Tillväxt utan jämlikhet är inget vinnarhål.

Erik Laakso uppmärksammar mig på en artikel av socialdemokraten Niklas Nordgren, där han pläderar för att (s) snabbt måste finna ett vinnarrecept för att vinna valet. Och det heter ”Den Socialdemokratiska modellen med tillväxt i ekonomin som ger ett välstånd att fördela är en valvinnare.”

Johan Sjölander, landstingspolitiker från Stockholm, skriver samtidigt en välskriven anmälan av en aktuell bok, Tony Judts ”Ill fares the land.”, som för fram nödvändigheten för socialdemokratin att återuppliva de klassiska grundvalarna, visionen om ett gott samhälle. Johan drar slutsatsen att detta inte alls behöver betyda återställare och tillbakagående. I stället kan det utgöra fundamentet för en förnyelsepolitik som människor känner igen och kan förhålla sig till.

De här två texterna både samverkar och motsäger varandra. Missförstå mig rätt, de samverkar och motsäger varandra på ett bra sätt. De skulle kunna stimulera en mera förutsättningslös diskussion bland socialdemokrater om framtidsvalen.

Niklas N talar för hardcore economics. Sossefrågor. Jobb och ekonomi. Och han tror som sagt på det som valvinnarfrågor. Men det tvingar socialdemokraterna att försvara tillväxten. Enligt honom försvinner (s) i kattrakandet mellan (mp) och (v). Men Niklas glömmer en sak. Den rödgröna alliansen är där för att bestå. Så länge den rödgröna alliansen består kommer (s) alltid att få väga fram en politisk linje genom att ena gången luta mot västerpartiets konservativa statsnostalgi, andra gånger mot (mp) klasslöshet. Detta skall sedan förenas med det obönhörliga kravet på att visa statsmannaskap med ansvar för ett regeringsdugligt alternativ. Att här föra fram ett renodlat socialdemokratiskt modellbygge utan hänsyn till sina allierade är lite trovärdigt. Risken är väl snarare att opinionsraset blir ännu kraftigare. Framtiden försvinner i ett töcken av en maktkåt och ohelig allians vars främsta fokus är en kommande mandatperiod vid regeringstaburetterna.

Men tillbaka till Niklas N. Han försvarar tillväxten både som mål och som ett medel för socialdemokratisk jämlikhetspolitik. Han visar till höga tillväxtsiffror från 1990-talets budgetsanering och 2000-talets skördetid. Och han missar två väsentliga poänger. För det första, svensk ekonomi redovisar idag den högsta tillväxten inom EU. 3,7% förutspås den bli under 2010. Det är en mycket hög tillväxtsiffra, betänker man att den dessutom kommer under en lågkonjunktur som ännu inte vänt uppåt så måste den betraktas som sensationell. Jag har svårt att se ett socialdemokratiskt vinnarhål i att utlova en bättre tillväxt. Dessutom har vi inga goda tider att falla tillbaka på. Jag tror inte att någon traditionell (s)-väljare med bästa vilja i världen kan påstå att jämlikheten ökade under saneringsåren, lika lite som de senaste årens framgångsrika regeringspolitik gjort det. Tvärtom torde den mest välvillige kunna sträcka sig till, Att det var ett nödvändigt ont för att få svensk ekonomi på fötter igen, jo. Men ökad jämlikhet, icke sa Nicke. Så slutsatsen att ökad tillväxt i ekonomin skulle vara det traditionella budskap som kan ligga till grund för en valvinst, är mycket tveksam.

Idag lever vi en ekonomi vars rekordhöga tillväxt bygger på spekulation. Luftiga värden på egendom som hus och mark skapar förutsättning för en konsumtionsinriktad allmänhet som baserar sig på lån. Icke realiserade världen ligger som garantier för realiserad konsumtion av i första hand tjänster. Vi lever så att säga på att klippa håret på varandra och betalar med lånade pengar. Det säger sig självt att det är en bräcklig grund att stå på. Likafullt är jag överens om att ökad tillväxt är en förutsättning för jämlikhet, men jämlikhet är också förutsättningen för tillväxt.

Det är bara i ett samhälle där människors lika värde respekteras som verklig social och ekonomisk tillväxt kan ske. Den dag då den funktionshindrades insats i arbetslivet efterfrågas och värderas kommer en verklig tillväxt att ske. Den dag invandrarnas utbildning och kunskaper efterfrågas och kommer till använding kommer verklig tillväxt att ske. Den dag då kvinnors arbete och erfarenheter ligger till grund för jämställdhet och ungdomars delaktighet i arbetslivet betraktas som en villkorslös självklarhet kommer en verklig tillväxt. Ett samhälle däremot som tillåter diskriminering och utestängning, dvs ett samhälle utan jämlikhet kommer aldrig att redovisa en trovärdig tillväxt.

Och det här jag menar själva kärnan ligger. Johan Sjölander skriver ”Vad han (Tony Judt) menar är bara att detta samhällssystem(det socialdemokratiska) trots allt var rätt bra (det minst dåliga, som han själv uttrycker det) och att det utifrån den utgångspunkten förmodligen är lättare att mobilisera politiskt stöd för någonting som en gång faktiskt har funnits och fungerat än för något abstrakt tänkt, framtida och osäkert.” Sjölander/Judt idéer om trovärdigheten, en trovärdighet som baseras på igenkännande och rädsla för risktagande, och Niklas Nordgrens oreflekterade krav på traditionell tillväxtpolitik kan förenas. Men då krävs att vi ställer både jämlikhetsbegreppet och tillväxten under luppen och definierar vad det betyder för ett framtida socialdemokratiskt program. Och slutändan för det goda samhället.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om arbetarklassen, De rödgröna, debatt, den starka staten, Erik Laasko, framtid, jämlikhet, makt, Niklas Nordgren, politik, samhälle, tillväxt, val 2010, valet 2010, övertygelse

Rättvisa? Varsågod, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en dj-vla stor skillnad.

Moderaterna har utmanat socialdemokraterna igen på (s)´ egen planhalva. Efter jobbfrågan och frågan om vilket som är det statsbärande partiet så utmanar de nu i rättvisefrågan. Rättvisa har varit ett mantra för många socialdemokrater. Det har fått ersätta frihet och jämlikhet som grundpelare i den socialdemokratiska samhällsvisionen. Nu vill moderaterna bli det nya rättvisepartiet. Och det provocerar många sossehjärtan.

I dagens riksdagsdebatt ifrågasatte Mona Sahlin det rättvisa i olika avgifter till a-kassan. ”Är det rättvist att sjukvårdsbiträdet ska betala 400 kronor och läkaren bara 90 i avgift till försäkringen?” Något verkligt svar hade hon inte, självfallet menade hon att det inte var rättvist. Men frågan ställs ju då vad som är en rättvis a-kasseavgift? Att alla betalar lika mycket som biträdet? Varför då inte lika mycket som skådespelaren som betalar 600 kronor i månaden? Eller är det mera rättvist att alla betalar som läkaren? Men är det verkligen rättvist att den med liten inkomst ska betala lika mycket för en mycket mindre ersättning än den med hög inkomst och hög ersättning? Vem ska då betala den faktiska kostnaden för försäkringen? Att tala om en rättvis inkomstgaranti, som ju a-kassa i verkligheten handlar om, blir en omöjlighet.

Därför förlorar Mona Sahlin också en debatt på dessa villkor. Hade hon i stället talat om socialdemokratins vision om ett fritt, jämlikt och solidariskt samhälle, där människornas lika värde garanterar att ingen ska gå utan rimliga möjligheter att leva vidare på ett anständigt sätt, även om de hamnar i tillfällig olycka. Att i ett jämlikt samhälle kan ingen berövas makten över sitt eget liv när man inte har ett arbete längre. Att i ett jämlikt samhälle där människor är lika värda, kan ingen tillåtas att underställas en överhets tolkning av rättvisa. Han hon sagt detta så hade statsministern stått där och varit svaret skyldig. Nu blev det mer en spegelövning mellan understudies. Vi väntade på att huvudrollsinnehavarna skulle göra entré.

Nu är ju inte rättvisebegreppet helt okontroversiellt inom det socialdemokratiska partiet heller. Men det diskuteras sällan. Som så mycket annat inom partiet. Teoretisk debatt och teoribildning ersätts av sk tankesmedjor som producerar bekräftande dokument för agitatoriska och dogmatiska dagsbehov. Det är ju slående att man under hela perioden i opposition inte har lyckats producera ett enda dokument som kritiskt värderar den egna praktiken och inga försök att formulera en framtidsvision har heller gjorts. Förklaringen till valnederlaget stannar vid att man menar att moderaterna stal socialdemokratins frågor!

Idag matas vi med valmanifest och rödgröna uttalanden som i första hand ägnat sig åt att kritisera den sittande regeringen. I stället för en egen vision så har man med alltmera desperata tillskruvningar av statistik och rapporter satsat på att mobilisera ett latent missnöje. Med eftersläpande träffsäkerhet har man lockats in i debatter med de borgerliga på deras villkor. Och i allmänhetens ögon förlorar man. Avsaknaden av ett tydligt ledarskap blir alltmer uppenbart. Att de mobiliserade stödpatrullerna placerar vårt parti i ankdammen, gör knappast saken bättre. För det skulle de behöva en idé om samhället, som bärs av förnyelse och förändring. Men det har man i opposition totalt försummat. För (s)´ del har all ansträngning fått ägnas åt att en rödgrön allians, en allians som faktiskt saknar alla förutsättningar för en gemensam framtidsvision.

Och nu skall man ge sig in i kampen om rättvisebegreppet. Och den kommer (s) att förlora. För rättvisebegreppet är ett svagt och otydligt. Där jämlikhet talar om alla människors lika värde så talar rättvisa om likhet. Rättvisa är ett juridiskt begrepp, ett regelverk som garanterar alla lika behandling inför lagar och domstol. I samhället däremot så finns många mer hänsyn att tas än inför lagstiftningen. Där kan samma tanke, samma yttrande och samma behov värderas olika beroende på vilken människa du ställs inför. Och då krävs att man betraktar sina medmänniskor som alla lika mycket värda. Annars får vi ett samhälle som ställer ”de andra” utanför, ett samhälle som inte förmår att sträcka ut en hand till den som behöver den. Jämlikheten säger aldrig ”Hur skulle det se ut om du skulle...(fyll i lämplig handling).” När rättvisan tar över så förvandlas hanteringen till maktutövning och just det uttrycket ”Hur skulle det se ut om du skulle...” har blivit denna maktutövnings främsta redskap. Det illuderar någons sorts anda av att alla ska behandlas lika.

Om ett barn frågar om lediga timmar en fredag så får hon säkert det. Om hon ber om det regelbundet var tredje fredag så får hon snart nej. ”Hur skulle det se ut om du skulle...”. Att föräldrarna har skiljt sig och modern och barnet flyttat till en annan stad betyder ingenting. Att fadern, som jobbar treskift, bara har ledigt en helg var tredje vecka och då kan träffa sitt barn gör ingen skillnad. Genom att följa rättvisebegreppet så är det glasklart, ska barnet ha ledigt varje fredag då måste alla barn få det och hur skulle det se ut? I ett jämlikt samhälle där alla är lika mycket värda, så vore det självklart att barnet fick träffa sin pappa precis som alla andra barn.

I ett rättvist samhälle så är det rimligt att en pensionär med minstapension och bostadstillägg får avdraget varje krona som hon tjänar på en eftermiddags arbete en gång i veckan. För det är ju inte rättvist att hon ska få lite mer än den som inte arbetar. I ett jämlikt samhälle vore det resonemanget en omöjlighet. Där kan inte staten tvinga pensionärer till halvtidsarbete för att överhuvudtaget få någon standardförbättring utöver de 5000 kronor efter skatt och hyra, som de har att leva på. I ett jämlikt samhälle kan inte ett utjämningssystem användas för att ge alla lika andel i eländet.

I ett rättvist samhälle kan ledande politiker hävda att köerna till sjukvården är det främsta uttrycket för en demokratisk vård. Alla står ju i samma kö.

I ett rättvist samhälle så bestraffas den arbetslöse som på egen hand skaffar en utbildning som direkt leder till jobb efter avslutad kurs. I rättvisans namn så skulle han ha väntat på sin tur i kön.

I rättvisans namn utvisas familjer med svårt sjuka barn till ett liv i elände för att lagen var skriven så den dag uppehållstillståndet söktes.

På det här sättet blir rättvisebegreppet en maktfaktor, och i regelverk som skall följas blir människor till likar. Men jämlika? Nej. Vid närmare betraktande så blir rättvisebegreppet ett sätt att hålla människor på plats.

Därför blir också kampen för ett jämlikt samhälle en kamp för att ge medborgaren makten tillbaka över sina egna liv. Och varje gång Reinfeldt talar om moderaterna som det nya rättvisepartiet så kommer jag som socialdemokrat att säga ”Varsågod.”, själv så tillhör jag jämlikhetspartiet. Och det är en djävla stor skillnad.

Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om agitation, akassa, alliansen, arbetarklassen, demokrati, den starka staten, frihet, jämlikhet, rättfärdighet, rättvisa, solidaritet, övertygelse

I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet.

Jag skrev en text för ett tag sedan som underströk att det är den berättelse som som det politiska programmet vilar på som styr dess inriktning. För man fram en berättelse om att alla klyftor ökar så är det befogat att prioritera de stora grupper av utmärglad medelklass som tyngs under bördan av 300 kronors avgift till a-kssan och snåla ersättningar.

Om nu verkligheten envisas med att inte stämma överens som denna berättelse, så framstår detta som en given konsekvens av felbedömningen. I en berättelse som helt saknar invandrare, invandring och diskriminering försvinner de fattiga till förmån för en röststark medelklass. I en berättelse om ökande klyftor på alla nivåer i samhället reduceras de fattiga till en försumbar minoritet. Är det det vi går till val på?

Eva gjorde mig uppmärksam på detta. Slutsatsen är min egen.
Andra skriver om fattigdomen här och här.
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslösa, fattigdom, medelklass, väljare, politik, val 2010, partier, makt, vinna

Om du vill övertygas, sätt dig ned i elden.

Jag kan inte låta bli att undanhålla er lite medeltida visdom i valtider.

"Om din kunskap om eld har blivit övertygelse bara genom ord, sök då att själv bli bränd av den. Förbli inte i lånad övertygelse. Det finns ingen äkta övertygelse förrän du själv har brunnit, om du vill övertygas, sätt dig ned i elden."

Orden är Rumi´s. 1200-talspoeten med härstammning från östra Turkiet, sufipoeten framför andra. Jag har en dikt av honom som motto som ni kan se i min bloggpresentation.

Intressant.

Läs även andra bloggares åsikter om val 2010, övertygelse, politik, Rumi, samhälle, partier