre. Det här ställer, vad jag förstår, socialdemokratin inför ett stort dilemma.

Den gamla klassretoriken låter sig väl fortfarande brukas, problemet är bara att det inte längre finns en sammanhållen klass att förankra den i. Bland de välbeställda finner du tjänstemän, aktiemäklare, välbetalda LO-grupper, framgånsrika entreprenörer. Och i den knappa hälft som är att hänföra till normal- och låginskomstagare samlas inte en klass med identiska intressen utan en sammansatt grupp av egenföretagare, offentliganställda, arbetslösa, diskriminerade, papperlösa: De av ekonomiska och sociala skäl maktlösa, de som har liten eller ingen reell möjlighet att utöva makt över sina egna liv. Med till dels motstridiga intressen, enbart förenade i sin maktlöshet. De som till syvende och sist blir beroende av andras välvilja. Detta är det dilemma som socialdemokratin måste konfrontera och finna en väg ur.

Var går vägen till en modern och framtisdsinriktad politik baserad på våra grundläggande värderingar av frihet, jämlikhet och solidaritet? Hur fasen ska den se ut när inte de sociala och ekonomiska förutsättningarna är för handen? För en gångs skull är jag inte så självsäker. Jag har inga svar, mer än en känsla av att vi måste gräva mycket djupt och vända på många stenar.

Andra skriver intressant om detta.

Claes Krantz 1 och 2

Kör du på fel sida vägen, så spelar det ingen roll om du kallar dig borgare eller socialist, du kör åt h-lvete fel.

Håller det på att ske en tillnyktring bland socialdemokrater? På allt fler bloggar med tydligt (s)-märke börjar man nu tala om politikens innehåll, om vilka samhällsfrågor som vi måste ta oss an för att skapa det goda samhället. Man talar plötsligt om att förändra samhällets brister, inte bara vilka frågor som är taktiskt riktiga för att vinna valet.

Centralt står frågan om maktlösheten. Den enskilda medborgarens förhållande till en alltmer maktfullkomlig stat. I sjukvården, i socialvården, på arbetsmarknaden osv förlorar medborgarna alltmer inflytandet över sin egen situation. Medborgaren tilltros inte längre den goda viljan, utan ses som ett illvilligt väsen som skall kontrolleras och anpassas till den stat och den myndighet som utsetts till dennes förvaltare. Den sjukskrivne tilltros inte förmågan att själv delta och utforma sin egen rehabilitering. Arbetsförmedlingens uppgift är inte längre att ge service och förmedla jobb. Den arbetssökande skall lära sig att skriva jobbansökningar. Medborgarna står maktlösa inför systemet. Det som en gång för 50 år sedan var en god utveckling där välståndet fördelades till välfärd för alla har utvecklats till en självgod och kontrollerande maktfullkomlighet inom en statlig sektor i okontrollerad tillväxt. Vi får inte inbilla oss att det är resultatet av en borgerlig regerings insats efter 4 år vid makten. Det har pågått mycket längre. Det är faktiskt innebyggt i själva tanken om en stark stat. Och den borgerliga regeringen har visat hur systemets tumskruvar kan dras.

2007 var jag på Bohuslänsdistriktets första samling för valledare. Där blev alla ombedda att utforma sin egen valaffisch. Det var många förslag om ”Jobben först”, ”Nej till försämringar ” och andra tydliga slogans. Jag föreslog ”Makten till medborgarna” och det möttes av ett skratt av mötesledaren och deltagarna verkade inte förstå. Jag tyckte givetvis att den var genial; rösta på Socialdemokraterna och makten skall återlämnas till folket. Jag beskrev min uppfattning av hur välfärdssystemen alltmer urholkades och hur kontrollsystemen som byggs in i dem alltmer förnedrar människan. Den allmänna munterheten fortsatte, ytterligare en kuf från landsbygden hade presenterat sig. Och mötesledaren påpekade att det i vart fall inte var något man vann val på.

Nu är jag ju inte mera kuf än att jag vidhöll mina åsikter, rådslagen hade precis tagit fart och där kunde man väl påverka, tänkte jag. Vilket också skedde. Ylva Johansson och Stefan Löfven presenterade ett rådslagsmaterial om välfärdsfrågorna som andades ny färdriktning. Man talade om medborgarnas centrala roll i systemen, om människans rätt att ta eget ansvar, man ville förflytta ansvaret för rehabilitering från den statliga försäkringskassan till individen och arbetsmarknadens parter, dvs flytta ansvar och makt från den statliga till den samhälleliga nivån. Det var symptomatisk att de som brukar utmåla sig som ”Vänstern” inom (s), gick till stenhård attack mot vad de betecknade som nyliberalism och borgerlig politik. Rådslagsmaterialet i allmänhet och Ylva Johanssons person i synnerhet verkar väcka starka känslor hos ”vänstern”. (Jag skriver vänstern inom parantes eftersom det ju inte alls handlar om en vänster, utan om en statsförespråkande, maktambitiös falang inom socialdemokraterna som ser ett hot i demokratisering och upplösning av centralmakten.)

Idag får vi dagligen se vad borgerlig politik i verkligheten handlar om, nämligen ännu mera kontroll, ännu mer byråkratisering, ännu fler chefer och ännu mer misstro mot den enskilda människan. Borgarna vill visa hur duktiga och ansvarsfulla förvaltare av den starka staten de är.

Därför är det glädjande att allt fler ansluter sig till ett samhällskritiskt förhållningssätt. Det spelar mindre roll vem som förvaltar staten om det inte finns några ambitioner att förvandla den. Vi vill ha en ny regering som vill något annat, inte bara ett löfte om att de skall vara duktigare. Jag vill ha en regering och ett parti som vågar (själv-)kritiskt granska samhällsbygget.

Var det folket som formade staten eller är det så att vi nu har en stat som gör sitt bästa för att forma folket?

Intressant